Hade sett fram emot att läsa "Androidens drömmar" ett bra tag och blev rejält besviken på den. Filmatiseringen är ju så mycket bättre och boken kommer inte upp i denna nivå på långa vägar. Min besvikelse började redan efter att ha läst det korta första kapitlet där man blir introducerad för Deckard, hans deprimerade fru och deras mekaniska får. Och samma mja-känsla genomsyrar tyvärr även resten av boken, med karaktärer som känns märkligt platta och livlösa, människor såväl som androider. Och var är det roliga som ska sägas finnas i denna bok? Jag hittar det i alla fall inte! Nej, om jag ger författaren ännu en chans hoppas jag på att nästa roman kommer att vara bättre, coolare och med bättre persongestaltningar.
Stämningen som finns i filmen, ja själva coolheten i filmen, saknas även denna helt i boken vars stämning snarare dras åt det vardagsrealistiska hållet. För där filmen är noir med allt vad det innebär skildrar boken snarare jordens sista kvarlevande människor och deras meningslösa kamp för tilvaron och för att lyckas med konststycket att hitta något annat än ett mekaniskt husdjur.
tisdag 2 november 2010
Dead Until Dark, eller övning ger färdighet.
Som ni vet vid det här laget läser jag en kurs om Vampyrens utveckling i film och litteratur. En av kursböckerna är den förhatliga Twilight, undrar om det funkar att enbart läsa Sofias recenssion? En annan är första delen i underlaget till True Blood, Dead Until Dark av Charlene Harris. En sak jag finner interessant i den annars usla boken är det politiska spel man kan ana och som jag fått veta kommer att utvecklas i seriens gång. Istället för att Vampyrerna i Dead Until Dark är döda/odöda säger man att vampyrism är en blodsjukdom. Så som AIDS. Så vampyrer, och i princip alla slags övernaturliga varelser ses som vardag. Eftersom vampyrerna bara varit framme i ljuset i några år, ses de som underklass och med skepsis. En av de många likheterna mellan Twilight och Dead Until Dark är att huvudvampyrerna i de båda serierna är anomalier även i sin egen värld. Istället för att leka med andra vampyrer söker de sig till människorna och försöker smälta in. Innan jag var tvungen att läsa boken har Dead Until Dark legat långt ner på min boklista, eftersom den går att klämma in i en av mina favorit genrer; Urban-fantasy. Skulle inte livet vara inressantare om Urban-fantasy var norm?
Dead Until Dark är absolut inget mästerverk. På sina ställen är den rolig och Sookie är en intressant karaktär. Tillskillnad från flertalet 'hjältinnor' inom Harlequin genren är hon fullt kapabel till att fatta egna beslut. Visst är hon irriterande, men jag stör mig inte lika mycket på Sookie som jag gör på Bella, fter att ha sett filmerna och läst fanfiction. Stilen i Dead Until Dark påminner som sagt var om Harlequin men även om kiosk-deckarna. Ni vet, de dåligt skrivna men billiga böcker som gick att köpa förr? I klassen diskuterade vi om stilen var ett medvetet val eller om Charlene Harris verkligen är en så dålig författarinna. Meningarna var delade, men min förhoppning är att Charlene Harris medvetet valde den kitchiga stilen, som motreaktion till all högtravande vampyr kanon som tidigare publicerats.
Trots att den utspelar sig i en helt annan värld och är skriven av en annan författare tycker jag att Dead Until Dark påminner om Janet Evanolich böcker om Stephanie Plum, en prisjägare i New Jersey.
Att en bok är dåligt skriven kan jag stå ut med, det går att bortförklara med att genern kräver det. Och när det gäller Urban-fantasy kan jag stå ut med rätt mycket. Vad jag däremot störde mig på, mer än jag finner ord för, är dess sexskildringar. Visserligen är dåligt sex något som inte alls förekommer i de genrer man kan placera Dead Until Dark, men kom igen! Någon måtta får det väl ändå vara! Bill tar Sookies oskuld och allt är så perfekt. Helt smärtfritt, inget blod och allt är så perfekt hela tiden, varje gång. Ibland var det som att läsa 'Grottbjörnens folk'.
Å andra sidan, övning ger färdighet och lever man för evigt har man ju mycket tid att öva...
