Will Grayson, Will Grayson av John Green och David Levithan

Det här var alltså den tredje och sista månadsboken i oktober och den enda jag läste i rätt turordning, he he. Green borde ju, kan man tycka, bara bli bättre och bättre ju fler romaner han skriver, men denna den senaste av de tre vi läste var helt klart min minsta favorit. Det är ju ett samarbete med David Levithan och kanske är det därför? Jag gissar dock på att författarna skrivit vartannat kapitel och varit ansvarig för varsin Will Grayson och jag tycker inte riktigt att någon av Graysornas historier riktigt lyfter.

Precis som de förra romanerna är det tonårskärleken som är i centrum, men en kärlek som sällan är lätt utan oftast svår och komplicerad och båda våra Will Grayson har sina problem att brottas med i livet.   Men jag fastnar aldrig riktigt för historien och inte heller för deras problem utan förblir ganska likgiltig inför deras problem. Det, eller snarare den, som når ut i berättelsen är Tiny Cooper, ”the worlds gayest person” som är härligt livsbejakande, säker på sig själv och ständigt kär. Jag önskar att våra Will Graysons hade haft lite mer av hans livslust så kanske historien hade gett mig mer, som det är nu känns det mest som att umgås med en kompis som suger musten ur en utan att ge så mycket tillbaka.

//Sofia

Looking for Alaska av John Green

Det här är alltså Greens debutroman och jag är inte förvånad då denna, liksom den förra jag läste och recenserade, behandlar ”lättviktiga” tonårsförälskelser tillsammans med tyngre ämnen som utanförskap, döden och det svåra med att växa upp.

Huvudperson i boken är Miles Halter som efter att ha varit utanför i skolan och knappt haft en enda vän hoppas att livet ska ta en bättre vändning i och med att han börjar på internatskolan Culver Creek, eller som han själv uttrycker det för att söka efter sitt ”Great Perhaps”.

Om han finner det? Jo, då det gör han och det stavas ”Alaska”, som i ”the hottest girl in all of human history”. Tillsammans med Chip (but call me ”The Colonel” ) blir Alaska en av Miles bästa vänner och det är främst dessa tre vänners relation vi får ta del av i boken.

På något sätt tycker jag att det känns att det här är författarens romandebut, både eftersom den på något sätt har mer nerv än då båda andra jag läst av honom och för att det  (tyvärr) är en roman som det  i mer än de andra går att förutspå vad som ska hända. Den känns alltså kanske lite mer ungdomsbok-klyshig än de övriga, fast på samma sätt kompenserar den ju detta genom att som sagt ha mer nerv.

Och det är en bok som berör. Av de tre månadsböckerna var det helt klart den jag blev mest tagen av  och i slutändan är det väl kanske ändå det som är något av det mest viktiga när man läser en bok, för till skillnad från Hazel Grey och Will Grayson(arna) kommer Alaska nog att stanna kvar i minnet ett bra tag framöver precis som en karaktär i en bra bok ska göra.

// Sofia

The fault in our stars av John Green

Nu var jag lite av en fuskare och började inte i månadsböckerna i oktober enligt den givna ordningen – nej jag började med Greens storsäljare först, alltså ”The fault in our stars”.

Jag har otippat nog sett filmen och med tanke på hur lite tid jag spenderat framför tv:n sedan de små monstren gjorde inträde i mitt liv är det något av en bedrift. Det första jag tänkte på var hur lik filmen var boken, eller ja kanske snarare tvärtom då. Ganska ofta tycker jag att filmerna brukar vara så mycket sämre än boken, men just här så har man sett filmen (eller läst boken) så vet man vad man har att vänta sig. Varken mer eller mindre. Små delar av boken hade självklart strukits, men oväntat mycket fanns kvar och presenterades på samma sätt.

Det är en riktigt bra ungdomsbok och som de flesta säkert vet handlar den om två ungdomar med cancer som möts och blir kära. Men den är så mycket mer än bara en flicka möter pojke-bok, och det skulle jag vilja säga att alla tre av månadens böcker hade gemensamt. Alla handlar de om kärlek, om att växa upp och finna sig själv, men i samtliga finns det en allvarlig underton. I denna är det självklart döden som är närvarande. Döden både i konkret form och som funderingar om vad som händer efter döden, men kanske framför allt vad man ska göra av sitt liv när man vet att man inte har så mycket tid på sig. Hur vill man leva och hur vill man vill man bli ihågkommen efter sin död?

