Läppar som de älskat kysser ingen

Gabriela Mistrals dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg var den andra månadsboken från juni 2014. Här ryms dikter såväl som prosa och förstås ingår också de välkända Mödrarnas sånger i samlingen.

Jag föredrar Mistrals lite mer avskalade verk framför prosastyckena. Barnvisorna från Ternura är enkla och naiva men har en lekfullhet som gör dem svåra att motstå. Decolación som betyder förtvivlan kan tyckas som något av en motpol till dessa. Mistral har själv beskrivit den som en bitter bok, och muntert är det inte, men det är förtvivlan och mörker skildrat med lätt hand, och vissa av dikterna är inte helt olika barnvisorna till formen. Dikten Våra dödas ben och knotor är en ramsa med makabert innehåll: Våra dödas ben och knotor/ kan beredas till ett fint extrakt./ Läppar som de älskat kysser ingen,/ om på dessa läppar det blir lagt. Och älskarens svek skildras i folkvisestil:

Ballad

Han följde hem en annan;
jag såg dem gå förbi.
Som vanligt sjöng på vägen
blott vindens melodi.
Och dessa usla ögon
såg honom gå förbi!

Hans kärlek får en annan
på jordens blomsteräng.
Ett rosenblad har taggar;
en sång har slutrefräng.
Men honom får en annan
på jordens blomsteräng.

Nu kysser han en annan
på stranden till vårt hav;
citrongul är den måne,
som böljan glittrar av.
Mitt blod skall ej mer svalla
av brus från detta hav!

För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring.
De två ser himlen öppen.
(Gud säger ingenting!)
För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring!

Däremot har jag svårare för hennes mest kända verk, Mödrarnas sånger, kanske för att jag inte tycker att det allra största i en kvinnas liv är att bli mor. Jag får inte ut särskilt mycket av dessa prosadikter och jag har svårt för den idealiserade bilden av moderskapet.

Av dikterna på detta tema föredrar jag i så fall den mer nedtonade Vaggsång.

Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid dyningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.

Desperationen från de tidigare dikterna saknas. Här finns en stillhet och ett lugn, som när man känner till bakgrunden också måste rymma en oerhörd sorg, som jag tycker berör långt mer än de ordrika desperata modersdikterna.

Således en samling som rymmer både det makabra och det finstämda. Tyvärr också det bitvis sövande, men sammantaget ändå en rätt fin ny bekantskap.

Stina

Oh gränslösa ångest, ovissa väg!

Då var äntligen Pablo Neruda och hans tjugo kärleksdikter avbockade från Att läsa-listan. Den var en av månadsböckerna i Sofias Nobelpristagartema från juni 2014, men blev alltså utläst först i år. Med tanke på min uppladdning på en sisådär två och ett halvt år kan jag inte påstå att den levde upp till förväntningarna.

Det finns några stycken här och där som blixtrar till, där orden glöder och man måste stanna upp och läsa om, men de är för få. Oftare finner jag hans formuleringar högtravande och trista. Bitvis tycker jag nästan att det blir lite parodiskt med allt Åh!-ande och O-ande. Det är så dramatisk att man inte vet vart man ska ta vägen.

Åh bröstens bägare! Åh dina frånvarande ögon!
Åh ditt skötes rosor! Åh stilla och sorgsna röst!

Åh, kom igen! (Obs, min kommentar, ej Nerudas).

Och är det bara jag, eller blir ni också lite fnissiga av nästa stycke? Jag tänker främst då på ångesten och den ovissa vägen...

Du min kvinnokropp, jag håller fast vid din skönhet.
Min törst, min gränslösa ångest, min ovissa väg!
Mörka flodbäddar där den eviga törsten flyter,
där tröttheten och den ändlösa smärtan flyter.

Det enda jag på allvar gillade i det här verket var den sista förtvivlade sången. Jag gillar rytmen , de många fina formuleringarna och den ödesmättade stämningen. Den är visserligen högtravande, men här gör det ingenting för Neruda får det att lyfta. Bara formuleringen Allt i dig var skeppsbrott! gör den här diktsamlingen värd att äga.

I dig samlades strid och flykt.
Från dig flydde sångfåglarnas vingslag.

Allt slukade du, som avstånd.
Som havet, som tiden. Allt i dig var skeppsbrott!

Det var anfallets och kyssens glada stund.
Häpnadens ögonblick, brinnande som en fyrbåk.

Lotsens oro, den förblindade dykarens raseri,
kärlekens dunkla berusning, allt i dig var skeppsbrott!

Tyvärr krävs mer än en förtvivlad sång, hur superb den än må vara, för att betyget ska bli annat än medelmåttigt.

Stina

Twas the night before christmas

Puh, äntligen är jag klar med julstäd, matlagning och allmänt julstök. Vad passar väl bättre att fira detta med än lite Dylan? 

// Sofia

Om Johan var en musikvideo.....

