Någon i din säng av Andreas Roman

Jag har tidigare läst Romans ”Mörkrädd” som jag tyckte var en riktigt bra rysarberättelse som utan att bli fånig eller säga för mycket berättade om en ung man som sedan barndomen varit mörkrädd och tycker att något lurar på honom där i mörkret. Jag hade hoppats på att även denna roman skulle byggas upp långsamt och bli så där lite härligt småläskig. Tyvärr var den något av en besvikelse, särskilt efter att Stina hypat in den; se detta inlägg.

För det här känns inte som en skräckberättelse då den helt saknar de skrämsel-elementen som behövs. Snarare känns det kanske mer som en thriller? Liksom i den förra boken är det en person med problem som står i centrum. I denna är det den framgångsrika författaren Sofia som är ensam utan någon egentlig kompis att umgås med, förutom hennes låtsaskamrat då som har osmakligheten att bli lite väl verklig. Han verkar ha bestämt sig för att flytta in och mystiska saker börjar hända i lägenheten som att radion slås på av sig självt och samma låt hela tiden spelas, att ytterdörren står olåst och av att hon hittar nedklottrade papper som hon inte har något minne av att ha skrivit ut.

Nu kanske detta låter lite småläskigt, men det är det tyvärr inte. Det hela känns mest lite småfånigt vilket kan ha att göra med att Roman i denna roman berättar alldeles för mycket. Som vi alla vet är det ju monstren man inte ser som är de läskigaste.

Dessutom känns vänskapen med den pensionerade grannen något osannolik och för gulli-gullig för min smak. Lite roligt är dock återkopplingen till den tidigare romen ”Mörkrädd”, då det visar sig att Sofia och huvudpersonen i den förra varit barndomskompisar.

// Sofia 

Låt inte den här staden plåga livet ur dig...

Följande inlägg är speciellt av flera anledningar. Dels för att jag för första gången bokbloggar på surfplattan, så var  beredda på formaterings-fel-, men även för att Låt inte den här staden är en av få böcker som fått mig att grina. Det är förvisso en bra bok, inte allt för bra prosa, men duglig och på många sätt en klassisk arbetarklasskildring kryddad med allt från självuppoffrande kvinnor och själviska as till karlar. Sanningen å säga misstänler jag att tårarn snarare rann på grund av mina omständigheter med flytt från Umeå än av littersturen i sig. Fast med tanke på att jag lånade boken pågrund av dess titel, vem hade väntat sig annat?

Låt inte den här staden plåga livet ur dig, Mona, av Annelie Jordahl är en hyfsat verklighetstrogen bok som utgår från författafens mamma och hennes upplevelser som ung ensamstående mor i Östersund i slutet på 1950-talet.

Året är 1959 och Mona har, 16 år gammal, fått anställning som barnflicka vos en familj i storstaden Östersund. Mona som kommer från en liten by på landet har aldrig varit i en storstad & jämför Östersund med New York & Manhattan.  Hon älskar att dansa och i den stora staden ska hon väl ändå få utlopp för sin passion. Men inget blir som hon tänkt sig! Barnet är ständigt sjukt & den unga familjen blir allt mer krävande och småsinta. Allt vad tiden går visar detras äktenskap på sprickor, våldsamma gräl och frustration som tas  ut på den unga hemhjälpen. Men Mona härdar ut, trots indragen helgledighet och att hon förväntas sova på soffan i familjens vardagsrum.

Parallelt får vi följa Jazzzmusikern Harold, en person som idag skulle kallas för VKM(vit kränkt man). Inget är någonsin hans fel, hela världen är emot honom & ingen har någonsin lidigt som han. Introvert och med våldsamt temperament.  Och självklar är det honom Mona faller för, flyttar ihop med och senare skaffar barn med. De passar illa ihop och han är en elak jävel som aldrig hjälper till hemma eller med barnet, för det är ju så synd om Harold som blev pappa endast 19-år gammal.

Och det är stora delar av historien. Historien igenom från Mons lära sig att det inte går att lita på någon och hon får gott knoga sig fram i livet utan hjälp Eller Sympati.