Ändå är det en relativt lättsam bok att läsa, men den saknar, i mitt tycke, det där lilla, lilla extra som en riktig klassiker har – det där som gör den till en bok man läser och läser igen eller bara läser en gång men sedan aldrig släpper.

//Sofia

(Kok)konsten att bryta mot normen.

Jag gillar Lotta Lundgren. Jag gillade henne i Landet Brunsås, Jag gillade henne i Historieätarna och hon gjorde en bra insats i julkalendern 2015.
2013 Gav hon ut kokboken Tio lektioner i Matlagning, inte en ren receptsamling, kokbok eller fackbok.
Boken inhandlades på förra årets bokrea och var tänkt att läsas i Stinas kokbokstema. Dock skulle läsningen dröja ända till i somras och då i form av ljudbok som avnjöts på tåget till Uppsala.
I och med att jag respekterar Lundgren och hennes gärning för folkbildning hade jag höga förväntningar. Kanske för höga till och med. Det blir lätt så för mig. Svårt att distansera verkat från skaparen. Kanske var inte ljudbok heller det bästa mediet för just Tio lektioner i matlagning men betalar en 169:- i månaden för Storytel måste det utnyttjas. Är Storytel värt 169:- i månaden? Vissa historier tycker jag tjänar på att vara ljudmedia, andra inte. Men det är en diskussion för ett kommande inlägg.

Långt i efterhand måste jag erkänna att jag inte minns mycket av verket och jag finner mig googlandes efter andra människors omdömen, för att fräscha upp mitt minne. Det som, dock, fastnat i minnet var författarens aktiva val att inte inkludera några bilder, varken författarporträtt eller bilder på maträtter. Ett medvetet och tydligt brott mot den rådande normen, kanske även en vinkning till tiden då kokböcker var instruktionsböcker och ordet måltidslitteratur fortfarande var okänt. Ett intressant stilgrepp som jag i teorin förstår och stöder. Och som ljudbok borde det inte spela roll om verket är illustrerat eller inte. Jag botaniserar bland länkar, officiella recensioner från tidningar och respekterade bloggar, samsas i jobbets webbläsare med Goodreads mer informella dito. Och omdömena är skiftande. Inte bara när det gäller plattform omdömet återfanns på, utan även recensentens könstillhörighet och identitet verkar spela in. Överlag hyllas verket av personer som verkar identifiera sig som kvinnor. Kanske inte så konstigt när författaren är uttalad feminist och verket är uttalat feministiskt.

Vissa partier är intressantare än andra. Lundgrens korrespondens med sin förläggare är exempelvis roligare att lyssna till än de tio recept som utgör provet i varje matlagningslektion och listan över smakkombinationer kommer gissningsvis till nytta när inspirationen tryter och byggandet av en måltid mer kan liknas vid en omgång Tetris. Av särskilt intresse finner jag kapitlet betitlat; Kön. Även det kapitel jag rekommenderar om ni själva väljer att läsa Tio Lektioner i Matlagning. Vidare finner jag nöje i författarens tankar kring könsroller, feminism, vardag och mat som politik.

Men något saknas. Verket är inte så bra som jag önskar och hur mycket jag än försöker kan jag inte uppskatta Lundgrens författarskap. Som jag tidigare konstaterat var nog ljudbok inte det optimala sättet att uppleva Lundgrens text , så kanske jag ger författaren en chans till men i skriftlig form. Sannolikheten för detta är dock liten då jag gav den fysiska texten tre försök innan jag gav upp, alltid på samma ställe.