Om Johan var en musikvideo skulle han lätt bete sig såhär... Am I right or what?
Fast förhoppningsvis skulle det inte gå lika illa för vår favorit-Johan......

// Sofia

Scarlett och Bob

Visste ni att Scarlett Johansen medverkat i en av Bob Dylans musikvideor? Om inte så lärde ni er något nytt :). Gillar både låten och den retroinspirerade musikvideon.

Lyssna och njut!

//Sofia

Things have changed

Utan närmare presentation (för det hinner jag inte i julstöket, he he) kommer här den sjunde luckan i minikalendern; Dylans "Things have changed" :

// Sofia

Bob Dylans nobelpris-tal

Ni har säkert redan hört hela, eller kanske bara delar, av Bob Dylans nobelpristagar-tal - ett tal som han tyvärr inte själv läser upp. Ni får hålla till godo ändå och tänka er att den gode Bob själv läser upp sitt tal - ett tal som jag för övrigt tycker vara ganska kul. Vad tycker ni?

// Sofia

Serious Christmas Talk

Så här den fjärde advent och med julen mindre än en vecka bort hoppas jag att ni liksom, liksom jag, börjar bli klara med alla julbestyr.

Om inte kan ni alltid ta en paus och lyssna på Bob Dylan som reciterar poesi och pratar djupa ämnen - what´s not to like liksom?

Med det ger jag er lucka fyra i vår mini-kalender:

// Sofia

Nightmare before Christmas?

I dagens kalenderlucka blir det en stämningsfull duett :) :

En något scary duett om ni frågar mig...

// Sofia

Even Dylan gets the blues

Varför ändra ett vinnande koncept? Givetvis måste årets Nobelpristagare i litteratur, så här en vecka innan jul, få bidra med lite julstämning i bloggen. Typ som någon form av mini-adventskalender så här när det börjar närma sig. Vi får både kultur, julstämning och vår dagliga dos Dylan - visst kan det inte bli bättre?

Med det lämnar jag över ordet till allas vår Bob Dylan och låter honom dela med sig av sin livsvisdom:

// Sofia

Årets nobelpristagare önskar er en glad lucia!

Så här när det är Lucia ska vi självklart ta tillfället i akt och fira julens ankomst lite extra. Jag tänkte därför att det var på tiden att årets Nobelpristagare i litteratur önskade en god jul!

En hälsning från Bob Dylan till Boktriangeln kommer därför här:

Efter att ha lyssnat på denna finstämda melodi tror jag nog att vi alla kan enas om att årets nobelpris i litteratur var verkligt välförtjänt ;-)

//Sofia

Tankar kring Nobelpriset i litteratur 2016.

För några dagar sedan vann Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. vi tar det igen, för några dagar sedan vann den amerikanske sångaren och låtskrivaren Nobelpriset i Litteratur. Beskedet måste sjunka in, så vi tar det en tredje gång; Den amerikanske protestsångaren, låtskrivaren och ikonen Bob Dylan har tilldelats Nobelpriset i litteratur. Senast en amerikan tilldelades nobelpriset var 23 år sedan, när Toni Morrison fick äran. Även det ett beslut som fick måndag att höja på ögonbrynen. 

Något som kanske får konspirationsteoretiker att höja på ögonbrynen är att 2012 mottog både Toni Morrison och Bob Dylan Presidental Medal of Freedom. Det högsta pris en civilperson i kan motta i USA. En snabb googling ger inte några användbara resultat, men någonstans i cyber-rymden finns det säkert ett foto föreställande inte bara USA:s förste rasifierade president, utan även två nobelpristagare i litteratur.

Men jag förhalar, i hopp om något vettigt att skriva. Jag som brukar göra mina åsikter hörda bär det kommer till Kulturelitistiska priser. Men jag förhalar, famlar efter ord, efter åsikter, efter något vettigt att skriva. Jag tillhör inte kultur-Sverige, men liksom den delen av medievärlden har jag svårt att bestämma vad jag verkligen tycker om De adertons utnämning. 

Ett säkert val? Populistiskt? 

Ja, varför inte. Att tilldela en person främst känd som sångare kan på ytan verka kontroversiellt. Även om motiveringen innehöll krystade fraser, så som "öronens poesi" och vissa kulturpersoner hävdar att det är självklart att Dylan är värd priset för lyrik, då ordet lyrik härstammar från grekiskans text/poesi för lyra. Och visst ligger det något i den förklaringen, en grundtanke att priset skall vara till för det skrivna ordet, vilket mediet än gäller. 2015 var även det ett förundrans år då priset för fösta gången gick till fakta och inte fiktion. En utnämning som sägs höja reportagebokens status inom det litterära fältet. 

Så det kanske är så vi kan förklara årets nobelpris i litteratur, som ett pris till den muntliga i stort, ett bevis på att även låttexter kan vara poesi. Ger vi den förklaringen måste vi dock ställa ytterligare en fråga; klarar sig texten utan kontexten? I det här fallet, musiken som kontext. För Bob Dylan har inte fått nobelpriset i litteratur för sin muntliga tradition, han har fått det i egenskap av poet. en skrivande poet. Och det är här jag tycker att resonemanget faller. Om det inte redan gjort det. 

