Följande inlägg är en seger för oss teknik handikappade. Efter allt för många misslyckanden lyckades jag äntligen logga in. Genom att, helt enkelt, logga ut från min egen blogg och in på den här. Så enkelt man kan bli galen.
Som titeln på inlägget lyder tog jag mig i kragen och läste ut Det var vi som var Mulvaneys.
Sedan en tid tillbaka har jag varit nyfiken på Joyce Carol Oates författarskap. Trots detta gjorde jag aldrig slag i saken förrän boktriangeln startade. Anledningen till mitt tvekande beror på en rad olika faktorer. Bland annat att jag, utan närmare analys, förväntar mig mer av kvinnliga författare än vad jag gör av deras manliga kollegor. Förutom den punkten är jag uppväxt med en respekt för Oates, sprungen ur barndomens uppsnappade samtal om hennes fantastiska författarskap. Trots min nyfikenhet har det på grund av dessa två punkter varit svårt för mig att bryta den själv pålagda tabun och läsa ett av hennes alster.
En dag efter att jag stängt boken kan jag dock konstatera att tabun behövde brytas.
Det var vi som var Mulveneys är en stark bok. Fylld av lidande. En tanke som följer med mig, långt efter att boken är utläst, är hur en isolerad händelse kan leda till sådana konsekvenser även flera år efter själva händelsen. Vilket får mig fundera på om konsekvenserna är specefika för just den händelsen. Eller om vilken händelse som helst hade kunnat på de konsekvenserna. Om dysfunkionaliteten och hatet fanns där hela tiden och vilken händelse som helst var nog för att utlösa dem?
Kul att du tyckte om den. Jag tycker hon lägger upp boken på ett så himla bra sätt och sen är den så fint skriven. Inte lika mörk som många andra av hennes böcker heller
SvaraRadera