Låt inte den här staden plåga livet ur dig, Mona, av Annelie Jordahl är en hyfsat verklighetstrogen bok som utgår från författafens mamma och hennes upplevelser som ung ensamstående mor i Östersund i slutet på 1950-talet.
Året är 1959 och Mona har, 16 år gammal, fått anställning som barnflicka vos en familj i storstaden Östersund. Mona som kommer från en liten by på landet har aldrig varit i en storstad & jämför Östersund med New York & Manhattan. Hon älskar att dansa och i den stora staden ska hon väl ändå få utlopp för sin passion. Men inget blir som hon tänkt sig! Barnet är ständigt sjukt & den unga familjen blir allt mer krävande och småsinta. Allt vad tiden går visar detras äktenskap på sprickor, våldsamma gräl och frustration som tas ut på den unga hemhjälpen. Men Mona härdar ut, trots indragen helgledighet och att hon förväntas sova på soffan i familjens vardagsrum.
Parallelt får vi följa Jazzzmusikern Harold, en person som idag skulle kallas för VKM(vit kränkt man). Inget är någonsin hans fel, hela världen är emot honom & ingen har någonsin lidigt som han. Introvert och med våldsamt temperament. Och självklar är det honom Mona faller för, flyttar ihop med och senare skaffar barn med. De passar illa ihop och han är en elak jävel som aldrig hjälper till hemma eller med barnet, för det är ju så synd om Harold som blev pappa endast 19-år gammal.
Och det är stora delar av historien. Historien igenom från Mons lära sig att det inte går att lita på någon och hon får gott knoga sig fram i livet utan hjälp Eller Sympati.
Igenkänningsfaktorn är hög, en variation på arbetarklass temat, en berättelse om att vara ensam och utsatt, om att få sina drömmar krossade av verkligheten. En berättelse om att aldrig få resa utomlands, en berättele om en kropp som i unga år är för sliten för att någonsin dansa. Berättelsen om en mor och dotter som minns en tid som inte blev som den skulle.
Och det är stora delar av historien. Historien igenom från Mons lära sig att det inte går att lita på någon och hon får gott knoga sig fram i livet utan hjälp Eller Sympati.
Igenkänningsfaktorn är hög, en variation på arbetarklass temat, en berättelse om att vara ensam och utsatt, om att få sina drömmar krossade av verkligheten. En berättelse om att aldrig få resa utomlands, en berättele om en kropp som i unga år är för sliten för att någonsin dansa. Berättelsen om en mor och dotter som minns en tid som inte blev som den skulle.
Vilken fin recension! Hoppas att du har det bra borta i Sandviken och att det ordnat upp sig med flytt och allt annat. Fått tag på någon lägenhet? //Sofia
SvaraRaderaBra recension som sagt. Och något av en bedrift att få diskbänksrealism att låta lockande i mina öron. Med den titeln skulle det också vara synnerligen lämplig semesterläsning till sommarens Åtvidabergstrip. Staden jag av någon outgrundlig anledning beger mig till fullt frivilligt för andra året i rad. // Stina
SvaraRaderaKanske är det ett tecken på att jag läser för många arbetarklassskilldringar, men min verklighet börjar likna dikten. För en stund sedan läste jag ut del två i Fogelströms stadserie. Ni vet, mastodontverket om hur jävligt det är att vara människa. Gick in på internet för att reservera trean på bibblan, ser att jag fått ett mejl som mottogs samtidigt som jag läste sista sidorna.
SvaraRaderaMejlet kom från en ung kvinna som var på smällen & sökte hembiträde/barnflicka. Vanligt förekommande hushållssyslor, sovplats i en ombyggd garderob & gratis logi & mat.
Vad tycker ni, ska jag göra dikten till verklighet, eller börja läsa någon annan genre?
Vad scary! He he, tycker nog du kanske borde fundera på att byta genre ;-). Fast det där med sovplats i ombyggd garderob lät ju lite mysigt.... not. Det ger mig faktiskt Harry Petter-vibbar. // Sofia
SvaraRaderaJag skulle satsa på en annan genre. Inte deckare eller skräck då kanske, eftersom dikten verkar ha en tendens att bli verklighet i ditt fall... // Stina
SvaraRadera