The Crossing places, eller är det så konstigt att väga 79 kg?

I min nyväckta iver efter att ha läst ut Anne Cleeves bibliografi fortsätter min iver att läsa deckare och thrillers som utspelar sig i Storbritannien, eller på någon avlägsen plats, gärna en ö. Helst en Ö i närheten av Storbritannien.
Tyvärr blev nästa författare i ordningen en besvikelse. Ämnet verkade intressant så jag hade höga förhoppningar, som snabbt grusades. Visst, när det kommer till deckare är Ann Cleeves ingen stor författare, men hon gör sig bra på thriller-scenen. Därför hade jag nästan förträngt hur trista, obearbetade och irriterade deckare kan vara. Så Stötte jag på Ruth Galloway - deckarna skrivna av Elly Griffiths.
Huvudpersonen, Ruth Galloway är osteolog, singel och arbetar på ett universitet. Hon är även överviktig och lever i en liten stuga med två katter. Den sista meningen är mycket viktig, enligt författaren, genom bokens alla personer. Och det är där som berättelsen skaver och övergår från en dussindeckare till något att irritera sig över.
Ideligen skall det föras en stor grej över att huvudpersonen, som verkar vara en expert inom sitt fält, är överviktig. Texten tar ideligen upp hur huvudpersonen, bland annat, inte kan ha färgglada kläder för att hon väger för mycket. Omgivningens inre monologer handlar ofta om det är möjligt att hon, som överviktig person, kan vara kompetens inom ett område, eller förvåningen att huvudpersonen som gjorde slut med sin sambo för fem år sedan. För inte kan väl överviktiga personer, i synnerhet kvinnor, göra slut med någon? Nej, de ska väl vara tacksamma över att ha hittat någon som stod ut med övervikten? Visst, sambon hon gjorde slut med för flera år sedan kanske inte var den vettigaste, men åtminstone stod han ut med en flickvän som väger 79 kilo.

Som ni märker blev det här snarare en rant än en recension, men berättelsen skaver verkligen. Tar jag karaktärernas åsikter personligt? Svar; ja, ja så in i helvete. För jag lever ensam, gillar katter och väger mer än 79 kilo. Jag både dejtar och har gjort slut med personer, trots att jag enligt författaren borde klamrat mig fast vid första bästa person som stod ut med min övervikt. Jag lever i verkligheten, jag vet hur en stor del av samhället ser på överviktiga personer, jag blir utsatt för den synen nästan varje dag. Lever med omvärldens oombedda och "välmenande" råd, åsikter, som att en faktiskt borde vara tacksam när en hittar någon som står ut med ens övervikt. Oavsett om personen är en vettig partner eller inte. Mötas av den reella förvåningen från folk att en inte bara har fett i skallen, utan även kompetens inom vissa områden.  För inte kan väl en överviktig person ha åsikter och vara kompetent? Inte kan det väl vara accepterat att en överviktig person ibland blir så trött på all ångest som hör kroppen och kontexten till, utan bara för en stund acceptera sin kropp? Nej, det är väl lika bra att återigen bara klä sig i svart, köpa katter och bosätta mig långt ifrån omvärlden?    

Döden på en blek häst

Döden på en blek häst av Amanda Hellberg är den andra fristående delen i serien om Maja Grå. Maja har precis blivit antagen till konstakademin i Oxford när hon får reda på att hennes mamma hittats brutalt mördad i kuststaden Brighton. De har inte setts sedan Maja var barn och modern valde att försvinna och lämna man och dotter bakom sig. Mammans frånvaro har präglat Majas liv och hon har aldrig slutat leta efter henne. Hennes undermedvetna sökande är så djupt rotat att hon fortarande ser moderns ansikte i passerande främlingars. Inte ens i sin ensamhet kan hon sluta söka. Hon letar spår efter henne i nackens kurva, i sina händer, i sin egen blick i badrumsspegeln.

Men det är först nu när det redan är för sent som modern ger sig till känna igen. För Maja har förmågan att se och känna det som ligger dolt för de flesta andra och nu lämnas hon ingen ro av sin mor som varnar att fienden kan finnas närmare än hon tror.

Det är en trevlig mix av deckare och spökhistoria där de lite rustika och ålderdomliga miljöerna i Oxford bildar den perfekta bakgrunden. I sina bästa stunder är det kusligt, stämningsfullt och nervpirrande. Får nästan lite Shining-vibbar. Det håller sig på rätt nivå också och blir aldrig fånigt. Det enda jag har reservation emot är upplösningen som känns något forcerad, men allt som allt var det en mycket trevlig läsupplevelse.

