Is love a tender thing?

I Gargoylen är det berättelsen som fångar snarare än författarens skicklighet med pennan. Det är en fantastisk historia där kärleken är stark som döden och hård som helvetet om man ska tro texten på bokens framsida.

Huvudpersonen har efter en bilolycka blivit svårt brännskadad, närmast förvandlad till ett monster. Livet som han kände det är slut. Hans enda önskan är att han ska bli så pass bra att han ska lyckas ta livet av sig själv. Det är då den mystiska Marianne Engel kommer in i hans liv. Hon är skulptör och skapar otroliga gargoyler ur stenblock. Hon påstår att de båda varit älskande i det medeltida Tyskland och att detta inte är första gången han blivit bränd.

Huvudpersonen är förstås övertygad om att hans besökare är galen, men en galen besökare är bättre än ingen alls så han accepterar hennes besök. Vid varje besök får han ta del av ännu en pusselbit i det som Marianne påstår varit deras tidigare liv. Han får höra om Mariannes uppväxt i klostret Engheltal och om hans eget liv som legosoldat. Han förblir skeptisk till hennes historier även om vissa detaljer i dem är svåra att bortse ifrån. Dessutom vet hon saker om honom som hon omöjligt borde känna till.

Det är dock ingen tvekan om att Marianne själv tror på sina historier och att hon verkligen har äkta känslor gentemot honom, hennes sedan länge förlorade själsfrände. Precis som hon befriar sina gargoyler bit för bit ur stenblocken befriar hon också honom med sin kärlek. Men det är kostsamt och precis som omslaget lovar är det ingen mesig tandlös kärlek vi pratar om. Det är en uppslukande kärlek som stinger och smärtar. För att citera Shakespeare: "Is love a tender thing? It is too rough, too rude, too boisterous; and it pricks like thorn."

Stina

Stolthet och Fördom - Chic-lit som ännu håller måttet

Jag har velat läsa Jane Austen ett bra tag nu, om inte annat för att få reda på vad the fuzz is all about. Så vad passar väl bättre än att börja med Stolthet och Fördom som är en av hennes mest berömda romaner (bra val Sofia). Det blev lite mixade känslor vid läsningen men jag kan mycket väl förstå att den räknas som en klassiker och varför den älskas av så många.

Det är en tidslös historia som åldrats förvånansvärt väl. Att den är skriven så tidigt som i början på 1800-talet känns smått otroligt. Berättelsen håller fortfarande måttet, det är som att läsa en osedvanligt välskriven chic-lit.

Det är en väldigt pratig, dialogdriven roman med relativt outvecklade, på gränsen till ytliga karaktärer. Till en början är det svårt att komma in i berättelsen då man snabbt introduceras för en mängd olika personer man förväntas komma ihåg och hålla isär. Eftersom jag sett tv-serien ett flertal gånger hade jag i alla fall ett hum om vilka alla var, vilket hjälpte i viss mån.

Jag gillar dock att det främst är via dialogen man får lära känna karaktärerna, det blir nästan intressantare på ett sätt, att man får fylla i luckorna själv och inte får allt serverat på silverfat. Det kanske inte rör sig om de komplexaste av karaktärer men jag tycker att de fungerar gott för berättelsens syfte. Nackdelen är att allt pratande blir lite enahanda ibland. Det är svårt att bibehålla intresset romanen igenom.

Mina favoritstycken är de där Mr Darcy och Lizzie käbblar och munhugger med varandra, vilket de tyvärr gör alldeles för lite. De avsnitten piggar upp och gör Stolthet och fördom till en ganska njutbar läsning. De påminner mig om det ständigt gnabbande kärleksparet Beatrice och Benedikt från Shakespears Mycket väsen för ingenting som verkligen fulländat konsten att käfta. Mer sådant och det här hade kunnat utvecklas till en riktigt liten pärla. Nu blev det inte riktigt så, men gott nog ändå. Jag kan helt klart tänka mig att återuppta bekantskapen med Austen igen.

Stina

Shakespeare gånger två

Har nu läst ut ytterligare två pjäser av Shakespeare, nämligen "Köpmannen i Venedig" och "Trettondagsafton".

"Köpmannen i Venedig" kan (surprise, surprise) sägas vara en minst sagt judefientlig pjäs där judendomen förkastas och kristendomen hyllas. Handlingen kretsar kring juden Shylock som, då han inte fått igen sina lånade pengar i tid, kräver att få skära ett stycke kött ur bröstet på Antoni, som lånade pengarna.

Nu är ju att läsa en pjäs något jag klagat på förut, då den helt enkelt är till för att ses och spelas och detta är invändningen jag har emot också denna pjäs. Behållningen är dock många av dess underbara monologer och då främst den bespottade Shylocks. För trots föraktet för honom, som genomsyrar hela pjäsen, är det främst hans monologer som man kommer ihåg efter att ha lagt ifrån sig pjäsen. (Det kan dock i viss mån också ha att göra med filmen "Mannen utan ansikte" som ju spelar upp denna pjäs och en del av dessa monologer...).

"Trettondagsafton" då, den gillar jag! Denna pjäs har dessutom filmatiserats på ett mycket bra sätt, som verkligen fångar dess anda, och jag har sett den hur många gånger som helst. Missa inte denna filmiska pärla!

Den handlar om tvillingparet Viola och Sebastian som efter ett skeppsbrott kommer ifrån varandra och tror den andra vara drunknad. Förklädd till pojke tar Viola tjänst hos greven Orsino som är vanvettigt förälskad i Oliva som i sin tur blir kär i den förklädda Viola.

Denna förväxlingskomedi är elegant genomförd med ett bra driv och ett språk som flyter på bra. Den är lättsam, humoristisk och så handlar den om tvillingar. Jag gillar! (Och kom ihåg att se filmen!).