Igenkänningsfaktorn är hög, en variation på arbetarklass temat, en berättelse om att vara ensam och utsatt, om att få sina drömmar krossade av verkligheten. En berättelse om att aldrig få resa utomlands, en berättele om en kropp som i unga år är för sliten för att någonsin dansa. Berättelsen om en mor och dotter som minns en tid som inte blev som den skulle.

Alone in bed

Jag gjorde det! Jag trotsade dämoner, mardrömmar och bättre vetande och läste Andreas Romans Någon i din säng. Inte bara det, jag läste den i min säng. Ensam. I en ensligt belägen (nåja) stuga. Och jag överlevde. Med min mentala hälsa intakt (inga kommentarer på det tack).

I mitt huvud var det här romanen som bara lästes av den mycket modige eller den mycket enfaldige (ni kan skippa kommentarerna här med). Det var Skräckromanen med stort S. Jag menar, hallå, det här är romanen som gav första gradens mardrömmar bara av att ligga oläst på nattduksbordet. Men jag gjorde det som sagt, efter mycken tvekan och moget övervägande kände jag mig redo att se skräcken i vitögat.

Det handlar om Sofia som alltid haft svårt att knyta an till andra människor och skaffa vänner. Som flicka hade hon en låtsasvän att umgås med när ingen annan ville. Hon är vuxen nu men lika ensam som när hon var barn. I ett svagt ögonblick frammanar hon honom igen. Det är fånigt och patetiskt, en låtsaslek hon borde ha växt ifrån, men det är ett sätt att klara natten. Det är bara att den här gången känns han verkligare än vad som känns riktigt bra, och han verkar inte vilja ge sig av igen.

För att vara en skräckroman är jag lite överraskad över att den var så finstämd och nedtonad. Roman är inte den som slår på stora trumman för att försöka skrämmas, och det behövs inte heller. Inte när han så skickligt bygger upp stämningen och lyckas behålla den. Han vet att inte berätta för mycket. Det är obehagligt. Krypande fasa när det är som bäst.

Men nu är ju inget som bekant lika skrämmande som det vi själva målar upp i vårt inre, och de bilder jag målat upp alltså, mot de bilderna hade inte den här romanen en chans. Thank God! Jag vet inte om jag är mer lättad än besviken. Förmodligen det förstnämnda.

Stina

Kalla kårar

Tillbaka på jobbet i november ägnade jag månaden (som ni kanske märkt av mina recensioner att döma) av riktigt tung kvalitetsläsning - eller inte.  Dessa två böcker i Kalla kårar-serien kan i alla fall med rätta kallas månadens botten-napp i kategorin riktigt okreddig läsning.

Kalla Kårar. Vanessas förbannelse av R L Stine

Urusel, till och med för att vara en bok i Kalla Kårar-serien. Jag har nämnt den tidigare och det är en höna med människohuvud på framsidan. Ja, det är egentligen allt ni behöver veta, det plus att ni bör hålla er borta från en så här usel historia. Får ni sug efter lite dålig litteratur som underhållning en lat dag kan jag istället rekommendera valfri Harlequin-roman. Den kommer att hålla högre klass, jag lovar på min scoutsheder!

Kalla kårar. Gökurets förbannelse av R L Stine

Urusel, till och med för att vara en bok i Kalla Kårar-serien. Jag har inte  nämnt den tidigare, men det är en ondsint gök i ett gökur på framsidan och den ser inte glad ut. Det kommer barnen i den här berättelsen att få erfara. Ja, det är egentligen allt ni behöver veta, det plus att ni bör hålla er borta från en så här usel historia. Får ni sug efter lite dålig litteratur som underhållning en lat dag kan jag istället rekommendera valfri Harlequin-roman. Den kommer att hålla högre klass, jag lovar på min scoutsheder!

// Sofia 

Den stulna novellen/Nattboken av Kristian Petri

En samling noveller med den gemensamma nämnaren att de alla genomsyras av en växande obehagsstämning som oftast börjar med det vardagsnära i fokus, men där det strax under det vardagliga lurar något mörkt och allt annat än vardagligt – lite noveller a la Virdborg alltså, och jag gillar det. Dock är det här skrivet med en närmast Austersk tvist då även denna författare har en viss förkärlek av att skriva in sig själv i handlingen. Lite skräckbetonat a la Poe är det också, och jag måste säga att det här är en av de bättre novellsamlingar med just skräcktema som vi läst, och då har vi ju hunnit med att gå igenom en hel del skräck i boktriangeln genom åren.