Jag är mycket förtjust i Bob Dylans musik, i hans texter och tanken på ett mer tillgängligt litteraturpris. Men är jag förtjust i Bob Dylan som nobelpristagare, även med tidigare nämnda förutsättningar och frågeställningar? Nej. För hur mycket jag än gillar tanken och atmosfären i många av texterna anser jag att de faller platt i det viktigaste avseendet. Texterna klarar sig inte på egen hand. De är utkast till poesi och det är allt de är tänkta att vara. De är inte heller strikt kopplade till den muntliga traditionen, på samma vis som spoken word eller Estrad poesi. Inte för att låttexter är ett lägre stående medium i min värld, inte sagt att låtskrivare förtjänar statushöjningen. utan för att verken inte är tillräckliga för sig själv. Att läsa Dylans texter ger inte samma upplevelse av ett väl bearbetat litterärt verk, så som läsning av den faktiske poeten Leonard Cohen. Trots detta är jag inte heller helt negativ till valet av pristagare, så fler texter krävs för att utforska ämnet. Dessutom måste jag stänga biblioteket om 15 min och inlägget är långt nog som det är.

Vad tycker ni om Bob Dylan som Nobelpristagare i litteratur?        

Mosbys mossiga memoarer

Mosbys memoarer av Saul Bellow lämnade inget djupare intryck. Såhär en tre månader senare har jag svårt att alls erinra mig vad den handlade om. Titelnovellen minns jag inte alls. Det jag minns är att jag fann samtliga noveller i samlingen trista och rätt poänglösa. De lyfte aldrig. Det är vardagliga historier där inte särskilt mycket händer, men det behöver ju för den delen inte betyda att de är tråkiga, se bara på Alice Munro bara som med lätthet får den gråaste vardag att kännas speciell.

Bellow däremot väckte snarast ett svalt ointresse blandat med lätt irritation då jag störde mig på flertalet av karaktärerna. Jag har svårt att engagera mig i en historia när jag inte tycker om karaktärerna som befolkar den. När historierna i sig dessutom var så pass oengagerande blev det sammantaget något av ett sömnpiller.

Det fanns en höjdpunkt i läsningen, och det var anonym läsares klotter i marginalen. Rätt illa om man betänker att klottret inte var spektakulärt på något vis. Dock roligare än det jämntrista verket i övrigt.

Inte jättekul, men ändå en höjdpunkt...

 Det här var helt enkelt ingenting för mig.

Stina

Bokduell 14: Sigrid Undset vs Knut Hamsun

Detta är den allra sista bokduellen som jag kommer att recensera, den fjortonde i ordningen! Det känns lite sorgligt att mitt långa Nobelpristagar-tema är över, men samtidigt lite skönt att kunna hitta på andra teman nu framöver. Om inte annat kan man ju alltid hoppas på att kommande nobelpristagare i litteratur kommer att bli kvinnliga, och särskilt håller jag tummarna för Atwood. Hon om någon skulle verkligen förtjäna ett nobelpris.

Men för att återgå till denna bokduell så är det norskt tema, med Norges nationalskald Knut Hamsun som möter Sigrid Undset som ju mest är känd för sina historiska romaner. Som vanligt tror jag att vi börjar med den kvinnliga författarens roman som denna gång är den första delen i triologin om Kristin Lavransdotter, nämligen "Brudkronan". Jag hade faktiskt inga större förhoppningar på romanen utan förväntade mig en ganska tråkig och föråldrad historisk roman. Därför tog det hela tre omlån innan jag ens öppnade boken. Men vid tredje omlånet tog jag mig äntligen i kragen och började läsa denna klassiker.

De första säg 20-30 sidorna segade jag mig igenom romanen och undrade hur jag egentligen skulle orka att ta mig igenom den visserligen inte särskilt tjocka boken – men sen, sen blev jag helt fast! Efter det tog jag mig igenom den på 3 (sena) kvällar. Och med tanke på sjukdoms- och sömnläget här hemma på sista tiden så är det ett extremt gott betyg.

I några av de senaste böckerna jag har läst, i synnerhet ”Stjärnklart”, men också den betydligt bättre ”Nattens cirkus” så har jag klagat på att jag tycker att personerna känns platta, färglösa och inte helt som verkliga människor. Detta kan jag verkligen inte klaga på när det gäller Kristin Lavransdotter, för utan att egentligen säga så mycket om de personer som befolkar romanen så lyckas Undset lekande lätt få samtliga karaktärer att kännas verkliga, komplexa och med både goda och onda sidor. Hon vet dessutom med sig att bygga upp spänningen och ibland är det svårt att låta bli att tjuvkika för att se hur det ska gå. Tänk att en roman skriven så tidigt som 1920 fortfarande kan hålla så bra fortfarande, och det trots sitt gammaldags språk.

