Del fjorton
Vad kvällen lider fortsätter Jonas på den väg ödet utstakat åt honom. I samlad trupp med barnen går han framåt genom staden. Pojken och flickan går märkligt tysta bredvid varandra. Jonas blir nästan lite orolig för dem. Inte för att han borde det som de betett sig mot honom. Ful gubbe va? Kan inte få några tjejer? Han fnyser förargat för sig själv. De kan gott gå där tysta och tiga. Trots dessa föresatser kan han inte rå för att han känner sig en aning orolig. Skrämde han dem kanske för mycket? I så fall var det verkligen inte hans mening. Allt han ville var att få lite respekt och hjälp med att hitta en väg ut. Han sneglar oroligt på dem i ögonvrån, så utbrister han med vad han tror är ett tryggt och varmt tonfall: - Ni är väl inte rädda för farbror Jonas va?
Så tänker han efter en stund när han ser deras undrande blickar. Det där kanske lät lite väl lismande med tanke på pojkens tidigare kommentar.
– Jag menar, ni följer väl med för att ni vill hjälpa mig, ni är väl inte rädda för att säga ifrån. Jag uppskattar det verkligen, om ni nu trodde något annat. Egentligen är det väl lite spännande alltihop, ni och jag, ute i staden om natten. Ett riktigt äventyr skulle man kunna säga. Visst är det lite otäckt med mörkret och så, men ni behöver inte vara rädda, farbror Jonas ska beskydda er. Ops, där kom det igen, fula-gubben-tonfallet! Jonas ger upp ett lågt frustrerat litet stön. Vad är det här? De här barnen gör honom nervös. Speciellt pratvänliga är de då inte heller. Vad jag menar är, börjar Jonas igen…. Vänta lite nu, vad är det han menar egentligen? Han funderar en stund. Värst vad det här samtalet blev tilltrasslat. Jo, vad jag menar är att om det kommer några skumma typer som fula gubbar, eller andra otäckheter så ska ni veta att jag inte skulle tveka en sekund att försvara er. Så om mitt eget liv stod på spel så skulle jag inte backa undan.
Sanningshalten kanske är lite osäker i detta påstående, men Jonas är riktigt nöjd med sig själv. Den meningen skulle inte Bond ha kunnat säga bättre. – Så vad säger ni barn, fortsätter Jonas och vänder sig om, vill ni kanske ta en liten paus. Orden fastnar nästan i halsen på honom, för när han vänder sig om ser han ingenting, absolut ingenting. Vad nu? Vart har de tagit vägen? Han ser sig omkring åt alla håll. Inte kan de väl ha övergett stackars Jonas?
Stina
lördag 4 september 2010
fredag 3 september 2010
Kitt (den stackars tjejen) förlovar sig
Detta är en gammal flickobok fån 1960-talet som jag fick av min kära syster i samband med egen förlovning. Den speglar författarens gammalmodiga värderinger på ett riktigt läskigt och deprimerande sätt! Kitt låter självklart fästmannen Sven bestämma allt i deras förhållande. Han har till exempel rättigheten att säga åt henne hur hon ska bete sig och hur hon ska klippa sig för att vara som mest till sin fördel. Kort sagt gör hon allt för att behaga honom, och med rätta enligt författarinnan. Tack och lov säger jag att jag är förlovad på 2000-talet och inte i författarens gammalmodiga samhälle.
Man tager vad man haver
Del tretton
När han tittar upp igen är han inte längre ensam. Två svarta ögonpar synar honom ingående, och verkar det som tycker han, även en aning hånfullt. Det här är sannerligen inte de räddare i nöden han hade hoppats på. Men som man brukar säga, man tager vad man haver. Ehh? ”Räddarna” verkar vara i de tidiga tonåren, en pojke (?) och en flicka, och att döma av deras ansiktsuttryck verkar det inte hända mycket spännande i den här delen av stan. Fascinerat följer de varje rörelse han gör. Fascinerat, och med något som påminner om rovdjurens sätt att iaktta varje rörelse dess byte gör. Med tanke på alla skräckfyllda dagar Jonas spenderat i Fluffys närhet är det något han är expert på. Här gäller det att hålla huvudet kallt, tänker Jonas, visa dem vem det är som bestämmer. Med något som knappast kan liknas vid graciöst tar sig vår Jonas med möda upp på fötter och säger med vad som ska vara en skräckinjagande basröst:
Någon som vill ha en Juciefruit?