Just greppet med att skriva in sig själv i handlingen, och likt Brett Easton Ellis i ”Lunar Park”, blanda fakta och fiction gör hans noveller mer både fängslande och mer annorlunda om man jämför mot att läsa en vanlig skräckberättelse.

Har ni inte redan läst novellsamlingen kan jag verkligen rekommendera den. Finns att låna hemma hos mig. 

//Sofia

Nedräkning inför Halloween – 1 dag kvar

Det är bara att konstatera att Kalla kårar-serien inte direkt borgar för välskrivna och läsvärda böcker. Detta konstaterande känner jag att jag med rätta kan göra efter att ha läst ”Mardrömslägret” av R L Stine. Tyvärr har jag inte läst så många fler skräckböcker som ligger och väntar på recension varmed denna helt enkelt får duga för en skräckfylld nedräkning inför all hallows eve.

Denna lät fåniga del i serien handlar om Billy som åker iväg till ett  sommarläger, men allt känns bara fel – från föräldrarnas konstiga reaktion när han åker hemifrån till lägerledarnas beteende och lägerkompisar som går upp i rök. Om ni tycker att detta låter fånigt ska ni bara vänta tills den s.k upplösningen kommer. Hoppas verkligen att nösta del i serien är bättre, även om jag inte tror det. Nästa del jag ska ta tag i har nämligen en kyckling med människohuvud på framsidan – och det borgar ju kanske inte direkt för en särskilt bra intrig. Men jag kanske har fel och självklart kommer ni att kunna läsa mer om detta i en kommande recension.

Som lite Halloweeninspiration till årets Halloweenfirande bifogas även bild från 2011 års Halloweenparty på Rindi där vi gick som Harry Pottergänget, på bilden syns Katarina som Rita Skeeter, Kalle som Gilderoy Lockhart, Stina som Bellatrix Lestrange, Sebbe som Draco Malfoy, jag som Mad Eye Moody och Danne som Viktor Krum.

Scoobygänget som Potter-gänget

// Sofia

Nedräkning inför Halloween – 2 dagar kvar

Vad passar väl bättre så här två dagar inför Halloween än att recensera en riktigt läskig bok för att komma i rätt stämning. Jag pratar givetvis om den gastkramande ”Den ondskefulla”, som är en av böckerna i ungdomsrysarserien Phantom Valley.

Den var lätt den läskigaste boken i serien tyckte jag när jag slukade den i 12-årsåldern. Och jag håller fortfarande med om att den är både den läskigaste och en av de bättre böckerna i serien. Den handlar om Monica som är ny på skolan, och därför fått turen att flytta in i ett helt nyrenoverat rum i en del av skolan som tidigare inte varit öppen. Ganska snart finner hon en gammal docka i ett lönnfack i garderoben. I början är hon jublande glad, men snart börjar dockan kännas kuslig och hon undrar om ryktet kan vara sant och det verkligen spökar på skolan.

Håller med Monica om att gamla dockor ÄR läskiga och när de dessutom verkar kunna ta sig fram på egen hand är det något som inte står helt rätt till….. Kan verkligen förstå att jag tyckte denna var läskig när jag läste den förra gången. Men nu är jag ju så mycket äldre och mognare, he he. Fast ge mig ingen docka i julklapp är ni snälla, speciellt ingen blond och blåögd i rosa klänning…..

Vill ni läsa min recension av övriga delar i serien, för att komma i ännu mer stämning, kan ni göra det här!

// Sofia

Vi tar det säkra före det osäkra - inga blonda dockor här hemma

Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 5

I februari 2011 enades vi kring en av böckerna från mitt Skräcktema, Anders Fagers novellsamling Svenska kulter. Det var en debutant som vi kan tänka oss att stifta bekantskap med igen, kanske i den utökade Samlade svenska kulter.

Vi hade såklart våra favoriter bland novellerna och där skiftade svaren, men sammanfattningsvis tyckte vi att det var en intressant, egen och oväntat lyckad uppdatering av svensk skräcklitteratur. Recensionerna kan ni läsa här, här och här.

