En hyacint bland eternellerna

”Jag undrar hur det skulle kännas, sade hon.
Att falla?, sade jag.
Att det aldrig skulle ta slut, sade hon”.

Sam J. Lundwalls Flicka i fönster vid världens kant var en oväntad och fascinerande upptäckt och en av få ljusglimtar under augustis fantasytema. En hyacint bland eternellerna för att ta till ett gammalt favorituttryck. För jag blev faktiskt rätt besviken på de övriga böckerna som generellt sett var rätt så fantasilösa, trista och oinspirerande. Ingen av författarna fick till det riktigt. Det vill säga ingen utom den här. Boken har inte bara en snygg framsida (även om det tydligen kan diskuteras enligt er andra) utan även ett mycket trevligt inre.

Det är sällan man läser något som så till den graden biter sig fast. Det är vackert, vemodigt och lätt obehagligt. Dessutom olikt det mesta annat jag läst. Sam J. Lundwall har skapat något alldeles eget även om paralleller kan dras till andra verk. Då tänker jag inte minst på Edgar Allan Poes Huset Ushers undergång, som säkert varit en inspiration. Bara undertiteln till romanen, En gotisk berättelse pekar ju i denna riktning liksom den kvinnliga huvudpersonens namn, Madelon (jfr med Madeleine från Huset Usher).

Berättelsen utspelar sig parallellt under 1950- och 1980-talet. Men ingredienser som ödsliga slottssalar med labyrintiska vindlingar, hemlighetsfulla källarplan och stormiga åskoväder ger känslan av vi lika gärna kunde ha befunnit oss i ett tidigare, mörkare århundrade. Kanske rentav i Poes Huset Usher. Det är bara de spindelvävstyngda kryptorna som saknas för att göra illusionen fullständig.

I romanen får vi följa den medelålders Victor som efter flera års utomlandsvistelse återvänt till Chateau C och trakten där han växte upp. Där väntar hans skyddsling och numera älskarinna, en betydligt yngre kvinna han döpt till Madelon efter sin sedan länge försvunna syster.

Systern och denna nya Madelon börjar smälta samman för Victor som (o)medvetet format henne till en kopia av det älskade syskonet. Det är inte bara hennes namn, hennes utseende och hennes gester, ja allt är en återspegling av den Madelon han förlorat. Av den Madelon som han lekte Lilla döden tillsammans med vid Världens kant. Hans återskapning av systern är så perfekt att han börjar bli osäker på om det verkligen är systerns gester han ser i Madelon. Han vet inte längre vad som är minnen av systern. Återskapandet har bidragit till hennes ödeläggelse. Hon börjar försvinna och han kan inte längre säkert kan säga vad som är hon i denna nya Madelon.

Jag tycker om Lundwalls sätt att berätta historien. Jag tycker om hans dialog och det vemodiga i historien. Det är en kärlekshistoria som är sanslöst vacker men samtidigt sjaskig och begränsande. En kärlek som inte borde vara möjlig och som aldrig kan få ett lyckligt slut. Det är kärlek när den är som vackrast och fulast. Kärlek som är för mycket men som ändå inte räcker till. Jag älskar det kort sagt. Jag älskar Madelon och Victor och deras dysfunktionella liv vid Världens kant.

”Det skulle vara som att dö, sade jag.
Det vore bättre än att dö, sade hon. Det vore ett ingenting, men man skulle få uppleva det. Det är det enda med döden som skrämmer mig, sade hon, att man inte får känna den. Jag skulle vilja ha den en liten bit i taget, jag skulle vilja vänja mig vid den. Jag skulle vilja att du vore med”.

Stina

Huset Ashers fall av Edgar Allan Poe

Huset Ushers fall har visst kallats världens finaste novell, alla kategorier, och definitivt världens bästa skräcknovell. Angående skräcknoveller har jag nog aldrig läst någon riktigt, riktigt bra (även om Oates suggestiva "Var är du, vart är du påväg" med en stämning som blir allt mer tryckande ju närmare slutet man kommer är långt mycket mer skrämmande än någon av de uttalade skräcknoveller jag läst) så där kan jag inte opponera mig - men att den skulle vara världens bästa novell är att överskatta den rejält!

Kort sagt kan handlingen sägas kretsa kring en man som på begäran från en gammal barndomskamrat besöker denna i hans kusliga hus. Väl där börjar självklart en del mer eller mindre mystiska saker hända.

