Sommar som på film

Sommaren är bara ett stenkast bort. Det kanske inte känns så nu, men den är nästan här, och den ska bli fantastisk. Är alla med på det? Jag vill ha sådan sommar som nästan bara finns på film. Jag vill ha Attenbergsommar. Jag vill ha Tamsin och Monas sommar i My summer of love och Juliet och Paulines sommar i Heavenly creatures (minus mord mind you).

Jag vill ha en sommar med den där självklara sortens häng, där inget särskilt egentligen behöver ske för att det ska vara speciellt, men där känslan ändå finns av att vad som helst kan hända, att något väntar på att upptäckas när dag blir kväll och skuggorna är som längst. 

Jag vill ha äventyr, en frist från verkligheten. Jag önskar mig en sommar där allt kan hända (och händer).

Jag vill ha sommar som på film. Vill inte ni också det efter att ha sett de här klippen?

 

 

 

 Stina

Where the streets are dark with something more than night

Something from the Nightside av Simon R. Green inhandlades på loppis i Stockholm sommaren 2013. Det är första delen i en serie som utspelar sig i the Nightside, en parallellvärld till London. Det är en värld där det alltid är natt, en farlig plats där inget är vad det först ser ut att vara. En plats för de hårda och depraverade. Privatdetektiven John Taylor vet det bäst av alla då det är platsen han växt upp i. I Nightside nämns hans namn av goda skäl med fruktan. John är ingen man gärna gör sig till ovän med, men trots detta har han gott om fiender, och vem som är vän och vem som är fiende är inte alltid lätt att avgöra på Nattsidan.

John tror sig ha lämnat the Nightside för gott och har svurit på att aldrig återvända. Det är ingen plats en person med sinnet i behåll skulle välja att återvända till, inte utan ett gott skäl. Men det här är John Taylor. The sane train har passerat förbi och när Joanna kommer in i bilden är han inte sen att göra ett återbesök. Hon behöver hjälp att hitta sin försvunna dotter och alla spår tyder på att hon av någon anledning hamnat i the Nightside.


Om det inte vore för slutet hade det här varit ganska bra, om man gillar lättsmält litteratur av det här slaget. Men slutet går tyvärr inte att bortse ifrån. Det är helt enkelt beyond fånigt. Med det sagt finns det ändå något som tilltalar mig med den här historien, och som gör att jag kanske ger huvudkaraktären en ny chans. Jag är helt enkelt svag för hårda män av den fåordiga typen, och jag gillar den här mörka världen befolkad av dem och deras gelikar. Jag gillar film noir-känslan och tanken på en plats där det alltid är natt, där klockan evigt har stannat på 3.00.

En recension av den här romanen gör sig bäst med en whiskey i ena handen och en cigarett i den andra. Eftersom det är söndag och jobbdag imorgon skippade jag whiskeyn, men är nu tillbaka igen efter en rökpaus i trädgården. Därute i mörkret, som bara dämpades något av månljuset var det som att befinna sig på Nattsidan för en stund. Jag skulle egentligen inte ha blivit förvånad om John Taylor dykt upp för ett oanmält besök. Det är den sortens kväll. Inga ljud av människor, inget tecken på liv, bara vindens vinande i träden.

Det är något lockande med Nattsidan, och trots mina invändningar, tror och hoppas jag att det inte var mitt sista besök. Han dök inte upp den här gången, men det kommer fler kvällar och nätter när mörkret bär på något mer än natt.

Stina

Barnslig bokmiddag

I början av november, helgen innan det var dags för mig att börja jobba igen, hade det äntligen blivit dags för en bokmiddag som legat och släpat ända sedan juli 2011 - nämligen Alex eskapism-tema. Månadens bok var "Peter Pan" av J.M Barrie och under månaden kunde man även välja att läsa Trollkalrlen från Oz av Frank M Baum, Alice i underlandet av Lewis Carroll och The Amazing Advantures of Kavalier and Clay av Michael Chabon.

