Stone mattress av Margareth Atwood

Den här samlingen av noveller av en av mina favoritförfattare hade jag riktigt höga förväntningar på och speciellt då novellerna visst skulle ha Atwoods geniala drag av högkvalitativ pulp fiction-novell. Tyvärr måste jag säga att jag blev väldigt besviken på samtliga nio noveller i boken. Ingen av dem kändes så där Atwoodskt bra och tyvärr inte heller direkt nyskapande eller ens särskilt minnesvärda.

Roligast, och även mest originell, var den sista novellen, ”Torching the Dusties” som utspelar sig i vad som som skulle kunna vara en nära framtid, i alla fall om vi levde en dystopi. Handlingen utspelar sig på ett äldreboende där de intagna med allt mer nervös oro följer nyhetssändningarna runt om i landet där en sektliknande rörelse börjat attackera just äldreboenden som slås i brand och bränner inne de äldre, tourchin the dusties så att säga......

Men en ganska bra novell räcker inte för att väga upp det andra föga minnesvärda och nästa gång jag ger mig i kast med något nytt av Atwood hoppas jag på något betydligt bättre.

Det blev en kort recension som ni märker, men mer har jag faktiskt inte att säga om dessa ganska trista noveller.

// Sofia

Märkliga dagar: Boktemat för september 2016

Nu när mitt långa Nobelpristagar-tema är slut (det sträckte sig från februari 2013 till juni 2016) har jag haft svårt att komma på tema för september. Då hösten är i antågande, det kanske börjar bli dags för en nystart och framför allt då det är min allra sista föräldralediga månad tänkte jag mig ett tema om förändring.

I tre olika böcker ska vi få följa med till främmande världar och jag ska förhoppningsvis få något annat att tänka på än att det snart är dags att börja jobba igen.

Månadens bok är "Märkliga dagar" av Michael Cunningham. Det är egentligen inte en roman utan snarare tre stycken kortromaner eller längre noveller. Alla tre berättelser utspelar sig i New York, men den ena utspelar sig i dåtid, den andra i efterdyningarna av 11 september 2001 och den sista utspelar sig 150 år in i framtiden. Gemensamt för dem alla är att Walt Whitman på något sätt förekommer i handlingen.

Om man hinner får man även ta sig an följande böcker:

Stone Mattress av Margareth Atwood
Det här är en samling bestående av 9 olika berättelser långt ifrån det vardagliga livet. Det är noveller befolkade av vampyrer, avhuggna händer och spöken. Känner jag Atwood rätt har hon gjort något helt eget av en ganska uttjatad genre, säkerligen kryddat med hennes underfundiga humor. Bara titlarna på novellerna gör mig sugen på att läsa dem, som t.ex. "The Dead Hand Loves You" och "The Freeze-Dried Groom".

Flickan från ingenstans av Justin Cronin
Det här är första delen i en triologi och den har blivit så lovprisad när jag kollat runt efter bra dystopier att jag kände mig tvungen att sätta upp den på min ska-läsa-lista. Grundidén är att en smitta sprider sig efter att ett militärexperiment gått fel. Jag kan dock redan nu berätta att det här är en tjock sak på över 900 sidor.....

Hoppas att ni är lika pepp på förändring och märkligheter som jag är nu när hösten är i antågande! Samtliga böcker ska dessutom finnas tillgängliga i alla fall på mitt lokala bibliotek så alla borde gå att få tag på rätt lätt.

Och utan någon egentlig anledning: Vårt kök - lovade ju att fotobomba er :)

// Sofia

Mitt nyfikna jag av Margareth Atwood

Mitt nyfikna jag är en samling texter skrivna  av Atwood mellan åren 1970-2005.  Det är allt från recesnioner och föreläsningar till essäer och artiklar, men med en tonvikt på litteratur, skrivande och feminism. Som ett fan av Atwood är det kul att få komma henne lite närmare, se var idéer till böckerna har uppstått och att mycket av det som förekommer i hennes romaner bär drag av hennes eget liv och självklart hennes brinnande intresse för miljön. Men Atwood skriver så intresseväckande att alla som är intresserade av litteratur och jämställdhet skulle ha utbyte av samlingen.

