Pappa Gormig på nerverna

Hurra för mig!!! Jag har läst ut månadsboken från helvetet. Månadsboken som aldrig, aldriiiiiig ville ta slut. Jag talar om Honoré de Balzacs Pappa Goriot, månadens bok så långt tillbaka i tiden som i maj 2012. Jag skäms Alex, men bättre sent än aldrig som dom säger. Man kan inte heller anklaga mig för att inte ha försökt. Jag vet inte hur många gånger jag lånat om den här boken, och jag vill inte tänka på vilka summor den kostat mig i böter. Bibliotekarierna har säkert skrattat hela vägen till banken (för det är väl så det går till i biblioteksvärlden Alex?). Den ligger faktiskt och bygger på min skuld as we speak, men inte länge till!

I början av romanen slår Balzac fast att detta är ett drama, inte för att berättelsen är dramatisk i ordets egentliga mening, utan därför att man vid berättelsens slut kanske har fällt några tårar intra muros et extra. Jag tänker att han minsann har en poäng där, för det har kostat på att läsa den här skiten. Frånsett biblioteksböterna har det kostat både blod, svett och tårar (ja, blod kanske var en överdrift). Nu var det ju ett tag sedan jag förkovrade mig i franska, men visst betyder intra muros et extra ”på grund av extrem tristess”?

Handlingen utspelar sig på ett sunkigt pensionat som drivs av den gnidiga fru Vauquer, och de första typ sexton sidorna går åt till att beskriva sagda pensionat i detalj, ner till minsta smutsfläck på bordsduken. Snark. Det är alltså en synnerligen tröttsam inledning, men också en synnerligen passande. För det här är ett i mitt tycke riktigt tröttsamt verk, som verkligen inte har åldrats med behag. Jag irriterar mig något enormt på hans predikande och överlägsna ton. Enligt författaren själv kommer berättelsen inte att förstås utanför Paris. Bara mellan Montmartres kullar och Montrouges höjder kommer man att förstå och uppskatta detaljerna i detta skådespel. Nu tror jag dock att detta mest är önsketänkande från författarens sida, för jag tror inte att man har så dålig smak där heller (men kanske uppskattas verket i Skövde).

Förutom Pappa Goriot är det en mängd olika karaktärer som figuerar i berättelsen och jag har från början till slut problem med att skilja alla karaktärer åt. Inte minst som Balzac omväxlande kallar dem vid förnamn och efternamn. Detta gjorde förstås inget för att förhöja min läsupplevelse. Inte heller det faktum att jag ogillar samtliga inblandade som är själviska, fåfänga, inbilska och som i princip saknar några som helst försonande drag. Det här ska vara en tragedi, men jag tycker att flertalet inblandade får exakt vad de förtjänar, inte minst pappa Goriot själv.

Har du en bekant eller släkting du ogillar men ändå av konvenansskäl känner dig tvingad att ge en julklapp är Pappa Goriot ett hett tips.

Stina

Den stora sömnen av Raymond Chandler

Den stora sömnen, från 1939, är en ganska invecklad historia med den hårda privatdetektiven Philip Marlowe i huvudrollen. Glad i hågen beger han sig för att möta upp den sjuke miljonären Sternwood för att åta sig ett jobb. Men jobbet visar sig vara mer komplicerat än han anat.

Jag måste medge att handlingen inte alls engagerar mig och att jag knappt lyckas hålla mig vaken genom alla turer handlingen tar. Jobbet han blir anlitad för gäller i alla fall utpressning mot en av generalens döttrar, men snart visar sig jobbet snarare handla om mord och andra komplotter. Gäsp, säger jag. Och en tummen ner för den unkna kvinnosynen. Båda döttrarna beskrivs snarast som sinnessvaga, där den ena till och med har vanan att suga på tummen. Troligt, verkligen! Men Chandler stannar givetvis inte där utan ger även en känga till homosexuella. Trångsynt någon?
 
Vill du läsa en trevlig deckare rekommenderar jag något annat. Kan du inte sova och behöver hjälp på traven gör i alla fall romanen skäl för namnet!

//Sofia

Denna Dagen ett liv, del ett.

Sofia, du hade rätt. Februari var mitt tema, jag räknade fel. Så här kommer februari månadstema, fem månader försenat. Temat kom till och ska ses som ett systertema till junitemat. Temat kom till under en tid så jag fortfarande kallade Umeå för hem. En för mig ny stad, då jag flyttade dit i slutet av augusti. Som alltid när en vistas längre tid på en ny plats finns det massor att upptäcka, saker och platser som ortsborna oftast upptäckt för länge sedan. Vare sig det handlar om att det värsta vädret inte är när det snöar utan det nästintill konstanta regnandet. Eller de fantastiska butikerna som finns i Saga-gallerian, bland annat en seriebutik och en hel butik tillägnad brädspel.
Hur som helst fick det mig att tänka på hur vi använder oss av staden, av vår omgivning. Hur ser en dag ut, vilka platser vistas vi på och hur använder vi dem? Så som komplement till månadens bok tänkte jag att, om vi orkar kan skriva ett inlägg om just det.

