Bokmiddag: Oceanen vid vägens slut

Ocenanen vid vägens slut

Helgen den 25-26 oktober hade vi äran att ha Stina som övernattningsgäst. På söndagen passade vi därför på att ha bokmiddag på ett av 2014 års bokteman, nämligen Stinas tema från augusti då verklighetsflykt stod på tapeten. Månadens bok var Neil Gaimans ”Oceanen vid vägens slut” och vad passade väl då bättre än att bege sig till oceanen vid världens ände? 

Oceanen låg passande nig belägen just vid värlens ände...

Vi inledde därför bokmiddagen på jakt efter Klintehamns egen ocean passande belägen i närheten av just ”Värsände” och ca en kilometer från där vi bor. Med varsin kaffemugg i högsta hugg begav vi oss genom skogen mot oceanen. Jag klädd enligt temat i lite halvflummiga hippie-kläder, medan Stina fick den geniala idén att anamma en scen ur boken, där huvudpersonen i boken flyr genom skogen i just pyjamas. Stina ute-invigde därför sin nya ap-pyjamas genom en tur i skogen.

Kaffe i Supernaturalmuggen kändes helt passande

Stina iklädd nya ap-pyjamasen. Ett mycket bra köp!

Sebbe och Aaron körde det lite mer avslappnade temat, även om Aaron tyckte att det passade bra med ryggsäck när man skulle på utflykt. Han grabbade därför sin mini-Kånken när det var dags att bege sig, men hade oturen att somna i vagnen innan vi var framme vid vattnet. Big diseapointment!

Aaron med sin älskade mini-kånken

Vi andra passade på att kasta i en peng och önska oss något hemligt när vi väl var framme. Även det passande temat då boken inleds med att en fisk dör av att ha ätit ett mynt. Vi hoppas dock att inga Klinte-fiskar ska behöva offra livet!

Äntligen framme!

Önska, önska runt i ring...

..önska kostar ingenting...

...tänk vad man kan ha det bra - säg vad du vill ha!

Även i vår skog lurade hemska saker i skogen, och vi får väl vara glada att vi kom ut ur skogen utan någon fripassagerare.

 

Stina var lite sugen på att ta med sig monstret hem men besinnade sig...

Väl hemma blev det, liksom i boken, rejäl gammaldags husmanskost när vi kom hem från skogspromenaden. Eller som det uttrycktes i boken; ”Middagen var underbar. Det var biffstek med rostad potatis som var gyllenbrun utanpå och mjuk och vit inuti, smörslungade grönsaker (nässlor, rostade morötter). Till efterrätten fick vi pajen, fullproppad med äpplen och förvällda russin och hackade nötter och med tjock gul vaniljkräm ovanpå”.

Riktig husmanskost!

Sebbes superba äppelkaka

Vår middag var således ganska snarlik med den ovan, där det bjöds på stek/quorn (briljant tillagad av Stina), ugnsbakad potatis och smörslungade grönsaker samt även stekt lök och grönpepparsås. Till efterrätt blev det just äppelkaka med nötter (men utan russin) och vaniljvisp. Tack Sebbe, för insatsen! Mycket god. Middagen blev ganska lugn för omväxlings skull då den lilla terroristen passande nog sov middag.

Kort sagt en mycket trevlig bokmiddag! En av de trevligaste på sistone måste jag säga! Och det är lite av en bedrift faktiskt att vi i år har hunnit med så många som 14bokmiddagar. Och innan året år slut hinner vi förhoppningsvis med ytterligare några stycken.

//Sofia

Divergent av Veronica Roth

Divergent läste jag på engelska då triologon är rätt svår att få tag på på svenska efter att den första delen filmatiserats. Det var efter att ha sett filmatiseringen som jag blev sugen på att läsa boken. Det är ju lite min typ av roman med sina dystpoiska drag och dessutom kändes det som en alldelses lagom tung på bussen läsning efter jobbet-bok.

Jag tycker att själva idén med romanen är väldigt intressant och Roth har verkligen lyckats sätta en egen prägel på ungdomsdystopin, som ju på senare år verkligen har kommit starkt på framfart. 

I denna dystopiska triologi är det en värld där man vid 16 års ålder med hjälp av ett test ska välja vilken fraktion man ska tillhöra resten av livet. Ska man stanna i den fraktion man fötts in i eller välja en annan? Väljer man en ny får man lämna familjen, samhället och allt som är välkänt för att delta i en okänd fraktions initiationsriter – där man riskerar att helt hamna ur samhället och bli en utstött, en så kallad fraktionslös. De fraktioner man kan välja emellan är: de ärliga, de osjälviska, de tappra, de fridfulla och de lärda. Har man otur kan testet man går igenom vara oklart och man blir klassad som en divergent –där man inte passar in någonstans.

Beatrice, Tris, som vår huvudpersone heter är infödd i de osjälviska, men tycker inte riktigt att hon passar in. Hon suktar efter att få ingå i de tappras gemenskap. Frågar ni mig känns de mest som de där jobbiga esteterna, men med ett jävlig högt bekräftelsebehov. Not the choice of mine med andra ord......

Nu kan ju det här ses som lite av en spoilervarning, men kom igen ni vet ju också att hon kommer att byta fraktion – och ja, det blir de tappras skara hon sällar sig till. Hela boken handlar om initiationsprocessen, där de som inte klarar kraven slås ut och blir fraktionslösa.  Och naturligtvis finns där också en pojke.... Four heter han och är en av instruktörerna.

Det positiva i boken är själva idén som jag tyvärr inte riktigt tycker helt få ta plats i boken. Det känns som att idén med samhället hade kunnat få ta mer plats, för det känns lite väl schablonartat. Ser man till "Hungerspelen" som är uppbyggd på samma sätt tycker jag att författaren där mycket bättre hängde upp sin idé på ett väl genomarbetat samhälle som gav en större tyngd till berättandet. 

Däremot var den trevlig läsning ändå, även om den inte bjöd på några större överraskningar och jag kommer nog att läsa hela triologin. Jag förutspår att den kommer att vara uppbyggd på samma sätt som i "Hungerspelen", där nästa del handlar om hur Tris kommer till insikt om samhällets problem för att i senare delen vara med om att störta det. Jag hoppas att karaktärsbeskrivningarna i de kommande delarna kommer att fördjupsa då de i denna första del är väl endimensionella.

Då jag varit ganska seg på sistone skulle jag uppskatta om ni kunde tipsa om någon mer lika lättsmält littertaur att sätta tänderna i. Ni har inte några bra förslag?

//Sofia

Månadens dikt; To The River, by Jessica Paige Wick

Den tredje november hade Humbert & Hugo namnsdag. Namn som bärs av två jobbiga karlar som är aktuella för boktriangeln, Humbert, berättaren och kåtbocken i Nabokovs Lolita. han som inte bara berövar henne barndomen utan även en röst och ett egenvärde som annat än en kuriosa, för alltid dömd att bli misstolkad av omvärlden.

Det andra namnet, Hugo, bärs av den självupptagne Hugo Rask. typexemplet för en vit, medelålders cis-man som mött få motgångar och enligt sig själv har tolkningsföreträde i allt. Som på ett psudo-intellektuellt sätt hanterar sin egentligt dåliga självkänsla genom att omge sig med idel nickedockor. En pompös person som vill bli dyrkad, men aldrig ifrågasatt. Likt en orubblig sten i en flod står han i Stockholms kulturkrets och förväntar sig att vattnet ska rinna runt honom, för Hugo Rask ska inte behöva flytta sig, för alla borde veta att jorden snurrar kring Roy Anderssons axel...

Efter den utläggningen är det dock dags att försöka återknyta till månadens dikt...
För något år sedan läste jag ut Sara Stridsbergs Darling River. En bok och ett författarskap jag önskar att jag kunde älska mer än jag gör. För vem, särskilt inte i vår triangel, vill inte hylla Stridsberg? Dock menar jag inte att boken icke var minnesvärd, för det var den. Ett år efter läsningen dyker fortfarande textfragment upp i minnet. Särskilt pockar den sorgliga, groteska, Lo på att få sin historia ihågkommen. Då inte mycket fakta går att finna, vare sig om dikten eller poeten vet jag inte säkert om Stridsberg läst To The River, men nog skulle en kunna tro att dikten är en del i berättelsen om Lo?

To The River
(for CSE Cooney)

He said come to the river,
the wet, wild water that is black as a mirror
with nothing to show.
He said come to the river,
the dirt-dank river, by the dew-spangled banks
of the murmur and flow.
He said come to the river.
And I came to the river.
I came to the river, with a ribbon in my hair,
with a tune on my tongue,
with a name that he gave,
with my red shoes tied,
with my milk and my bread,
with a stone in my pocket,
with my heart, not my head,
with my knee-socks high,
and my bed unmade.
He said take your red shoes off,
leave your buttons undone.
And he kissed me by the river
until there was blood.
And the river took my ribbon,
which fled the current like a snake.
And the river took my tongue,
and the river took my name.
He took from me the tune I knew;
And the river made my bed.
He said come to the river,
the wet, wild water that is cold as a hand
with no blood to warm.
So I came to the river,
and I stay by the river, by the silt-silked shore,
by the stone that I slipped on,
by the fern-beds so dark,
by the buried red shoe,
by the salt stain I made,
near the road that I left
that leads to my bed.
And I know I am dead but I still cannot rest.
And I'm hideous and hair-thatched
because I must be trash
for him to throw me to the river
like a used cigarette.
Fish have skimmed flesh from my jaw;
they've nibbled with sharp teeth.
My finger-bones lie tangled, far
away from here, my ankle bones
are further still, my smashed hips
are the dirt . . .
He said come to the river
so I stay by the river, by the sopping wet earth,
yes, come to the river, boys,
with no ferns in your hair,
come to the river, please,
and warm my bed. 