Dead Until Dark är absolut inget mästerverk. På sina ställen är den rolig och Sookie är en intressant karaktär. Tillskillnad från flertalet 'hjältinnor' inom Harlequin genren är hon fullt kapabel till att fatta egna beslut. Visst är hon irriterande, men jag stör mig inte lika mycket på Sookie som jag gör på Bella, fter att ha sett filmerna och läst fanfiction. Stilen i Dead Until Dark påminner som sagt var om Harlequin men även om kiosk-deckarna. Ni vet, de dåligt skrivna men billiga böcker som gick att köpa förr? I klassen diskuterade vi om stilen var ett medvetet val eller om Charlene Harris verkligen är en så dålig författarinna. Meningarna var delade, men min förhoppning är att Charlene Harris medvetet valde den kitchiga stilen, som motreaktion till all högtravande vampyr kanon som tidigare publicerats.
Trots att den utspelar sig i en helt annan värld och är skriven av en annan författare tycker jag att Dead Until Dark påminner om Janet Evanolich böcker om Stephanie Plum, en prisjägare i New Jersey.
Att en bok är dåligt skriven kan jag stå ut med, det går att bortförklara med att genern kräver det. Och när det gäller Urban-fantasy kan jag stå ut med rätt mycket. Vad jag däremot störde mig på, mer än jag finner ord för, är dess sexskildringar. Visserligen är dåligt sex något som inte alls förekommer i de genrer man kan placera Dead Until Dark, men kom igen! Någon måtta får det väl ändå vara! Bill tar Sookies oskuld och allt är så perfekt. Helt smärtfritt, inget blod och allt är så perfekt hela tiden, varje gång. Ibland var det som att läsa 'Grottbjörnens folk'.
Å andra sidan, övning ger färdighet och lever man för evigt har man ju mycket tid att öva...
måndag 1 november 2010
Hey Dolly, Hey på dej Dollyyy!
Efter att ha läst den underbara "Hey Dolly" är det bara att konstatera att vi har en hel del gemensamt hon och jag;
vi har båda vänner som är cepe och seriöst psykiskt störda (en del mer än andra), vi känner båda människor som är för förtjusta i pandor för sitt och omgivningens bästa,vi tycker båda att det finns många fula barn och vi längtar båda efter att livet ska vara mer som en film än som tråkig verklighet.
Men där slutar nog också likheterna för till skillnad från Dolly har jag inget hjärta som vill rymma sin kos och bli asfullt på tequila, jag har (tyvärr) ingen mystisk rockstjärna som dyker upp när jag minst anar det, inte ens en imaginär sådan och jag försöker inte övertyga mina pojkvänner om att man kan ligga med andra fast man älskar varandra.
Vill du veta vad du och Dolly har för likheter och olikheter (och det tycker jag att du borde!) är det bara att springa ner till närmsta bibliotekt och under läsningens gång, förhoppningsvis, få nya fina ideér om vad man kan göra en tråkig händelslös dag som behöver piggas upp. Kanske, om du har tur, kan du till och med frammana din alldeles egna mystiska främling som kommer fram ur städskrubben när dagen är för grått vardagstråkig. Eller också kanske du kan övertala någon kompis om att rollspelande kring Israel och Palestinakonflikten är vad som behövs för att du ska lära känna ditt eget psyke bättre.
vi har båda vänner som är cepe och seriöst psykiskt störda (en del mer än andra), vi känner båda människor som är för förtjusta i pandor för sitt och omgivningens bästa,vi tycker båda att det finns många fula barn och vi längtar båda efter att livet ska vara mer som en film än som tråkig verklighet.
Men där slutar nog också likheterna för till skillnad från Dolly har jag inget hjärta som vill rymma sin kos och bli asfullt på tequila, jag har (tyvärr) ingen mystisk rockstjärna som dyker upp när jag minst anar det, inte ens en imaginär sådan och jag försöker inte övertyga mina pojkvänner om att man kan ligga med andra fast man älskar varandra.
Vill du veta vad du och Dolly har för likheter och olikheter (och det tycker jag att du borde!) är det bara att springa ner till närmsta bibliotekt och under läsningens gång, förhoppningsvis, få nya fina ideér om vad man kan göra en tråkig händelslös dag som behöver piggas upp. Kanske, om du har tur, kan du till och med frammana din alldeles egna mystiska främling som kommer fram ur städskrubben när dagen är för grått vardagstråkig. Eller också kanske du kan övertala någon kompis om att rollspelande kring Israel och Palestinakonflikten är vad som behövs för att du ska lära känna ditt eget psyke bättre.