Månadens bok: Under Vulkanen av Malcom Lowery.
Under vulkanen tillhör en av mina favoritböcker, Den utkom 1947 Lowery arbetade på den under tio år, nästan alltid i dimma av galenskap och alkohol,så på sätt och vis speglar dikten verkligheten. Berättelsen i Quauhnahuac en småstad i Mexico under de dödas dag 2/11-1938. Huvudpersonen är den tragiske alkoholisten Geoffrey Firmin och under en dag får vi följa honom på en vandring genom staden, en vandring kantad av alkohol och galenskap, men även av frälsning och undergång.

Under Vulkanen har även blivit film, regisserad av John Houston och filmad 1984. Hittade den på youtube. dålig bildkvalité och allt. Men jag ska inte klaga, hade det inte varit för youtube hade vi kanske inte fått tag på den alls.

Då det inte förekommer särskilt mycket mat i boken, nästan bara alkoholhaltiga drycker, ser jag fram emot att läsa om er tillhörande bokmiddag.

Vackrare omslag får en leta efter.

Denna dagen ett liv, del två.

Först och fräst måste jag be om ursäkt. Misstänker nämligen att min ovana att antagligen vara sen eller låta bli att lägga upp teman är orsaken till förvirringen. Förhoppningsvis blir jag punktligare i framtiden, förhoppningsvis.
Så, till Juni månadstema som av olika orsaker är två veckor försent. Varför skriver jag två veckor? Jo för att det är sällan en kan matcha månad och tema så perfekt som i juni. Tyvärr blir det nog inte värdens roligaste läsning, vilket jag förvarnade om i bibliotekarieinlägget, men vad gör bristen på underhållningsvärde när det ser snyggt ut?

Månadens bok.

Temat för Juni är: Ulysses av James Joyce. Ett verk som verkligen satt sina spår i litterära och kulturella kretsar. Trots att den är nästan hundra år gammal lockar berättelsen fortfarande turister att vandra i dess fotspår i Dublin, Både berättelsen och formatet är välkänt, Ulysses kallas för den första modernistiska novellen och handlingen utspelar sig under en enda dag och slutet består av en femtio sidor lång monolog. Svår att läsa och svår att beskriva, så som en modernistisk berättelse ska vara. en varför ska vi ödsla tid på en bok till och med en snobb som jag drar mig för att läsa?
Jo för det datum den utspelar sig såklart.
Hela berättelsen utspelar sig nämligen 16:e Juni! Är jag inte klurig så säg?

Månadens komplettering

Men vi är inte färdiga där. Som komplement till berättelsen, och kanske även för djupare förståelse, tänkte jag att vi skulle läsa Dag ut och dag in med en dag i Dublin av Erik Andersson. Andersson blev uppmärksammad för sin nyöversättning av Ulysses, en översättning som sägs vara den mest korrekta av en oöversättlig berättelse. Dag ut och dag in...bygger på anteckningarna Andersson förde under arbetet med översättningen och ger en inblick i översättningsprocessen och vilka utmaningar en översättningar en översättare måste tampas med. Av den anledningen är det en bra idé att försöka få tag på Anderssons översättning av Odysseus, men det är absolut inget krav.


 

Kvinnan i Sanden.

Under min produktiva månad, produktiv i bokläsande och tyvärr inte mycket annat, läste jag även ut Kvinnan i Sanden av Kobo Abe. Ytterligare en bok jag kommer tt köpa när ekonomin ser bättre ut.

En bok jag förmodligen inte läst om det inte varit för att jag tyckte att omslaget var häftigt när jag såg det på biblioteket. Vad som dock lockade mig att låna hem boken, efter jag dragits till omslaget var baksidestexten,beskrivningen av en man som är dömd att för evigt, utan att veta varför, skyffla sand. Utan att veta varför han straffas eller om han någonsin kommer att komma därifrån. Fast med en person som funnit sig i sitt öde och inte heller kan ge några svar eller hjälpa mannen komma därifrån.
Hur mannen sakta bryts ner, från att varit rebellisk, ifrågasättande och se ner på kvinnan som funnit sig i sitt straff, till att själv, frivilligt hoppa ner i gropen han kämpat så för att undkomma. Det är intressant att läsa hur en människas psyke bryts ner av det monotona arbetet som måste utföras dag ut och dag in.
Det är en svettig, klaustrofobisk och instängd berättelse, ett kammarspel, och kammarspel är ju mysiga.

