Pappa Gormig på nerverna

Hurra för mig!!! Jag har läst ut månadsboken från helvetet. Månadsboken som aldrig, aldriiiiiig ville ta slut. Jag talar om Honoré de Balzacs Pappa Goriot, månadens bok så långt tillbaka i tiden som i maj 2012. Jag skäms Alex, men bättre sent än aldrig som dom säger. Man kan inte heller anklaga mig för att inte ha försökt. Jag vet inte hur många gånger jag lånat om den här boken, och jag vill inte tänka på vilka summor den kostat mig i böter. Bibliotekarierna har säkert skrattat hela vägen till banken (för det är väl så det går till i biblioteksvärlden Alex?). Den ligger faktiskt och bygger på min skuld as we speak, men inte länge till!

I början av romanen slår Balzac fast att detta är ett drama, inte för att berättelsen är dramatisk i ordets egentliga mening, utan därför att man vid berättelsens slut kanske har fällt några tårar intra muros et extra. Jag tänker att han minsann har en poäng där, för det har kostat på att läsa den här skiten. Frånsett biblioteksböterna har det kostat både blod, svett och tårar (ja, blod kanske var en överdrift). Nu var det ju ett tag sedan jag förkovrade mig i franska, men visst betyder intra muros et extra ”på grund av extrem tristess”?

Handlingen utspelar sig på ett sunkigt pensionat som drivs av den gnidiga fru Vauquer, och de första typ sexton sidorna går åt till att beskriva sagda pensionat i detalj, ner till minsta smutsfläck på bordsduken. Snark. Det är alltså en synnerligen tröttsam inledning, men också en synnerligen passande. För det här är ett i mitt tycke riktigt tröttsamt verk, som verkligen inte har åldrats med behag. Jag irriterar mig något enormt på hans predikande och överlägsna ton. Enligt författaren själv kommer berättelsen inte att förstås utanför Paris. Bara mellan Montmartres kullar och Montrouges höjder kommer man att förstå och uppskatta detaljerna i detta skådespel. Nu tror jag dock att detta mest är önsketänkande från författarens sida, för jag tror inte att man har så dålig smak där heller (men kanske uppskattas verket i Skövde).

Förutom Pappa Goriot är det en mängd olika karaktärer som figuerar i berättelsen och jag har från början till slut problem med att skilja alla karaktärer åt. Inte minst som Balzac omväxlande kallar dem vid förnamn och efternamn. Detta gjorde förstås inget för att förhöja min läsupplevelse. Inte heller det faktum att jag ogillar samtliga inblandade som är själviska, fåfänga, inbilska och som i princip saknar några som helst försonande drag. Det här ska vara en tragedi, men jag tycker att flertalet inblandade får exakt vad de förtjänar, inte minst pappa Goriot själv.

Har du en bekant eller släkting du ogillar men ändå av konvenansskäl känner dig tvingad att ge en julklapp är Pappa Goriot ett hett tips.

Stina

Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson

Det här var en av Stinas tema-böcker för några månader sedan. Det handlar om ett tjejgäng, Kalmars jägarinnor som de kallar sig, som huserar i Kalmar (med omnejd)

Det jag främst gillar med romanen är språket som flyter på bra och gestaltar våra unga hjältinnor utan att det känns krystat och fånigt. Jag blir dock inte lika imponerad av den som av månadens andra bok, "Gudarna", som jag gillade skarpt och som troligen kommer att komma högt på årets topp-tio-lista.

Denna ungdomsroman skulle behöva lite av den underfundiga humorn som finns i den andra för att nå riktigt ända fram. Det blir till skillnad mot den förra, som faktiskt var ännu mörkare, mer tragiskt än något annat när tjejgänget kapar bilar, snattar och aldrig riktigt verkar ställa upp för varandra. Ibland känns de mer som fiender än som de bästa vänner de ska vara, och jag som ändå är jämnårig med författarinnan har riktigt svårt att kunna hålla med om att det var så att växa upp och vara tonåring. Nu var jag ju aldrig det i Kalmar (med omnejd), men jag växte också upp i en håla och jag kan inte komma ihåg att kompisar var så taskiga mot varandra, snarare tvärtom. Däremot kan jag känna igen mig i längtan bort och i vissa av fyllescenerna, he he.