Lost Girl?

Vi valde att genomföra middagen som ett pyjamasparty inspirerat av sovrumsscenen i "Peter Pan", ni vet scenen strax innan barnen beger sig iväg till Never never land och därför avnjöts middagen iförd pyjamas. Alla gäster hade tolkat temat olika vilket var roligt, Stina kom som pyjamaskläd "Lost-boy", Aaron hade på sig en skrämmande skelett-pyjamas, jag hade en tvådelad sak från 1910-talet, Kalle hade en klassisk tvådelad pyjamas i rutigt flanelltyg och Sebbe körde mer otraditionsenliga studenttröjan och pyjamasbyxor.

Vi slog på stort och fixade 3-rätters middag där Aaron hade tagit på sig uppgiften att laga förrätten, nämligen klassikern en man tager vad man haver bebis-soppa. Mmmmm så god den var ;). Soppan var helt klart inspirerad av låtsasätandet i månadens temabok.





Därefter kom huvudrätten inspirerad av "The Amazing Advantures of Kavalier" som ju handlade om serietidningarnas uppkomst, och vilken serie passar då bättre att hylla än "Fantomen"? Gurans Flygande Jacob blev det därför. Och den gick åt till minsta smulan.










 Till sist blev det Disney princess-muffins som avnjöts framför tv:n.

Och vad tyckte vi om tema-boken då? Nu var det ju ett tag sedan vi läste den, men vi både tyckte den var välskriven och inte alls så lull-lullig som barnsagor brukar vara, här är det att dö eller dödas som gäller. Ett stort minus dock för de förlegade könsrollerna som förpassar stackars Wendy till det roliga köket. Inga äventyr för flickorna här inte!

// Sofia

Kärleken Gör Ont!

En stjärna på den allt intressantare svenska seriehimmelen är Kim W Andersson, författaren till Johnossi Comic, Love Hurts och nu senast den skräckromantiska serien Alena. Första gången jag läste Love Hurts var i Nemi. Serien, som fortfarande är enkel att dra sig till minnes, handlade om en man och en kvinna som försökte mörda varandra, förmodligen utav svartsjuka. Twisten, visar det sig är att det handlar om två dockor, tillhörande två barn som leker hushåll. Den serien visade två saker, dels att barn kan vara oerhört grymma, samt att Kim W Andersson är en berättare att räkna med. Sedan den har jag älskat Anderssons serier, men måste jag erkänna, det var inte förrän i Maj jag fick veta att han var en karl. Historien går att min kompis Emma behövde någonstans att bo inför Karlstad Comicon, jag erbjöd min soffa och på kvällen efter konventets första dag, när vi skulle påbörja vår kvällsrutin; öl och SPN släppte hon bomben. Hon hade varit på konventet, köpt Alena och fått den signerad av författaren, Kim W Anderssson, och HAN hade varit trevlig. Här skulle det förmodligen vara passande med en diskussion om mina fördomar, men ids vi verkligen? Klockan är två på natten och jag borde sova, inte skriva ett allt längre och allt mer substanslöst inlägg.

Samlingsalbumet Love Hurts, som recensionen borde handla om gavs ut 2009, och som den fattiga icke-student jag är har jag skjutit upp inköpet. Tills jag tröttnade på att vänta och lånade albumet på biblioteket. Försten, är det inte fantastiskt att en kan låna grafiska berättelser på bibblan? För att rama in de vitt skilda berättelserna används tro tjänaren Metafiktion. Läsaren får följa en person som blivit besatt av en historia kallad Love Hurts. För mänsklighetens bästa vill hon samla och ge ut hela serien, men för att göra det måste hon finna alla kapitel. En jakt som leder henne och läsaren till en studio där berättelsen transformeras till flera berättelser inom ramberättelsen.