Vet inte om det är för att jag läste boken mitt i natten, men jag tyckte att den instängda känslan smittade av sig. Dock tycker jag att den psykologiska thriller känslan mattas av i bokens tredje del i samma takt som mannens eget psyke och vilja att fly bryts ner utan att han själv tänker på det.

Kobo Abe har jämförts med Kafka och hopplösheten en möter i Kvinnan i Sanden påminner om Kafkas Processen. Eller för att ta ett modernt exempel, hur det kan kännas att vara inne i Arbetsförnedringens maskineri, i ett fas tre program där allt bestäms över huvudet på en och chanserna till flykt är obefintliga.

Boken, som gavs ut 1962, har även filmatiserats och filmen finns på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=XdTEs5MHqoU

Troligen kommer Kvinnan i Sanden att bli månadens tema, då det är en av de böcker jag kommer att försöka pracka på alla jag känner.

Jag vill att ni ska ha era egna tankar också när jag håller er i mina armar

”Ett rum med utsikt” av E.M Forster känns som en sådan där bok där alla har sett filmen, men få har läst boken, och så också jag, i all fall fram till början av året. 

För det första måste jag erkänna att jag trodde att boken var skriven av en kvinna, så döm om min förvåning när E.M Forster visar sig vara en Edward Morgan. Boken är skriven 1908 och har alltså mer än 100 år på nacken. Med tanke på detta har den åldrats bra och den känns väldigt modern för att vara skriven i början av 1900-talet, speciellt i hans beskrivningar av kvinnor som tillåts både bryta mot konventionerna och ha sina egna tankar – eller som bokens hjälte uttrycker det : -”Jag vill att ni ska ha era egna tankar också när jag håller er i mina armar”. Är inte det romantik så säg? Men det är en romantik som uttrycks med små medel, för det här är ingen roman där de stora gesterna är tillåtna. Istället låter oss Forster med minimala uttrycksmedel ana vad det egentligen är våra huvudpersoner känner. Det är mer det som inte sägs än det som sägs som är det viktiga.

Det var evigheter sedan jag såg filmen med en mycket ung Helana Bonham Carter i huvudrollen som Lucy Honeychurch och efter vad jag kan komma ihåg följer filmen romanen relativt bra. Efter att ha läst boken vill jag också ge en eloge till den som valde huvudrollsinnehavaren då jag inte kan tänka mig någon bättre att gestalta Lucy än Helena Bonham Carter. Och jag får verkligen lust att se filmen vilket måste ses som ett mycket bra betyg till såväl filmskapare som romanförfattare. Och det ÄR en historia som verkligen fångar in sin läsare. Man bara måste följa storyn och se hur det går även om man egentligen vet vartåt det barkar hela tiden.

// Sofia

Franny och Zooey och Freddie?

Hittade ett trevligt avsnitt i J D Salingers Franny och Zooey som jag kände att ni borde få ta del av. Stor, gråspräcklig, söt, klumpig. Är det bara jag eller är det inte lite Freddie över käre gamle Bloomberg.

 Stina

Gör om, gör rätt?

Nu när månadens dataproblem äntligen är åtgärdat är det dags för det sedvanligt försenade temat, skrivet på lokalens dator för att undgå vidare dataproblem.

Månadens tema är ett jag funderat över en tid men jag har haft svårt att definiera exakt vad det handlar om. Låt mig förklara, om fem dagar flyttar jag tillbaka till Sandviken, inte för gott, men för 2,5 månader. Vi vet alla tre vad jag tycker om den staden så jag ska inte gå in på det närmare. I år tänkte jag i alla fall satsa på en förändring, en annan syn på stan. en mer positiv syn på livet där. Vilket slutligen leder oss till månadens tema.
Gör om, gör rätt! Är ett välkänt uttryck, jag valde att byta ut utropstecknet mot ett frågetecken, för frågan vi ska ställa oss är om vissa saker blir bättre. En dålig bok, exempelvis. Därför tänkte jag att vi ska ta två böcker från triangelns historia, vi har ju hållit igång i några år så urvalet borde inte vara så svårt. det ska vara böcker vi gett dåliga recensioner. Det behöver inte vara månadsböcker men de måste varit nämnda i triangeln. Har vårt synsätt till boken förändrats vid en omläsning eller är boken ohjälpligt usel?

Själv tänkte jag välja två böcker, De var vi som var Mulvaneys av Joyce Carol Oates och The Great gatsby av F.Scott Fitzgerald.
Det var vi som var Mulvaneys var en av boktriangelns första böcker och min korta recension var inte nådig. Jag minns att jag bland annat störde mig på att ingen verkade ta ansvar för sina handlingar . Kanske faller den mig i smaken om jag läser den på engelska?
The Great Gatsby ligger högt upp på listan över de sämsta böcker jag någonsin läst. Läsningen skedde under en resa till Indien för några år sedan men jag blir fortfarande irriterad över hur en så usel, intetsägande bok kan kallas för en klassiker, filmen var inte mycket bättre den.  Kanske det krävs lite analyserande för att förstå dess storhet?

Så vad tror ni om månadens tema? Vilka böcker ger ni en andra chans?

God Läsning!

Varghunden, eller så många känslor på samma gång.

Eftersom rapporten-som-åt-min-fritid är inskickad och det är 14 dagar kvar till flytten till hembygden, känns det som jag är i den liminala fasen. Med inget annat att göra ägnade jag hela dagen åt att läsa. Och i den stress vi lever i, visst är det skönt med de ögonblicken då en bara kan ägna sig åt en bok?

Boken jag ägnade min måndag åt var Varghunden av Jack London. Nu måste jag dock skämmas lite eftersom jag har väntat så länge med att uppleva den, kapitlena började trots allt publiceras 1906, så jag har haft några år på mig. Anledningen till att jag skriver uppleva för det var precis det jag gjorde. Visst, jag var inte i Yukon och var tvungen att kämpa för mitt liv, men historien är så välskriven, så gripande att hela känsloregistret sätts i arbete. Det är utan tveckan en grym historia med karaktärer som vi idag skulle kalla för avskum och djurplågare och med en huvudkaraktär som är allt annat än sympatisk. Men det är just det som är grejen med berättelsen, det är en berättelse på naturens vilkor, den försöker inte försöka verkligheten. Den är skoningslös. Den har ihjäl en om en inte är stark eller anpassningsbar nog, utan en eftertanke för det är livets gång i den hårda skolan. Och ingen får känna av det mer än huvudkaraktären, eller rättare sagt huvudvargen, Vitkäft. Jack London är skoningslös mot sin skapelse som utsätts för allt grovare misshandel ju längre boken går. Från en hyfsat lycklig barndom till ett indianläger där han lär sig att se människan som en gud, till ett ännu värre öde som kamphund under tortyrlika former.

Det är en mörk berättelse men ibland glimtar humorn till, särskilt i bokens första del som tar sin början innan Vitkäfts födelse. Prologen, som är tragisk nog den också handlar Bill och Henry som fått i uppdrag att mitt i vintern föra ett lik till dess slutdestination. Tonen mellan de två männen är kamratlig men hård, det blir inte mycket sagt när kylan ligger på -45. Färden är ett helvete och de jagas av utsvultna vargar och chansen för överlevnad kryper i samma takt som hundarna i spannet faller offer för vargflocken. 

Men jag nämnde ju humor? Jo, männen konstaterar bland annat att olag i magen leder till uselt humör. Men det kanske mest är igenkännings humor? Att dålig mage och uselt humör hör ihop är något min släkt tar på största allvar.  

Som ni nog räknat ut påverkade Varhunden mig otroligt mycket, inte bara handlingen utan även hur den är skriven och på hur många sätt den går att läsas. Inte bara är det en skoningslös naturskildring, det är även en allegori för slaveri, Men den skulle även kunna läsas som en varning över vad sm händer med varelser under extrema former av förtryck och misshandel. När jag läste den kunde jag relatera handlingen till samtida händelser, bland annat situationen i Stockholm.

Varhunden är en klassiker i ordets rätta bemärkelse. Vad tycker ni?  

Ännu mer Doktor Glas.

Elitist, Fegis, mördare är några av de inte så smickrande epitet en kan ge Tyko Glas, men bloggare?
Jovisst, sedan några år tillbaka finns den gode doktorns dagbok på nätet.
Perfekt om en bara vill ha ett litet stycke underhållande människoförakt till lunchen men inte har romanen med sig.

http://doktorglas.litteraturvetare.se/

Några sedan länge uppskjutna ord om Doktor Glas.

