Oh gränslösa ångest, ovissa väg!

Då var äntligen Pablo Neruda och hans tjugo kärleksdikter avbockade från Att läsa-listan. Den var en av månadsböckerna i Sofias Nobelpristagartema från juni 2014, men blev alltså utläst först i år. Med tanke på min uppladdning på en sisådär två och ett halvt år kan jag inte påstå att den levde upp till förväntningarna.

Det finns några stycken här och där som blixtrar till, där orden glöder och man måste stanna upp och läsa om, men de är för få. Oftare finner jag hans formuleringar högtravande och trista. Bitvis tycker jag nästan att det blir lite parodiskt med allt Åh!-ande och O-ande. Det är så dramatisk att man inte vet vart man ska ta vägen.

Åh bröstens bägare! Åh dina frånvarande ögon!
Åh ditt skötes rosor! Åh stilla och sorgsna röst!

Åh, kom igen! (Obs, min kommentar, ej Nerudas).

Och är det bara jag, eller blir ni också lite fnissiga av nästa stycke? Jag tänker främst då på ångesten och den ovissa vägen...

Du min kvinnokropp, jag håller fast vid din skönhet.
Min törst, min gränslösa ångest, min ovissa väg!
Mörka flodbäddar där den eviga törsten flyter,
där tröttheten och den ändlösa smärtan flyter.

Det enda jag på allvar gillade i det här verket var den sista förtvivlade sången. Jag gillar rytmen , de många fina formuleringarna och den ödesmättade stämningen. Den är visserligen högtravande, men här gör det ingenting för Neruda får det att lyfta. Bara formuleringen Allt i dig var skeppsbrott! gör den här diktsamlingen värd att äga.

I dig samlades strid och flykt.
Från dig flydde sångfåglarnas vingslag.

Allt slukade du, som avstånd.
Som havet, som tiden. Allt i dig var skeppsbrott!

Det var anfallets och kyssens glada stund.
Häpnadens ögonblick, brinnande som en fyrbåk.

Lotsens oro, den förblindade dykarens raseri,
kärlekens dunkla berusning, allt i dig var skeppsbrott!

Tyvärr krävs mer än en förtvivlad sång, hur superb den än må vara, för att betyget ska bli annat än medelmåttigt.

Stina