Boken är indelad i tre delar, helt enkelt för de år den är skriven och inleds alla med en bakgrundshistoria om vilka böcker som skrevs och var hon bodde medan de blev skrivna. Och hon verkar ha bott lite varstans i världen; allt från Frankrike och Italien till Australien och självklart Kanada. Hennes första barn lärde sig gå i Indien, i trapporena på ett hotell i Agra medan de besökte Taj Mahal. Coolt! "Tjännarinnans bertättelse" började hon skriva under ett besök i Västberlin samtidgt som de också besökte andra totalitära diktaturer som Polen, Östtyskland och Tjeckoslovakien. Hon berättar att det bidrog till stämningen i boken då samtliga dessa länder hade samma klimat av rädsla och tystnad. Hur den skrevs skildras mer ingående  texten ”Att skriva en utopi”, där hon nämner att utopi faktsikt inte betyder perfekt samhälle utan ”ingenstans”.  Hon inleder med lite obligatorisk måste-läsning inom denna genre och det märks hur insatt  hon är i ämnet. Och i texten ”När det var fred i Afghanistan” får vi ta del av ytterligare influsenser till romanen, när hon tillsammans med make och 1,5-åring besökte Afghanistan några veckor innan inan kriget bröt ut.  

Man kan minst sagt säga att hon verkar ha levt ett spännande liv! Och bara det här med att ha bott i så många länder och våga bryta upp gång efter annan, inte minst att resa jorden runt tillsammans med sin man och sin 1,5-åring.

I texten ”Evas förbannelse – eller: Vad jag lärde mig i skolan” känner man igen hennes torra humor och engageman för ett jämställt samhälle. Den handlar om hur hon på 1960-talet läste på universitetet och hur det var allmänt känt att den engelska instutionen på University College aldrig, oavsett kvalikationer, anställde kvinnor. Torrt konstaterar hon i följande stycke att hennes college faktiskt anställde kvinnor, men att det bara var det att de inte befordrades särskilt snabbt. Hur som helst bestämde hon sig för att inleda en forskarutbildning då författare tjänade så lite, och konstaterar senare att hennes brinnande akademiska ambitioner (om hon nu skulle ha haft några sådana) skulle ha tagit skada när en av professorerna undrade om hon verkligen ville doktorera – var det inte bättre att hon gifte sig? Resten av texten ägnar hon främst åt att  ställa sig frågan vad vi egentligen ska ha romaner till och hur skapandet av en uppdiktad kvinnlig person går till? Måste kvinnan i den vara en god ”rollmodell”? Hon tittar närmare på olika stereotyper som trollgummor, elaka styvmödrar och även de manliga motsvarigheterna.

I ytterligare en annan text ägnar hon sig åt ”Mannen i litteraturen”, vilket är baserad på en av hennes föreläsningar. Hon inleder föreläsningen med att varna publiken för att de kanske kunnat välja någon mer respektabel att hålla den. Sin brist på respektabilitet har hon från en söker källa; nämligen de manliga akademierna vid University of Victoria i British Columbia, där hon nyligen intervjuats. Den manliga intervjuaren påpekade att hin gjort en undersökning bland proffesorerna och kommit fram till att kvinnorna var positiva, men att männen var osäkra på om hon var respektabel eller inte. Hon varnar därför publiken på förhand för att allt de kommer att få höra inte är respektabelt i akademiska kretsar. Det känns som att en föreläsning med Atwood skulle kunna var riktigt intressant. Vad är chanserna för att hon kommer till Sverige tror ni?

Raljerande frågar hon sig varför män känner sig hotade av kvinnor, och beskriver hur män brukar bli upprörda när manliga romankaratärer (hos kvinnliga romanförfattare) beter sig som män ofta beter sig, dvs inte bara som våldtäkstmän, dominanta och krigshetsande utan också om de framställs som för känsliga och svaga. Hon ställer sig även frågan om Hamlet är en nedsvärtning av mannen liksom männen i Dickens verk.