Jag gjorde ju misstaget att börja med Bengt Ohlssons sömnpiller Gregorius, Ohlsson må vara en bra författare men särskilt rolig är han inte.
Då är Söderberg mycket mer underhållande, särskilt hans skapelse Doktor Glas, inte sedan jag läste Papa Goriot har jag stött på en författare som avskyr sin skapelse mer och gör det med sådan bravu.
En karaktär som är hänsynslös mot allt och alla men innerst inne en patetisk varlese som alltid bär med sig cyanidpiller, är det svårt att tro att boken gavs ut redan 1905, måste ha varit en modig förläggare. Som Sofia konstaterade tidigare, den innehåller allt och är mycket roande läsning, särskilt skönt är det att slippa moralföreläsningarna som förmodligen dykt upp om det varit någon annan författare än Söderberg. Det är inte underligt att Doktor Glas blivit en klassiker, förutom att den på ytan är lättläst och med teman som går att relatera till än idag är den också full av onliners.
Vad mer kan en önska? Möjligen Den sköna Helgas bild av det hela, då hon var katalysatorn som satte allt i rullning. Vad känner en kvinna som i alla fall måste misstänka att någon mördat för hennes skull?

Jag har inte hunnit läsa Mordets praktik, men av Stinas fina recenssion att döma bör det göras snarast.

Den store Gatsby av F Scott Fitzgerald

Ett spontanlån vid ett biblioteksbesök (läs: in a time far, far away – så långt tillbaka faktiskt som augusti 2012). Påminner, tycker jag, i stilen om en annan klassiker – nämligen ”Farväl till Berlin” och har ett nästan Hemingwaysk skrivsätt.

Det är genom ögonen på den unga outsidern Nick Carraway vi få lära känna den store Gatsby. Genom honom får vi stifta bekantskap med Gatsby och andra unga och rika och blaserade människor, för det är hos Gatsby de alla samlas, på hans ständiga fester i det palatsliknande huset.

Men det är inte pengar Gatsby bryr sig om ska det visa sig, utan allt hans slit för att uppnå den position han har är för kärleken till den gifta Daisy, som han satt upp på en piedistal. Inte så konstigt då att allt inte blir som han tänkt sig, den stackars Gatsby. För det här är en kärlekshistoria som bara inte kan sluta väl.

Eftersom vi bara ser personerna genom huvudpersonens ögon blir det nu inga sammansatta personporträtt vi får av övriga gestalter utan endast hans åsikt om dem, men det känns ändå som lite av charmen med berättelsen att man får se det hela genom han som egentligen står utanför det glada 20-talets mer glamorösa sida. Namnet på romanen är för övrigt aningens ironiskt då Gatsby vid en närmare granskning inte är så stor som han gör gällande.

Ni vet väl för övrigt att man håller på att spela in en filmatisering av romanen med Leonardo Di Caprio i en av rollerna?!

// Sofia

Bära mistel av Sara Lidman

I väntan på att månadens bok äntligen ska bli ledig (ligger just nu 7 resp. 8 i köplats) kan det vara på tiden att recensera en av augustis utlästa böcker. På sätt och vis tycker jag att den passar in i månadens tema, dels då den ena huvudpersonen är gay och dels för att de båda huvudpersonerna är sådana som i sin tid (romanen utspelar sig på 1930-talet) gick emot rådande konventioner. Jag pratar om Sara Lidmans "Bära mistel" från 1960, och för att låna ett uttryck av Ranelid (och ranelidskan) så är det här definitivt en roman som berättas på det just det Lidmanska språket.


Det som fick mig att låna den var beskrivningen av den som en av de vackraste kärleksromanerna som skrivits på svenska. Efter att ha läst romanen vet jag inte riktigt om jag är benägen att skriva under på det, för även om det är en starkt berättad roman är det för lite kärlek och för mycket besatthet för att jag ska kunna se den som en roman om kärlek.
Romanen beskrivs även om en roadmovie med fellinskt persongalleri, vilket ganska väl beskriver storyn. Det handlar om den omöjliga kärleken mellan Linda Ståhl och Björn Ceder, den ena heterosexuell dragspelsdrottning och den andra en homosexuell musiker. Man kan verkligen inte kalla historien för finstämd, utan här är det de starka känslorna som är i fokus - en kärlek fylld av skuld, smärta och sexualitet, där den man har kär alltid verkar svika, oavsett om du är homo- eller heterosexuell.


Lidman måste ha varit långt före sin tid med Björn och hans många affärer och med Linda, som lämnar man och barn, för att ge sig ut och spela längs vägarna. Känns dock lite väl överdrivet med Björn, att han inte bara är homosexuell utan också måste klä sig i kvinnliga kläder.
För övrigt föddes Lidman i Missenträsk, Jörn i Norbotten. Och i berättelsen skymtar förtrollande namn på norrländska orter förbi; Nattajaure, Sitirangi och Kattsprånget, där Linda och Björn i rummen för resande skyndar igenom.
  // Sofia