Visst bygger Poe upp en suggestiv stämning i sin roman, vilket många skräckförfattare borde lära sig att ta efter, och visst bygger han upp sin novell bra, men särskilt läskig kan jag inte säga att jag tyckte att den var och folk som har haft svårt att sova efter att ha läst den kan inte ha särskilt starkt psyke.

Helt ok novell alltså. Men rädd? Nej!

Yej nu kan jag läsa Lolita igen!

Var ju tyvärr tvungen att lämna tillbaka den till bibblan innan den var helt utläst. Med tanke på att det är något av det bästa jag läst i år kändes det lite bittert att behöva lämna den ifrån mig. Men nu är den tillbaka igen, där den hör hemma på mitt nattduksbord!

Jag firar detta genom att publicera, Edgar Allan Poes dikt Annbel Lee igen, fast denna gång i svensk översättning av Nino Runeberg.

Vad säger ni? Hur tycker ni att den står sig mot originalet? Själv tycker jag att det är en oväntad bra översättning, trodde inte att den skulle göra sig så pass bra på svenska. Så enjoy!

Annabel Lee
I ett rike, som slutes i hafvets famn,
i en bygd som böljan fri,
fans en jungfru, hvars fagra och älskade namn
I mån nämna Annabel Lee, –
och ingen på hela den vida jord
har älskat och älskats som vi.

Jag var ett barn, och hon var ett barn,
och vår bygd var solig och fri,
men vi älskat, som älskog ej älska förmår,
jag och min Annabel Lee, –
med en kärlek, som afund hos änglarna väckt
mot två människobarn som vi.

Och därför drog åskbyn upp en dag
kring vår bygd, som var solig och fri,
och ur skyarna bröt den isande fläkt,
som dräpte min Annabel Lee;
och därför kom hennes högborna släkt,
– som var mera mäktig än vi, –
och slöt henne in i en graf så stark,
min älskade Annabel Lee.

Ty de vredgades, himmelens änglar i skyn,
att de ej voro sälla som vi:
se därför, – och folket vet det förval
i vår bygd, som var stolt och fri, –
kom den isande ilen från himlens bryn
att skörda, att mörda min Annabel Lee.

Men vår kärlek var mer än den kärlek, som brann
hos många långt äldre än vi,
– som veta långt mera än vi, –
och trots himmel och afgrund vi älska hvarann,
och vår kärlek är evigt fri,
och de kämpa förgäfves att slita min själ
från den själ, som var Annabel Lee.

Ty hvar måneljus kväll går jag ut ur mitt tjäll
för att möta min Annabel Lee,
och de stjärnor som gå i det nattliga blå,
se, de blicka som Annabel Lee,
och i vågornas ljud jag förnimmer ett bud
från min älskling, min älskling, mitt lif och min brud,
och min själ är hos Annabel Lee, –
i din graf vid det brusande haf, du min Annabel Lee.

Stina

It was many and many a years ago in a kingdom by the sea..

Efter att ha påbörjat läsningen av Vladimir Nabokovs Lolita känner jag mig manad att publicera en av mina favoritdikter här på bloggen, Edgar Allan Poe´s sista kompletta dikt Annabel Lee. Den skrevs 1849 och behandlar ett av hans favoritteman: en vacker kvinnas, eller i det här fallet flickas, död.

Den handlar om hur diktens berättare blir handlöst förälskad i en ung vacker flicka. Flickan dör snart men deras kärlek är så stark att den når bortom döden. Efter hennes död övergår hans kärlek i en slags besatthet där han snarast dyrkar henne. Varje natt drömmer han om sin Annabel Lee, precis som Humbert drömmer om sin Lolita. Det är en idealisk och ouppnåelig kärlek/besatthet som beskrivs i dikten så jag förstår mycket väl varför huvudkaraktären Humbert Humbert vid flera tillfällen hänsyftar till denna dikt.

Annabel Lee

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea,
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee;
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea;
But we loved with a love that was more than love -
I and my Annabel Lee;
With a love that the winged seraphs of heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her highborn kinsman came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulcher
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me
Yes! that was the reason
(as all men know, In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud by night,
Chilling and killing my Annabel Lee.

But our love was stronger by far than the love
Of those who were older than we
Of many far wiser than we
And neither the angels in heaven above,
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee.

For the moon never beams without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee;
And the stars never rise but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee;
And so, all the night-tide, I lie down by the side
Of my darling, my darling, my life and my bride,
In the sepulcher there by the sea,
In her tomb by the sounding sea.

Stina