//Alex

P.S
30min sömn FTW! :D

My youth / my youth is yours/

Dags för det sedvanligt sena månadstemat, som gick från att vara försenat av en anledning till att bli försenat på riktigt.
Eftersom jag vid det här laget känner att det mesta är roligare än studierna har youtube gått varmt i studentlyan. I synnerhet kanalen vlogbrothers, som jag återupptäckte för några veckor sedan, med mål att se om allt. Med tanke på att kanalen varit igång sedan 2006/2007 och fortfarande uppdateras minst två gånger i veckan har jag en del att göra. Som komplement till kanalen, samt ersättning för min favorit podcast som har uppehåll, har jag även tagit mig an Dear Hank & John, Brödernas podcast som sänts en gång i veckan sedan juni 2015.
Med andra ord har det blivit mycket John och Hank Green för min del, så mycket att jag inatt drömde om att John blev intervjuad av Grace Helbig. Dock ska vi inte ge min hjärna för mycket cred för den fantasin. Sista videon jag såg innan jag somnade var just en intervju mellan John och Grace.
Men nog om mig; vad ska vi läsa?

Både John och Hank Green har gett ut böcker, men för att göra det enkelt ger vi oss enbart i kast med Johns produktion. Av den enkla anledningen att han författarskap är mest känt samt att biblitoeken på Gotland har hans böcker både på Svenska och Engelska.
För att ändå få så stor spridning som möjligt ska vi läsa tre böcker.

Looking for Alaska: 
Ett tvärsnitt av Greens produktion ger oss en startpunkt, Greens första ungdomsroman; Looking for Alaska. En historia vars språk som stil beskrivits som en typisk första bok, vilket passar oss bra då vi ska se John Greens utveckling som författare.

The Fault in our stars:
John Greens senaste bok. Utkom 2014 och blev en sensation. En måste verkligen ha ansträngt sig för att undkomma hypen kring den perfekta Tumblr-boken. Handligen kretsar kring två unga cancerpatienter vars kärlek tar dem ända till Amsterdam, där Green själv spenderade två månader för att färdigställa tidigare nämnda berättelse.

Will Grayson, Will Grayson:
Samskriven berättelse av John Green och David Levithan. Av recensionerna att döma en bok som skiljer sig väsentligt från Greens övriga produktion. Verkar vara ett intressant och väl mottaget experiment.

Om ni inte redan tagit del av Hank och John Greens äventyp i media rekommenderar jag er att göra det. Både som ett komplement till läsningen men även för att deras produktioner är väl producerade, roliga, intressanta och för att de verkligen uppskattar och blir uppskattade av sin fan-base, The Nerdfighters.
Ser en Crash Course littrature kan en dessutom fuska sig igenom en boktriangel-recension.

Trevlig läsning :)
p.s
Märks det att jag bara sovit 30 minuter inatt?



  

Bokmiddag: En halv gul sol

I mitten av oktober samlades vi hos casa Möller för en afrikansk middag då det hade blivit dags för bokmiddagen på Alex temabok ”En halv gul sol”. Temat lästes så långt tillbaka som i december 2013.  Vi kombinerade middagen med ett lite feministiskt tema då författaren även gett ut boken ”Alla borde vara feminister” som jag fått i julklapp av Alex. Alla fick därför ett feministiskt citat ur boken vid sin plats och en begäran om att komma med förslag på ett feministiskt tema som skulle diskuteras under middagen. Gäster på middagen var förutom familjen såklart Stina, men även Kalle.

Jollof rice - godare än det ser ut ;-)

Till middag bjöds det på hembakat afrikanskt rågbröd, jollof rice och till efterrätt inte direkt en afrikansk efterrätt, utan mer en man-tager-vad-man-har-hemma-efterrätt, nämligen chokladpudding med bär och kokos. Lägg dessutom märke till den penisformade chilin som smaksatte huvudrätten.

Penischili - kanske inte så feministiskt, men egenhändigt odlad, samt stympad och hackad, av mig :)

Större delen av gänget, mer eller mindre afrikansk-inspirerat klädda

Ja, det är kalsonger bebisen har på huvudet. Fråga oss inte varför....

Och under middagen hann vi avhandla könskvotering (definitivt för!), hur snygg Sebbe var på en skala 1-100 (oklart hur det var ett feministiskt tema, men det var alltså Sebbes bidrag) samt om vi var feminister eller inte (dahhh!). Middagen avslutades med afrikansk (typ) dans av Kalle och mig samt lite you tubande framför musikvideor med afrikansk anknytning som tex Dr Alban (He he), Waka waka och en hel del annat.