Tycker även att romanen hade gjort sig bättre om slutet hade varit på ett annat vis, men det är ändå en klart läsvärd ungdomsroman.

//Sofia

Gudarna av Elin Cullhed

Det här var en av böckerna i Stinas maj-tema. Den handlar om gudarna Bita, Lilly och Jane som bor i Tierp. Enligt Google är Tierp ”en grön och harmonisk oas för hela livet” (jag skojar inte, det står verkligen så på första träffen!), men enligt vår trio tjejer, förlåt gudar, är Tierp snarare platsen man bor på om föräldrarna vill förstöra ens liv.

Det är med andra ord ingen idyll vi får ta del av när vi får följa gänget, utan det är jobbiga ämnen som tas upp som misshandel, tafsande lärare, en oförstående vuxenvärld det inte är någon idé att vända sig till, killar som sviker och en vardag där man kallas hora på daglig basis.

Jag älskar språket i boken som verkligen andas tonåring, men utan att det känns för krystat och ansträngt. Det känns på riktigt och det är skrivet så underfundigt och humoristiskt att denna roman med nästan enbart jobbiga ämnen ändå går att läsa utan att det känns allt för tungt eller jobbigt.

Som exemplet början i boken där vår berätterska Janne, eller egentligen Jane, berättar om hur Lillys misshandlande kille Daniel Abdollah (som bytt namn från Mohammad för att få fler kunder i sitt företag) viker pizzakartonger och efter att hon fått en pizza i en kartong han vikt kräks upp måltiden. Det låter inget kul då jag suger på att återberätta, men det ÄR kul och det är också kul att hon senare återanknyter till detta när hon för att smöra för Daniel nämner att hon fått pizza i kartonger han vikt (fast hon utelämnar spy-incidenten..). Eller när de bestämmer sig för att vägra bli kallade tjejer, och byter ut detta till just gudar (som en kombination av guzz och brudar). För att inte tala om deras manifest där det slås fast att: du ska inte leka med några jävla barbies, du ska inte lyssna på Håkan Hellström och du ska inte ta tillbaka ordet tjej. Eller när Jannes pappa när hon bär en minimal klänning frågar var resten är och hon kaxigt svarar - ”I ditt huvud”.

Dock kan jag inte påstå att igenkänningsfaktorn är sådär jättehög. Som sextonåring hade jag inte sex, än mindre våldssex, jag raggade inte upp alkisar och hade sex in public och jag hade inga feministiska aktioner. Jag kan ändå i vissa bitar nicka igenkännande för hade bussarna bara gått lite tätare där jag växte upp hade jag lätt kunnat åka världen runt (åka med bussen till ändhållplatsen) som förfest. Är det någon annan bok jag tänker på när jag läser ”Gudarna”, som känns väldigt originell, väldigt nu och väldigt träffsäker så är det faktiskt ”Foxfire”, Oates roman från 1993. Också den handlar om ett tjejgäng som gör uppror mot manligheten och även den kändes väldigt äkta. Nu var det längesedan jag läste Foxfire, säkert tio år sedan så jag kan inte säga säkert men jag har en känsla av att ”Gudarna” till och med känns ännu mer äkta än den förra och då den är en av mina favoritböcker är det alltså ett extremt gott betyg till våra gudar.

//Sofia

Confessions, part one of many. (Let's talk about crime, baby!)