Jag kanske skulle berätta lite kort om handlingen också; även om ni nog känner till handlingen i stora drag. Det är av precis som titeln säger Kristin Lavransdotter som är huvudperson. Vi får följa henne från 7-årsåldern och fram till giftasåldern. Denna del heter ju också just ”Brudkronan”. Precis som är brukligt är det hennes far som i samråd med den tilltänkta brudgummens föräldrar bestämmer hennes make när de båda bara är tonåringar. Hennes far har dock valt en bra make till henne och om det inte vore för att Kristin finner honom lite för rund och glad så skulle hon vara helt nöjd. Men hon finner sig ändå i situationen och har inget emot att gifta sig med sin tilltänkta make – i alla fall tills hon möter den stilige Erland....

Låt oss nu ta en närmare kik på Knut Hamsun och hans "Svält". Man kan väl säga som så att jag hade mina dubier till att välja författaren då han på ren svenska verkade vara en lipsill till skitstövel. Men, men nu kan han ju ändå kanske skriva bra romaner trots detta och inledningen gjorde att jag ändå trodde att jag faktiskt lyckats avsluta Nobelpristagar-eposet ganska starkt.

Så här inleder han nämligen sin roman:
”Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnat utan att ha fått märken av den”.

Erkänn att inledningen får dig sugen på att läsa fortsättningen? Jag blev i alla fall intresserad av att ta del av författarens vedermödor i den förunderliga staden och hoppades att de märken han fått skulle vara intressanta att ta del av. Efter detta blev romanen dock en orgie i hur synd det var om författaren och hur hungrig han var och hur lite all hans otur berodde på hans egna dumma handlingar. Kort sagt var resten av handlingen knappast så förunderlig som inledningen hade gjort lovande och jag blev mest irriterad och hoppades att han någon jävla gång faktiskt skulle dö av svält. Sådan tur hade jag dock inte :(. Istället fick jag ledas till döds medan han trakasserade kvinnor, tänkte diverse tråkiga tankar och vandrade omkring som ett miffo i staden. Och jag är ledsen men min recension förmår på inget sätt att redogöra för exakt hur tråkig och usel denna roman var så ni får tro mig på mitt ord när jag ger er rådet att inte läsa den.

Och efter att ha tagit del av dessa recensioner blir ni säkert inte särskilt förvånade att det blir Undset som kniper segern denna gång vilket gör att kvinnorna tar segern med hela 11-3! Det ska bli riktigt spännande att höra hur er poängställning blev när alla månadsböcker väl är utlästa!

// Sofia

Månadstema juni: Sigrid Undset vs Knut Hamsun

I juni har det blivit dags att läsa vårt allra sista nobelpristagar-tema och sista kvinnan ut är ingen mindre än norska Sigrid Undset. Som ni kanske kan gissa kommer vi att läs hennes allra mest kända roman, nämligen första delen om Kristin Lavransdotter, ”Kransen”. Övriga delar heter ”Husfrun” och ”Korset”, men dessa tänker jag inte tvinga era att läsa, utan det är valfritt. Sorry för ännu en tjock tegelstensroman, men denna borde man ju ändå nästan läsa någon gång och varför inte nu?!

Bild från http://radiospada.org/wp-content/uploads/2014/05/nasjonal.jpg

Sigrid Undset, född 1882, fick nobelpriset 1928. Hon skrev hela 33 böcker, både samtida och historiska även om det främst är för sina historiska romaner hon är känd. Det var även för dessa som hon fick nobelpriset, med motiveringen att hon fick priset för sina: ”mäktiga skildringar ur Nordens medeltida liv”. Hennes far var arkeolog och det var han som fick henne intresserad av arkeologi och historia.

1912 gifte hon sig med Anders Castus Svarstad, som hon senare skilde sig ifrån strax efter att hon 1924 konverterade till katolicismen. Liksom många andra i Norge var hon motståndare till nazismen och skänkte sin nobelprismedalj till Finlandshjälpen. Hon verkar alltså som en stark och sympatisk människa till skillnad från månadens andra författare.

Bild från: http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5e/Hamsun_bldsa_HA0269.jpg

Jag talar om Knut Hamsun, född 1859, död 1952, mottagare av 1920 års nobelpris och vad som verkar vara, en hängiven nazist. Jag skrev ju ovan att Undset skänkte sitt nobelprismedalj till Finlandshjälpen – herr Hamsun skänkte istället sin till Goebbels (ja, just den Goebbels ni tänker på!!!)!

Han räknas trots detta som en av 1900-talets mest inflytelserika litterära stilister, och anses av många ha gett upphov till den moderna romanen. Enligt Wikipedia (denna säkra källa) sa Ernest Hemingway att det var Hamsun som lärde honom att skriva. Även Thomas Mann, Franz Kafka och Henry Miller har hyllat honom.

