Jul, jul blodiga jul

Eftersom det bara fanns ett ex av "Det var vi som var Mulvaynes" på bibblan och Stina har lånat det enda exet att ha med som semesterläsning denna och nästa vecka, får jag koncentrera mig på lite annan läsning. Har faktiskt börjat i en julklappsbok av Oates, "Dödgrävarens dotter" men kan redan nu säga att det inte kommer att bli en av mina favoriter.

Därför har jag, trots månadens tema, läst ut en fin novellsamling kallad "Jul, jul blodiga jul" (ytterligare en julklapp, tack Stina. Mycket fin present!). Efter baksidetexten kan jag meddela att jag var mycket tveksam. Den babblade på om hur mycket värre det var att mörda och lura under julen än under till exempel påsken och en massa andra irrelevanta saker. Tack och lov höll novellerna högre klass än baksidetexten, där vissa var bättre och vissa lite sämre. Helt klart var det underhållning för stunden i alla fall, och som sa till Sebbe när boken var utläst: - Mitt liv saknar mening när denna underbara bok är slut.

Vad ska jag nu ta mig till med mitt liv? Några förslag? Någon?

Första triangelboken utläst.

Följande inlägg är en seger för oss teknik handikappade. Efter allt för många misslyckanden lyckades jag äntligen logga in. Genom att, helt enkelt, logga ut från min egen blogg och in på den här. Så enkelt man kan bli galen.

Som titeln på inlägget lyder tog jag mig i kragen och läste ut Det var vi som var Mulvaneys.

Sedan en tid tillbaka har jag varit nyfiken på Joyce Carol Oates författarskap. Trots detta gjorde jag aldrig slag i saken förrän boktriangeln startade. Anledningen till mitt tvekande beror på en rad olika faktorer. Bland annat att jag, utan närmare analys, förväntar mig mer av kvinnliga författare än vad jag gör av deras manliga kollegor. Förutom den punkten är jag uppväxt med en respekt för Oates, sprungen ur barndomens uppsnappade samtal om hennes fantastiska författarskap. Trots min nyfikenhet har det på grund av dessa två punkter varit svårt för mig att bryta den själv pålagda tabun och läsa ett av hennes alster.

En dag efter att jag stängt boken kan jag dock konstatera att tabun behövde brytas.
Det var vi som var Mulveneys är en stark bok. Fylld av lidande. En tanke som följer med mig, långt efter att boken är utläst, är hur en isolerad händelse kan leda till sådana konsekvenser även flera år efter själva händelsen. Vilket får mig fundera på om konsekvenserna är specefika för just den händelsen. Eller om vilken händelse som helst hade kunnat på de konsekvenserna. Om dysfunkionaliteten och hatet fanns där hela tiden och vilken händelse som helst var nog för att utlösa dem?

Bokprat

Tänkte ta och skriva lite kort om böcker, vad jag gillar, inte gillar osv. Gör det ni också!

Gillar: Har en tendens att mest läsa kvinnliga författare. Några av favoriterna är Joyce Carol Oates (obviously!), Margareth Atwood, Tanith Lee och Marguerite Duras.

Gillar inte: Chiclit, Strindberg och andra prettoböcker man ska gilla.

Läser oftast: Senaste tiden har det mest blivit tvillingböcker ha ha. Inget pretto här inte!

Favoritböcker: Har många favoriter, men i topp ligger nog "Det var vi som var Mulvaynes", "Bellefleur" och "Men tiden går" av Oates, "Den blinde mördaren" och "Den ätbara kvinnan" av Atwood och "Min syster Sofie" av Guy Burt.

// Sofia