I likhet med de flesta novellsamlingar finns det några berättelser som lyser starkare än andra. Bland annat Love Hurts #15, som handlar om ryska isdansare. Eller den längre berättelsen om Anastasia som blir trolovad med en skitstövel till prins. I likhet med kapitlet om isdansarna syns tydliga referenser till Mästaren & Margarita. I Anastasias fall då en av hennes kumpaner i hämnd består av en katt i mänsklig storlek. 

Överlag är det ett stabilt album, visst är några berättelser intressantare än andra, men det finns ingen som är direkt dålig. Kanske skulle de lysa starkare om de fick vara för sig själva och inte behöva tävla om uppmärksamheten?

Hittar ni Love Hurts rekommenderar jag er att köpa den, det ska jag göra när jag får råd. Eller läs de nyare delarna i Nemi.

Bergmansommar

Svensk sommar, är den inte härlig!? Än så länge har den här sommaren inte bjudit på någon värme att tala om. Däremot en hel del regn och rusk och några riktigt häftiga åskoväder. Den lämnar en del övrigt att önska med andra ord. Under Kalles och min tripp till Fårö och Bergmanveckan i slutet på juni var dock vädret någorlunda hyfsat även om vi inte bjöds på det sedvanligt goda väder vi vant oss vid. För oss är Fårö annars förknippat med strålande sol, värme, salta bad, lata dagar, ångest och kanske en och annan dämon. Men att vara på Fårö är alltid speciellt, oavsett väder. Och våra dagar kanske inte var till bredden fyllda med sol och doft, men de var definitivt till brädden fyllda med kultur.

Enda dagen det var riktigt trist väder var vid måndagens invigning där Fårö visade sig från en av sina sämsta sidor med blåst och regn. Inte så kul när det är 7 kilometers väg att avverka till fots för att komma till färjan. Kalle var tvungen att avboka invigningen i sista stund för en hastigt påkommen jobbintervju, så det var stackars Johan som fick följa med mig och trotsa vädrets makter. Det var Johans första besök på Fårö dessutom. Man kan ju tycka att han borde ha fått ett bättre välkomnande.

Någon som kanske skulle varit mer nöjd med sommarens väder än jag är Ingmar Bergman. Det antyder i alla fall följande citat: ”Den svenska sommaren är för mig djupt lustbetonad. Särskilt juni månad, tiden vid midsommar. För mig är juli och augusti, halva augusti och särskilt juli oerhört plågsamma, när det är sol dag ut och dag in. Jag får fullständig hetta. I solljus får jag klaustrofobi och mina mardrömmar är alltid indränkta av ett våldsamt solljus. Jag hatar södern där jag är utsatt för konstant solbestrålning. Det skrämmer mig, en oavbrutet molnfri himmel, då tycker jag att jorden förgås på något sätt.”

Oavsett Bergmans åsikter om sommaren som himmel kontra helvete så spelar den lite av huvudrollen i flera av hans filmer, vilket redan titlarna ger en aning om: Sommaren med Monika, Sommarlek och Sommarnattens leende. I många fler än dessa tre ger Bergman en glimt av den svenska sommaren så som vi helst vill se den. Där finns de långa ljusa nätterna som aldrig tycks ta slut, havet och skärgården och en sorglöshet man inte kan hitta någon annan tid på året än just under de alltför korta sommarmånaderna.

Till hösten kommer livet och verkligheten ikapp, men låt oss inte tänka på det nu. Låt oss dröja kvar i Bergmansommaren ännu ett tag.

Än finns tid. Än kan allt hända.

Stina

Bilderna kommer från: http://ingmarbergman.se

Tre x urban fantasy för ungdom

Måste säga att det varit mycket trevligt med lite lättsmält ungdomsunderhållning under augusti månad. De tre böckerna hade dock varierande kvalitetsgrad, och eftersom jag läste den sämsta av dem fpörst börjar vi med den.