I ”Härliga mostrar” får vi ta del av hennes släkthistoria, hennes uppväxt och hur hennes skrivkarriär blygsamt inleddes när hon som 16-åring fick följa med sin moster på sin första författarkonferens. Hon hade då redan hunnit skriva, i sitt eget tycke, imponerand dikter om multnande löv, soptunnor, cigarettfimpar och kaffekoppar...

Vidare nämns olika Boktriangelfavoriter som ”Älskade” av Toni Morrison (recesnsion) , "Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg (förord) och olika romaner av Ursula K Leguin behandlas i texten ”Drottningen av Drottungadömet”, där vi får oss en titt på science fiction och des utveckling. Sympatiskt är att hon valt att endast recensera romaner hon gillar.

Ni borde lätt ta er en titt på denna intressanta textsamling, även om ni kanske inte är lika intresserade av Atwoods romaner som jag.

// Sofia

Madaddam av Margaret Atwood

Det har blivit lite av ett tema med dystopier i december, och så också förra året... Madaddam är den tredje delen i Margareth Atwoods dystopiska trilogi som jag läste på originalspråket engelska, och antingen avslutar Atwood starkt där tredje delen i triologin är den bästa eller också funkar inte översättningen av böckerna så bra som de borde. Jag är benägen att luta åt det sistnämnda, då Atwood slänger sig med diverse ordlekar och uppfinner nya ord och djur och jag är sugen på att läsa om de två första delarna på originalspråket. Inte minst för att denna avslutande del utkom så mycket senare än de andra två (som utkom 2003 resp 2009) att jag därför inte alls har grepp om riktigt vad de två första handlade om. Det får dock bli ett projekt att påbörja när bokhögen haft anständigheten att krympa något.

I alla fall så var det här en riktigt positiv läsupplevelse, inte minst för att jag blev något besviken på de två första delarna som inte helt igenom föll mig i smaken. Det här är helt enkelt Atwood i riktig högform och som alltid den där absurda humorn som gör att ett dystert ämne (miljöförstöring, krig etc) ändå går att läsa utan att bli helt deprimerad.

Det är Toby, f.d green gardener och biroll i övriga två delar, som berättar historien, lite som en slags krönika över vad som hänt sedan världen ”gick under”. Hon berättar om gruppens vardagsbestyr, hur de förhåller sig till de framodlade människoliknade Krakarna och det jobbiga förhållandet med Zeb, som hon älskar men vars känslor hon inte är lika säker på. Sist men inte minst är det alla faror som lurar, inte minst rövarbandet med Painballers som hotar att förstöra lägret och dess innevånare.

Atwood har byggt upp sin värld så detaljrikt och realistiskt att det är svårt att inte tro på den, och hon har själv sagt att allt det som förekommer i boken är sådant som forskningen kan, eller snart kommer att kunna göra. Och jag gillar hennes cynism och hur hon har en känsla för samhället  vi lever i. Ta bandet med Painballers till exempel. En s.k painballer är en före detta fånge, av grövsta sorten, som blivit benådad i utbyte mot att han för andras underhållning ställer upp i en slags nutida arena, där hans slåss mot andra fångar för sin överlevnad. Vinnaren får status och berömmelse men blir så gott som alltid ännu mer skadad än han redan var innan.

Främst måste jag sägta att jag gillar de roliga delarna där stackars Toby interagrerar med  Krakarna, the Crakers,  – människoliknade varelser som Crake utvecklade som ersättare för människorna efter att han utplånat dem....

Krakarna tar allt bokstavligt, älskar att ställa frågor och har sina ritualer för hur allting ska gå till (lite som den lille terroristen här hemma...). Kvällsritualen består av samtal kring deras skapare Krake, kring vilken de tror att berättaren får direktkontakt med Krake genom att sätta på sig en basebollkeps, äta en fisk som Krakarna hämtat som gåva och sedan magiskt komma i kontakt med Krake.

