Trodde att Kristoffer Leandoers skräcknovellsamling skulle vara riktigt trevlig skräckläsning, och efter att ha läst första novellen fick jag verkligen upp mina förhoppningar. Tyvärr visade det sig att den första novellen, "Svarta svanar"¨, var en av få som faktiskt var bra och originell. Den handlade om ett par som flyttar ut till landet, där de får sällskap av två svarta svanar som flyttar in i dammen som ligger på deras ägor. Snart märker mannen i familjen att allt inte står rätt till; svarta fjädrar dyker upp på de mest märkliga ställen och hans fru börjar uppträda på ett konstigt sätt. Jag gillade uppbyggnaden av novellen, men mot slutet började den tyvärr spåra ut. Varför gör skräck alltid det? Kul dock med den arkeologiska och forntida kopplingen.
Även den sista novellen, "Southern Comfort" var mer originell och handlade om en man som träffar en mystisk kvinna som spår honom i tarotkort. Men är hon verkligen en kvinna eller är det djävulen själv han träffat?
Övriga noveller var en uppvisning i klicheér och kändes som uppbyggda kring de uslaste elementen ur Stephen King sämsta noveller blandade med det sämsta ur Arkiv X.
lördag 26 februari 2011
fredag 25 februari 2011
Slutna rum - mer psykologi än skräck
"Slutna rum" av Jennifer Eagan är, trots att den inte var särskilt skrämmande, en av de bättre böckerna jag läst i år. Ramberättelsen kretsar kring Ray som sitter i fängelse för mord och precis har anmält sig till fängelsets skrivkurs. Det är i berättelsen han skriver i skrivkursen som större delen av romanen utspelar sig. I denna berättlese tas vi med till ett gammalt slott, beläget någonstans i Europa, som ska rustas upp och bli något slags andligt retreat. Handlingens huvudperspn är Danny, vars kusin Howie som bjudit dit honom. Men en händelse som utspelade sig mellan dem när de var tonåringar ligger mellan dem och Danny börjar efter ett tag bli osäker på om han verkligen kan lita på Howie.
I mitt tycke är största delen av romanen, fram till sista delen av boken, mästerligt uppbyggd där man liksom Danny får allt svårare att hålla reda på vad som är på riktigt och inte. Till viss del blir jag påmind om "Illusionisten" när jag läser "Slutna rum", då båda böckerna gör det svårt för läsaren att kunna skilja verklighet från illusion. Men liksom "Illusionisten" skulle denna roman ha mått bättre av ett annat, mindre övertydligt, slut där man som läsare efter att ha läst ut boken haft fler frågor än svar på vad som egentligen hänt.
I mitt tycke är största delen av romanen, fram till sista delen av boken, mästerligt uppbyggd där man liksom Danny får allt svårare att hålla reda på vad som är på riktigt och inte. Till viss del blir jag påmind om "Illusionisten" när jag läser "Slutna rum", då båda böckerna gör det svårt för läsaren att kunna skilja verklighet från illusion. Men liksom "Illusionisten" skulle denna roman ha mått bättre av ett annat, mindre övertydligt, slut där man som läsare efter att ha läst ut boken haft fler frågor än svar på vad som egentligen hänt.
tisdag 22 februari 2011
Mars månads tema: Instängdhet
Månadens temabok: Vårt hem är vårt slott av Shirley Jackson (1962)
Boken handlar om syskonen Merricat och Connie, som tillsammans med sin farbor Julian, bor ensamma i sitt stora hus. Grannarna hånar och fruktar dem och den enda som någonsin lämnar hemmet är Merricat, som är den som ser till att familjen får mat och andra nödvändigheter hemköpt. Det här blev Jacksons sista roman och den ska tydligen vara präglad av att hon själv periodvis led av agorafobi.