"Den femte systern", skriven av Mårten Sandén, hette den och handlar om hur det mitt i det vanliga svenska samhället börjar dyka upp ondsinta vättar, vänliga jättar och till och med djävulen själv. Värstingen Jannike är huvudperson och det är hon som ska rädda världen från att djävulen föds in i den.
Men mjaaaae, jag vet inte riktigt om denna story funkade riktigt för mig då den haltar på alla upptänkliga vis. Allt ifrån att Jannikes handledare tar uppdykandet av vättar i världen med en klackspark till dåligt upptecknade personporträtt och en fullständig avsaknad av nytänkande i genren. Sandén orkar inte anstränga sig alls för att skapa en personlig urban fantasyvärld, utan låter de klassiska vättarna, trollen och häxorna befolka romanen. Ganska tråkigt, föga nyskapande och inte alls engagerande blir resultatet. Läs hellre någon annan av månadsböckerna.

Vi fortsätter sedan med Maria Turtschaninoffs "Underfors", som till skillnad från den förra känns både välskriven, fräsch och nyskapande. Författarinnan tar här välkända väsen och gör något helt eget med dem. Trollen vi möter i denna är så långt ifrån Sandéns urvattande bergatroll det går att komma; de är inte de lortiga och satta varelser de brukar beskrivas som, utan påminner snarare om en slags håriga alver med spetsiga öron, svans och förmåga att med sin skönhet och trolldom förvrida huvudet på vilken människa som helst. Handlingen kretsar även i denna kring en ung flicka, outsidern Alva, men även om Joel, pojken som är kär i henne. Snart dyker även Nide upp och berättar för henne att hon är annorlunda, att hon inte hör hemma i människornas värld utan i Underfors, staden som ligger under Helsingfors, där hennes riktiga mor och far, drottningen och kungen, väntar på henne. Det är i Underfors äventyret börjar på riktigt, för allt Nide har berättat för henne verkar vara lögn och snart vet Alva inte vem hon kan lita på.
Det här var en riktigt underhållande ungdomsbok, där kampen inte skildras i svart eller vitt och där människor och väsen har både goda och onda sidor. Det enda jag har att klaga på är att Turtschaninoff mot slutet av boken gör det lite väl enkelt för sig. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det i mitt tycke hade blivit långt mer intressant att få se Alva förhålla sig till tillvaron som den kunde ha sett ut om inte författaren valt den enkla vägen ut i slutkampen. Förutom detta är det som sagt ett mycket underhållande äventyr vi får följa med på.

Nästan lika bra som "Underfors" var "Udda verklighet" av Nene Ormes. Liksom den första utspelar den sig i Sverige, närmare bestämt i Malmö. Udda, huvudperson i denna roman, har så länge hon kan minnas drömt läskiga mardrömmar om människor hon inte känner. Snart börjar hon märka att mardrömmarna kanske inte är några mardrömmar, utan är händelser som utspelar sig på riktigt och att det finns en värld hon inte vetat existerade där särlingar som hon själv följer lagar som vanliga människor inte vet något om.
Jag måste medge att jag är imponerad av Ormes debut, där hon med märkvärdigt lätt hand tecknar upp ett Malmö befolkat av människor som skulle kunna vara som oss, men inte riktigt är det. Tyvärr håller storyn inte riktigt ända fram, då slutet av boken innehåller på tok för många logiska luckor. Det är till exempel oförklarligt lätt för Udda att rädda sin fångna vän, liksom särlingarn som varit så intresserade av Udda lätt låter sig luras och bara så där bestämmer sig för att strunta i hennes och hennes exuistens. Dessutom är slutet alldelse för skissartat och Orme hoppar över delar i boken som hon nog borde ha tagit med. För när Daniel fritas orkar Ormes ine riktigt förklara vad sjukhus/polis har att säga om hans skador, hur hans familj reagerar på hans uppdykande och vilken komntakt Udda egentligen har med särlingarna nu när hon vet om att de existerar. Och vad hände egentligen med Vanadis och Hemming, för att inte tala om den onda Valerius?

