Det här är fortsättning på Lagerlöf
"Löwensköldska ringen" och är andra delen i triologin där "Anna Svärd" är den
avslutande delen. Jag gillade verkligen första delen och trodde nog inte att
fortsättningen skulle vara lika bra, men faktiskt så gillar jag den nog nästan
ännu bättre.
Det är en ganska fristående
fortsättning, som utspelar sig långt efter den förra. Det är just den unga
Charlotte Löwensköld som står i fokus, liksom fästmannen Karl-Arthur. Även hans
mor har en viktig roll i handlingen, och det är hon som inleder berättelsen.
Till skillnad från den förra berättelsen är det i denna del inte ringen och löjtnanten
som är viktiga delar i berättandet, men jag skulle vilja säga att de båda
romanerna, olika som de är, har samma slags tema. Det vilar något ödesmättat
över båda med skeenden som känns för stora för att kunna tillskrivas enbart
människan. Det känns nästan som att det är en högre makt som styr skeendena
och att människorna i den bara används som schackpjäser.
Det är när den rike Schagerström friar
till den förlovade Charlotte som allt börjar gå åt skogen för vår
hjältinna. På skämt har hon sagt
fästmannen att hon nog tycker om honom, men att friar Scagerström till henne så
tar hon honom. Detta når Scahgerström och av en impuls helt olik honom friar
han till Charlotte, som ger honom på korgen.
Tyvärr leder detta ändå till att hon och fästmannen gör slut, då han har
fått för sig att det ändå är något mellan dessa två. Prästman som han är får
han för sig att lämna det hela åt Gud och istället gifta sig med den första
kvinna som kommer i hans väg, Det är då han möter den fattiga dalkullan Anna
Svärd. Resten av handlingen kretsar kring hur stackars Charlotte försöker vinna
tillbaka fästmannen och visa honom att han har fått allt om bakfoten. Men allt
går så snett att det känns som att ödet vill annorlunda.....
Precis som i den inledande romanen är
det ett vackert, sparsmakat språk. Men denna längre roman tar sig mer tid att
följa skeenden och personer lite mer noggrant än den förra – och det vinner den
nästan på då det gör att man dras in i handlingen, fattar tycke för personerna
och med spänning ser vart handlingen ska leda dem.
Jag gillar de starka kvinnorna i
historien, för det här är en roman där kvinnogestalterna är de mer
framträdande. Det är den kvicka, skojfriska och ärliga Charlotte, den
förfinade Beate Ekenstedt, mor till
fästmannen, den intrigerande fru Sundler
och den hårt arbetande prostinnan Forsius. De känns långt mer levande än
männen, som lite känns som marionetter för kvinnorna att manipulera. Och fästmannen,
en människa mer full av sig själv känns det svårt att hitta. Han är mesig, egenkär och vill alltid tvinga andra att tycka som han, och när Charlotte
visar för mycket egen vilja gör han slut på deras förhållande. Jag skulle vilja
säga att det som minst talar till Charlotte Löwenskölds positiva egenskaper är
varför hon alls blev ihop med Karl-Arthur för från första början.
Det ska bli mycket spännande att läsa
den sista delen, "Anna Svärd", och se vad hon har att förtälja om hsistorien.
// Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar