Novellfrossa

Här kommer min sedvanligt sena presentationen av månadstema: denna gång ett kombinerat för november/mars. Ber om ursäkt tjejer, men ni är ju luttrade vid det här laget. Eftersom jag är alldeles för sent ute väljer jag bara en bok per månad, så jag hoppas att ni har ork och lust att läsa båda. Om inte annat kanske ni åtminstone hinner läsa en novell per samling, för noveller är vad som bjuds denna gång. Det blir således triss i noveller, då jag sett att även Sofia fastnat för noveller i sitt månadstema för april. Vad ska man säga, great minds think alike.

Vi börjar med novembers månadsbok The Alphabet of Birds som är den sydafrikanske författaren S J Naudés debut. Samlingen består av sju fristående, men samtidigt sammankopplade, noveller som utforskar teman som död, sorg och längtan. 

Johanna Adorjáns Mina 500 bästa vänner utspelar sig i ett nutida Berlin. Vi får träffa ett antal karaktärer som alla strävar efter sina egna fåfänga mål. Det verkar inte vara de mest sympatiska personerna vi får stifta bekantskap med. Jag har en känsla av att med vänner som dessa behövs nog inga fiender. De befolkar borden på de dyraste restaurangerna kväll efter kväll och ibland när allt stämmer ligger det ett speciellt daller i luften – om än kort.

Månadens böcker

November 2016: The Alphabet of Birds av S J Naudé, 2015.

Mars 2017: Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján, 2015.


Stina

Aprils månadstema: Svenska noveller

Det har varit mycket nu de första månaderna 2017 och det har tyvärr inte blivit mycket läst hittills i år. Hoppas på att ta igen det under kommande delen av året. Har ni några riktigt läsvärda tips får ni gärna hojta! Eftersom det varit så mycket nu på sistone har jag varit ute i senaste laget med att välja boktema för april, och eftersom jag känner att jag inte orkar ett riktigt mastodonttema just nu har jag valt tema svenska noveller.

Månadens bok är därför "Grand mal" (2011) av Linda Boström Knausgård. Författaren till boken har tidigare gett ut diktsamlingar och novellsamlingen är hennes första prosabok. Jag har förstått att själva inledningen av samlingen är något alldeles extra och eftersom jag ju är en sucker för riktigt bra inledningar få ju bara detta mig att vilja se om den lever upp till hypen.

Orkar man tänkte jag också att vi skulle ta oss ann Lina Wolffs novellsamling "Många människor dör som du" (2009). Det är hennes debut och ska handla om realistiska historier där plötsligt något skevt inträffar. Låter lovande!

// Sofia

American Hotel av Sara Stridsberg

Årets sista utlästa bok var ingen bok i sig, utan faktiskt en novell av favoriten Sara Stridsberg. Det var en present från min kära syster som hade boken som en lucka i min trevliga Bok-julkalender, en bok om dagen ändra fram till julafton – me like! Så nu har mitt bok-berg ökat på igen med diverse trevlig läsning. För tillfället ”The alphabet of birds” som verkar kunna bli en av årets bästa böcker. Endast en novell är utläst så det återstår att se, men har stora förhoppningar.

Men får att återgå till denna novell så är den, liksom allt jag läst av Stridsberg, välskriven, intressant och annorlunda. I centrum för handlingen står Carter och Vladimir som har något slags vridet förhållande. Redan i de inledande meningarna får vi reda på att han vill dö, men då han inte klarar av att göra det själv ber han Carter om hjälp. Det verkar vara en konversation som pågått i en evighet och liksom alltid undanber hon sig ansvaret. Allt som historien framskrider får vi veta att Vladimirs bror Jack spelar en stor roll i handlingen, och i deras liv, och man vet egentligen redan från början att det här är en historia som kommer att bli jobbig att ta del av – en historia där ingen är  vinnare utan alla är mer eller mindre förlorare.

Språket är som i allt jag har läst av Stridsberg vackert och flytande. Smaka bara på stycken som detta: ”Sylvia hade alltid sagt att döden skulle komma tidigt. Hon hade sett alla krig som skulle komma. Hon sade att det är kärleken som sliter sönder en människa. Hon sade att två torn skulle brinna i fjärran, att människor skulle falla som aska från himlen...”.

Är det något jag ska invända mot är det nog att dess handling känns något konstruerad och gör att den inte riktigt når upp till Stridsberg allra bästa nivå – men bra är det!
//Sofia

Fantasy

Malte Persson är en ny och synnerligen trevlig bekantskap. Jag kan lova att det inte är sista gången ni får se hans namn här i Boktriangeln. Hans novell Fantasy, släppt på Novellix förlag, är smart, rolig och uppfriskande.

Huvudpersonen är dokumentärfilmare och hennes senaste projekt har havererat. Projektet rör sig kring en filminspelning som aldrig blev av och de skrönor som florerar på nätet om orsaken. Genren kategoriseras lätt föraktfullt som Stureplansfantasy och filmen skulle ha utspelat sig i ett fiktivt och mörkare Stockholm där en maktkamp pågår mellan dem med alvblod och dem med trollblod, men av någon anledning kom filmen aldrig längre än till idéstadiet. De inblandade har i allmänhet väldigt lite att säga om det hela, men vår huvudperson är inte den som ger upp i första taget, och kanske kommer hon sanningen lite väl nära trots att hon bara skrapat på ytan. Curiosity killed the cat som ni vet.

Man kan för övrigt inte låta bli att gilla den cyniska huvudpersonen som dissar alla, inklusive sig själv, och spottar ur sig tänkvärdheter som:

En av mina talanger har alltid varit att få andra att tro att det är de som utnyttjar mig och inte vice versa. Eller om det möjligen är min talang att intala mig själv att det är på det viset.

och

Eller för att vara uppriktig: jag kände som vanligt bara känslan av att jag borde ha känt mig en aning skyldig, men utan att göra det. Metaskuld är det närmaste jag kommer sån ånger.

Historien är skickligt uppbyggd från början till slut, och bit för bit faller saker på plats. Jag har läst den två gånger vilket jag kan rekommendera. Vid andra genomläsningen upptäcker man små detaljer som man lätt missar när man inte har hela historien klar för sig. Det finns egentligen ingenting jag inte gillar med den här novellen och ändå var det med viss tveksamhet jag klickade hem den på årets bokrea. Baksidestexten gör den helt enkelt inte rättvisa, men så är det också svårt att fånga den här novellen i några få meningar.

Det är Perssons språk och stilistiska grepp som lyfter berättelsen. Språket är inte vackert på samma sätt som exempelvis Sara Stridsbergs, men det är så genomtänkt och välformulerat. Det är också helt logisk att det är just språket som får ta plats i den här berättelsen. För språk är vad den här berättelsen egentligen handlar om.

Vi stannar där tror jag, vissa saker ska man inte prata för mycket om.

Stina

Nattsidan

Nattsidan är en gotisk novell skriven av Joyce Carol Oates. Den har nu givits ut på svenska för första gången av Novellix förlag. Vi får följa Jarvis Williams, medlem i Sällskapet för Parapsykologisk forskning, i hans arbete med att uppsöka och avslöja falska medier. Det finns bara två sorters medier enligt vår huvudperson, de medvetna bedragarna och de som tror på sin egen förmåga.

I dagboksform får vi följa honom på hans senaste uppdrag hos en viss Fru A, ett medium med den påstådda förmågan att kunna kanalisera de dödas andar och låta dem tala via henne. Hon är till synes ingen medveten bedragare, och vägrar konsekvent att ta emot ersättning eller gåvor för sina tjänster. Hon låter dessutom välvilligt Jarvis och hans kollega medverka vid och dokumentera hennes seanser. Trots detta är Jarvis professionella åsikt att hon bara är ännu en i raden av bedragare, må så vara att hon inte inser det själv. Snart ska han dock få anledning att ompröva allt han hittills trott på. Kanske finns det mer därute än ögat kan se och vetenskapen förklara.

Att Oates behärskar den gotiska genren vet vi sedan tidigare, inte minst har hon bevisat med den ypperliga romanen Belle Fleur. Det här verket är dock inte på samma nivå i mitt tycke. Det är atmosfäriskt förstås, med flackande ljus och dunkla rum, men jag kommer aldrig riktigt in i berättelsen. Den griper inte tag och är bitvis lite tjajtig. Som bäst skulle jag beskriva den som en trevligt bagatell. Särskilt som man vet hur bra Oates kan vara.

Stina

Stone mattress av Margareth Atwood

Den här samlingen av noveller av en av mina favoritförfattare hade jag riktigt höga förväntningar på och speciellt då novellerna visst skulle ha Atwoods geniala drag av högkvalitativ pulp fiction-novell. Tyvärr måste jag säga att jag blev väldigt besviken på samtliga nio noveller i boken. Ingen av dem kändes så där Atwoodskt bra och tyvärr inte heller direkt nyskapande eller ens särskilt minnesvärda.

Roligast, och även mest originell, var den sista novellen, ”Torching the Dusties” som utspelar sig i vad som som skulle kunna vara en nära framtid, i alla fall om vi levde en dystopi. Handlingen utspelar sig på ett äldreboende där de intagna med allt mer nervös oro följer nyhetssändningarna runt om i landet där en sektliknande rörelse börjat attackera just äldreboenden som slås i brand och bränner inne de äldre, tourchin the dusties så att säga......

Men en ganska bra novell räcker inte för att väga upp det andra föga minnesvärda och nästa gång jag ger mig i kast med något nytt av Atwood hoppas jag på något betydligt bättre.

Det blev en kort recension som ni märker, men mer har jag faktiskt inte att säga om dessa ganska trista noveller.

// Sofia

Malade Nouvelle

Bonne Nouvelle är en tidskrift i pocketformat. Målsättningen enligt Facebook-sidan har varit att skapa lättillgänglig kvalitetslitteratur och ge läsaren en chans att upptäcka nya författare. Varje nummer har olika teman där ungefär hälften av novellerna är kopplade till temat. Jag har läst det första numret med tema skräck.

Jag gillar noveller och tycker att idén är bra, men det här första numret lämnar en del övrigt att önska. Urvalet kan inte ha varit särskilt högt för vissa alster är pinsamt dåliga. Pinsamt på nivån Skövde folkhögskolas experimentella skrivövningar. Det är alltså inte bara dåligt utan riktigt uselt.

Det finns förstås en del ljuspunkter. Jag gillar bitar av Micke Lindquist bidrag, som inte är noveller utan prosadikter. Dör lite för formuleringen Hon viftade bort nattens vodkarök och höll händer som aldrig blivit hållna.

Frostnatt av Jan-Erik Ullström och Tracy Millers hus av Erica Josefsson tillhör några av de mer välskrivna bidragen som kanske inte är så originella men ändå mycket trevliga. I Jakten av Malin Bergman Gardskär får vi följa en vampyr på jakt efter offer i Stockholms tunnelbana. Kul med en vampyrhistoria på en plats man har en relation till, och skickligt utfört om än inte exceptionellt på något sätt.

Det finns en del ljuspunkter alltså men inte tillräckligt många för att jag skulle lockas till att bli prenumerant, så jag blir inte direkt jätteförvånad när det bara verkar ha släppts fyra nummer sedan starten 2013. Lite synd ändå, för hade alla novellerna hållit samma kvalitet som de bättre i samlingen hade detta kunna bli något riktigt bra.

Stina

Sol genom aprilskyar

I Hjalmar Söderbergs Aprilviolerna får vi ta del av en kärlekshistoria som börjar, eller kanske den slutar, med en bukett violer och två biljetter till teatern. Barndomsvännerna Stefan och Lena råkas på en soaré. Lilla Lena, Lena, Lena, Lena Hillerström som han kurtiserar henne, kvinnan i hans liv. Visserligen är titeln numera Professorskan Grendel för hon är gift sedan flera år tillbaka, med trollet Grendel. Det hindrar dem förstås inte från att stämma möte i hemlighet. Platsen för träffen är vid de egyptiska samlingarna på Nationalmuseum, några små halvmörka rum djupt nere i källarvåningen, den perfekta platsen för hemliga kärleksmöten.

Det är Hjalmar Söderberg så förstås är det tekniskt fulländat och samtidigt vackert så det förslår. Vissa av formuleringarna vill jag bara spara någonstans och plocka fram vid behov. När jag behöver se solsken och månsken och stjärnljus på en och samma gång och när jag vill se sol genom aprilskyar då plockar jag fram den här lilla pärlan till novell igen.

Stina

Den illustrerade mannen av Ray Bradbury

Det här är en samling noveller som knyts ihop av en ramberättelse om en man med tatueringar vars motiv får liv på natten då bilderna förändras och spelar upp sina respektive historier. En bild av dessa föreställer endast ett virrvarr av mönster och på denna ser betraktaren efter att ha varit i sällskap med mannen en timme sitt kommande liv om man är en kvinna och sin död om man är en man.

Novellerna utspelas samtliga i en kommande framtid, men då boken är skriven 1951 känns många historier tyvärr daterade och gammalmodiga. Inte heller känns de särskilt minnesvärda tyvärr och de flesta noveller blev utlästa utan att jag minns dem särskilt väl såhär nu när det blivit dags för recension. Och då läste jag ut den för någon knapp vecka sedan... ” Timmen H” är en av få noveller som ståt ut, om Mink som har fått en ny vän, Drill. En låtsasvän tror mamman, eller snarare någon ny sorts lek då låtsasvännen Drill verkar vara på modet. Barnen är i full fart och har knappt tid med något annat än Drill. Känns storyn igen så verkar en ny tv-serie vara baserad på novellen, ”The Whispers” från 2015. Novellen gillar jag, men det fåtal scener jag sett från tv-serien känns inte lika bra.

Men som sagt det här är ingen novellsamling jag direkt rekommenderar, och vill man läsa bra science fiction slår jag hellre ett slag för Stinas månadsbok från februari, "Picknick vid vägkanten". Recension av denna utlovas inom kort.

// Sofia

Emerald City av Jennifer Egan

Det här är en samling noveller av Jennifer Egan, och även om vissa av novellerna når fram bättre än andra måste jag säga att jag föredrar hennes romaner framför novellsamlingen. Liksom de romaner jag läst av henne är det förgångna ofta i fokus, vanligen med en känsla av nostalgi eller av med en känsla av något som har gått förlorat. Och när, eller om, huvudpersonen verkligen hittar tillbaka till det där som saknats/finner det den söker är det ofta med en känsla av uteblivet klimax, ett jaha, var det här allt? Det är bitterljuv läsning som när det är som bäst verkligen drar in läsaren i Egans speciella värld.

Bland de noveller jag gillade bäst finns ”One piece” om en bror/syster-relation som utspelar sig 6 år efter att mamman dödats i en olycka med den 10-åriga brodern som den som bragt henne om livet, en olycka som format brodern och även omvärldens uppfattning om honom. Han granskas av de nära som känns som att de bara väntar på att nästa ”olycka” ska hända. Hans syster märker det självklart, och även om också hon finner sig inblandad i en av hans olyckor är det här en historia som slutar oväntat hoppfullt.

”Puerto Vallarta” å sin sida är en historia som faktiskt avslutas med en glimt av hopp, även om den behandlar ämnet med en otrogen äkta man och en dotter som blir den som upptäcker otroheten. Mitt i familjedramat är det som om mannen till slut har spelat ut sin roll och den relation som är den viktiga faktiskt är den mellan dottern och hennes mor.

// Sofia

Inte efter midnatt av Daphne du Maurier

Det här var en av böckerna jag plöjde under min semester i maj-juni. Tillsammans med Hustvedts roman som jag tidigare recenserat blev det här en av favoriterna när det gäller böckerna jag lånat för slapp sommarläsning.

Inte efter midnatt är en samling noveller där den gemensamma nämnaren att de innehåller mer eller mindre övernaturliga händelser. Samlingen inleds med novellen ”Titta inte nu”. Om den känns bekant kan det vara för att den filmatiserats. Under titeln ”Don´t look now” visades den som skräckfilm under en av kulturnätterna. Filmen lyckades verkligen med att fånga den kusliga stämningen i novellen liksom den klockrena beskrivningen av Venedig. Det är nog min favorit av novellerna, även om det egentligen bara är en som jag inte tyckte var särskilt bra. John, huvudperson i novellen, är på semester med sin fru Laura efter att de tragiskt förlorat sin lilla dotter. Laura kommer i kontakt med två systrar som säger sig stå i kontakt med den döda dottern varmed hon sväljer allt de säger med hull och hår och säger sig vara lycklig nu när hon kommit i kontakt med den döda dottern. Av naturliga skäl är hennes make mer avvaktande till detta, men för att göra hustrun till lags lyssnar han på systrarna när de varnar dem för att stanna i Venedig då de svävar i fara.....

I ”Inte efter midnatt” träffar vi ännu en semesterfirare;  en lärare som är på semester på Kreta för att måla. Han var i alla fall lärare innan semestern och inleder berättelsen med att berätta för läsaren om hur en lömsk ålderdomlig magi ligger bakom hans avsked och inte som hans doktor säger en bristande inre balans. Vår huvudpersons bekymmer börjar redan vid incheckning när han insisterar på att få bo i en avskild bungalow som visar sig ha varit bostad för en semesterfirare som hittats drunknad. När han sedan träffar på Mr Stoll, bullersam och otrevlig, ska han bli varse att vistelsen kan komma att bli mer händelserik än han vill.

I ”Ett gränsfall” är det Shelagh som står i centrum när hennes far avlidit efter en tids sjukdom. Inget mystiskt där egentligen, utom att han vid dödsögonblicket med ett uttryck av fasa tittat på dottern och ropat ”Åh nej, å Jinnie...kära Gud!”. Händelsen förföljer henne och som en slags botgöring och för att hon tror att fadern hade velat detta reser hon iväg till Irland för att leta reda på hans bestman, som han tappat kontakten med för flera år sedan. Väl framme visar han sig bo på en enslig ö dit det inte är lätt att ta sig utan inbjudan och efter en nattlig promenad finner hon sig bortförd, mot sin vilja, till det ensliga huset på ön. Hon börjar ana att allt kanske inte står rätt till. Är han galen eller ligger något annat bakom? Den här novellen känns kanske lite väl otrolig, men jag gillar känslan av den och hur författarinnan byggt upp den. Den ger mig nästan liten kioskdeckar-vibbar, fast på ett bra sätt.

”Genombrottet” i sin tur känns snarare som kiosdeckar science fiction, men även det på ett charmigt sätt. Det handlar om experiment av det mer mystiska slaget.

Slutligen är det ”Korsets väg”, men den var den minsta favoriten och får ingen egen presentation. Det var även den som minst kändes tillhöra de andra då det definitivt inte försiggår något övernaturligt där.

// Sofia

Det där som nästan kväver dig

Sedan i lördags har jag överlevt på 3,5 timmars sömn per natt. Och inatt, när jag äntligen trodde jag skulle få sova i hela sex timmar vaknar jag av mardrömmar var 40^:e minut. Ungefär som vanligt för en människa som får mardrömmar om hen sover längre än fem timmar per natt. Insomnia är inte roligt och jag känner mig som en zombie. Det är med den hjärnaktiviteten jag ska försöka skriva något smart om Chimamanda Ngozi Adichies Novellsamling Det där som nästan kväver dig. Däremot har jag fått väldigt mycket läst den senaste tiden...

Dock varken En halv gul sol eller lila hibiskus som till och med var mitt månadstema för en herrans massa månader sedan. Visste ni förresten att En halv Gul sol blivit filmatiserad? Jag har inte sett den men den har fått bra kritik. Kanske något för er att se på er bokmiddag?

Som förberedelse för recensionen läste jag vad andra tyckt om novellsamlingen och fastnade för SVD:s ord; Novellsamlingar är lätta att läsa men svåra att recensera. För hur ska en bedöma en samling av berättelser? Var för sig eller som helhet, trots att samma samling kan innehålla ett spektrum av berättelser, från högt till lågt, från fantasy till Sci-fi?

Tack och lov slipper en det sista problemet med Det som nästan kväver dig. Alla tolv noveller utspelar sig antagligen i Amerika eller Afrika och huvudrollerna innehas nästan alltid av Afrikanska kvinnor. Dock av olika klass och bakgrund, men ändå kämpar de med i stort sett samma problematik. Problem med att passa in i sin omgivning, problem med män, folk som ljuger för dem och anser sig ha tolkningsföreträde och rätt att stjäla deras identitet. Det är berättelser om kvinnor som sett för mycket, varit med om för mycket, kvinnor som har svårt att lita på och släppa folk inpå livet. Så som jag misstänker att många människor resonerar när de bor i krigsdrabbade länder eller oroliga länder. Det kanske inte är meningen men känslan av disonans och olust blir i mina ögon den röda tråden som håller berättelserna samman.

Ska en se till samlingen som helhet är den spretig och av varierande kvalitet, som det brukar vara med novellsamlingar. En av anledningarna i det här fallet kan vara att berättelserna inte är skrivna för samlingen utan för olika tidskrifter under ca tio år.

Ett ord jag tänker på, några dagar efter utläsning av de tolv novellerna, är exakthet. Två andra är integritet och stolthet, men även en distanserade hållning från författarens sida. Även om de flesta karaktärer är författade med ett flertal dimensioner känns det ändå som författaren avsiktligt håller läsaren på avstånd. Kanske just för att novellerna, som sagt är skrivna under flera år och Chimamanda själv har utvecklats som författare?

Som brukligt är bleknar många noveller med tiden men två som håller sig kvar i minnet är titelnovellen, Det där som nästan kväver dig, som handlar om en ung kvinna som flyttar från Afrika till sin farbror i Maine i Amerika. Farbrodern visar sig vara ett svin som tar sig friheter med henne för att han ändå försett henne med mat och husrum. Hon flyr dock därifrån och tar jobb på ett café där hon träffar vad som skulle kunna vara den perfekte mannen. Problemet är dock att berättelsen är ur hennes perspektiv och hon är inte nådig mot honom. När han intresserar sig för hennes kultur känner hon att han exotifierar den och tar kulturen ifrån henne. Han samlar på främmande kulturer och upplevelser, är han intresserad av henne som person eller henne som exotisk varelse? Utför han kulturellt bemäktigande? Eller är han faktiskt en vettig kille? Det får läsaren aldrig veta.

Den andra novellen som sitter starkt i minnet är Amerikanska ambassaden, som utspelar sig i kön utanför den amerikanska ambassaden en solig dag. Huvudpersonen är en kvinna vars make arbetat som journalist och kritiserat regimen. Maken hann som tur var fly landet och meningen var att familjen skulle komma efter. Detta hanns dock inte med innan militären sparkade in dörren och i frustration över att inte få veta var mannen var sköt deras fem år gamla son.

Mycket av berättelsen utspelar sig i kvinnans huvud, bilder av den döde pojken blandas med hat för maken som aldrig hade en tanke på konsekvenserna av sitt agerande utan ville se sig som en frihetskämpe.

När boken är utläst dröjer sig novellen kvar i minnet, tanken på hur lättvindigt militären avrättade en femårig pojke, inför hans mor, för att tvinga henne att berätta var hennes make befann sig. Händelseförloppet är ofattbart och anledningen till att kvinnan, efter en hel dags köande i solgasset, när hon äntligen kommit fram till asylhandläggaren, reser sig och går därifrån. Förmodligen hade hon fått asyl i Amerika om hon hade talat om det men i hennes tankevärld hade det varit att göra förtjänst på sonens död.

Som sagt var består samlingen av både starka och svaga noveller och jag skulle rekommendera att läsa dem separat då de starka novellerna orättvist nog måste bära de svaga. De flesta av novellerna ligger ute hos sina respektive tidningar & Wikipedia länkar till alla publikationer, baka att söka på That thing around your neck.

                                          

Emerald city

Emerald city är en novellsamling skriven av Jennifer Egan. Den befolkas av en grupp människor som alla lite förvånat betraktar sina liv och undrar hur de hamnat där de är.

Det kan vara minnen av gånga händelser som triggar igång något. Även om vi nödvändigtvis inte önskat en annan utgång kan vi tänka tillbaka med en vag känsla av förlust och ånger. Vart hade vi varit om vi handlat annorlunda? Men det kan också vara en känsla av att nu, äntligen, kan vad som helst hända!

En av mina favoriter är The Stylist. Där får vi följa Bernadette som är 36 år men redan gammal i gamet. Arbetet som stylist har fört henne världen över på fotosessioner vid exotiska stränder och avlägsna byar. Det är ett ensamt och kringflackande liv, men det är det liv hon valt. Man kan inte få något utan att välja bort något annat. Hon har sett och upplevt mycket men söker fortfarande efter det där ögonblicket som inte påminner om något annat.

I The Watch Trick får vi träffa tre gamla vänner som befinner sig på en yacht för att fira Sonnys förlovning, den senaste i en lång rad. Den här gången med den unga Billie som har rymt från sin egen bröllopsfest för att vara med honom. De vet redan medan det sker att det här är något som de kommer att prata om på parties efteråt, hur de befinner sig på en yacht tillsammans med Sonny och hans stulna unga brud. Men det blir en kväll att minnas också av andra mindre angenäma skäl, när händelser från det förflutna kommer upp till ytan och sätter vänskapen på prov.

En kvinna är på semester i Spanish Winter. Hon är skild och har sedan skilsmässan rest ensam under lågsäsong. Spansk vinter är farlig och vacker och tom och hon låter den föra henne vart den vill i väntan på att något ska hända. För något måste hända, hon väntar på det, på det oundvikliga och vad det ska föra med sig.

Stina