Sitt nobelpris fick han för övrigt, inte för att han verkade vara en skitstövel, utan "för hans monumentala verk ”Markens gröda" som skildrar nybyggaren Isaks liv. Det är  dock inte denna roman vi kommer att läsa då den ärligt talat känns riktigt vidrigt urtråkig. Istället kommer vi att ta oss an hans ”Hunger” från 1890 som är en skildring av svältens effekter och den oetablerade författarens hårda livsvillkor (Hamsuns då..). Den känns ju ärligt talat inte heller jättekul, men ni kan ju vara glada för att den visst inte ska vara mer än 150 sidor lång.

Är ni trötta på mina mastodontromaner, och speciellt nu till sommaren, så kan ni i alla fall vara glada för att mitt 13 månader långa Nobelpristagar-maraton nu är över. Återstår bara att se vad det blir för tema härnäst. Jag kan nästan lova att det i alla fall inte blir någon mastodontroman.

//Sofia

Bokduell 13: Svetlana Aleksijevitj vs Alexander Solsjenitsyn

Äntligen har jag läst ut båda böckerna i den trettonde bokduellen. Temat är från november i fjol och att det dragit ut på tiden med att läsa böckerna beror mindre på att det föga förvånande var kö för att låna förra årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, utan desto mer på att månadens andra bok var så föga lockande att läsa att den inte blev utläst förrän i veckan. Men mer om det senare i recensionen. 

Jag tycker istället att vi börjar med en titt på romanen från förra årets vinnare av nobelpriset, "Kriget har inget kvinnligt ansikte". Med tanke på kvalitén av böckerna jag valt under mina senaste månadsteman var det här äntligen en månadsbok som faktiskt visade sig vara värd läsningen. Aleksijevitj har inför boken intervjuat sovjetiska kvinnor som kämpade i andra världskriget och sen sammanställt deras olika berättelser. De var så många som en miljon kvinnor som var med och stred för Sovjetunionen under kriget och ett hundratal (tror att det rörde sig om så många som uppåt 800 stycken) av dem har blivit intervjuade inför boken.

Hade jag öppnat boken i slutet av förra året, när jag faktiskt hade den som temabok, hade det sannolikt blivit det bästa jag läst 2015. Jag tippar därför redan nu att den kommer att ta sig högt upp på topplistan för 2016. Och då är det dessutom en bok jag inte hade särskilt stora förhoppningar på, dels då biografier och liknande verkligen inte är min grej och dels då jag är sjukt ointresserad av att läsa krigsskildringar (ja högstadiet i Linghem ni förstörde all eventuell längtan efter att ta del av krigsskildringar efter den stentråkiga ”På västfronten intet nytt”).

Jag tror att det var just ett kvinnlig perspektiv på kriget som behövdes för att jag skulle fatta intresse och även ett intresse från författaren till boken att inte nöja sig med skildringar av anfall och annat som hör kriget till, utan att även känslorna skildras och en annan verklighet än kanske en manlig soldat skulle redogöra för. Svetlana Aleksijevitj har kallat sig själv just för själens historiker och jag kan inte annat än att hålla med.

Något de flesta kvinnorna som berättar sin historia för Aleksijevitj har gemensamt är att de, just på grund av sitt kön, till skillnad från männen i kriget inte hyllas för sina insatser i kriget. Tvärtemot skäms många och att som kvinna ha deltagit i kriget gjorde dessutom svårare att bli gift. Att ha deltagit i kriget var snarare ett stigma än en förtjänst. För kvinnorna prisar männens attityd under själva striderna och de hyllar kamratskapen och männens sätt mot kvinnorna som vid freden ändras när de manliga kamraterna inte ser lika positivt på de kvinnor som tillsammans med dem kämpat mot tyskarna.

Det är de hemska historierna som jag främst tänker på efter att ha läst boken, och särskilt när kvinnorna delger berättelser om sina barn, eller andras. Den hemskaste måste vara den med mamman, har för mig att hon var prickskytt, som fått barn mitt under kriget. Tillsammans med sin grupp av partisaner gömmer de sig för tyskarna och minsta ljud kan få dem att avslöja sig. Men så är det hennes bebis som är hungrig, och utan att mammans mjölk räcker till. Hon ser inget annat val än att, för att inte alla ska dö, dränka sitt barn i det intilliggande träsket. Hon räddar gruppen, men till vilket pris? Hon har tvingats döda sitt lilla nyfödda barn och av omgivningen ses hennes dåd inte med blida ögon; alla stöter ut henne.

Lika hemskt är det med den ammande mamman som i ett fångläger får bebisen ryckt ur sina armar av en tysk soldat, bara för att bevittna hur soldaten drämmer barnets huvud hårt mot väggen så att den dör. Eller modern som blir ombedd att kasta upp sin bebis så att soldaten ska kunna skjuta honom i luften......

Med det är tack och lov inte bara hemska berättelser i romanen, utan många kvinnor berättar också om att ändå kunna se det vackra i vardagen under kriget, och om en vilja att ändå kunna ha roligt få känna sig vackra och inte bara se strid och blod och hemskheter.