The evil inside
Del tjugofyra
– Du har varit en riktig besvikelse för oss från början till slut. Fan, vet hur du hamnade här från första början. Men du måste ha haft något, annars skulle du simma bland fiskarna nu. Och det är ”detta något”, som kanske kommer att bli din räddning…..
Den sista meningen uttalar han långsamt och med mörkare röst än vanligt, för att verka mer manlig och riktigt betona betydelsen av vad han just sagt. För effektens skull lämnar han också en liten konstpaus innan han fortsätter igen, och hela tiden ser han kvinnan i ögonen. Han tvingar henne att stå ansikte mot ansikte med sin värsta mardröm och hon har inte ens chans att komma undan. Vilken makt det ger honom. Han, Jonas, blir för en gångs skull sedd på med fruktan. Och för att se sanningen i vitögat är han mer van vid att folk ser ned på honom, eller inte ser honom alls. Hans skepnad är inte av den sorten som inger respekt. Men nu, i den här situationen är rollerna ombytta. Han är den som bestämmer reglerna, och kvinnan är offret. Nu är det slut med att vara snäll. No more Mr Nice Guy. Och om han nu ska vara elak, kan han lika gärna vara riktigt jävlig.
I stundens ingivelse kan Jonas inte motstå frestelsen att spela upp en egenhändigt komponerad maffioso-sekvens, med sig själv i rollen som Gudfadern. Han är ett allt för stort fan av gangsterfilmer för att kunna låta bli. Ett bättre tillfälle att få användning av gamla slitna gangsterklyschor lär aldrig uppenbara sig. Lika bra att ta tillfället i akt och förena nytta med nöje. Och han gör bäst i att ta till det tunga artilleriet. Visserligen har bruden fått ett nästan sjukligt uttryck i ansiktet av rädsla, men nu när han har övertaget vill han se till att behålla det. Efter det här skådespeleriet lär han inte råka ut för fler påhopp av bruden. Och när han sen kommer hem skiter han fullständigt i vad hon tycker och tror. Om hon tror att han är Castell så kommer hon ändå aldrig att våga gå till polisen.
– Märk väl att jag säger kanske, fortsätter han sin monolog. För från mej kan du inte förvänta dig några garantier, speciellt inte efter din lilla föreställning nyss. Jag visste hela tiden att du var en satmara men det kan jag ha överseende med. Du visste inte vem jag var. Nu vet du. Och må fan ta din själ om du inte insett allvaret. Det är ditt liv som står på spel. Du har inget annat att spela med. Och akta dig noga för att underskatta mig i framtiden. Ett misstag till från dej, och du är slut. Inser du det?
Han spänner blicken i henne, och försöker se riktigt ondsint ut. Av kvinnans skräckslagna ansiktsuttryck ger det den verkan han hoppats på. Aldrig någonsin har Jonas haft den effekten på en annan människa. Vem den här Mr Castell än är, så gör man bäst i att hålla sig ur hans väg. Det har denna kvinna uppenbarligen lärt sig den hårda vägen. Om Jonas inte tyckte så illa om henne, kanske han skulle känna medlidande, men allt han känner nu är hat. Ett hat så intensivt att han har svårt att hålla sig från handgripligheter. Han vill ruska om henne igen. Rädslan han ingett henne är inte nog. Den här kvinnan triggar honom, och får fram känslor inom honom som han inte visste att han hade.