Waka waka????

Om boken då? Jo, vi tyckte att den var helt ok, men kanske inte så bra så att vi riktigt förstår hypen kring den.

//Sofia

Tankar kring Nobelpriset i litteratur 2016.

För några dagar sedan vann Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. vi tar det igen, för några dagar sedan vann den amerikanske sångaren och låtskrivaren Nobelpriset i Litteratur. Beskedet måste sjunka in, så vi tar det en tredje gång; Den amerikanske protestsångaren, låtskrivaren och ikonen Bob Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur. Senast en amerikan tilldelades nobelpriset var 23 år sedan, när Toni Morrison fick äran. Även det ett beslut som fick måndag att höja på ögonbrynen. 

Något som kanske får konspirationsteoretiker att höja på ögonbrynen är att 2012 mottog både Toni Morrison och Bob Dylan Presidental Medal of Freedom. Det högsta pris en civilperson i kan motta i USA. En snabb googling ger inte några användbara resultat, men någonstans i cyber-rymden finns det säkert ett foto föreställande inte bara USA:s förste rasifierade president, utan även två nobelpristagare i litteratur.

Men jag förhalar, i hopp om något vettigt att skriva. Jag som brukar göra mina åsikter hörda bär det kommer till Kulturelitistiska priser. Men jag förhalar, famlar efter ord, efter åsikter, efter något vettigt att skriva. Jag tillhör inte kultur-Sverige, men liksom den delen av medievärlden har jag svårt att bestämma vad jag verkligen tycker om De adertons utnämning. 

Ett säkert val? Populistiskt? 

Ja, varför inte. Att tilldela en person främst känd som sångare kan på ytan verka kontroversiellt. Även om motiveringen innehöll krystade fraser, så som "öronens poesi" och vissa kulturpersoner hävdar att det är självklart att Dylan är värd priset för lyrik, då ordet lyrik härstammar från grekiskans text/poesi för lyra. Och visst ligger det något i den förklaringen, en grundtanke att priset skall vara till för det skrivna ordet, vilket mediet än gäller. 2015 var även det ett förundrans år då priset för fösta gången gick till fakta och inte fiktion. En utnämning som sägs höja reportagebokens status inom det litterära fältet. 

Så det kanske är så vi kan förklara årets nobelpris i litteratur, som ett pris till den muntliga i stort, ett bevis på att även låttexter kan vara poesi. Ger vi den förklaringen måste vi dock ställa ytterligare en fråga; klarar sig texten utan kontexten? I det här fallet, musiken som kontext. För Bob Dylan har inte fått nobelpriset i litteratur för sin muntliga tradition, han har fått det i egenskap av poet. en skrivande poet. Och det är här jag tycker att resonemanget faller. Om det inte redan gjort det. 

Jag är mycket förtjust i Bob Dylans musik, i hans texter och tanken på ett mer tillgängligt litteraturpris. Men är jag förtjust i Bob Dylan som nobelpristagare, även med tidigare nämnda förutsättningar och frågeställningar? Nej. För hur mycket jag än gillar tanken och atmosfären i många av texterna anser jag att de faller platt i det viktigaste avseendet. Texterna klarar sig inte på egen hand. De är utkast till poesi och det är allt de är tänkta att vara. De är inte heller strikt kopplade till den muntliga traditionen, på samma vis som spoken word eller Estrad poesi. Inte för att låttexter är ett lägre stående medium i min värld, inte sagt att låtskrivare förtjänar statushöjningen. utan för att verken inte är tillräckliga för sig själv. Att läsa Dylans texter ger inte samma upplevelse av ett väl bearbetat litterärt verk, så som läsning av den faktiske poeten Leonard Cohen. Trots detta är jag inte heller helt negativ till valet av pristagare, så fler texter krävs för att utforska ämnet. Dessutom måste jag stänga biblioteket om 15 min och inlägget är långt nog som det är.

Vad tycker ni om Bob Dylan som Nobelpristagare i litteratur?        

Att lära av sina misstag. Och inte.