Stina

Svenska Kulter, eller konsten att skrämma en fegis.

Då var den äntligen utläst! Och tur var väl det för jag har haft sömnproblem och varit mörkrädd sedan jag köpte boken. Med tanke på hur lättskrämd jag är borde jag kanske läst något annat, men kombinationen av Bokias rea-låda och Stinas tips vann mig över.
Vissa av novellerna var bättre än andra, vilket ni redan konstaterat, men överlag tycker jag att samlingen höll en hög standard. Även fast premissen till en början verkade ointressant lyckades jag ändå hitta något intressant och skrämde i alla noveller. Tvärt emot Stina tyckte jag däremot att Furierna i Borås var en av de svagare i samlingen. Kanske för att det var första novellen och jag var tvungen att vänja mig? Men också för att det var den slafsigaste. Förmodligen kommer jag att minnas alla noveller länge, men de som håller sig starkast i minnet var de om knektinvasionen, Mormor ska ut och resa, den om Östermalmsvåningen och den sista novellen, den om konstnärinnan som blev galen.
Den sistnämnda, inte för att den var lika bra som de andra, utan för att den handlade om den ack så svåråtkomliga kulturvärlden. Samt att jag störde mig så jävligt på huvudpersonen.
Anders Fagers tankevärld är en skrämmande men intressant upptäckt och om jag vågar ska jag låna Samlade Svenska Kulter.

Torka aldrig tårar utan handskar 2; Sjukdomen.

Jonas Gardells epos Torka aldrig tårar utan handskar 1; Kärleken, var ju som ni minns månadens bok gör en herrans massa månader sedan. I likhet med många andra som läste den älskade jag del ett, äskade och visste hur viktig trilogin är. Jag höll inte med om allt och vissa av bokens karaktärer var för mycket, var irriterande och självupptagna men nog visste jag att det här var min berättelse och mina vänners berättelse.

Men den här recensionen ska inte handla om ettan utan om tvåan. Och om ettan var omtumlande och fantastisk, var tvåan meh. Stilen är likadan, predikande på sina håll och alltid på sina karaktärers sida, hur idiotiskt de än beter sig.  Bokens huvudkaraktärer flyttar ihop och försöker få förhållandet att funka, men det är inte enkelt när de måste hålla förhållandet hemligt och den så kallade bögpesten har smugit sig in i deras värld. På sina håll kan Sjukdomen gott och väl mäta sig med Kärleken, men de glimtarna är få. Kanske det också har att göra med att vi nu känner karaktärerna? Vi har umgåtts med dem i åratal och som läsare känner vi dem bättre än de känner sig själva.
Till och med den till en början sympatiske Paul bli i tvåan ett kraxande störningsmoment. För att inte tala om bokens hjälte och till viss del Gardells Alter-ego, den ack så irriterande och krävande Rasmus. Visserligen är han bokens huvudperson men en mer osympatisk människa får en leta efter. I tvåan bor han äntligen i Stockholm och lever det liv han vill leva, om det inte varit för hans stackars pojkvän som är Jehovas Vittne. För det är väl det som är meningen, att vi ska tycka synd om Rasmus vars pojkvän är Jehovas? Eller tycka synd och de andra bögarna som också måste umgås med Benjamin. Skoningslösa är de i alla fall mot honom, hånar honom så fort de kan. Trycker ner honom för att de själva ska känna sig bättre. Visst, det kan inte vara kul för Rasmus att hans pojkvän inte kommit ut för sina föräldrar och låtsas som Rasmus inte finns, men att knulla andra hjälper väl föga?

Överhuvudtaget är Sjukdomen mer religiös än Kärleken var och religiösare än många andra av Gardells böcker. Men, trots sina brister är det fortfarande en viktig berättelse om en vidrig sjukdom och ett tidsdokument över en värld präglad av rädsla, okunskap och människovidrig syn.