Stina

Iskallt spår

Iskallt spår av Stephen Booth är tredje delen i en serie om de unga poliserna Ben Cooper och Diane Fry. Det börjar hyfsat lovande med att liket av en ung kvinna hittas i snön. Hon verkar bara ha krupit ihop i snön och väntat på att kylan ska göra sitt. Ett ovanligt sätt att begå självmord. Det är dessutom bara det första i en rad av märkliga dödsfall. I ett gammalt bombplan hittas liket av ett spädbarn och vid en vägkant hittas kroppen av en okänd man.

Jag har inte läst något av Booth förut och sannolikheten att jag kommer att läsa fler av hans verk är inte särskilt hög. Det är helt enkelt för tamt och trist för min smak och jag förmår inte uppbåda någon större entusiasm varken för historien eller för huvudpersonerna.

Entusiasmen är inte heller på topp vid recenserandet som ni kanske märker. Till stor del beror det på att jag förträngt större delen av handlingen. Iskallt spår må vara titeln men några spår i mitt minne har den definitivt inte efterlämnat.

Stina

Numbers and questions

Tänk på ett tal av John Verdon beskrevs har legat högt på bästsäljarlistor i hela tjugo länder enligt baksidestexten. Den beskrivis som både fantastisk och fängslande och visst är den välskriven men knappast fantastisk. Ramhistorien är ganska originell och inledningsvis tror jag mig ha hittat en smart deckare med rätta nagelbitarkvaliten. Tyvärr lyckas romanen inte leva upp till mina förväntningar efter den så lovande inledningen och slutet bjuder på ett rejält antiklimax. Hatar sugiga slut. Hatar även skrikiga grannar. Och fula barn. Men det hör inte hit.

Vi får följa den pensionerade New York-polisen Dave Gurney som finner sig indragen i ett lika märkligt som fascinerande fall efter att ha kontaktats av en gammal klasskamrat. Denne har fått ett mystiskt handskrivet brev:

Tror du på Ödet? Det gör jag, eftersom jag aldrig trodde att jag skulle få se dig igen – och sedan, en vacker dag, så var du där. Och jag mindes alltihop. Hur du låter, hur du rör dig, men framförallt hur du tänker. Om någon bad dig tänka på ett tal, skulle jag veta vilket tal du tänkte på.

Du tror mig inte? Jag ska bevisa det. Tänk på vilket tal som helst upp till tusen – det första tal du kommer att tänka på. Se det framför dig. Strax ska du få se hur väl jag känner till dina hemligheter.

Öppna nu det lilla kuvertet.

Och i det lilla kuvertet finns, förstås, exakt det tal som klasskamraten tänkte på. Därefter följer ytterligare meddelanden skrivna i en allt hotfullare ton.

Vid sidan av jakten på den iskalle psykopaten får vi följa Dave i hans vardag och relationer. Hans äktenskap befinner sig i kris och makan driver honom slentrianmässigt och till synes utstuderat till vansinne.

Hur ska det gå? Ska Dave och hans skarpa hjärna lyckas knäcka nöten innan det är försent? Ska äktenskapet hålla? Så många frågor...

Vill ni veta svaren?

Ni behöver inte säga det, jag vet vad ni tänker.

Stina

Mördande reklam av Dorothy Sayers

Tyvärr visade sig även denna deckare vara ett ganska föråldrat sömnpiller, denna gång av årgång 1950. Boken inlånades till min semester i juni och man kan väl säga som så att av biblioteksböckerna som lästes under semestern så var väl hälften botten-nappp medan den andra hälften faktiskt var riktigt bra. Och denna tillhörde alltså tyvärr den förstnämnda kategorin.

Det hela är en mordgåta i reklammiljö och jag som hade hoppats på något i stil med en korsning av "Connie-deckare" och "Mad men" känner mig djupt besviken. Detta är en roman som åldrats och tyvärr inte helt med värdighet. Huvudperson är överklasskillen lord Peter Wimsey som går undercover på en reklambyrå under namnet Bredon för att reda ut om en medarbetare som slagit ihjäl sig i en trappa blivit mördad eller om det handlar om en olyckshändelse.
 
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag blev något vidare engagerad. Det roligaste är att romanen verkligen fångat 30-talet och dess käcka och förljugna annonser, annars önskar jag mest att jag hade valt någon annan deckarhistoria.

// Sofia

Den stora sömnen av Raymond Chandler

Den stora sömnen, från 1939, är en ganska invecklad historia med den hårda privatdetektiven Philip Marlowe i huvudrollen. Glad i hågen beger han sig för att möta upp den sjuke miljonären Sternwood för att åta sig ett jobb. Men jobbet visar sig vara mer komplicerat än han anat.

