Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?

Precis som Bonjour Tristesse som jag skrev om i min förra recension är det här en bok med en alldeles speciell inledning. De första meningarna i Vårt hem är vårt slott fångar in en, och inledningen slår också an tonen för resten av boken.

My name is Mary Katherine Blackwood. I am eighteen years old, and I live with my sister Constance. I have often thought that with any luck at all, I could have been born a werewolf, because the two middle fingers on both my hands are the same length, but I have had to be content with what I had. I dislike washing myself, and dogs, and noise. I like my sister Constance, and Richard Plantagenet, and Amanita phalloides, the death-cup mushroom. Everyone else in our family is dead.

Det är en annorlunda berättelse, och man kan efter att ha läst denna roman förstå varför Shirley Jackson var en sådant populär författare under sin livstid och varför hennes böcker återigen börjar röna uppmärksamhet. Efter att tidigare ha läst Hemsökelsen måste jag säga att detta var det sista jag förväntade mig av Jackson. Medan den förra romanen var sövande, tråkig, trist och komplett humorlös (bortsett från slutet) är denna historia livfull, udda och fylld med underliga små detaljer och ritualer från de inblandades vardagsliv. Den rymmer också en slags mörk underfundig humor.

Redan i och med de första raderna inser man att huvudpersonerna i boken inte är några vanliga Smiths eller Jones. Ganska snart förstår man också att något hänt, något som gör att folket i byn helst håller sig på avstånd från dem. De utgör en slags familj, men långt ifrån en ordinär sådan. Det är Merricat som verkar långt yngre än sina arton år, det är den äldre systern Constance som numera aldrig lämnar huset och slutligen är det den förvirrade farbror Julian. De tre utgör resterna av familjen Blackwood, klanen som alltid levt i sitt slott. Resten av familjen har alla dött av förgiftning efter en familjemiddag sex år tidigare, en middag som Constance serverade...

Trots de mystiska omständigheterna kring den övriga familjens bortfall existerar de överlevande i en slags harmonisk självvald isolation. Enda smolket i bägaren är när Merricat måste ge sig iväg till byn för att skaffa förnödenheter. Hon är den enda av dem som nånsin lämnar huset, och bara två dagar varje vecka, dagar hon verkligen inte ser fram emot. Väl i byn får hon så ut med bybornas blickar och gliringar. Barnen roar sig med att ropa elakheter efter henne, som följande ramsa:

Merricat, said Connie, would you like a cup of tea?
Oh, no, said Merricat, you'll poison me.
Merricat, said Connie, would you like to go to sleep?
Down in the boneyard ten feet deep!

Systrarnas relation beskrivs fint. Det är en tillvaro där Constance fått ge upp allt men ändå inte viker från sin systers sida. De båda är bundna till varandra på gott och ont och de är varandras hela värld. För vad vore Merricat utan sin Constance? Och Constance utan sin Merricat?

Det är en vacker saga vi får ta del av i den här boken. Vacker och fruktansvärd.

Stina