The following is a blogpost I’ve been thinking about for a couple of years without really knowing how to articulate it properly. But what the frakk, let’s give it a try, I owe this blog some content, no matter how badly written or ill thought out it is. Not because I believe that we each have a quota to fill or some stupid thing like that. No, I think I owe this triad content because I someday want to break the wall, take the step or other big wordings with the simple meaning; I want to reach 200: posts. A goal I’ve had before and seen fly away so close I could almost touch it If I just tried harder, had better ideas, posted reviews as soon as I’ve read something or nurture my ideas into full blogposts and not leave them to die in the abandoned pile. I don’t even want to think about how many sins I have there.

Maybe I should start calling it the inspiration-pile so it would not seem so daunting. Maybe I should revive them in chronological order? I could finally write that big post about the comic-book writer Greg Rucka and how amazing it is that he calls himself a feminist. Or I could us the popular tactic first in, first out. That would mean a celebratory piece about Sara Stridsberg finally joining the Nobel Prize committee. Sure, her chair has been pretty boring and only had like, eight people on it, but then she can make something of is. It is my firm belief that Sara Stridsberg will her voice heard and make chair 13 matter again. Not that I have any idea how the committee works, votes or such, but writing a blogpost about It would mean I had to find out. Maybe make a chair by chair presentation of the committee through the ages. Trying to answer the question why some chairs has been littered with, for us, famous people, while some chairs has been the home of less well known butts.

If I really felt like doing some good I could even edit this post to reflect my original intent, a essay on why I have such a hard time reading or even respecting crime-fiction. A problem I really need to work on before hitting the job-market and becoming a librarian. In public libraries The most sought out books are about crime. The public wants to read about tired police officers in cold, Nordic climates. And they should be able to without me judging them for it, it is me who should feel ashamed for thinking that crime-novels are less worth than let’s say Toni Morrison’s latest contribution to the world’s literary canon. I should feel ashamed for thinking that crime-stories are one dimensional and not worth thinking about after the last word has been read. Not everybody wants to read Rebeca Solnit, Roxane Gay or even Clara Henry. And that is fine, people have different interests, find knowledge in different places, reads for different reasons with different circumstances.

So why do I dislike crime-fiction to such extent that I purged all my shelves from that genre? Like most things in our lives I think that my dislike, or rather my shame, steams from my childhood. Not in a traumatic way, but you know how I feel about the person I used to be. I’m starting to think it’s some kind of defence mechanism against myself.

Truth to be told, I grew up on crime-novels and I loved them I’ve always been a fast and big reader with at least two books in progress at the same time. The first stories I wrote was concerned crime and tired cops. because except for youth novels, manga and way to complicated authors like Theodor Kalifatides, Niklas Rådström & Jonas Gardell I read little else. My foray into stories about murders and mysteries started when I was 12 years old.

My parents love crime-fiction my dad in particular. We have always had a lot of books, and most of them has been Nordic crime. The analytical part of me knows that not only did I actually like crime, it was a way for the family to communicate. For a couple of reasons, I’ve always been closer to my mother, especially when I was growing up. My dad and I, even though he is a wonderful person, are vastly different persons (or maybe we are too alike). We often talk past each other, not to each other and there can be many miscommunications even though we basically mean the same thing. But reading crime fiction helped with that. Not only did we have something to talk about, a neutral subject without much value. Reading the same books, or the same genre of books gave us a common language. A way to communicate that both of us understood. And that is something I will always cherish.   

But let’s get back to that twelve-year-old girl who was on a two-week long vacation in The Dominican Republic. Perhaps I’m wrong and I actually read crime novels before then, but for me the journey start’s there. Realizing that I the nightmare had come true, even though I had six books with me, I had nothing to read. Being without something to read, a thought as scary today as it was then. So I started reading my parent’s books, the first one being Svarta Börsen, by Olov Svedelid. And when that was finished I read Firewall by Henning Mankell. Eighteen years later and I still remember those two books better than books I read last year.

My love affair with the genre lasted until I was eighteen years old when it for some reason frizzed out and died. Leaving not hate, but disinterest and a feeling of superiority over people who still found joy in reading about gristly murders and neglect. Something changed and no matter how many crime novels I read my love for the genre are lost. Maybe it is natural progression? A part of growing up, a way to becoming who we are?