Stinas februaritema (och det faktum att Boktipset förutspådde att detta skulle vara en 5-poängare) inspirerade mig att för någon vecka sedan låna Shirley Jacksons "Vårt hem är vårt slott", eller som den heter på engelska: "We have always lived in the castle". Jag hade ganska låga förhoppningar med tanke på att jag inte alls gillade Jacksons "Hemsökelsen", men "Vårt hem är vårt slott" visade sig vara en i mitt tycke ganska så underbar bok. Och när jag läst ut den kom jag att tänka på att den skulle vara en förträfflig boktriangelbok, för här finns mycket att diskutera. Och vilken bokmiddag det kommer att bli! Det har ju varit lite dåligt med diskussionerna av månadsböckerna tycker jag, men under mars hoppas jag att alla läser och kommer med sina tolkningar av boken.
Om man orkar och vill passar även dessa böcker in i temat:
1984 av George Orwell (1949) är en dystopi (oh how I love them) som jag inte läst tidigare. Romanen utspelar sig i en tänkt framtid där världen gått igenom ännu ett världskrig och som därför behärskas totalt av konkurrerande totalitära stater.
Huset Ashers undergång av Edgar Allan Poe (1839). Handlar om huset Ashers undergång :).
Darling river av Sara Stridsberg (2011) var förra årets stora upptäckt i bokväg. Här får man följa Lo och Lolita, en aphona och en förrymd mamma. Läs och njut- det kan bli det bästa ni kommer att läsa i år!
Boken handlar om syskonen Merricat och Connie, som tillsammans med sin farbor Julian, bor ensamma i sitt stora hus. Grannarna hånar och fruktar dem och den enda som någonsin lämnar hemmet är Merricat, som är den som ser till att familjen får mat och andra nödvändigheter hemköpt. Det här blev Jacksons sista roman och den ska tydligen vara präglad av att hon själv periodvis led av agorafobi.
Stinas februaritema (och det faktum att Boktipset förutspådde att detta skulle vara en 5-poängare) inspirerade mig att för någon vecka sedan låna Shirley Jacksons "Vårt hem är vårt slott", eller som den heter på engelska: "We have always lived in the castle". Jag hade ganska låga förhoppningar med tanke på att jag inte alls gillade Jacksons "Hemsökelsen", men "Vårt hem är vårt slott" visade sig vara en i mitt tycke ganska så underbar bok. Och när jag läst ut den kom jag att tänka på att den skulle vara en förträfflig boktriangelbok, för här finns mycket att diskutera. Och vilken bokmiddag det kommer att bli! Det har ju varit lite dåligt med diskussionerna av månadsböckerna tycker jag, men under mars hoppas jag att alla läser och kommer med sina tolkningar av boken.
Om man orkar och vill passar även dessa böcker in i temat:
1984 av George Orwell (1949) är en dystopi (oh how I love them) som jag inte läst tidigare. Romanen utspelar sig i en tänkt framtid där världen gått igenom ännu ett världskrig och som därför behärskas totalt av konkurrerande totalitära stater.
Huset Ashers undergång av Edgar Allan Poe (1839). Handlar om huset Ashers undergång :).
Darling river av Sara Stridsberg (2011) var förra årets stora upptäckt i bokväg. Här får man följa Lo och Lolita, en aphona och en förrymd mamma. Läs och njut- det kan bli det bästa ni kommer att läsa i år!
Bästa musikvideon någonsin? ;-)
För att fira min Youtube-triumf, och för att grutulera Alan Rickman som fyllde år igår (eller bara för att jag kände för att frossa lite i Rickmans snygghet) kommer här en musikvideo med Texas:
Mitt bidrag till februaris skräcksoundtrack
He he, får se om mitt första försök att länka till You tube lyckas! Den första låten är från den senaste Alice i underlandet-filmen och ger sådana där sköna skrämselvibbar, och den andra är från Sagan om de två tornen, närmare bestämt Gollums sång. Också den har rätt stämningsfulla spookyness om ni förstår vad jag menar. Enjoy!
måndag 21 februari 2011
Lunar park- februaris mesta skräckupplevelse?