Ett samtal med dem kan se ut lite så här, och då hoppar jag in mitt i konverastionen då Krakarna haft mycket frågor om lite allt möjligt:

“Snow is water that is frozen into little pieces called snowflakes. Frozen is when water becomes hard like rock.

No, snowflakes have nothing to do with Snowman-the-Jimmy. I don´t know why part of his name is almost the same as snowflake.

I am doing this thing with my hands on my forehead because I have a headache. A headache is when there is a pain in your head………”

Krakarna har med andra ord inga begrepp om ordet ironi, att ord kan betyda olika saker eller att det finns sådant som svärord.

När någon i gruppen utbrister ”O fuck” blir de mycket intresserade och undrar vem denne Fuck är (de tilltalar alltid Toby med, O toby”), och stackars Toby som inte orkar med en lång utläggning med diverse följdfrågor säger desperat att Fuck inte är någon man kan se, att han är en vän till Krake och att man kan ropa på honom för att få hjälp. Något Krakarna tar fasta på och resten av historien ser som sin vän  när ett problem uppstår. De kräver också att få höra berättelsen om Fuck, vilket Toby motvilligt går med på.

Sen har vi Zeb, mannen Toby är kär i, som har egenheten att i krissituationer inte kunna avhålla sig från att sjunga oanständiga sånger, av karaktären;

I love to go a-wandering, along the bum of sluts,

And as I go I love to sing, although they drive me nuts.

Fuckeree, fuckera, fuckeree, fucker ah  ah hah hah hah….

Jag har på intet sätt kunnat fånga charmen med denna avslutande del i troligin, men läs den. Efter att första ha läst de två övriga delarna! Gärna på originalspråket.

// Sofia

Jag hade honom, och det var svindlande och heligt och ljuvt

Efter februari månads tema vill jag bara passa på att påminna oss om att all kärlek inte suger. I varje fall inte hela tiden. Kärlek kan vara fint också. Har jag hört. Jag förstår om ni inte tar mitt ord på det. Men jag har vänner som vet en del om kärlek. Kanske kan de övertyga er när inte jag kan.

Det här är bara ett litet urval tagna från de romaner jag läst den senaste tiden, plus några gamla favoriter. Kanske har ni några egna stycken att bidra med? Kom igen, hjälp mig komma ihåg varför det är värt det trots allt.

Vad jag älskade, Siri Hustvedt
Jag vet inte varför du är bättre och vackrare än någon annan. Jag vet inte varför din kropp är något som jag inte kan sluta tänka på, varför jag tycker att de där små fläckarna och åsarna på din rygg är så ljuvliga eller varför de bleka, mjuka sulorna på dina New Jersey-fötter, som alltid har gått i skor, är mer gripande än några andra fötter, men det är de. Jag trodde att jag skulle få mer tid på mig att kartlägga din kropp, att staka ut dess poler, konturer och terränger, dess inre regioner, såväl tempererade som glödheta – en hel topografi av hud och muskler och ben. Jag sa det aldrig till dig, men jag föreställde mig ett liv som din kartograf, år av utforskningar och upptäckter som hela tiden skulle förändra kartans utseende. Den skulle alltid behöva ritas om och omformas för att hålla jämna steg med dig. Jag har säkert missat saker, Bill, eller glömt dem, därför att halva den tid jag har strövat runt över din kropp har jag varit blind och rusig av lycka. Det finns fortfarande platser jag inte har sett.
                                                                 ----

Nu är det viktigt att jag talar om för dig att jag älskar dig. Jag har hållit inne med det därför att jag är feg. Men nu skriker jag det högt till dig. Och även om jag förlorar dig kommer jag alltid att säga till mig själv: ´Det hade jag. Jag hade honom, och det var svindlande och heligt och ljuvt. Om du tillåter kommer jag alltid att dyrka hela den besynnerliga, vilda, målande person som är du.