Peter Pan vs Dorothy

Om Peter Pan och Dorothy från Kansas istället för att vara romankaraktärer hade varit figurer i "Street fighters" hade stackars Dorothy inte haft en suck. Pan hade halshuggit henne och slängt henne till hajarna utan att hon ens hunnit fatta vad som hänt. Lite på samma sätt är det dock om man jämför de båda klassiska historierna med varandra; den blodtörstiga Pan versus mesproppen Doroty - att jag gillade "Peter Pan" bättre än "Trollkarlen från Oz" kanske framkommer....

För där Barries berättelse innehöll en känsla av äkthet med karaktärer som kände sorg och hat och avundsjuka och inte drog sig för att döda sina antagonister lyckades Baum endast med konststycket att skriva något så menlöst och tråkigt att jag tycker synd om alla de barn som tvingats läsa skiten.

Men vi börjar med att titta lite närmare på "Peter Pan" av J.M Barrie. Jag hade mina tvivel även om denna, det ska jag erkänna, men den visade sig vara en av de bättre jag läst inom genren. Storyn känner väl alla till, om Peter Pan, pojken som aldrig vill bli vuxen och Wendy, Michael och Tom som en natt följer med honom på äventyr till Neverland.

Berättelsen förs framåt av en allvetande berättarröst som genom kommentarer får läsaren att veta vad som kommer att hända, har hänt eller är på väg att hända. Här fjantas inte heller handlingen till för att passa barns känsliga sinnen (se Trollkarlen från Oz), utan här möter vi en värld där det är att dö eller dödas, där karaktärerna inte är klämkäckt goda utan alla, till och med den ondsinta Kaspten Hook, har både goda och onda sidor. Dessutom är författaren för smart för ett tillrättalagt och mesigt slut och det är med en känsla av vemod jag stänger boken.

Låt oss då gå över till den hemska barnboken med namnet "Trollkarlen från Oz", skriven av Frank M Baum. I förordet framgår det med all önskvärd tydlighet varför boken är så usel som den är. Baum var tydligen själv ett jävligt lättskrämt barn som skitit på sig av rädsla efter att ha läst Bröderna Grimms klassiker, och började se det som sin uppgift att producera den menlösaste barnbok som frambringas kunde. Nu kan man kanske konstatera att han aningen misslyckades i sitt uppsåt då det trots författarens ambition slaktas och dödas ganska hejvilt i böckerna, för att inte tala om berättelsen om hur Plåtman blev Plåtman. Det var bara sickt! Dessutom, Dorothy- en mer goody-two-shoes till huvudperson får man leta efter. Hon är så gammaldags snusförnuftig att det är rent äckligt.

Nej, ge mig ett Oz med mer sting i och en Dorothy mer lik American McGees Alice och en Toto av Cheshirekattens kaliber och jag kan tänka mig att rucka på det bottenbetyg boken nu får.

Månadens tema; Eskapism

Temat för Juli månad var ursprungligen Amerikans diskbänksrealism, med bland annat 'To Kill a Mockingbird' på listan. Då både jag och Sofia redan läst den insåg jag dock att det var dags att tänka om. Dessutom inser även en inbiten realist som jag att det kan bli för mycket av det goda. Istället för att påminna oss om misären i Revolutionary Road kommer här ett tema som förhoppningsvis kan fungera som ett anti till
Den senaste månaden har varit händelserik. För att inte tala om allt som kommer att hända i Juli. Vi flyttar och jobbar och beter oss för det mesta som de vuxna vi är. Men även vuxna kan behöva en paus från verkligheten.

Därför är månadens tema Eskapism.

Månadens bok:

Peter Pan av J.M Barrie.

Vidare läsning:

Trollkarlen från OZ av Frank M Baum.

Alice i Underlandet och Alice I spegelvärlden av Lewis Carroll.

The Amazing Advantures of Kavalier and Clay av Michael Chabon