Inte riktigt det han hade tänkt sig, men bättre än inget alls. Med ett hoppfyllt leende håller han fram tuggummipaketet. Det är inte det att han är rädd för de där småungarna, men man kan ju aldrig veta. Efter vad man läser i tidningarna….. Ungar som mördar och slåss, skjuter ihjäl sina föräldrar och… Jonas vill inte tänka på det. Han håller fram tuggummipaketet och ler krampaktigt. När ingen av snorungarna gör något som helst rörelse för att visa att de hört hans välmenande fråga stoppar han värdigt ner paketet igen, och börjar, hoppas han, omärkligt att avancera bakåt.
Tyvärr grusas hans förhoppningar om osynlighet när den manliga (?) snorungen utbrister;
– Är du en sån där ful gubbe, va? Som lockar med godis bara för att du-vet-vad! Han puffar flickan i sidan (och ja, nu kan Jonas höra att det faktiskt är en varelse av manligt kön) och hon spärrar upp ögonen.
- Är han en sån där?
– Det ser du väl! Grabben pekar hånfullt mot Jonas håll. En ful fan som han kan inte få några tjejer.
Va fan. Jonas rycker till. En ful fan. Det var det jävligaste.
– Jag ska tala om för dig grabben, skriker Jonas, och trycker upp sitt ansikte tätt till pojkens, att om jag bara ville skulle jag ha en hord av tjejer efter mig. Men bara så att du vet det så är jag BÖG, inte någon pervers barnarövare.
Ehh? Inte heller detta uttalande kom ut riktigt som han velat. Han kan inte riktigt föreställa sig Bond väsa fram något sådant. Men sen var ju inte Bond bög heller (stort minus, även om Jonas misstänker att den käre Bonden egentligen hyser en hemlig dragning för det egna könet).
– Jasså, utbrister flickan häpet. Du är en SÅN!
– Om du menar homosexuell så kan jag säga att du har rätt, väser Jonas. Och kalla mig inte en sån. Han gör en bögig böjning med handen som får honom att verka om möjligt ännu bögigare än vad han i själva verket är. Och nu flippar han totalt, liksom så ofta förut; Nu går det inte längre att hindra honom:
– En sån där, en sån där, en sån där…. Upprepar han uppretat och gör sin lilla böggest igen samtidigt som han improviserar en struttande bögdans att passa till orden. Ungarna har vid det här laget fått ännu större ögon än förut, och båda ser de på varandra utan att riktigt kunna bestämma sig för om de ska tro sina ögon eller inte. Till slut inser även Jonas att det kanske är dags att sluta sin lilla uppvisning och han stannar tvärt och ställer sig med händerna i sidorna och blänger surt på dem.
– Och nu om ni kan vara så snälla och säga var jag har hamnat och hur jag fortast möjligt ska ta mig ifrån denna helveteshåla.
– Du går ditåt, flickan och pojken säger det i kör och pekar åt höger, och faktiskt de verkar rädda för honom.
Victory!!! Jonas känner hur hjärtat sväller i bröstet. Han är Jonas Bond igen och han är på ett mission. Han är åter herre på täppan och därför är det inte mer än rätt att han unnar sig lite välbehövlig vila.
– Du visar vägen, han pekar på pojken och du håller den här, han räcker fram väskan åt flickan.
Och båda följer honom som lydiga knähundar. Oh yes, oh yes. Master Jonas of the Universe. Ännu en gång har rättvisan segrat. Ännu en gång har ödet tagit en vändning, och för en gångs skull till det bättre. Som han går gatan fram kan Jonas för första gången sedan kvällen inletts nästan känna sig lycklig inombords. Det är bara den förrädiska himlen ovanför honom som förmår att dämpa hans humör. Dess röda skymning och månens kalla ljus, och mitt i spänningen och lyckan han nu så plötsligt känt kan han också känna något annat. En föraning om vad kvällen har i sitt sköte, om vad som kommer att hända innan morgonen. Men det är inget han tänker på, bara hans omedvetna registrerar det för en kort sekund bara för att så fort som möjligt skjuta det åt sidan och sedan tänka på något helt annat.
Stina
När han tittar upp igen är han inte längre ensam. Två svarta ögonpar synar honom ingående, och verkar det som tycker han, även en aning hånfullt. Det här är sannerligen inte de räddare i nöden han hade hoppats på. Men som man brukar säga, man tager vad man haver. Ehh? ”Räddarna” verkar vara i de tidiga tonåren, en pojke (?) och en flicka, och att döma av deras ansiktsuttryck verkar det inte hända mycket spännande i den här delen av stan. Fascinerat följer de varje rörelse han gör. Fascinerat, och med något som påminner om rovdjurens sätt att iaktta varje rörelse dess byte gör. Med tanke på alla skräckfyllda dagar Jonas spenderat i Fluffys närhet är det något han är expert på. Här gäller det att hålla huvudet kallt, tänker Jonas, visa dem vem det är som bestämmer. Med något som knappast kan liknas vid graciöst tar sig vår Jonas med möda upp på fötter och säger med vad som ska vara en skräckinjagande basröst:
Någon som vill ha en Juciefruit?
Inte riktigt det han hade tänkt sig, men bättre än inget alls. Med ett hoppfyllt leende håller han fram tuggummipaketet. Det är inte det att han är rädd för de där småungarna, men man kan ju aldrig veta. Efter vad man läser i tidningarna….. Ungar som mördar och slåss, skjuter ihjäl sina föräldrar och… Jonas vill inte tänka på det. Han håller fram tuggummipaketet och ler krampaktigt. När ingen av snorungarna gör något som helst rörelse för att visa att de hört hans välmenande fråga stoppar han värdigt ner paketet igen, och börjar, hoppas han, omärkligt att avancera bakåt.
Tyvärr grusas hans förhoppningar om osynlighet när den manliga (?) snorungen utbrister;
– Är du en sån där ful gubbe, va? Som lockar med godis bara för att du-vet-vad! Han puffar flickan i sidan (och ja, nu kan Jonas höra att det faktiskt är en varelse av manligt kön) och hon spärrar upp ögonen.
- Är han en sån där?
– Det ser du väl! Grabben pekar hånfullt mot Jonas håll. En ful fan som han kan inte få några tjejer.
Va fan. Jonas rycker till. En ful fan. Det var det jävligaste.
– Jag ska tala om för dig grabben, skriker Jonas, och trycker upp sitt ansikte tätt till pojkens, att om jag bara ville skulle jag ha en hord av tjejer efter mig. Men bara så att du vet det så är jag BÖG, inte någon pervers barnarövare.
Ehh? Inte heller detta uttalande kom ut riktigt som han velat. Han kan inte riktigt föreställa sig Bond väsa fram något sådant. Men sen var ju inte Bond bög heller (stort minus, även om Jonas misstänker att den käre Bonden egentligen hyser en hemlig dragning för det egna könet).
– Jasså, utbrister flickan häpet. Du är en SÅN!