Älskaren

Då har jag äntligen läst ut Marguerite Duras, det tog bara två försök. Som i fallet med Sara Stridsbergs Darling River, måste jag även här erkänna besvikelse. Visst, Duras har ett vackert, avskalat språk, men men för mig blir historien aldrig gripande. Jag finner ingen sympati för någon av karaktärerna, vilket är synd då Älskaren är Duras egna upplevelser. Snarare blir jag förbannad och irriterad på människorna som befolkar boken. Men jag tror inte att mitt bristande intresse enbart handlar om att jag finner karaktärerna osympatiska. En av mina favoritböcker är Pappa Goriot, och hur många sympatiska karaktärer befolkar det verket?
Så fort jag läst ut en sida kollar jag per automatik på sidnummret och konstaterar med en suck att det är långt kvar till slutet. Vilket bara det är ett dåligt betyg. Vissa delar var dock intressantare än andra, beskrivningarna av modern och hennes mentala tillstånd. Vissa delar var jävliga och min tankeverksamhet undrade varför familjen stod ut så länge, här tänker jag på demonen till storebror. Och hur han, en småskurk, bedragare och våldtäktsman kunde få ett jobb gör mig förbannad. Visserligen dröjde det tills han var femtio år, men nog fick han ett jobb ändå. Och här sitter jag, 26 år gammal, utan arbete! Jag som aldrig stulit, våldfört mig eller bedragit någon. Det är fan inte rättvist!

Det är synd att jag inte förstår romanens storhet. Det är så många som hyllar den att det känns som jag missar något. Kanske jag borde försöka en tredje gång? Ska den läsas med kontexten i åtanke?
Trots dess brister är Älskaren ändå ett intressant porträtt av Indokina. Det hade varit intressant om Duras, som hon själv önskade i slutet, hade behållit skildringarna av kriget. Äen fast Älskaren inte alls föll mig i smaken skulle jag gärna läsa Duras Biografi, om hon skrev någon. Eller för att gör hennes författarskap rättvisa, någon annat hon skrivit.

En tröstebok?

Efter en dag kantad av psykisk och fysisk ostabilitet bestämde jag mig efter aktiviteten för två saker;

1. Gå på Bio.

2. Köp en bok att trösta mig med. Och läsa innan bion.

Eftersom jag som bekant är en lat människa ides jag inte gå de extra 5 minuterna till Bokia, eller Akademibokhandeln, utan slank in på åhléns för att ta del av deras karga utbud. Det jag riktade mina målsökande missiler mot var feel-good litteratur. Gärna chik-lit. En genre jag i vanliga fall skyr som ny is. Stinas inlägg har dock fått mig att inse att ibland kan en chick-lit vara precis vad en behöver. Dessutom är jag nyfiken på Stockholm Rosé, en svensk chick-lit som fått bra kritik. Boken finns inne, jag har den i handen och är på väg mot kassan.

Jag har hittat min tröstebok! Är i alla fall vad jag tror innan mina ögon helt på eget bevåg dras till ett svart omslag. Svart med svarta stjärnor. Fyndet jag oförhappandes lyckats snubbla över är en nyutgåva av Harry Martinssons Aniara. Nästan Så långt ifrån chick-lit och uppmuntran en bok kan komma utan att heta 'The Devil's Notebook'.

Eftersom en bild säger mer än tusen ord;

Yep, hembakade chocolate chip cookies. Livet i kollektiv är bra härligt ibland :)

Liv, jag förstår dig inte!

Doktor Glas är, som vi alla känner till vid det här laget, Hjalmar Söderbergs klassiker om doktorn som begår mord. Det är hans samvete som driver honom till det och frågan som ställs i romanen är om mord någonsin kan anses berättigat. Glas tycker det.

Romanen är skriven i dagboksform av Tyko Gabriel Glas och det är således genom hans ögon vi får stifta bekantskap med de övriga karaktärerna. På sin tid var detta, vilket man väl kan förstå, ett provocerande verk som ger käppslängar åt såväl religion som småbarn och idioter. Glas är inte den som skräder orden. Han tycker att gravida kvinnor är vedervärdiga och att spädbarn är något av det fulaste som finns. Överhuvudtaget störs han av det fula och ofullkomliga och han tycks omgiven av detta i sin läkarpraktik. Tillvarons mörkersidor kryper sig på. Han kan inte värja sig. Han är dessutom fast i sin egen ensamhet och har inga erfarenheter av kvinnor, annat än den han fått i mottagningsrummets kalla ljus, och det han sett där har inte direkt gett någon mersmak.

Han törstar efter mänsklig närhet, efter något vackert bland allt det som är fult omkring honom. Så dyker Helga upp, pastor Gregorius unga vackra hustru. Kvinnoblomman som han kommer att kalla henne. Helga söker sig till Glas mottagning för att hon inte kan freda sig från sin make i sängkammaren. Hon har ingen annanstans att ta vägen och skilsmässa är inte ett alternativ. I sin vilja att hjälpa finner sig så småningom Glas fast i ett slags triangeldrama. Han har börjat hysa varma känslor för fru Gregorius trots att han vet att hon älskar en annan, och han gör allt för att hjälpa henne, till och med mördar.

