En vacker dag - Ira Levin

Allas vår lille Freddie en vacker dag i juni förra året!

OBS! Spoilervarning!

Vad är väl bättre i läsväg än en riktigt välskriven dystopi? Inte mycket om ni frågar mig, och det här är en av de bättre jag läst i genren. Drag i den känns igen från både "Kallocain" och "1984", men den här är nästan snäppet bättre (ja 1984 tyckte jag ju iof inte var någon riktig hit).

Romanen utspelar sig i ett samhälle där jämnlikheten tagits till en ny nivå, där alla stöps i samma form och där ingen har en fri vilja. Man gör helt enkelt det som Unidatorn säger åt en att göra. Den bestämmer vilket yrke människorna ska ha, vem de ska gifta sig med och om de ska få barn eller inte. De styrs med hjälp av armband som hela tiden registrerar var de är och med hjälp av månatliga behandlingar som gör dem så gott som könslösa, gör dem avtrubbade och lätthanterliga och som gör att de inte ifrågasätter sitt levnadssätt. I jämnlikhetens namn finns också endast 4 flicknamn och 4 pohjknamn att döpa sina barn till. Ett föga fritänkande samhälle med andra ord, men ett samhälle där inga orättvisor existerar, där ingen skillnad görs mellan män och kvinnor och där brott som mord, våldtäkt och rån inte existerar. Ja, i denna värld verkar det inte existera några som helst brott.

Men Chip, eller LiRM35M4419 som han egentligen heter, skiljer sig från den konforma mängden med sitt ena gröna och sitt ena bruna öga och med ett sätt som inte verkar lika välanpassat och liknöjt som alla andras. I slutet av varje behandlingsperiod, då medicinen inte är lika stark, roar han sig med att tänka på hur det vore om han själv bestämde över sitt liv och när han blir äldre kommer han i kontakt med en grupp likasinnade. Men även där måste han vara på sin vakt, för det som gör systemet så effektivt är medlemmarnas instinktiva respons att "hjälpa" medlemmar som inte verkar lika liknöjda som dem själva varvid denna då får en starkare behandling för att därefter återigen falla in i mönstret - utan egna känslor, utan egoism och utan att ifrågasätta.

Chips uppvaknande, då medicinen gradvis börjar försvinna ur hans kropp, påminner om det uppvaknande Neo får i "Matrix", och de andra varnar honom för att han kommer att hata dem när han inte längre är påverkad av medicinen, att han kommer att vilja göra vad han själv vill med sitt liv, vilja göra sina egna val och ångra att han blivit väckt och blivit något annat än bara en lycklig maskin i människokropp.

Den mest obehagliga scenen i boken är när den väckta Chip, den sympatiska huvudpersonen, våldtar Syren, kvinnan han säger sig älska och denna trots det följer honom, älskar honom och gifter sig med honom. Är det författarens avsikt att visa att ett samhälle med val blir ett sådant samhälle vi har idag? Ett samhälle där män våldtar kvinnor, är "överordnade" kvinnan och där det är männens lagar som gäller - eller vill han bara visa att en fri människa varken är ond eller god, utan alltid både och?

Oavsett författarens synpunkt är det här en mycket tänkvärd roman om frihet och valfrihet kontra jämnlikhet och icke-våld.

Läs den!