– Om du menar homosexuell så kan jag säga att du har rätt, väser Jonas. Och kalla mig inte en sån. Han gör en bögig böjning med handen som får honom att verka om möjligt ännu bögigare än vad han i själva verket är. Och nu flippar han totalt, liksom så ofta förut; Nu går det inte längre att hindra honom:
– En sån där, en sån där, en sån där…. Upprepar han uppretat och gör sin lilla böggest igen samtidigt som han improviserar en struttande bögdans att passa till orden. Ungarna har vid det här laget fått ännu större ögon än förut, och båda ser de på varandra utan att riktigt kunna bestämma sig för om de ska tro sina ögon eller inte. Till slut inser även Jonas att det kanske är dags att sluta sin lilla uppvisning och han stannar tvärt och ställer sig med händerna i sidorna och blänger surt på dem.
– Och nu om ni kan vara så snälla och säga var jag har hamnat och hur jag fortast möjligt ska ta mig ifrån denna helveteshåla.
– Du går ditåt, flickan och pojken säger det i kör och pekar åt höger, och faktiskt de verkar rädda för honom.
Victory!!! Jonas känner hur hjärtat sväller i bröstet. Han är Jonas Bond igen och han är på ett mission. Han är åter herre på täppan och därför är det inte mer än rätt att han unnar sig lite välbehövlig vila.
– Du visar vägen, han pekar på pojken och du håller den här, han räcker fram väskan åt flickan.
Och båda följer honom som lydiga knähundar. Oh yes, oh yes. Master Jonas of the Universe. Ännu en gång har rättvisan segrat. Ännu en gång har ödet tagit en vändning, och för en gångs skull till det bättre. Som han går gatan fram kan Jonas för första gången sedan kvällen inletts nästan känna sig lycklig inombords. Det är bara den förrädiska himlen ovanför honom som förmår att dämpa hans humör. Dess röda skymning och månens kalla ljus, och mitt i spänningen och lyckan han nu så plötsligt känt kan han också känna något annat. En föraning om vad kvällen har i sitt sköte, om vad som kommer att hända innan morgonen. Men det är inget han tänker på, bara hans omedvetna registrerar det för en kort sekund bara för att så fort som möjligt skjuta det åt sidan och sedan tänka på något helt annat.
Stina
onsdag 1 september 2010
Månadens tips eller Kom närmare (om du vågar...)
Ett litet tips!
En av sommarens bästa upptäckter i bokväg heter "Kom närmare" och är skriven av Sara Gran. Den kan nog bäst beskrivas som en slags krypande-fasa-roman när den är som allra bäst. Det handlar om en ung kvinna, Amanda, som jobbar som inredningsarkitekt, är gift med mannen hon älskar (trots vissa störande små egenheter) och som är allmänt tillfreds med sitt liv. Eller är hon inte det? Det hela börjar relativt oskyldigt med att hon blir allt mer sugen på att röka, en ovana hon slutat med eftersom hennes man inte gillar det och påstår att röken gör honom allergisk. Hon börjar också ta sig ett glas vin mer än hon brukar och börjar känna hur hennes makes små egenheter allt mer går henne på nerverna.
Om det inte var för de knackningar som började höras i huset i samband med hennes personlighetsförändring skulle man nog kunna anta att hon helt enkelt är trött på sitt liv. För är det så enkelt? När sedan hennes liv övergår till att bli allt mer mardrömslikt kan man ju börja undra...
Det här är en riktigt bra bok helt enkelt och det enda jag har att invända emot är att författaren ibland gör det lite väl lätt för sig och bitvis är alldelse för övertydlig med vad det är som håller på att hända. Som bäst är hon inledningsvis när hon sakta bygger upp den allt mer mardrömslika stämningen.
Läs den! Och lägg sen gärna ut en egen recension. Skulle vara kul att se om ni tycker lika bra om den som jag gjorde.
En av sommarens bästa upptäckter i bokväg heter "Kom närmare" och är skriven av Sara Gran. Den kan nog bäst beskrivas som en slags krypande-fasa-roman när den är som allra bäst. Det handlar om en ung kvinna, Amanda, som jobbar som inredningsarkitekt, är gift med mannen hon älskar (trots vissa störande små egenheter) och som är allmänt tillfreds med sitt liv. Eller är hon inte det? Det hela börjar relativt oskyldigt med att hon blir allt mer sugen på att röka, en ovana hon slutat med eftersom hennes man inte gillar det och påstår att röken gör honom allergisk. Hon börjar också ta sig ett glas vin mer än hon brukar och börjar känna hur hennes makes små egenheter allt mer går henne på nerverna.
Om det inte var för de knackningar som började höras i huset i samband med hennes personlighetsförändring skulle man nog kunna anta att hon helt enkelt är trött på sitt liv. För är det så enkelt? När sedan hennes liv övergår till att bli allt mer mardrömslikt kan man ju börja undra...
Det här är en riktigt bra bok helt enkelt och det enda jag har att invända emot är att författaren ibland gör det lite väl lätt för sig och bitvis är alldelse för övertydlig med vad det är som håller på att hända. Som bäst är hon inledningsvis när hon sakta bygger upp den allt mer mardrömslika stämningen.
Läs den! Och lägg sen gärna ut en egen recension. Skulle vara kul att se om ni tycker lika bra om den som jag gjorde.
Underbar bok med tvillingtema
Också jag har hunnit läsa "Jag saknar dig, jag saknar dig". Den var faktiskt en av de böcker jag för en tid sedan fyndade för en krona styck på biblioteket.
Jag läste den för första gången när jag var i Tinas och Cillas ålder och då kändes den verkligen som en slags aha-upplevelse. Tack och lov håller den fortfarande! Den griper inte riktigt tag på samma sätt som senast, men den är fortfarande bra och den är fortfarande gripande. Den kvalar lätt in på listan över bästa ungdosmböcker jag någonsin läst, och får mig att fundera på om ett tvillingtema skulle kunna vara något nästa gång det blir min tur att välja. Hmmm, återstår att se!
Jag läste den för första gången när jag var i Tinas och Cillas ålder och då kändes den verkligen som en slags aha-upplevelse. Tack och lov håller den fortfarande! Den griper inte riktigt tag på samma sätt som senast, men den är fortfarande bra och den är fortfarande gripande. Den kvalar lätt in på listan över bästa ungdosmböcker jag någonsin läst, och får mig att fundera på om ett tvillingtema skulle kunna vara något nästa gång det blir min tur att välja. Hmmm, återstår att se!
Vad vore en sommar utan lite chick lit?
Tack vare Susanna har jag också haft tid att fördjupa mig i en härlig sommar-chick-lit, och här kommer en liten minirecension av de två jag hunnit ta mig igenom (och ytterligare tre har landat i min ständigt växande ska-läsa-hög).
Den första var inget Susannafynd, utan den fick jag av min fina pojke eftersom jag under ett besök på Myrorna började bläddra i den av ren leda på grund av dess namn Bröllopsbekymmer (eftersom Stina och Kalle veeeerkligen tog tid på sig med att hitta sina Myran-fynd) och när vi skulle gå klagade jag över att jag aldrig skulle få reda på slutet- så då fick jag den! Tack Sebbe, darling!
Och man kan väl lugnt konstatera att den är exakt vad den utger sig för att vara, en lättsam chicklit helt enkelt. Störde mig dock på huvudpersonen och på att hon och blivande maken inte alls kände varandra. Töntigt! Vem orkar liksom låtsas inför sin pojkvän att man bara har dyra kläder på sig, aldrig kollar på såpor och är intresserad av sådant man inte kunde bry sig mindre om. Jag menar vem gör sånt? Det är ju bara konstigt. Trodde hon inte att han skulle få reda på det när de flyttade ihop eller vad? Men den var i alla fall underhållande för stunden.
Chick lit nummer två heter "Bokcirklens bekännelser" och vad passar väl bättre än denna när man som jag snöat in lite på bokcirklandet. Tyvärr verkade det dock vara falsk marknadsföring då boken knappt handlade om böcker och läsande alls. Visst, boken var indelad i tolv kapitel för de tolv månaderna och under varje månad lästes en viss bok. I början av varje kapitel diskuterades sedan boken på knappt en sida, och sen handlade resten av boken om det gamla vanliga som tjat om äkta män, otrohet, barn och annat trist. Dessutom hade boken ganska unkna värderingar, som jag lovat Stina att inte gå in närmare på då hon ska låna boken härnäst.