Eftersom varken Helga eller pastor Gregorius själva får komma till tals, och det ganska snart står klart att Glas inte är den mest pålitlige berättaren (det framgår tex efterhand att han ljuger om sin bakgrund i sin egen dagbok) är det kanske inte så konstigt att Söderbergs historia ynglat av sig och författare valt att låta andra karaktärer få berätta sin version.

Trots sitt ålderdomliga språk känns Söderbergs verk fortfarande aktuellt. Hans korthuggna språk är mästerligt. Han säger inget mer än det som är absolut nödvändigt. Det finna inga onödiga utvikningar eller tomt kallprat. Bara exakt så mycket som behövs och inte ett ord mer används. Det är uppfriskande för det är alldeles för få författare som behärskar detta.

Doktor Glas är helt enkelt en klassiker i min smak, och det ska Alex till att lyckas gräva fram den åt mig. Därför ser jag jag redan nu fram emot hennes nästa månadsbok i vår triangel. Jag har en känsla av att det inte är någonting som jag själv skulle ha valt. Och vem vet, nästa gång kanske hon gräver fram något mer som får mig att tappa andan. Det känns inte alls omöjligt. Jag väntar med spänning.

Stina

Who is the doctor?

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg visade sig trots min skeptisism vara en riktigt glad överraskning som jag gillade skarpt. Den är så respektlös, så omoralisk och så provocerande att jag faktiskt är förvånad över att den alls fick ges ut år 1905. För inte nog med att det är ett triangeldrama (eller kanske snarare ett kvadrupeldrama) som Söderberg bjuder på, det slutar dessutom i mord utan att författaren på något sätt moraliserar över detta, snarare tvärtom. För att inte tala om de kängor kristendomen får av honom. Och som om det inte vore nog med detta passar Söderberg dessutom på att delge oss fler av sina sanningar: som att en kvinna i grosses är något förskräckligt och att ett nyfött barn är vedervärdigt.

And I love it!

Den här romanen har banne mig allt: triangeldrama med otrogna kvinnor, en präst som inte kan avstå från sex om hans liv så stod på spel, en läkare som inte drar sig för att mörda och tycker att både självmord och hjälp till självmord är helt ok, liksom det finns scener i boken med både sex och hångel utom äktenskapet.

Ytterligare något som känns intressant är scenen där läkarens första kärlek dör, som påminner så mycket om Humberts känslor inför sin Lolita. Så blir man inte pedofil av en sådan händelse, blir man i alla fall en hänsynslös mördare?

En hårdkokt bokmiddag i Hemingways anda

Den 12:e oktober, tillika Bokens dag, begav sig jag och min kära syster till den årligt återkommande författarföreläsning på Clarion hotell, och eftersom vi så sällan är ute och svirar nu för tiden (getting old???) tyckte vi det var lika bra att samtidigt riva av en bokmiddag. Denna gång med Hemingwaysk tema vilket passade kvällen synnerligen bra. I boken "Och solen har sin gång" äts nämligen inte så mycket, men det dricks desto mer och inte sällan på just hotellbarer. Ska man vara petig, vilket vi nu knappast är, kan man konstatera att Bokmiddagen egentligen borde ha kretsat kring månadens bok som var Kazuo Ishiguros "Vi som var föräldralösa", men då den var så urbota tråkig och då de inte direkt åt något kul i den tyckte vi att en Hemingwaysk bokmiddag lät så mycket bättre. Vad den kom att bestå av? Varsitt glas rödvin. As simple as that!

Eftersom vi tagit för vana (ja andra året i rad i alla fall...) att klä ut oss till en karaktär ur litteraturens värld under Bokens dag klädde vi dessutom upp oss till 20-talsdonnor med drag av karaktärens kvinnliga gestalter.




Efter att författarföreläsningarna, som jag ska ägna ett kommande inlägg åt, var slut (med Inger Frimansson, Torbjörn Flygt och istället för Arja Saijonmaa som var sjuk, Helena von Zweigbergk) var det dags att bege sig till baren och den underbara Vinterträdgården. Först blev det kaffe och macka, som ju ingick i priset, och därefter var det dags för att i Hemingwaysk anda beställa in lite vin (ja, vi var lite sugna på whiskey också...).