Jag måste medge att handlingen inte alls engagerar mig och att jag knappt lyckas hålla mig vaken genom alla turer handlingen tar. Jobbet han blir anlitad för gäller i alla fall utpressning mot en av generalens döttrar, men snart visar sig jobbet snarare handla om mord och andra komplotter. Gäsp, säger jag. Och en tummen ner för den unkna kvinnosynen. Båda döttrarna beskrivs snarast som sinnessvaga, där den ena till och med har vanan att suga på tummen. Troligt, verkligen! Men Chandler stannar givetvis inte där utan ger även en känga till homosexuella. Trångsynt någon?
 
Vill du läsa en trevlig deckare rekommenderar jag något annat. Kan du inte sova och behöver hjälp på traven gör i alla fall romanen skäl för namnet!

//Sofia

Hemligt uppdrag. Mördande miss av Jimmy Sangster

Jupp, det här är så mycket kioskdeckare man kan komma, med den kvinnliga och farliga agenten Kate Gunn i huvudrollen. Lite ironiskt då den manliga författaren både verkar vara något av en homofob och samt ha en lätt nedlåtande attityd gentemot kvinnor.... Förutom när detta skiner igenom i boken är det en ganska underhållande historia, och man gillar kioskdeckarlitteratur vill säga och vem gör inte det?!

Själva de inledande meningarna i boken sätter ton för hur resten av handlingen kommer att berättas och jag gillar att det är rappt och cyniskt berättat; ”Kate Gunn – jag menar, vad är det för ett namn att ge en flicka egentligen, va?”.

Kate jobbar som flygvärdinna, men egentligen är detta bara en täckmantel för de olika uppdrag hon tilldelas av sin egentliga chef, C.W (hon har ingen aning om vad initialerna står för) Blaser som sägs likna Cary Grant. Hennes uppdrag i denna bok blir att komma på närmare fot med vetenskapsmannen Partman, som hon olyckligtvis blir blixtförälskad i. Kanske inte så professionellt, men hey, hon är ju kvinna......

Resten av handlingen kan sägas kretsa kring om han är oskyldig till att läcka hemligheter eller inte och det är oväntat underhållande berättat om än kanske inte helt originellt. Vad jag dock gillar är att Kate, trots allt, inte är det våp hon ibland framställs som, för får hon välja är det inte säkert att det blir kärleken.

//Sofia

Känslan av död

I Känslan av död av Elly Griffiths ska en medeltida kista öppnas för första gången sedan upptäckten inför en handfull speciellt utvalda gäster. Strax innan kistöppningen hittas dock museets intendent livlös brevid kistan, blödande från näsa och mun. Det blir kommisarie Nelson som får ta sig an fallet. Egentligen försöker han banta, men mord gör honom alltid så hungrig.

Min inre pensionär gillar småputtriga historier av det här slaget. Gillar du Morden i Midsumer och läser Allers är det här deckaren för dig. Ingen ondska ligger och ruvar i de brittiska hedlandskapen, och inte minsta skymt av hydror (tack och lov!).

Tyvärr flummar det iväg lite för mycket för min smak med praktiserande druider, förbannelser, prat om ”förfädernas hämnd” och annat fånigt. Men det är ganska trevlig läsning ändå så visst kan jag tänka mig att göra bekantskap med kommisarie Nelson igen i hans kamp mot mördare och kalorier.

Stina

Spionen som kom in från kylan av John Le Carré

Spionen som kom in från kylan är en hårdkokt deckare som utspelar sig kring andra världskriget. Den känns så där lite schabbigt kioskdeckaraktig vilket jag gillar och handlar om spionen Leamas som rekryteras för att få en tysk höjdare på fall – men för att planen ska lyckas måste fienden först tro att han har blivit utstött av sina egna och att de kanske kan få användning för honom. Men för att detta ska lyckas måste han ut i kylan......

Det är en intressant uppbyggd historia skulle jag vilja säga. En hårdkokt sak där männen är hårda och cyniska och där det är svårt att säga vad som egentligen är rätt och fel. Jag nästan sträckläste historien och jag kan säga så mycket att jag hade inte kunnat gissa hur det hela skulle sluta i alla fall.

Det känns som en klassiker man borde unna sig att läsa någon regnig vårdag när man känner för lite mer kvalitativ läsning än en vad en vanlig kioskdeckare har att erbjuda.