Det är tyvärr inte min starka sida att leverera månadens tema i tid har det visat sig, och den här månaden är inget undantag. Oktober är precis slut och här kommer en mer än lovligt sen presentation av månadens böcker. Jag skulle lova bättring till kommande år, men det klingar falskt även i mina egna öron, so lets not pretend.

Nu är det ju så att även juli efter viss förvirring blev mitt månadstema. Därför blir det två kompletterande böcker i ett kombinerat juli/oktober-tema.

Månadens bok i juli är Lena Dunhams Not that kind of girl. En ung kvinna berättar vad hon ”lärt av livet”. Dunham är som ni säkert redan vet skaparen av tv-serien Girls och har kommit att bli en något omdebatterad feministikon. Vare sig vi lär oss något eller inte så kommer vi garanterat inte att ha tråkigt i Dunhams sällskap.

Det är såklart bra att lära av sina misstag, men vissa tycks helt enkelt dömda att upprepas. Man vet av erfarenhet vad man borde göra men gör helt tvärtom. Det ligger en slags frihet i det tänker jag. Att veta vad man borde göra men ge blanka fan i bättre vetande. En del misstag är värda att upprepa och ingen beskriver det bättre än Lena Andersson.

Låt oss därför skita i sunt förnuft och gå på känsla, ända in i kaklet. För Ester är på nytt månadens huvudperson, och Ester gör ingenting halvdant. Det är allt eller inget. Vinna eller försvinna. Säga vad man vill men man måste ändå beundra hennes ihärdighet. Utan personlig ansvar är månadens bok i oktober.

Månadens bok juli - Not that kind of girl. En ung kvinna berättar vad hon ”lärt av livet”, Lena Dunham 2014.

Månadens bok oktober – Utan personligt ansvar, Lena Andersson 2014.

Stina

Bokmiddag: Vällust samt Klubb Kakas Paradiskaka

Gänget redo för nya försyndelser!

Lördagen den 18 oktober, samma kväll som Klubb Kaka presenterade sin 50:e temakväll: Paradiskakan, passade vi på att genomföra den 6:e dödssynds-middagen, denna gången på temat vällust. Nu är det bara Frosseri-middagen kvar och sen har vi hunnit med alla dödssynderna.

Vackert dukat; självklart med äpplen som dekoration.

Att det blev just en Vällust-middag denna Kaka-kväll berodde på att vi tyckte att Paradis/Helvete-temat passade ganska bra för en vällustig middag. Det vanliga gänget sammanstrålade hos Stina där det bjöds på stek/quornfilé, pepparsås, potatismos och potatis i ugn samt grönsaker. Till efterrätt blev det chokladglass och grädde. Syndigt gott! Alla åt vi så att vi storknade. 

Mykcet gott! Stina hade typ slavat i köket hela dagen.

Den delikata huvudrätten

Glass med grädde - yay!

Kvällen till ära var vi uppklädda efter temat där Stina iklädde sig den indianska hjortgudens skepnad, komplett med rådjurssminkning, Katarina var en fallen ängel, Johan djävulen själv, Sebbe någon slags väckelsepredikant, jag som Eva och Aaron som Spawn of Satan (dvs sig själv enligt hans moster...).

Den fallna ängeln och djävulen fattade ett visst tycke för varandra...

Hjortguden och väckelsepredikaten likaså...

Spawn of Satan aka Here comes trouble med den förbjudna frukten

Eva och hjortgudinnan har kul med ett äpple...

När middagen var avslutad och Spawn of Satan insomnad blev det lite förfest innan gänget, med undantag av Möller-klanen, drog vidare till Klubb Kaka för en kväll av partande, vällustigt beteende och kanske en och annan drink.

Och månadens böcker då ? Syndigt nog glömde vi bort att diskutera den. Men kort innan vi gick utanför dörren enades vi om att de var bra ;-).  Om minnet är kort (temat sträcker sig ju så långt tillbaka som september 2012) så var månadens böcker ”Fartyget Night” av Marguerite Duras och Nina Bouraouis ”Kärlekens geografi”.

Han är tillbaka till nästa bokmiddag lovar han... Med eller utan horn.

// Sofia

Månadens tema: Batman Death of the family. (ännu ett underligt tema...)