Den första var inget Susannafynd, utan den fick jag av min fina pojke eftersom jag under ett besök på Myrorna började bläddra i den av ren leda på grund av dess namn Bröllopsbekymmer (eftersom Stina och Kalle veeeerkligen tog tid på sig med att hitta sina Myran-fynd) och när vi skulle gå klagade jag över att jag aldrig skulle få reda på slutet- så då fick jag den! Tack Sebbe, darling!
Och man kan väl lugnt konstatera att den är exakt vad den utger sig för att vara, en lättsam chicklit helt enkelt. Störde mig dock på huvudpersonen och på att hon och blivande maken inte alls kände varandra. Töntigt! Vem orkar liksom låtsas inför sin pojkvän att man bara har dyra kläder på sig, aldrig kollar på såpor och är intresserad av sådant man inte kunde bry sig mindre om. Jag menar vem gör sånt? Det är ju bara konstigt. Trodde hon inte att han skulle få reda på det när de flyttade ihop eller vad? Men den var i alla fall underhållande för stunden.
Chick lit nummer två heter "Bokcirklens bekännelser" och vad passar väl bättre än denna när man som jag snöat in lite på bokcirklandet. Tyvärr verkade det dock vara falsk marknadsföring då boken knappt handlade om böcker och läsande alls. Visst, boken var indelad i tolv kapitel för de tolv månaderna och under varje månad lästes en viss bok. I början av varje kapitel diskuterades sedan boken på knappt en sida, och sen handlade resten av boken om det gamla vanliga som tjat om äkta män, otrohet, barn och annat trist. Dessutom hade boken ganska unkna värderingar, som jag lovat Stina att inte gå in närmare på då hon ska låna boken härnäst.
Cider med den förhatliga Rosie
Urk, vilken fruktansvärd bok, som egentligen bara heter "Cider med Rosie" och är skriven av Laurie Lee! En tjej vars blogg jag läser ibland, och som är väldigt litteraturintresserad, har denna som sin favoritbok. Det var faktiskt enbart på grund av detta som jag lånade den och snacka om besvikelse. Den stackars tjejen måste ha världens sämsta boksmak.
Som det framgått tidigare är diskbänskrealism inte riktigt min grej, och man kan väl konstatera att boken tyvärr hade sådana drag. Riktigt skittrist var den och det var ett under att jag tog mig igenom den. Boring, snoring, smothering! Efrtersom jag inte vill ägna mig mer änn ödvändigt åt denna fåniga bok ska jag bara kort konstatéra att det handlade om en osnuten skitunge och hans trista liv i en liten byhåla någonstans. Jag tror att författaren ville få fram hur idyllisk det var att leva för en 80 år sen eller vad det nu var boken skulle utspela sig i för tid, men man bara kräks på alla obildade töntar som befolkade boken och hoppas att de alla ska få miserabelt olyckliga liv.
LÄS INTE!!!!!!
Som det framgått tidigare är diskbänskrealism inte riktigt min grej, och man kan väl konstatera att boken tyvärr hade sådana drag. Riktigt skittrist var den och det var ett under att jag tog mig igenom den. Boring, snoring, smothering! Efrtersom jag inte vill ägna mig mer änn ödvändigt åt denna fåniga bok ska jag bara kort konstatéra att det handlade om en osnuten skitunge och hans trista liv i en liten byhåla någonstans. Jag tror att författaren ville få fram hur idyllisk det var att leva för en 80 år sen eller vad det nu var boken skulle utspela sig i för tid, men man bara kräks på alla obildade töntar som befolkade boken och hoppas att de alla ska få miserabelt olyckliga liv.
LÄS INTE!!!!!!