Jonas har aldrig varit mycket för våld, men just nu skulle det sitta fint med en snyting. Mitt i hennes fula plyte. Han ler för sig själv. Ett elakt leende som får hans annars så mjuka och feminina drag att hårdna. Leendet förfular honom. Säkert skulle han inte ha känt igen sig själv om han i det ögonblicket sett sig i en spegel. Den här natten har inte tagit fram Jonas bättre sidor. Frågan är om han kommer att vara samma människa när natten är över. Han kliver fram mot kvinnan med tunga steg. För varje kliv han tar rycker hon till, nästan som om hon blivit slagen. Jonas njuter, samtidigt som han skäms över sig själv. Men nu är ingen tid att backa undan. Han ska föreställa Castell, och troligen hade Castell slitit hjärtat ur kroppen på den här kvinnan för länge sedan. Hon borde vara tacksam mot Jonas, inte sitta ihopkrupen som ett skrämt djur. Det irriterar honom att se henne så där, samtidigt som han, trots sina försök att förtrycka känslan, fortfarande njuter av sin makt. Han stannar mitt framför henne och sjunker ned på huk så att hans ansikte är i nivå med hennes. Under tiden som gått har han inte släppt henne med blicken, och nu fortsätter han njutningsfullt sin lek. Han sitter kvar några sekunder och ser hur det rycker i hennes ansikte. Tårar rinner nerför hennes ansikte nu, men hon ger inte ett ljud ifrån sig. Antagligen är hon för rädd för att väcka hans vrede, för hon vågar varken titta bort eller röra sig. Hon är paralyserad av skräck inser han. Han har aldrig riktigt förstått det uttrycket innan men den här grönhåriga skräckslagna kvinnan illustrerar det perfekt. Utan förvarning skjuter han fram en hand och håller den framför hennes ansikte. Vid den plötsliga rörelsen rycker hon till så häftigt att huvudet slår i backen med en smäll. Det bekommer inte Jonas, han sitter kvar på samma sätt med handen kvar i luften framför hennes ansikte. Men sekunderna går och kvinnan ser fortfarande frågande på honom.
– Dumma bitch, väser Jonas lågt. Hon har uppenbarligen inte sett Gudfadern.
– Kyss ringen, förklarar Jonas med himlande ögon, och viftar med lillfingret framför hennes mun. Snabbt böjer kvinnan huvudet framåt och trycker sina läppar mot ringen.
– Duktig flicka, berömmer Jonas hånfullt. Vill du att jag ska lossa på handklovarna nu? För du skulle väl aldrig drömma om att försöka med något så dumt som att rymma, eller hur? Farbror Jon, börjar han, men inser sitt misstag i tid. Mr Castell är inte att leka med!
Stina
– Du har varit en riktig besvikelse för oss från början till slut. Fan, vet hur du hamnade här från första början. Men du måste ha haft något, annars skulle du simma bland fiskarna nu. Och det är ”detta något”, som kanske kommer att bli din räddning…..
Den sista meningen uttalar han långsamt och med mörkare röst än vanligt, för att verka mer manlig och riktigt betona betydelsen av vad han just sagt. För effektens skull lämnar han också en liten konstpaus innan han fortsätter igen, och hela tiden ser han kvinnan i ögonen. Han tvingar henne att stå ansikte mot ansikte med sin värsta mardröm och hon har inte ens chans att komma undan. Vilken makt det ger honom. Han, Jonas, blir för en gångs skull sedd på med fruktan. Och för att se sanningen i vitögat är han mer van vid att folk ser ned på honom, eller inte ser honom alls. Hans skepnad är inte av den sorten som inger respekt. Men nu, i den här situationen är rollerna ombytta. Han är den som bestämmer reglerna, och kvinnan är offret. Nu är det slut med att vara snäll. No more Mr Nice Guy. Och om han nu ska vara elak, kan han lika gärna vara riktigt jävlig.
I stundens ingivelse kan Jonas inte motstå frestelsen att spela upp en egenhändigt komponerad maffioso-sekvens, med sig själv i rollen som Gudfadern. Han är ett allt för stort fan av gangsterfilmer för att kunna låta bli. Ett bättre tillfälle att få användning av gamla slitna gangsterklyschor lär aldrig uppenbara sig. Lika bra att ta tillfället i akt och förena nytta med nöje. Och han gör bäst i att ta till det tunga artilleriet. Visserligen har bruden fått ett nästan sjukligt uttryck i ansiktet av rädsla, men nu när han har övertaget vill han se till att behålla det. Efter det här skådespeleriet lär han inte råka ut för fler påhopp av bruden. Och när han sen kommer hem skiter han fullständigt i vad hon tycker och tror. Om hon tror att han är Castell så kommer hon ändå aldrig att våga gå till polisen.
– Märk väl att jag säger kanske, fortsätter han sin monolog. För från mej kan du inte förvänta dig några garantier, speciellt inte efter din lilla föreställning nyss. Jag visste hela tiden att du var en satmara men det kan jag ha överseende med. Du visste inte vem jag var. Nu vet du. Och må fan ta din själ om du inte insett allvaret. Det är ditt liv som står på spel. Du har inget annat att spela med. Och akta dig noga för att underskatta mig i framtiden. Ett misstag till från dej, och du är slut. Inser du det?