Först månadens dikt, sedan månadens bibliotekarie och nu temat för Oktober. Vadan denna produktivitet?
Som sig bör när det gäller månadens tema har temat för november genomgått en del förändringar, från att hylla Maya Angelou till vad det innebär att existera, för att slutligen landa i en av de få bra sakerna med DC:s New 52. Men oroa er inte, de andra temana kommer säkert till användning senare.

Batman: Death of the family är ett event som utspelar sig i DC:s nya kontinuitet, The new 52. Då jag av flera anledningar har svårt för New 52, trots att skiftet var nödvändigt, bryr vi oss inte så mycket om det i det här inlägget. De senaste två åren har jag filat på ett inlägg om just New 52, så det kommer väl så småningom. Vad nya läsare behöver veta, och vad som kan vara relevant för månadens tema, är att alla DC:s serier började om 2011 och gavs nya nummer. På grund av Flashpoint Paradox, retcconades DC:s universum och superhjältar har bara funnits officiellt i fem år. Vilket i synnerhet gör Batmans kanon problematisk. Tänk er själva att klämma in alla Robins och Batgirls på fem år! För att inte tala om Jokerns förhållande till Batman klanen. För att inte tala om Teen Titans och den hänsynslöshet som visats deras historia.(mutter, mutter...)

Jo, hur som helst...

Batman: Death of the family är en nick till DC:s tidigare event, Batman Deth in The family, där Jokern mördade Robin nr 2, Jason Todd.
Eventet omfattar 23 nummer ur olika batman relaterade titlar; Batman, Batgirl, Batman & Robin, Catwoman, Nightwing, Suicide Squad, Detective Comics, Redhood & the outlaws och Teen Titans. 
Serien börjar med en prolog där Jokern, i Arkham Asylum, frivilligt får sitt ansikte avhyvlat, för att sedan klistra upp det på cellväggen innan han rymmer från världens minst säkra fängelse och försvinner i ett år.
Sin riktiga början får Death of the family ett år senare när Jokern stövlar in på Gothams polishus för att ta tillbaka sitt ansikte, för att sedan utsätta Batman och kompani för en serie sjuka prövningar.
Varför? För att Jokern anser att Batmans familj har gjort honom vek och prövningarna är Jokerns sätt att hjälpa Batman nå sin fulla potential. Är han inte snäll?

Jag läste Death of the family för några månader sedan, så jag vet att ett event som sträcker sig över 23 nummer både tar tid att få tag på och att läsa. Därför ska vi uppleva historien i en så kallad Motion Comic. Ett modernt, välproducerat radiodrama med olika skådespelare och bilder som följer berättelsen. Är det inte fantastiskt?

Månadens Bibliotekarie: Tammy Swanson

I min jakt på sätt att skjuta upp hemtentan men ändå känna mig produktiv kommer här månadens bibliotekarie. Ett kärt återseende då senast vi uppmärksammade en bibliotekarie var i April, tror jag. Jag är för lat för att leta, så vi säger April...

I åtminstone några dagar till kommer månadens bibliotekarie att vara: Tammy II

Tammy Two, eller Tammy Swanson som hon egentligen heter är chef för Pawnees Bibliotek. Och ska en tro gänget på parkförvaltningen så är hon en hemsk och manipulativ människa. Förmodligen för att Park och Biblioteksavdelningen, av någon anledning, ständigt slåss om samma budget. Säga vad en vill om Pawnee men särskilt logiskt är det inte. Då Tammy tyvärr inte dykt upp så ofta vet vi inte särskilt mycket om henne, förutom att hon är en bitch och varit gift med Ron Swanson hela två gånger. 

Vi tittare fick första gången stifta bekantskap med Tammy II i Ron & Tammy där hon bliv vän med Leslie Knope enbart för att lura av Park avdelningen den åtråvärda Lot 48. Frågan blir ska platsen bli en park eller en biblioteksfilial?

Parks & rec är en välskriven serie full av starka karaktärer, särskilt befriande då större delen av dem är starka kvinnor som inte ber om ursäkt utan vågar ta plats. En serie som sticker ut i dagens TV-utbud och är stolta över att göra det. Inte för att jag skulle vilja bo i Pawnee, men en stad med så dedikerad kommunpersonal är i alla fall värt ett besök. 