Lark och Termite
Som jag väntat på Jayne Anne Phillips nya roman, den första på 10 år. Vet inte om ni kanske har läst något av henne tidigare, om inte så borde ni verkligen det!
Den första roman jag läste av henne var "Sommarlägret" och den gjorde verkligen intryck på mig. Phillips skriver suggestivt, på prosa, så att man sugs in i hennes berättelser. Fortfarande kan jag nästan känna stämningen i boken när jag tänker tillbaka på den. En annan roman hon skrivit är "Maskindrömmar" och den har jag faktiskt funderat på att ta med i Boktriangeln någon gång. Hon har även skrivit några novellsamlingar.
I alla fall, för att återgå till recensionen av "Lark och Termite", så känns även i denna roman det finstämda språket igen liksom val av tema. Liksom i "Maskindrömmar" behadlar denna roman krig och liksom i "Sommarlägret" är det här främst en syskonrelation, ja tom två, som är i centrum. Som namnet på boken antyder är det de två syskonen Lark och Termite som är bokens huvudpersoner. Termite är handikappad och kan varken gå eller riktigt kommunicera med sin omvärld och hans syster tar hand om honom större delen av sin tid. Där Lark är är också Termite. Boken berättas genom flera olika perspektiv, där både Lark och Termite får berätta, liksom deras moster och far.
I boken vävs det magiska in på ett väldigt övertygande sätt, liksom systern med en handikappad bror återfinns både hemma i USA och på krigsområdet. Mitt i alltihop visar det sig också att en av karaktärerna egentligen inte finns på riktigt.
I mitt tycke är detta ändå långt ifrån Jayne Anne Phillips bästa. Den sticker inte ut på samma sätt som hennes andra och det tar ett tag innan man riktigt kommer in i den. Vill ni läsa henne, så läs alltså hennes andra verk först.
Den första roman jag läste av henne var "Sommarlägret" och den gjorde verkligen intryck på mig. Phillips skriver suggestivt, på prosa, så att man sugs in i hennes berättelser. Fortfarande kan jag nästan känna stämningen i boken när jag tänker tillbaka på den. En annan roman hon skrivit är "Maskindrömmar" och den har jag faktiskt funderat på att ta med i Boktriangeln någon gång. Hon har även skrivit några novellsamlingar.
I alla fall, för att återgå till recensionen av "Lark och Termite", så känns även i denna roman det finstämda språket igen liksom val av tema. Liksom i "Maskindrömmar" behadlar denna roman krig och liksom i "Sommarlägret" är det här främst en syskonrelation, ja tom två, som är i centrum. Som namnet på boken antyder är det de två syskonen Lark och Termite som är bokens huvudpersoner. Termite är handikappad och kan varken gå eller riktigt kommunicera med sin omvärld och hans syster tar hand om honom större delen av sin tid. Där Lark är är också Termite. Boken berättas genom flera olika perspektiv, där både Lark och Termite får berätta, liksom deras moster och far.
I boken vävs det magiska in på ett väldigt övertygande sätt, liksom systern med en handikappad bror återfinns både hemma i USA och på krigsområdet. Mitt i alltihop visar det sig också att en av karaktärerna egentligen inte finns på riktigt.
I mitt tycke är detta ändå långt ifrån Jayne Anne Phillips bästa. Den sticker inte ut på samma sätt som hennes andra och det tar ett tag innan man riktigt kommer in i den. Vill ni läsa henne, så läs alltså hennes andra verk först.
Äntligen något ätbart:)
Äntligen har jag fått mina giriga små fingrar på förra månads bok, nämligen "Den ätbara kvinnan". Funderar på att försöka sträckläsa den så fort som möjligt för att därefter ta tag i det ständigt växande bokberget. Och därefter utlovas självklart en lysande recension:). Hur går det för er andra då? Har ni hunnit läsa "Den ätbara kvinnan" än, eller har ni också haft problem med att den är utlånad? Jag väntar i alla fall med spänning på att få läsa era recensioner!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)