// Sofia

Snabbrecension: Brott i dimma av Mary Mackie

Det här är en deckare i Rosen-serien – ”Romaner med spänning”. Bara detta borde ha fått mig att ana oråd mot bokens kvalutet, men inte då ;-). Det är en ganska osannolik historia om den ständiga singeln Helen som efter ett möte med sin syster finner sig bli tvungen att ta hand om sin nyfödda systerson när systern tragiskt dör i en bilolycka. Barnets pappa är död och då hon är inte den moderliga typen åker hon upp faderns släktingar för att få råd och hjälp. Naturligtvis finns där en snygg bror till den avlidna fadern som hon känner sig obekväm i närheten av..... Ja, förutom en ganska konstig intrig finns väl här inga större överraskningar. Som det ska vara med en bok av denna typen alltså! 

// Sofia

Snabbrecension: Fem små grisar av Agatha Christie

Ännu en Christie-deckare har blivit utläst och denna var nog den bästa hittills. Det handlar om hur en konstnär blir mördad. Hans fru döms för brottet, och nu 16 år senare vill dottern ha veta på sanningen. Hennes mor har i ett brev, som dottern fick vid hennes död, svurit på att hon inte mördade fadern och nu vill dottern veta om detta är sant. Hercule Poirot lejs för att ta reda på sanningen och han finner 5 stycken som kan vara skyldiga, 5 små grisar... Det är älskarinnan, den gode vännen, grannen, halvsystern och guvernanten. Som vanligt lyckas jag inte gissa vem mördaren är, he he. Men det är ganska underhållande läsning och den här gången tycker jag inte att det blir allt för invecklat. En helt ok deckare att läsa under lata dagar!

// Sofia

Liket i biblioteket av Agatha Christie

Lättsmälta böcker har varit temat för januari och februari och därför har jag rotat fram mina tvillingböcker, mysrysare och tvivelaktiga deckare – kvalitet ska det vara! Senast ut bland den lättsmälta litteraturen var Agatha Christies ”Liket i biblioteket”, och jag har sagt det förut men kommer att säga det igen: Fusk Agatha Christie, fusk! Shame on you! Så här får det helt enkelt inte gå till! Hur ska man då ha en chans att kunna gissa vem som mördaren är! Nu kanske det var ännu värre fusk i förra boken, för det här är mer kanske en väldigt invecklad intrig än regelrätt fuskande. Men helt nöjd är jag då inte, och jag kunde suprise, surprise inte gissa vem som var mördaren.

Det hela börjar med att liket av en ung, blond kvinna hittas i biblioteket hos en överste med familj. Kvinnan verkar inte ha någon koppling alls till familjen och det är ett mysterie hur hon hamnade där. Det är Miss Marple som håller i trådarna denna gång och jag måste säga att jag är imponerad över att hon lyckades komma  lösningen på spåren, då jag måste säga att det hela kändes ganska långsökt. Bättre kan du Agatha!

P.s Det hoppas jag verkligen, verkligen att du kan.

P.s 2. Men jag är ärligt talat inte helt säker....

//Sofia

Casino Royale av Ian Fleming

Jaaaa, vad ska man säga? Jag vet att Bondfilmerna kanske ibland har fått kritik för att vara lite ehh, mansgrisiga – men det är då inget mot vad denna roman är. Herreugud säger jag, HERRE GUD! Är det såhär Bond är på riktigt känns han mer som superskurk än superhjälte.

Men för att börja från början.... För den som inte vet det så handlar ”Casino Royale” om hur allas vår Bond ska vinna i kortspel för att få skurken ”Le Chiffre” bankrupt för att sedan kunna störtas. I filmen har jag för mig att det är poker man spelar (?), men ska jag vara helt ärlig kommer jag mest ihåg de nakna toryrscenerna med Craig som Bond, he he. I boken är det i alla fall inte poker, utan baccarat.

Hur som helst ska Bond samarbeta med en kvinnlig radioexpert och när han får höra att det är en kvinna han ska samarbeta med blir han inte alls glad;

-          ”Vad i helvete menar de med att skicka mig ett fruntimmer på halsen? Utbrast han bittert. Inbillar de sig att det här är nåt slags jävla söndagsutflykt?”........Han suckade. Fruntimmer ägde sitt existensberättigande som förströelse på lediga stunder. Men i tjänsten var de bara i vägen och trasslade till begreppen med sex och sårade känslor och allt det övriga emotionella bagaget de hade i släptåg. Man måste ständigt vara på sin vakt mot dem och samtidigt ta sig an dem, tänka och handla för dem".

Charmigt, eller hur? Dessto roligare är det senare i romanen när Bond helt utan förvarning eller sunt förnuft får för sig att han ska fria till flickan som han känt i typ en kvart. Vem är det nu som beter sig som ett fån?

Det här blir sannolikt den första och sista Bond-roman jag läser, och läser jag en ytterligare skulle det mest vara för att se om övriga delar i serien har samma bedrövliga kvinnosyn. Jag hoppas inte det! Men jag skulle inte bli förvånad om så var fallet.

// Sofia