Han spänner blicken i henne, och försöker se riktigt ondsint ut. Av kvinnans skräckslagna ansiktsuttryck ger det den verkan han hoppats på. Aldrig någonsin har Jonas haft den effekten på en annan människa. Vem den här Mr Castell än är, så gör man bäst i att hålla sig ur hans väg. Det har denna kvinna uppenbarligen lärt sig den hårda vägen. Om Jonas inte tyckte så illa om henne, kanske han skulle känna medlidande, men allt han känner nu är hat. Ett hat så intensivt att han har svårt att hålla sig från handgripligheter. Han vill ruska om henne igen. Rädslan han ingett henne är inte nog. Den här kvinnan triggar honom, och får fram känslor inom honom som han inte visste att han hade.
Jonas har aldrig varit mycket för våld, men just nu skulle det sitta fint med en snyting. Mitt i hennes fula plyte. Han ler för sig själv. Ett elakt leende som får hans annars så mjuka och feminina drag att hårdna. Leendet förfular honom. Säkert skulle han inte ha känt igen sig själv om han i det ögonblicket sett sig i en spegel. Den här natten har inte tagit fram Jonas bättre sidor. Frågan är om han kommer att vara samma människa när natten är över. Han kliver fram mot kvinnan med tunga steg. För varje kliv han tar rycker hon till, nästan som om hon blivit slagen. Jonas njuter, samtidigt som han skäms över sig själv. Men nu är ingen tid att backa undan. Han ska föreställa Castell, och troligen hade Castell slitit hjärtat ur kroppen på den här kvinnan för länge sedan. Hon borde vara tacksam mot Jonas, inte sitta ihopkrupen som ett skrämt djur. Det irriterar honom att se henne så där, samtidigt som han, trots sina försök att förtrycka känslan, fortfarande njuter av sin makt. Han stannar mitt framför henne och sjunker ned på huk så att hans ansikte är i nivå med hennes. Under tiden som gått har han inte släppt henne med blicken, och nu fortsätter han njutningsfullt sin lek. Han sitter kvar några sekunder och ser hur det rycker i hennes ansikte. Tårar rinner nerför hennes ansikte nu, men hon ger inte ett ljud ifrån sig. Antagligen är hon för rädd för att väcka hans vrede, för hon vågar varken titta bort eller röra sig. Hon är paralyserad av skräck inser han. Han har aldrig riktigt förstått det uttrycket innan men den här grönhåriga skräckslagna kvinnan illustrerar det perfekt. Utan förvarning skjuter han fram en hand och håller den framför hennes ansikte. Vid den plötsliga rörelsen rycker hon till så häftigt att huvudet slår i backen med en smäll. Det bekommer inte Jonas, han sitter kvar på samma sätt med handen kvar i luften framför hennes ansikte. Men sekunderna går och kvinnan ser fortfarande frågande på honom.
– Dumma bitch, väser Jonas lågt. Hon har uppenbarligen inte sett Gudfadern.
– Kyss ringen, förklarar Jonas med himlande ögon, och viftar med lillfingret framför hennes mun. Snabbt böjer kvinnan huvudet framåt och trycker sina läppar mot ringen.
– Duktig flicka, berömmer Jonas hånfullt. Vill du att jag ska lossa på handklovarna nu? För du skulle väl aldrig drömma om att försöka med något så dumt som att rymma, eller hur? Farbror Jon, börjar han, men inser sitt misstag i tid. Mr Castell är inte att leka med!
Stina
söndag 31 oktober 2010
Nedräkning – Allt
”Jag vill inte sluta läsa. Allt är 628 sidor lång. Den är för kort” skriver Expressen.
Jag håller inte med. Alls.
Så från och med nu ska jag varje måndag göra en avrapportering om mina framsteg i Martina Lowdens värld. Som det är nu känns det inte som att jag gör några framsteg alls, jag frågar mig själv om den nånsin ska bli utläst. Men nu börjar Nedräkningen, svart på vitt kan ni här på bloggen se hur sidantalet drastiskt minskar. Spännande, inte sant?
Ni får se hur långt jag kommit på en vecka samt ta del av det bästa/värsta från veckan som gått. Jag tänker som så, att om jag ska lida mig igenom det här, så är det inte mer än rättvist att ni får lida lite också. Dessutom tycker jag, precis som Freddie, inte om att lida i tysthet.