Farväl till Berlin, Christopher Isherwood
Sometimes I wake up in the night when it’s cold and wish he was there. You never seem to get really warm, sleeping alone.

Visa, Leonard Cohen
Jag gick nästan till sängs
utan att minnas
de fyra vita violerna
jag satte i knapphålet
på din gröna tröja

och hur jag kysste dig då
och du kysste mig
blygt som om jag
aldrig varit din älskare

Sommarens ljus, Zibby Oneal
Om kvällarna numera brukade de flyga med draken eller sjunga eller sitta och titta på Amanda som fångade insekter. När draken föll genom kvällshimlen, såg Kate på Ian som såg uppåt. Hon iakttog honom när han simmade tvärsöver dammen, gick upp över ängen, bredde smör på sitt rostade bröd. I minnet gjorde hon hundratals teckningar av vinkeln på hans axlar, dragen vid hans haka. Hin föreställde sig att måla hans terrakottafärgade hår, de vita fälten mellan hans fingrar när han särade på dem. Hon lärde sig honom på samma sätt som hon en gång hade lärt sig ängen, in i allra minsta lilla detalj – den trådslitna kanten på hans skjortärm, vecken på armbågen, de kisande linjerna i ögonvrårna.
   En gång hade hon frågat mamma hur en person kunde veta att han älskade någon. Hon hade inte menat älska som man älskar någon i familjen, utan den där andra sortens kärlek som hon egendomligt nog föreställde sig och ibland tänkte på. Tio år gammal hade hon lutat sig mot mamma och frågat, och mamma hade sagt.
”Det kommer du att veta bara.”
   Och det var sant, tänkte Kate. Hon visste.

                                                                 ----

Någonstans i huset höll mrs Hilmer på med att röja undan i ett rum, men Kate brydde sig inte om det. Hon hörde knappt, uppslukad av den här smältande känslan, inte längre säker på vad som var hans kropp och vad som var hennes.
   Efter en stund började hon lyssna till vad det var han sa, lyssna med ett halvt öra.
”Jag skulle ha tyckt om att ta med dig, Kate”, sa han, ”Men just nu är jag för gammal för dig. Jag måste resa för långt bort.”
   Hon visste vad det måste ha varit för saker han sagt innan. Hon förstod vad han sa nu. Men hans handflata låg på hennes hjässa och hans fingrar var i hennes hår. Mellan de bleka insidorna av hans spretande fingrar föreställde hon sig sitt mörka hår.
   Han berättade för henne att han måste åka bort. Men hans hand sa henne att det inte var för att han inte brydde sig om henne. Hans hand strök över det långa, raka håret, och berättade för henne att hon var vacker.
   ”Det här är inte rätt tillfälle, Kate”, sa han. ”eller dom rätta omständigheterna. Men här och nu är inte det enda du någonsin kommer att vara med om.”
   Men ändå, tänkte Kate, här och nu var det enda det någonsin skulle bli av just det här, och så lutade hon sig mot honom och kände hans hand kupa sig över hennes bakhuvud, och ner längs nacken och över håret över hennes axlar. Och hon tänkte på Miranda, som för första gången betraktade alla de skeppsbrutna männen, de första förutom hennes far som hon någonsin hade träffat.

The Invisible Circus, Jennifer Egan
“Don´t get me wrong, I was in love with her”, Wolf said. “Crazy about her, absolutely crazy. I don´t expect I´ll ever, ever feel that way about someone again. Jesus God, I hope not”.

Den blinde mördaren, Margaret Atwood
Hon fimpar sin cigarett i ett brunt askfat av glas, kryper sedan ihop intill honom med örat mot hans bröst. Hon tycker om att höra hans röst så här, som om den inte började i halsen utan i kroppen, som ett nynnande eller brummande, eller som en röst som kommer från underjorden. Som när blodet flyter genom hennes eget hjärta: ett ord, ett ord, ett ord.

Skuggorna i spegeln, Inger Edelfeldt
Oroa dig inte min älskade, det kommer alltid att finnas speglar.

 Stina