Det alltihop handlar om

Poetens liv av Ellen Mattson handlar om den unga pretentiösa poeten Dorothea, eller kanske snarare om den unga man som möter henne, blir vän med henne och sedan, inte ens efter hennes död, riktigt kan släppa henne. Jan heter han, Jan Rorsack, och hans besatthet uttrycker han själv så bra precis i början av boken. Det handlar om hur de fått göra sina egna rorschachtest i femte klass i skolan, och hur de när teckningarna väl hängde på väggen inte alls var unika utan alla samma. ”Om Dorothea gått i vår klass den gången, skulle hennes bild då ha varit olik alla andras, den enda som överlevde att torkas och hängas upp? Det har jag undrat många gånger. Det är egentligen det alltihop handlar om”.

I början av romanen ska han egentligen börja ännu en av sina biografier, denna gång över en nobelpristagare – men istället blir det en roman om Dorothea – och kanske också om honom själv.  En roman som påbörjas av det enkla skälet att få träffa henne igen, om än bara i minnet.

Hans och Dorotheas vänskap börjar vid skolstarten (i gymnasiet?), där han är den tystlåtna välartade eleven och Dorothea den som käftar emot och gör sin stämma hörd. Ett omaka par kan tyckas, men Jan själv tror att Dorothea såg att hans tystnad, liksom hennes högljuddhet, var ett uttryck efter samma sak; en önskan om att någon enda gång få vara ifred.

Jag måste säga att jag både förstår och inte förstår Jans fascination för den obstinata Dorothea, för hon är som en främmande fågel i motsats till alla andra, men så fruktansvärt egocentrerad och full av sig själv. I början av romanen har jag rätt svårt för henne, men liksom boken växer på mig växer också hon och det är svårt att inte dras in i Jans besatthet av henne. Det är en roman, och en romanfigur, man aldrig riktigt vet vart man har och slutet hade jag verkligen inte väntat sig – trots att det på något sätt ändå känns som att det inte hade kunnat sluta annorlunda.

// Sofia

Den obäddade sängen av Francoise Sagan

Med tanke på titeln är det ganska passande att romenen av Francoise Sagan mest av allt får mig att vilja ta en tupplur – för så tråkig är den tyvärr! 

Det handlar om ett riktigt urtrist förhållande mellan den framgångsrika skådespelerskan Béatrice Valmont och den yngre pjäsförfattaren Èdouard Maligrass. Hon står på höjden av sin karriär, vilken därmed väl bara gå nedåt, medan han är en stjärna i vardande. Tesen i romanen verkar vara att det alltid är en i ett kärleksförhållande som är den starkaste  - och då det i början är hon kastas rollerna efter ett tag om då hon, den som alltid varit kall och nöjd med att leva i nuet, plötsligt upptäcker sig vara stormande förälskad i honom.

För att handla om så stora känslor är romanen oväntat kallt och platt berättad och inget riktigt lyfter. 

Läs ”Bonjour tristesse” istället!

// Sofia Möller

This one had to be for TINA

Så dedikeras mitt senast utlästa kioskdeckarfynd;  Take a murder, darling av Richard S Prather. Han har skrivit en hel serie med den  hårdföre Shell Scott i huvdrollen - eller som han säljs in på framsidan av boken;  ”America´s most wanted privat eye”. Det ni tjejer, det är ord och inga visor!

Faktiskt är det en ganska trevligt uppbyggd kioskdeckare där vi börjar med att kastas in i handlingen, eller för att uttrycka det exakt står öga mot öga med ett mordoffer som ser ut att ha mördats av 4 olika mördare – han har blivit skjuten, förgiftad, knivhuggen och strypt. Och mordplatsen är ingen annan än den nyöppnade  skönhetscentret Mamzels som den vackra Lita Korrel förestår.

Därefter backar författaren tillbaka handlingen några dagar och vi får reda på mer om hur vår hjälte hamnade där han var i början och varför. Och visst, det hela är kanske lite väl tillskruvat, men jag gillar det! Författaren vet hur man fångar sin läsare och det är ingen tvekan om att denna författare är väl bekväm med hur en riktigt bra kioskdeckare bör vara uppbyggd.

Här får vi följa vår hjältes första möte med en vackra Mamzel:

"Her breasts were so full and firm  and abundant that  each of them  might have been both  of them, and  they were made  even more astoundishing by the tucked-in  abdomen and slenderness of waist  that curved  almost shockingly  into full,  rounded hips and  shapely, firm –fleshed  thighs. She was Eve, Circe, Delilah, Salome – Mamzel, a woman of Now designed for Tomorrow, and she was wearing a white leotard".

He he, tror att jag avslutar recensionen med dessa väl valda ord ;-).

//Sofia

En titt i backspegeln

 

Jag fyller trettiotvå år den här månaden. Jag är singel. Jag bor i en stugby. Oui mais moi je vais seule. Car personne ne m'aime. Det var precis här jag trodde att jag skulle vara när jag var barn. Eller inte. Nu säger jag inte att det här är sämre än förväntat, inte alls. Annorlunda, visst. Men sämre, inte nödvändigtvis. Living the dream, girlfriends.

Men nu var det inte mig vi skulle prata om utan månadens tema. Jag känner att det är rätt läge för att sätta oss ner och reflektera över varför det blev som det blev. Vi befinner oss här av en anledning. The road less travelled by osv. I månadens tema ska vi blicka bakåt och försöka utröna just detta.

I Poetens liv möts Jan och Dorotea den första dagen på gymnasiet. Där och då startar en slags vänskap som vägrar att släppa taget för Jans del. Han kan inte glömma Dorotea. Trettio år senare är han framgångsrik biografiförfattare. Han börjar skriva om Dorotea i ett försök att reda ut vad det var som hände, men egentligen är allt han vill att få träffa henne igen och att skriva hennes historia är så nära det går att komma.

I Den magiska cirkusen är det Phoebe som försöker få reda på sanningen om den äldre systers död tio år tidigare. Ledd av gamla vykort följer hon i systerns fotspår genom Europas länder. Men lika mycket som resan är ett försök att finna sanningen, verkar den vara ett försök att undkomma sig själv och sin ensamhet. Men man kan inte resa ifrån sig själv vilket blir alltmer tydligt under resans gång.

Månadens bok: Poetens liv – Ellen Mattsson, 1999.
Den magiska cirkusen - Jennifer Egan, 1994.

Den magiska cirkusen har jag redan läst och även recenserat här på bloggen, men ska nu läsa om den på originalspråk då jag bara läst den på svenska.

Med detta sagt kan man nog konstatera att mina teman det här året kanske blivit lite personligare än tidigare. I februari var jag trött på killar och trött på kärlek och nu i maj är jag tydligen inne i en livskris. Jag går på känsla och feeling helt enkelt vid val av teman, vet inte om det är bättre eller sämre (Ni bah: Sämre! Sämre! hehe). För er skull lika mycket som för min hoppas jag därför på att undvika mörka tankar och depressiva tendenser i augusti och november.

Ni kan se det här årets teman som fyra djupdykningar in i mitt sargade psyke (oboy are you in for a treat!). Jag lämnar er med det löftet och två frågeställningar.

Fråga 1. Valde du den minst trampade stigen, och gjorde det i så fall verkligen hela skillnaden?

Fråga 2. Är boende i stugby Sveriges svar på USA:s trailer trash?

OBS! Det finns två varianter av Roberts Frosts The Road Not Taken att välja mellan ovan. En vanlig version där Robert Frost själv läser sin dikt för Alex och en cup song-variant för Sofia. Haha skojar bara :P Ni får välja ambitionsnivå själva.

Stina