Medan vi sippade av vinet (ja vet, inte så Hemingwayskt - men det är ju en dag imorgon också...) diskuterades självklart boken och Hemingways författarskap i stort. Det vi båda gillar bäst (tror jag) är hans underbara diaolog - INGEN kan göra det så mästerligt (inte ens Ranelid, och det säger ju en del!). Gnabbandet mellan karaktärerna i boken var också underhållande, liksom de ständiga fylleslagen. Under diskussionens gång blev i alla fall jag sugen på att läsa något mer av honom, bara jag får tid till det vill säga.

Efter att ha suttit i baren någon timme blev det så dags att hinna med sista bussen hem. Lite trist, men det var ganska lagom ändå. Väl hemma bytte vi outfits till söta små nattlinnen med tillhörande nattkappa och avslutade så kvällen med några avsnitt "Mad men". En lyckad avslutning på en lyckad kväll!

Second to the right and straight on till morning

Efter att ha läst den stentrista och moraliserande Trollkarlen från Oz var det en ren fröjd att läsa Peter Pan av J. M. Barrie. Den här historien är nämligen den förras totala motsats. Barrie har en intressant och underhållande ton och en underfundig humor som passar berättelsen mycket bra. Han är en historieberättare av rang och har heller har inget emot lite våld, utan låter blodet flöda vilket känns uppfriskande under dessa politiskt korrekta dagar. Säg en annan barnbok där du kan hitta meningar som: ”The boys on the island vary, of course, in numbers, according as they get killed and so on” och ”There is a saying in the Neverland that every time you breathe, a grown-up dies”.

Precis som karaktären som gett namn till boken har berättelsen inget inställsamt eller insmickrande över sig. Den saknar i stort sett de gulliga och överslätande inslag som brukar karaktärisera böcker skrivna för barn. Faktiskt är Peter Pan en ganska så osympatisk karaktär, vilket författaren inte sticker under stol med. Han är hjärtlös, självgod och opålitlig. Om han inte samtidigt haft det där sårbara, barnsliga draget hade jag hatat honom, eller i alla fall tyckt rejält illa om honom. Men det är just hans ofullkomlighet och obstinata sätt som gör det hela intressant. Peter är inte typisk på något vis. Han är Barries skapelse helt och hållet. Precis som Wendy kan man inte låta bli att fascineras av honom fastän han besitter dessa mindre attraktiva egenskaper. Han är påfrestande och irriterande men samtidigt ganska så underbar.

Men nu är det inte Peter Pan himself som gjorde det här till en ganska njutningsfylld läsning för mig utan Kapten Krok. Han är så härligt elak. En skurk som ändå vet att uppträda som en gentleman. Och ärligt, vem kan klandra honom för att han med alla medel vill ta död på Peter Pan?

Förutom dessa två finns det flera intressanta karaktärer i boken. Barnen Wendy, Michael och John som tillsammans med Peter får ta del av alla fantastiska äventyr beskrivs dock bara skissartat. De är märkligt endimensionella och menlösa i den annars så spännande och färgsprakande värld som Landet Ingenstans utgör.

Det som stör mig mest är de förlegade könsrollerna som för Barrie säkert var helt självklara. Mr Darling är familjens överhuvud och därför får Mrs Darling (och alla andra i hushåller) snällt finna sig i hans nycker, hur tokiga de än må vara. Det här synsättet med mannen som alltings mittpunkt har självklart gått i arv från mor till dotter vilket följande stycke ur boken visar: Secretely Wendy sympathized with them a little, but she was far too loyal a housewife to listen to any complaints against father. ”Father knows best”, she always said, whatever her private opinion might be. Och ”Father” syftar då alltså på Peter Pan, med vilken Wendy bildat någon slags bisarr fantasikärnfamilj i Landet Ingenstans.

Jag måste också ta tillbaka ett tidigare påstående när jag tänker efter, för det är inte alla Darlingbarn som får ta del av de fantastiska äventyren. Inte Wendy. För hon är flicka. Wendys del i äventyren är som passiv betraktare inte som deltagare. Storögd får hon höra pojkarna berätta om allt de upplevt. Det närmaste Wendy kommer ett äventyr är när hon kidnappas av piraterna och Peter Pan får komma till hennes undsättning. Men Wendy är inte missnöjd det minsta, självklart inte. Det roligaste en liten flicka kan tänka sig är förstås att leka mamma till ett gång ohyfsade pojkspolingar. Vad är väl äventyr mot nöjet att få städa, diska och laga mat? Jag vet att jag redan gjort det i ett fåtal recensioner, men tillåt mig att spy lite i min egen mun.

Peters tidigare påstående att one girl is more use than twenty boys verkar inte gälla riktigt för i Neverlandet finns uppenbarligen ingen plats för flickor. Det är synd för annars tyckte jag att det var en uppfriskande och annorlunda berättelse.

Stina