Tammy Swanson spelas av Meghan Mullally, som i verkligheten är gift med Nick Offerman.

Månadens dikt; Kallskänkan.

För ovanlighetens skull kommer här en månadens dikt på svenska.
Poeten i fråga heter Jenny Wrangborg, en poet jag inte hört talas om innan jag bokade biljett att se henne på Pilgatans Bokcafé om en vecka. Kalla mig gärna outbildad men många av Pilgatans gästföeläsare var nyheter för mig, innan jag såg dem. Dock har jag, oinsatt i deras verk, köpt biljetter till nästan alla samtal. Skönt att ha någonting att göra i Umeå, i alla fall en gång i veckan. Och 40 kronor är ett lågt pris att betala för att en gång i veckan få vistas bland folk, inte bara på stan, utan i ett sammanhang.

Jo, månadens dikt var det!

Wrangborg är dock ingen nykomling inom kulturvärlden, hon har vunnit många fina priser. Bland annat Gustaf Frödings stipendium. Och har beskrivits som en av den moderna arbetarlitteraturens viktigaste röster. Och visst osar dikterna av socialism och raseri men även av glädjen i gemenskap.  
Hennes egen hemsida innehåller inte så mycket personlig information så jag vände mig till den allvetande Google som hänvisade mig till den lika allvetande Wikipedia.
På wikipedia kunde jag läsa att Jenny Wrangborg är född 1984 i Kristianstad och till vardags arbetar som kallskänka. Därav namnet på hennes debutsamling; Kallskänkan.

Ni vet ju att jag är en sucker för arbetarklass litteratur, så Jenny Wrangborgs dikter var en trevlig bekantskap och jag ser fram emot att se henne live sista onsdagen i Oktober.

Blaha

Övergivna av Michael Grant var månadens bok i Sofias dystopiska ungdomstema oktober 2012. Det är första delen i en serie jag inte kommer att fortsätta läsa. Ni vet ju att jag har en grej för ungdomsböcker, men det här var tyvärr inte en som gav mersmak.

Jag har i vanlig ordning väntat med att läsa Sofias omdöme, men jag vet att hon kände likadant, och jag har hört ryktas att hon sågat den jäms med fotknölarma, så jag ser fram emot att ta del av den svavelosande (?) recensionen. Jag antar således att ”usel” är det adjektiv Sofia skulle använda sig av för att beskriva romanen. Själv skulle jag inte gå riktigt så långt som att kalla den usel. Oengagerande, småtråkig och föga minnesvärd däremot.

Själva storyn är det inget fel på egentligen, den känns faktiskt ganska originell, men utförandet lämnar en del att önska. Flugornas herre blandat med Stephen King en dålig dag typ. Det skulle kunna bli till något riktigt bra, men det lyfter aldrig. Man bryr sig inte om hur det ska gå. Jag tycker också att författaren slänger in mer ingredienser i den här historien än vad den tjänar på. Det blir fånigt istället för spännande.

Med lite redigering och en bättre författare däremot, då hade det kunnat bli en helt annan historia. En historia värd att läsas. Det är inte det här. Det är 400 bortslösade boksidor. Det är timmar av mitt liv jag inte kommer att få igen. Det är, ja, ”blaha” helt enkelt.

Stina

Tvillingarna för hela slanten

Om ni tror att jag legat på latsidan med Sweet Valley-läsning under året tror ni fel, här kommer årets sista skörd - men det är sorgligt, nu ligger inte en enda oläst tvillingbok här hemma och skräpar längre och högen med kioskdeckare är sorgligt låg. Hur ska jag klara julen utan den sedvanliga skräplitteraturen?

Tvillingarna. Dubbeltrubbel

Ganska fånig historia om hur tvillingarna med familj åker på semester till en ranch under vinterlovet. Väl där träffar tvillingarna på två jämngamla tvillingkillar de blir intresserade av – men efter en dejt blir de osäkra på om de egentligen är killen för dem då syrrans kille verkar så mycket intressantare. Så de bestämmer sig för att byta plats. Det blir ganska fånigt och jobbigt då de beter sig så urbota tramsigt åt – och med tanke på Elisabeths präktiga helylleframtoning är det intressant hur ofta hon flamsar till sig och jagar killar till höger och vänster trots att hon har en pojkvän väntandes där hemma.