Som det ser ut nu kommer "Lunar park" att vara den roman som gett mig skönast rysningar under februari månad, men då har jag fortfarande två av Stinas temaböcker kvar och hoppas självklart att de ska visa sig vara riktigt läskiga!
Bret Easton Ellis har i denna roman skrivit in sig själv i handlingen, där huvudpersonen i boken är ingen annan än nämnda författare. En knarkande, supande och allmänt missanpassad huvudperson som precis har flyttat ihop med sin flickvän och nu ska leva ett vuxet och ansvarsfullt liv tillsammans med henne och de två barnen.
Ellis bygger upp den biografiska stämningen genom den långa inledningen, där han på de omring 30 första sidorna redogör för sin karriär, sina romaner och varför han skrev dem samt det destuktiva leverne som hans framgång ledde till. Efter denna uppvisning i ärlighet börjar de mer skrämmande inslagen i romanen smyga sig in i handlingen, och som läsare får man själv fundera över om allt som händer egentligen bara finns i huvudpersonens drog- och alkoholpåverkade hjärna eller om det faktiskt händer i "verkligheten".
Hur det än är med den saken lyckas Ellis i alla fall skrämma mig. Läskigast är det i början av boken, när det skrämmande bara kan anas, för att sedan (som alltid) tappa greppet om mig som läsare i slutet när allt trappas upp och man får se monstren på riktigt. För i mitt ycke är ett monster aldrig så läskigt som när de endast kan anas som en förbiillande skugga i ögonvrån. Läskigast är i alla fall, utan tvekan, den 5-åriga Sarahs fluffiga gosedjur, Terbyn. Under romanens gång blir den på något mystiskt sätt allt mer levande och hotfull.
Men trots temat i romanen är det här inte enbart en skräckroman, utan Bret Easton Ellis verkar skriva inte bara för att skrämmas, utan också för att belysa det som är sjukt i samhället. För egentligen är barnen som proppas fulla med antidepressiva medel, de vuxna som är upptagna av sina egna problem och det sjuka amerikanska samhälle i stort som gestaltas i boken långt mer skrämmande än att en läskig leksak får liv.
Bret Easton Ellis har i denna roman skrivit in sig själv i handlingen, där huvudpersonen i boken är ingen annan än nämnda författare. En knarkande, supande och allmänt missanpassad huvudperson som precis har flyttat ihop med sin flickvän och nu ska leva ett vuxet och ansvarsfullt liv tillsammans med henne och de två barnen.
Ellis bygger upp den biografiska stämningen genom den långa inledningen, där han på de omring 30 första sidorna redogör för sin karriär, sina romaner och varför han skrev dem samt det destuktiva leverne som hans framgång ledde till. Efter denna uppvisning i ärlighet börjar de mer skrämmande inslagen i romanen smyga sig in i handlingen, och som läsare får man själv fundera över om allt som händer egentligen bara finns i huvudpersonens drog- och alkoholpåverkade hjärna eller om det faktiskt händer i "verkligheten".
Hur det än är med den saken lyckas Ellis i alla fall skrämma mig. Läskigast är det i början av boken, när det skrämmande bara kan anas, för att sedan (som alltid) tappa greppet om mig som läsare i slutet när allt trappas upp och man får se monstren på riktigt. För i mitt ycke är ett monster aldrig så läskigt som när de endast kan anas som en förbiillande skugga i ögonvrån. Läskigast är i alla fall, utan tvekan, den 5-åriga Sarahs fluffiga gosedjur, Terbyn. Under romanens gång blir den på något mystiskt sätt allt mer levande och hotfull.
Men trots temat i romanen är det här inte enbart en skräckroman, utan Bret Easton Ellis verkar skriva inte bara för att skrämmas, utan också för att belysa det som är sjukt i samhället. För egentligen är barnen som proppas fulla med antidepressiva medel, de vuxna som är upptagna av sina egna problem och det sjuka amerikanska samhälle i stort som gestaltas i boken långt mer skrämmande än att en läskig leksak får liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)