Det är kvinnan som av en snäll dam får en potatis för att hon tycker hon är på tok för mager – och visst är hon hungrig, men hon låter ändå fåfängan styra och putsar upp sina stövlar med potatisen istället för att äta den. Och det är den kvinnliga soldaten som genom sin sång räddar en sårad soldat som hamnat i skottlinjen. Där hundarna har gått bet på att rädda honom och även andra soldater stämmer hon upp i sång och hör hur det blir tyst på båda sidor och när hon sedan går ut för att hämta soldaten så skjuter inte tyskarna på henne utan lyssnar istället till sången.

Ska ni bara läsa en enda bok i år tycker jag att det borde bli denna!

Om man istället tittar på nästa bok, "Den första kretsen" har den nog istället potentialen att ta sig in på min bottenlista. Ja, den här boken var så tråkig att jag efter att ha läst inte ens 100 sidor blev tvungen att lämna tillbaka den då jag nått gränsen för max antal omlån..... Tror inte att det hänt förut någonsin (nej, inte ens med de Sade!) så det ger väl en fingervisning om något om hur kul jag tyckte det var att ta mig igenom denna tegelsten på 600 sidor. Inte så där jättekul alltså. För att över huvud taget få den läst fick jag tvinga mig själv att läsa 3-4 kapitel (tack och lov ganska korta) varje kväll innan jag fick läsa något annat. Men nu är den utläst – så yay!

För att titeln ska bli begriplig så kan jag meddela att den första kretsen anspelar på Dante och hans inferno – där den första kretsen är den del av helvetet där de grekiska filosofer lever i relativ frihet. I vår roman däremot är denna den första kretsen istället gulag-fånglägret Marfino och de grekiska filosoferna är utbytta mot fångar som är duktiga akademiker eller tekniker. Gulag är alltså just korrektions- och arbetsläger och just i detta lever fångarna under bättre förhållanden än i många andra läger. Kruxet är dock att de måste arbeta med olika projekt för att hjälpa till att stärka säkerhetstjänsten.

Säkert har författaren lyckats gestalta dessa läger mycket verklighetstroget och självklart berörs man av fångarnas öden och hur detta sattes i system. Dock måste jag klaga på att det i mitt tycke är så tråkigt beskrivet att jag sitter mig och gäspar igenom läsningen. Det enda roliga är att jag och en av de kvinnliga karaktärerna i boken har en sak gemensamt – nämligen att vi båda varit på utgrävning i Novgorod. Lite kul på ett personligt plan sådär.

Och roligare än så blir tyvärr inte min rekordkorta recension då jag inte har så mycket mer att tillägga och då jag redan ägnat allt för stor del av mitt liv på denna trista bok.

Ni kanske kan gissa att det blev 1-0 till Svetlana Aleksijevitj....

Det gör att ställningen blir 10-3 till de kvinnliga nobelpristagarna nu när det bara är ett enda tema kvar.

//Sofia

Snabbrecension: Den gamle och havet av Ernest Hemingway

Det här är en roman jag tänkt läsa jättelänge utan att det blivit av, men nu tog jag äntligen tag i saken och har läst den som lite trevlig kvällsunderhållning när jag inte kämpat med bitvis tråkiga månadsböcker (mest mina egna....) :-(. Och jag gillar den! Som vanligt med Hemingway är det mycket som sägs med få ord och där handlingarna lite får tala för sig själva. Jag har hört att detta ska vara en roman med mycket symbolik, t.ex. till Kristus lidande, och visst märks det bitvis av men det är inget jag fäster mig speciellt vid utan en bra berättelse är en bra berättelse med eller utan symbolik. Huvuddragen känner ni säkert alla till om den gamle fiskarens kamp med en stor fisk, så den tänker jag inte dra. Däremot kan jag konstatera att det är en vackert berättat vemodig historia som är något av det bästa jag läst av Hemingway.


// Sofia

Bokduell 12: Wisława Szymborska vs Henryk Sienkiewicz

Bokduell nummer tolv lästes faktiskt för endast en månad sedan, nämligen i mars i år. Det blev alltså polskt tema den här gången och då inte många polska författare vunnit nobelpriset blev det två helt olika böcker som stod mot varandra - den ena ett urval dikter och den andra en historisk mastodontroman. 

Vi börjar med Wisława Szymborska och hennes diktsamling "Aldrig två gånger". Det var en överraskande tunn bok på bara 67 sidor. De flesta av dikterna måste jag tyvärr bekänna att jag kände mig rätt oberörd inför. Kanske borde de egentligen läsas på originalspråket polska? Tur då att läsaren innan mig har strukit över felaktigheter (?) i översättningen och skrivit till hur det egentligen ska vara.

Tack för hjälpen du okände polsktalande:)

 

 

 

Och tack för upplysningen om att det finns många sjöar i Småland......