Veckans bästa/värsta
Har man sett the Grudge så ger faktiskt den här texten nånting ändå, vi kanske kan sjunga den nästa gång (om vi nu mot all förmodan skulle få för oss att se den igen).
2004 Vecka 47 ONSDAG (s. 332-333)
"Sånt är livet i den japanska skräckfilmen ”The Grudge”:
- Systern är död, hustrun är död, tänk så bra att socialarbetartjejen är död! Och i vårt döda lag har vi detektiverna med idag, tänk så bra att den pensionerade polisen är död! Kom igen nu, allesammans på en gång: och i vårt döda lag har vi de tre skolflickorna med idag, tänk så bra att han som hittade socialarbetartjejen är död! Fadern är död, säkerhetsvakten är död..."
Är nu på sidan 334, dvs 294 sidor kvar
Stina
Jag håller inte med. Alls.
Så från och med nu ska jag varje måndag göra en avrapportering om mina framsteg i Martina Lowdens värld. Som det är nu känns det inte som att jag gör några framsteg alls, jag frågar mig själv om den nånsin ska bli utläst. Men nu börjar Nedräkningen, svart på vitt kan ni här på bloggen se hur sidantalet drastiskt minskar. Spännande, inte sant?
Ni får se hur långt jag kommit på en vecka samt ta del av det bästa/värsta från veckan som gått. Jag tänker som så, att om jag ska lida mig igenom det här, så är det inte mer än rättvist att ni får lida lite också. Dessutom tycker jag, precis som Freddie, inte om att lida i tysthet.
Veckans bästa/värsta
Har man sett the Grudge så ger faktiskt den här texten nånting ändå, vi kanske kan sjunga den nästa gång (om vi nu mot all förmodan skulle få för oss att se den igen).
2004 Vecka 47 ONSDAG (s. 332-333)
"Sånt är livet i den japanska skräckfilmen ”The Grudge”:
- Systern är död, hustrun är död, tänk så bra att socialarbetartjejen är död! Och i vårt döda lag har vi detektiverna med idag, tänk så bra att den pensionerade polisen är död! Kom igen nu, allesammans på en gång: och i vårt döda lag har vi de tre skolflickorna med idag, tänk så bra att han som hittade socialarbetartjejen är död! Fadern är död, säkerhetsvakten är död..."
Är nu på sidan 334, dvs 294 sidor kvar
Stina
Kitty besöker Frankrike och lär sig en sak eller två
I denna bok som skrevs redan 1959 besöker Kitty Frankrike för att försöka lösa mysteriet med de 99 trappstegen (även om den svenska titeln översatts till Kitty och mysteriet med den gamla fängelsehålan). Vi vet ju redan att Kitty är en tjej med många talanger och här får hon nytta av sina utmärkta franskakunskaper. Hon får också lära sig vad en gargoyle är och har för en funktion och vad som hände på slottet Versaille. Som läsare får man även ta del av en kortfattad historielektion om Jeanne D´Arcs tragiska öde och lära sig vad en madrigal är för något..
Ofta i Kittys lite äldre äventyr förekommer sådana här trevliga fakta, och jag gillar det. Jag tycker om när Kittyförfattarna försöker bilda sina läsare. I övrigt är det en lite småtråkig historia som aldrig blir riktigt spännande. Dessutom är intrigen riktigt fånig och långsökt, även med Kittymått mätt så det blir tyvärr ett betyg aningen under genomsnittet, 4 av 10 poäng.
Stina
Ofta i Kittys lite äldre äventyr förekommer sådana här trevliga fakta, och jag gillar det. Jag tycker om när Kittyförfattarna försöker bilda sina läsare. I övrigt är det en lite småtråkig historia som aldrig blir riktigt spännande. Dessutom är intrigen riktigt fånig och långsökt, även med Kittymått mätt så det blir tyvärr ett betyg aningen under genomsnittet, 4 av 10 poäng.
Stina
Yej nu kan jag läsa Lolita igen!
Var ju tyvärr tvungen att lämna tillbaka den till bibblan innan den var helt utläst. Med tanke på att det är något av det bästa jag läst i år kändes det lite bittert att behöva lämna den ifrån mig. Men nu är den tillbaka igen, där den hör hemma på mitt nattduksbord!
