Varghunden, eller så många känslor på samma gång.

Eftersom rapporten-som-åt-min-fritid är inskickad och det är 14 dagar kvar till flytten till hembygden, känns det som jag är i den liminala fasen. Med inget annat att göra ägnade jag hela dagen åt att läsa. Och i den stress vi lever i, visst är det skönt med de ögonblicken då en bara kan ägna sig åt en bok?

Boken jag ägnade min måndag åt var Varghunden av Jack London. Nu måste jag dock skämmas lite eftersom jag har väntat så länge med att uppleva den, kapitlena började trots allt publiceras 1906, så jag har haft några år på mig. Anledningen till att jag skriver uppleva för det var precis det jag gjorde. Visst, jag var inte i Yukon och var tvungen att kämpa för mitt liv, men historien är så välskriven, så gripande att hela känsloregistret sätts i arbete. Det är utan tveckan en grym historia med karaktärer som vi idag skulle kalla för avskum och djurplågare och med en huvudkaraktär som är allt annat än sympatisk. Men det är just det som är grejen med berättelsen, det är en berättelse på naturens vilkor, den försöker inte försöka verkligheten. Den är skoningslös. Den har ihjäl en om en inte är stark eller anpassningsbar nog, utan en eftertanke för det är livets gång i den hårda skolan. Och ingen får känna av det mer än huvudkaraktären, eller rättare sagt huvudvargen, Vitkäft. Jack London är skoningslös mot sin skapelse som utsätts för allt grovare misshandel ju längre boken går. Från en hyfsat lycklig barndom till ett indianläger där han lär sig att se människan som en gud, till ett ännu värre öde som kamphund under tortyrlika former.

Det är en mörk berättelse men ibland glimtar humorn till, särskilt i bokens första del som tar sin början innan Vitkäfts födelse. Prologen, som är tragisk nog den också handlar Bill och Henry som fått i uppdrag att mitt i vintern föra ett lik till dess slutdestination. Tonen mellan de två männen är kamratlig men hård, det blir inte mycket sagt när kylan ligger på -45. Färden är ett helvete och de jagas av utsvultna vargar och chansen för överlevnad kryper i samma takt som hundarna i spannet faller offer för vargflocken. 

Men jag nämnde ju humor? Jo, männen konstaterar bland annat att olag i magen leder till uselt humör. Men det kanske mest är igenkännings humor? Att dålig mage och uselt humör hör ihop är något min släkt tar på största allvar.  

Som ni nog räknat ut påverkade Varhunden mig otroligt mycket, inte bara handlingen utan även hur den är skriven och på hur många sätt den går att läsas. Inte bara är det en skoningslös naturskildring, det är även en allegori för slaveri, Men den skulle även kunna läsas som en varning över vad sm händer med varelser under extrema former av förtryck och misshandel. När jag läste den kunde jag relatera handlingen till samtida händelser, bland annat situationen i Stockholm.

Varhunden är en klassiker i ordets rätta bemärkelse. Vad tycker ni?