En av de dikter som ändå gjorde romanen värd läsningen var just den dikt som gett samlingen sitt namn, ”Aldrig två gånger”. Den var den enda som riktigt berörde och gjorde diktsamlingen värd att läsas:

Inget sker. Det händer aldrig
två gånger. Och därför är vi
födda utan erfarenhet och
dör utan vana.
…...

Inte en dag ska upprepas,
två lika nätter finns inte,
två helt lika kyssar,
två likadana blickar i dina ögon.
Den egentligen enda dikt förutom denna som kändes som nobelpristagar-material var ”Vid varje tillfälle”. Det var den dikt jag sett utdrag ur tidigare och det var för att jag visste att den skulle ingå i diktsamlingen som det blev just denna. Temat på dikten för oss för övrigt över till vår nästa bok i duellen, men först dikten:
 
Det kunde ha hänt.
Det måste hända.
Det hände tidigare. Senare.
Närmare. Längre bort.
Det hände inte dig.

Du överlevde, för att du var först.
Du överlevde, för att du var sist.
För att du var ensam. Bland folk.
Åt vänster. Åt höger.
För att regn. För att skugga.
För att solsken.
 
"Quo vadis" av Henryk Sienkiewicz står alltså härnäst på tur att recenseras. Det var en bok jag faktiskt trodde skulle kunna vara en riktig hit, men ehhh nej inte riktigt.... Den här 600-sidors mastodonten hör väl inte till något av det bättre jag har läst. Den är skriven så tidigt som 1895 (!) och där måste jag ändå ge en eloge till att den trots att den skrevs för så länge sedan ändå är ganska modernt berättad. Till minus-sidorna däremot hör att jag bitvis tycker att den känns lite som en kärlekshistoria från typ Allers/Allas, ni vet de där som går som följetong i tidningarna och handlar om hårdföra män som får hjärtat att banka hårdare hos väna ungmör... Eller vänta det låter kanske mer som Harlequin?!. Hur som helst så vet ni vad jag menar så vet ni också att detta inte direkt är något högt betyg..... Har dock för mig att jag läste inför researchen till månadstemat att den faktiskt från början publicerades som följetong i polsk tidning så det kanske kan varab därför jag lite får dessa vibbar.

Och handlingen då: Den här romanen utspelar sig i romarriket vid tiden strax efter Jesus död på korset och i centrum för handlingen är kärlekshistorien mellan krigaren Marcus Vinicius och den kristna barbarprinsessan (hon är ursprungligen från Lygien som är en del av Polen idag) Lygia som kommit till Rom som gisslan men genom sin fostermamma blivit kristen. Genom sin (egoistiska) kärlek till Lygia sätter Vinicius igång ett händelseförlopp som till sist slutar med att han och hans käresta dras in i händelserna kring förföljelserna av de kristna och deras grymme öde på arenan där de dödas på det ena sättet fasansfullare än den andra, och såväl män som barn och kvinnor dödas.

Till att börja med störs jag i läsningen av att författaren strör romerska termer omkring sig. Ex från första sidan i romanen: Han lämnade olaotekium,.....spännande kamp väntade i ephebierna, de stora gymnastiskalarna osv. Dock så är detta inget jag tänker på efter att läst en bit i romanen så antingen ger sig författaren och slutar strö dessa romerska uttryck omkring sig eller också tänker man inte på det efter ett tag. För det andra skulle jag vilja påstå att detta från början inte direkt kan sägas vara en kärlekshistoria utan snarare en skildring av hur stalkern Lucinius försöker tvinga den stackars Lygia att bli hans. Detta är dock inget författaren verkar finna konstigt, och inte eller Lygia som ju till sist blir kär i honom (av oklar anledning). För det tredje blir det ofta överdrivet i berättandet när de kristna är så läskigt goda att det inte riktigt går att tro på och kejsar Nero är så ond att han får Hannibal Lector att framstå som en gosig lekfarbror.

Gosig lekfarbror? Bild från: https://monstrumclassicum.files.wordpress.com/2013/10/hannibal.jpg

Lite mer nyanser tack så mycket! Då är det mer intressant att få följa vår unge hjältes morbror Petronius som mest av allt vill leva ett slappt liv utan tråkiga mellanspel och inte heller sticker under stol med detta. You are my man Petronius!

Sen kan jag inte säga annat än att till och med jag, som inte kunde bry mig mindre om det unga parets kärlekshistoria, inte kunde värja mig för det obehagliga slutet. Det går inte att läsa utan att bli  illa berörd och särskilt grymheterna mot barnen. Jag vill inte ens redogöra för det för att jag blir så förbannad och illa berörd. Och jag vet att det här är en påhittad historia, men den är ju baserad på verkliga händelser och personer och tycks vara historien ganska trogen. Så jag måste väl ändå medge att författaren faktiskt lyckas med konststycket att få miljöerna att kännas realistiska, faktiskt dra in sin läsare i handlingen och beröra dem. Däremot tror jag att man kanske ska vara kristen för att mer öppenhjärtligt, och kanske aningen mindre kritiskt, ta del av handlingen. Som icke-kristen kan jag meddela att deras brinnande tro känns aningen läskig faktiskt....