Jag firar detta genom att publicera, Edgar Allan Poes dikt Annbel Lee igen, fast denna gång i svensk översättning av Nino Runeberg.
Vad säger ni? Hur tycker ni att den står sig mot originalet? Själv tycker jag att det är en oväntad bra översättning, trodde inte att den skulle göra sig så pass bra på svenska. Så enjoy!
Annabel Lee
I ett rike, som slutes i hafvets famn,
i en bygd som böljan fri,
fans en jungfru, hvars fagra och älskade namn
I mån nämna Annabel Lee, –
och ingen på hela den vida jord
har älskat och älskats som vi.
Jag var ett barn, och hon var ett barn,
och vår bygd var solig och fri,
men vi älskat, som älskog ej älska förmår,
jag och min Annabel Lee, –
med en kärlek, som afund hos änglarna väckt
mot två människobarn som vi.
Och därför drog åskbyn upp en dag
kring vår bygd, som var solig och fri,
och ur skyarna bröt den isande fläkt,
som dräpte min Annabel Lee;
och därför kom hennes högborna släkt,
– som var mera mäktig än vi, –
och slöt henne in i en graf så stark,
min älskade Annabel Lee.
Ty de vredgades, himmelens änglar i skyn,
att de ej voro sälla som vi:
se därför, – och folket vet det förval
i vår bygd, som var stolt och fri, –
kom den isande ilen från himlens bryn
att skörda, att mörda min Annabel Lee.
Men vår kärlek var mer än den kärlek, som brann
hos många långt äldre än vi,
– som veta långt mera än vi, –
och trots himmel och afgrund vi älska hvarann,
och vår kärlek är evigt fri,
och de kämpa förgäfves att slita min själ
från den själ, som var Annabel Lee.
Ty hvar måneljus kväll går jag ut ur mitt tjäll
för att möta min Annabel Lee,
och de stjärnor som gå i det nattliga blå,
se, de blicka som Annabel Lee,
och i vågornas ljud jag förnimmer ett bud
från min älskling, min älskling, mitt lif och min brud,
och min själ är hos Annabel Lee, –
i din graf vid det brusande haf, du min Annabel Lee.
Stina
Jag firar detta genom att publicera, Edgar Allan Poes dikt Annbel Lee igen, fast denna gång i svensk översättning av Nino Runeberg.
Vad säger ni? Hur tycker ni att den står sig mot originalet? Själv tycker jag att det är en oväntad bra översättning, trodde inte att den skulle göra sig så pass bra på svenska. Så enjoy!
Annabel Lee
I ett rike, som slutes i hafvets famn,
i en bygd som böljan fri,
fans en jungfru, hvars fagra och älskade namn
I mån nämna Annabel Lee, –
och ingen på hela den vida jord
har älskat och älskats som vi.
Jag var ett barn, och hon var ett barn,
och vår bygd var solig och fri,
men vi älskat, som älskog ej älska förmår,
jag och min Annabel Lee, –
med en kärlek, som afund hos änglarna väckt
mot två människobarn som vi.
Och därför drog åskbyn upp en dag
kring vår bygd, som var solig och fri,
och ur skyarna bröt den isande fläkt,
som dräpte min Annabel Lee;
och därför kom hennes högborna släkt,
– som var mera mäktig än vi, –
och slöt henne in i en graf så stark,
min älskade Annabel Lee.
Ty de vredgades, himmelens änglar i skyn,
att de ej voro sälla som vi:
se därför, – och folket vet det förval
i vår bygd, som var stolt och fri, –
kom den isande ilen från himlens bryn
att skörda, att mörda min Annabel Lee.
Men vår kärlek var mer än den kärlek, som brann
hos många långt äldre än vi,
– som veta långt mera än vi, –
och trots himmel och afgrund vi älska hvarann,
och vår kärlek är evigt fri,
och de kämpa förgäfves att slita min själ
från den själ, som var Annabel Lee.
Ty hvar måneljus kväll går jag ut ur mitt tjäll
för att möta min Annabel Lee,
och de stjärnor som gå i det nattliga blå,
se, de blicka som Annabel Lee,
och i vågornas ljud jag förnimmer ett bud
från min älskling, min älskling, mitt lif och min brud,
och min själ är hos Annabel Lee, –
i din graf vid det brusande haf, du min Annabel Lee.
Stina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)