Tvillingarna 28. Kronprinsen

En riktig välskriven pärla till tvillingbok där 12-åringar faktiskt beter sig som just 12-åringar, med en präktig Elisabeth och en  lagom ansvarslös Jessica. Den handlar om en utbyteselev som kommer till tvillingarnas klass och som visar sig vara en kronprins. Den är nedtonat skrivet för att vara en tvillingbok och trevligt med en ytlig Jessica som faktiskt ändå är sympatisk.

Tvillingarna. Enhörningarna på Hawaii

En ganska fånig tvillingbok om Jessica som vinner en resa till Hawaii i en matlagningstävling. Det är ovanligt att hon och Elisabeth far åt olika håll, då resten av familjen åker iväg för att åka skidor och hälsa på farföräldrarna. Tyvärr beter sig större delen av tjejgänget helt befängt åt ocgh sväljer vilda historier som lokalbefolkningen lurar i dem: Ellen tror att hon är en hawaiiansk prinsessa (men ok, så blåst som hon är kan jag köpa det...), Lila tror att hon har hittat en ring som för otur med sig och Jessica tror att hon straffas för att hon ljuger.

Tvillingarna 47. Mönstereleven

En tvillingbok som handlar om hur den präktiga Elisabeth fullkomligt spårar ur när skolan ska välja ut en mönsterelev. Hon blir mer odräglig än hjälpsam, ger skolkamraterna klämkäcka och oönskade råd, börjar klä sig som en skolfröken och blir allmänt odräglig. Präktiga Elisabeth blir helt enkelt den odrägliga goody-two-shoes jag alltid misstänkt henne för att vara. Tyvärr är  boken för övertydlig och man tar i lite väl mycket med beskrivandet av hur Elisabeth går upp i sin odrägliga roll – men ändå en ganska underhållande bok.

Tvillingarna 51. Rockstjärnan

Denna bok om tvillingarna handlar inte så mycket om dem, utan om Brooke Dennis och den rådande Coco-febern som råder i Sweet Valley. Coco är nämligen den nya heta rockstjärnan och när hon ska komma till Sweet Valley vet tvillingarnas lycka inga gränser. Den enda som inte verkar överlycklig är Brooke Dennis. Som van tvillingläsare är det säkert ingen som undrar varför, så jo självklart är Coco Brookes mamma. Men managern vill inte att det ska komma ut att hon har en dotter. Så mamman typ nonchar Brooke, lever familjeliv med sin nya make och bebis och tar sig inte ens tid att umgås med sin äldre dotter. Som vanligt löser det sig självklart på slutet, men om ni frågar mig kanske man borde ändrat slutet till att mor och dotter begett sig till familjeterapi för att reda ut vad som kan få en mamma att bete sig som en sådan skitstövel. Men sådant händer aldrig i Sweet Valley. Har de ens psykologer och missanpassade där borta? Men mja, en halvdan tvilllingbok med andra ord.

Sweet Valley High 36. Våga välja

Våga välja handlar om Julie Porters äldre syster Johanna, som hoppat av skolan för att börja jobba, men som nu av okänd anledning bestämt sig för att komma tillbaka och ge skolan en sista chans. Men allt är bara jobbigt, folk tisslar och tasslar, hon hänger inte riktigt med på lektionerna och dessutom är hon olyckligt kär i Amy Suttons pojkvän, den smarta Peter DeHaven. Självklart tar sig Elisabeth an den vilsna flickan och med hennes stöd fortsätter Johanna skolan, trots att det är jobbigt.

Det här är ingen av höjdarböckerna i serien, men den funkar för stunden, och det är uppfriskande när det faktiskt inte är en pojke som gör livet värt att leva – utan budskapet för en gångs skull är att pojkar inte är svaret på allt. Vad författaren denna gång på samma skriva-på-näsna-vis som alltid är istället vikten av att våga tro på sig själv.

// Sofia