Lucifer: Devil In the Gateway

Förutom den episkt dåliga Myggor och Tigrar har jag ägnat April månad åt några av de grafiska romaner jag har liggande.
Vilket var på tiden då många av dem har legat i bokbergets gömmor i ett år.
Den första jag läste ut var Devil In the Gateway, skriven av Mike Carey och tecknad av Chris Weston.
Serien som kom ut 2001 är en spinoff på den framgångsrika serien Sandman, skapad av Neil Gaiman. Berättelsen följer Lucifer, föredetta härskare i helvetet, nu mera barägare i Los Angeles.
Det är inget försöknande porträtt som tecknas. Lucifer är precis så charmig och egoistiska som förväntat. Det är ett befriande porträtt, Lucifer är en psykopat utan många försonande drag. Han har inget emot att hugga sina motståndare eller allierade i ryggen, vare sig de är människor eller eteriska varelser.
Teckningsstilen är intressant. Detaljrik och matt finish. Tog några sidor att vänja sig vid. Färg skalan påminner om stilen i Bill Willinghams Fables.

Boken är uppdelad i tre berättelser, den första handlar om de gamla gudarna, de som fanns till innan männskligheten kunde uttrycka sig med ord. Lucifer får i uppdrag av Tronen att stoppa dem, till varje pris. På resan får han med sig en ung kvinna som önskade livet ur sin handikappade bror och nu ångrar sig djupt. Berättelse nummer två utspelar sig i Hamburg och handlar om en tarotkortsmakare som skapat en lek Lucifer vill äga, oavsett vilka konsekvenser det innebär.
Och om Lucifer vill ha något ser han till att få det, oavsett om han måste skada en gammal vän eller ej för att nå sitt mål. Nu är det några månader sedan jag läste Lucifer: Devil In The Gateway, men den historien skrämmer mig fortfarande när jag tänker tillbaka. Inte bara de övernaturliga elementen utan även människors ondska mot varandra.
Synd bara att del två i Lucifer serien är så dyr. Annars hade det varit ett givet köp.

Sluta älta!

Ibland, som Stina har erfarenhet av, stöter en ihop med en bok som är så usel att vända blad kan likställas med att vada i sirap, i motvind. Ett litterärt verk vars själva existens sätter läsarens uthållighet på hårda prov.
Ni vet ju att min boksmak brukar luta åt det underliga, kultur-elitistiska hållet, men inte ens jag kunde med Maja Lundgrens pompösa praktverk Myggor & Tigrar. 
Faktum är att när jag för några dagar sedan skulle beskriva handlingen för en kompis kunde jag inte minnas något konkret alls. Jag som annars har koll på litteratur, särskilt när det är en bok jag spenderat fem dagar med. Inte bara för att förtalsskriften är svår att förklara, utan för att den för någon oinsatt är helt ointressant. Och då menar jag inte oinsatt i litteratur, utan oinsatt i Stockholms kulturvärld. För det är till dem som boken är menad. Som en känga, gissar jag. Men det är en känga av dålig kvalité, som sparkar in redan öppna dörrar. Annars förstår jag inte vad den är till för. Boken hattar fram och tillbaka mellan Stockholm och Neapel och Lundgren verkar försöka jämföra Stockholms kulturelit med Neapels camorra. En uppgift hon tar sig an med både bitterhet och illvilja, i sann offer-anda.
Att kulturvärlden är patriarkal är ingen nyhet. Men jag tror knappast Lundgrens paranoida uthängning av enskilda personers otrohet och privatliv kommer att förändra något. Måste säga att jag är imponerad över att ett så etablerat förlag som Månpocket ens gav ut den.
Tyvärr är detta den vettigaste recension jag kan lämna. Från början hade jag tänkt ge åbäket en vettig analys, påtala Lundgrens feghet osv. För hon är feg när hon illvilligt skildrar människorna hon möter i Neapel. Människor som knappt vet något om, som förmodligen aldrig kan få en chans att försvara sig. Exempelvis sömmerskan som Lundgren tror är lesbisk bara för att hon är sömmerska. Ett yrke hon enligt Lundgren valde bara för att få känna på kvinnors hud. Ett spekulation utan substans. Precis som antagandet Lundgren gjorde om en kvinna hon såg från sin balkong. Kvinnan som förmodligen tillhörde camorran såg så hård ut att hon förmodligen inte ens skulle blinka om hennes barn blev mördade, bara tillverka ett nytt.
Obehaglig läsning helt enkelt.