by Jessica Paige Wick

Minnesvärda recensioner: Plats 3-1

Nu kommer medaljkampen, som tyvärr inte blir jöttespänannde då Stina kniper samtliga platser

Bronsplatsen kniper Kafka, ellet kanske snarare hans penis, i Stinas underbara recension med titeln; Kafta (och hans penis) på stranden. Boken är naturligtvis Haruki Murakamis ”Kafka på stranden”  (Alex tema)och så här sågad har han nog aldrig blivit. Stina börjar med att lyfta fram fördelarna på ett snyggt sätt: "Säga vad man vill om Haruki Murakamis Kafka på stranden men jag har i varje fall aldrig läst något liknande, I´ll give him that. Framsidan är fin också.  Och nu över till det negativa hehe." Jag tycker det säger allt........

"Kattöga" av Margareth Atwood är en av mina favoritböcker, om inte den absoulta, så definitivt topp tio och Stinas finstämda recension kniper välförtjänt andraplatsen. Riktigt fin recension Stina och fint att du kan få in fina epiodet ur vår barndom i den:

"Det är så mycket igenkänning trots att det utspelar sig flera årtionden innan vi växte upp. De hånar snattade skräckserier med tveksam handling men vågar inte ha dem i sina rum om natten. Får mig att tänka tillbaka på en episod då Jenny och jag freakade ut åt framsidan till Den onda dockan ur Phantom Valley-serien. Obegripligt, idag kan jag inte riktigt se vad det var som var så läskigt. Codelia dricker coca cola med aspirin i ett försök att bli full bara för att konstatera att det inte påminner ett dugg om att bli full på riktigt. Kan bara instämma där". 

Till sist har vi vår vinnare, eliten av eliten så att säga. Jag önskar att jag kunde säga att boktriangeln bara blivit bättre ich bättre med åren, men förstaplatsen knips faktikst av ett inlägg från mars 2010 – alltså en av våra allra första recensioner. Det är den hysteriskt roliga recensionen av ”Oscar Woas korta föunderliga liv” där Stina ironiskt inflikar en fotnot i slutet av recensionen. Här kan ni läsa om hur mycket hon hatar just fotnoterna:

"Något jag däremot STÖR mig enormt på är författarens idoga användande av fotnoter. De är för många och för långa. Om han nu var tvungen att ta med all denna text tycker jag att han kunde ha lagt in den lite snyggt i texten istället, men det kanske var för avancerat. Som det är nu fungerar de allt som oftast som stoppklossar i berättandet. Läsningen blir avhuggen när man hela tiden måste stanna upp och läsa alla dessa fotnoter, och lite av berättelsen försvinner. Man tappar fokus".

Ja, det var den spännande finalen det, När jag orkar tänkte jag ta en titt på mina favoritteman genom åren. Jag kan säga på förhand att jag vet vem som har prickat in de roligaste, mest annorlunda och mest minnesvörda temana (och det är tyvärr inte jag själv... och inte du heller Stina....)

//Sofia

Man gör betydelsefulla förändringar, men man genomgår inte den radikala förvandling som man inbillar sig

Jag blev ju som ni vet inte helt tagen av min första Munro, Kärlek, vänskap, hat, och inte heller  Nära hem förmår göra ett djupare intryck. Detta är liksom den förra en lågmäld samling noveller med kvinnor i centrum, men i den här samlingen har jag svårare att hitta någon novell som verkligen sticker ut.

Det handlar återigen till stor del om relationer och om kärlek, inte okomplicerad förstås och sällan lycklig. Jag finner dock den här samlingen noveller lite för spretande, och saknar graden av igenkänning som fanns i den förra, där Munro fångade in och beskrev vardagen på ett sätt som ingen annan. Vad Munro vill säga i vissa av novellerna går mig helt enkelt förbi, kanske för att jag inte förmår uppbåda tillräckligt med intresse för någon djupare reflektion. Det är synd, för när Munro är som bäst ger hon upphov till just reflektion.

Mina favoriter är Dulse och Annorlunda för att jag tycker de har en känsla och en nerv som jag saknar i de andra. De handlar båda om relationer som gått sönder och är bitterljuva skildringar av de där små men betydelsefulla ögonblicken som Munro verkar ha öga för. De som ger eko långt in i framtiden, och som får en att undra vem man skulle varit om man valt en annan väg.

Stina