Till sist: Vad ”Quo vadis” står för? "Quo vadis Domine" som uttalas av aposteln Petrus i slutet av boken är latin och betyder ”Vart går du, Herre?”. Den som kan sin bibelhistoria känner säkert igen detta.

Men hur som helst så kan jag bara konstatera att det blir vår sistnämnda bok, som trots sina brister, vinner månadens duell. 1-0 till männen i år alltså. Dock blir totalställningen 9-3 till våra kvinnliga författare.


// Sofia

Nobelpristagarduell 1 - Hemingway vs Morrison aka Giganternas kamp

Herregud, vilken början på det här Nobelpristagaräventyret! Sofia gav mig huvudbry av den trevligare sorten i den här första nerviga duellen, för det här är bra. Riktigt, riktigt bra dessutom. Men det är två diametralt olika verk och att jämföra dem är inte lätt. Men nu är det gjort i varje fall, en vinnare är utsedd.

Ernest Hemingways ödesmättade men samtidigt ganska ytliga kärlekshistoria Edens Lustgård mot Toni Morrisons avgrundsmörka verklighetssaga Älskade. Nu är det en tid sedan jag läste dem då detta var månadens tema i februari 2013 så jag har haft god tid på mig att stöta och blöta det hela. Det är som redan sagts inget självklart val och jag har velat än hit och än dit och än ner i diket.

Jag hade vissa invändningar mot Hemingways historia men samtidigt föll jag som en fura för Catherine, David och deras dekadenta liv. Det är något med stämningen, med de starka drinkarna och deras små egenheter. Jag dras ohjälpligt in i deras undergångsvirvel och vill bara stanna kvar.

Efter genomläsningen lutade jag dock åt att ge Morrison segern då hennes Älskade har klart mer substans än Edens lustgård och dessutom träffade som ett slag i magen. Det gick inte att värja sig mot den här kvinnan, Sethe, som uthärdat det omöjliga och som är helt kompromisslös i sin kärlek. Som älskar för mycket men inte ser något alternativ.

Efter en tid funderade jag istället på att låta det bli jämnt lopp för att jag helt enkelt tyckte om båda romanerna så himla mycket. Men så passerade tiden och Catherine och David gav mig ingen ro. De har stannat kvar och pockat på min uppmärksamhet medan Sethe däremot har bleknat något.

Sammanfattningsvis kan man därför säga att Hemingway med minsta möjliga marginal vunnit på walkover. En knapp seger således, men ändå en seger. Grattis Papa Hemingway!

Låt oss avsluta med ett av mina favoritstycken från romanen:

- Remember, everything is right until it’s wrong. You’ll know when it’s wrong.
- You think so?
- I’m quite sure. If you don’t it doesn’t matter. Nothing will matter then.

Ställningen är alltså följande: Kvinnorna VS Männen 0-1

Stina

Månadstema mars: Wisława Szymborska vs Hwenryk Sienkiweicz

Från: https://30daysofpoems.files.wordpress.com/2011/04/szymborska1.jpg

Jag börjar se slutet på mitt långa nobelpristagar-tema och under maj månad kommer vi att läsa den allra sista kvinnliga nobelpristagaren. Lite sorgligt då temat hållit på sedan februari 2013, men kul också att försöka komma på något annat roligt tema. Ärligt talat har ju också böckerna vi läst under de olika temana haft vitt skild kvalitet, där några varit riktiga botten-napp.

Hur som helst är den näst sista kvinnan ut Wisława Szymborska som är en polsk författare född 1923 och död 2012. Nobelpriset fick hon 1996 för "för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet". Hennes debut utkom 1952, men vi kommer att läsa hennes Aldrig två gånger som består av ett urval av hennes dikter och var det verk som först översattes till svenska och utgavs här år 1980.

Från: https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/6/63/Henryk_sienkiewicz_by_kazimierz_pochwalski.png

Då det inte finns så många polska författare som vunnit nobelpriset kommer hon inte att få möta en polsk poet, då vad jag kunnat se hon är den enda som vunnit priset. Istället kommer hon att möta Hwenryk Sienkiweicz, född 1856 och död 1916. Han fick nobelpriset 1905 "på grund av hans storartade förtjänster som episk författare". Hans författarskap består främst av patriotiska historiska romaner som kretsar kring polsk historia. Vi kommer att läsa ettt av hans mest uppmärksammade verk och den som kom att bli hans internationella genombrott, Quo Vadis. Den är skriven 1895 och handlar om den tidiga kristna kyrkan i Rom. Romanen publicerades som följetong i några olika tidningar 1895-1896 och kom därefter ut i bokform. Den har även gjorts om till teater och har filmatiserats några gånger som tidigast 1912.

// Sofia