Shakespeare gånger två

Har nu läst ut ytterligare två pjäser av Shakespeare, nämligen "Köpmannen i Venedig" och "Trettondagsafton".

"Köpmannen i Venedig" kan (surprise, surprise) sägas vara en minst sagt judefientlig pjäs där judendomen förkastas och kristendomen hyllas. Handlingen kretsar kring juden Shylock som, då han inte fått igen sina lånade pengar i tid, kräver att få skära ett stycke kött ur bröstet på Antoni, som lånade pengarna.

Nu är ju att läsa en pjäs något jag klagat på förut, då den helt enkelt är till för att ses och spelas och detta är invändningen jag har emot också denna pjäs. Behållningen är dock många av dess underbara monologer och då främst den bespottade Shylocks. För trots föraktet för honom, som genomsyrar hela pjäsen, är det främst hans monologer som man kommer ihåg efter att ha lagt ifrån sig pjäsen. (Det kan dock i viss mån också ha att göra med filmen "Mannen utan ansikte" som ju spelar upp denna pjäs och en del av dessa monologer...).

"Trettondagsafton" då, den gillar jag! Denna pjäs har dessutom filmatiserats på ett mycket bra sätt, som verkligen fångar dess anda, och jag har sett den hur många gånger som helst. Missa inte denna filmiska pärla!

Den handlar om tvillingparet Viola och Sebastian som efter ett skeppsbrott kommer ifrån varandra och tror den andra vara drunknad. Förklädd till pojke tar Viola tjänst hos greven Orsino som är vanvettigt förälskad i Oliva som i sin tur blir kär i den förklädda Viola.

Denna förväxlingskomedi är elegant genomförd med ett bra driv och ett språk som flyter på bra. Den är lättsam, humoristisk och så handlar den om tvillingar. Jag gillar! (Och kom ihåg att se filmen!).