Familjelycka?

Avsnitt trettiofem
Jonas ser sig desperat om efter en alternativ flyktväg, men till sist får han erkänna för sig själv att han bara kan gå åt två håll varav inget av dem känns speciellt lockande. Antingen kan han försöka forcera den uppretade folkmassan, ett företag som sannolikt skulle resultera i brutna lemmar, blodiga kläder och eventuellt även en modernare typ av gatlopp i form av en inte speciellt angenäm ”crowdsurfing”. Ehhh, nej, Jonas tror inte det. Han är inte speciellt förtjust i tafsande främlingar i vanliga fall och ett gäng tafsande främlingar ute efter blod och brutna lemmar känns ännu mindre lockande. Han tittar tvekande åt andra hållet, det han kom ifrån, men inte heller det känns som något vidare alternativ. Vaktens tidigare mordiska blick känns lika mordisk som förut och påken av modell stor kan inte göra några trevliga saker med Jonas vackra anlete. Ick, Jonas kan nästan känna tyngden av påken mot sin värnlösa kropp, han kan nästan känna känslan av splittrat benmaterial och otäcka inre skador. Ehhh, nej, Jonas tror inte det. Och han har ju alltid velat prova på crowdsurfing ändå, eller hur?

Med dödsförakt vänder han sig om mot den uppretade folkmassan, tar sats, springer för allt vad tygen håller och… ouch får en svettig armbåge rakt i ansiktet. Jonas tittar upp och möter blicken hos ett gigantiskt muskelberg till man. Just som han ska börja be om nåd och kanske till och med gråta en skvätt för sympati känner han hur en hand griper tag om hans nacke och omilt rycker undan honom. När han vänder sig om möter han den mordiska blicken hos den arga och uppretade vakten.
– Nu ska du allt få din lilla fega jävel, skriker vakten och höjer påken.
– Frankie, gör något, väser Jonas ilsket och försöker se skräckinjagande ut. Något som inte är helt enkelt att göra, fasthållen som han är i den uppretade dörvaktens grepp.

Men Frankie bara tittar nervöst på honom och verkar inte veta vad hon ska göra. Jävla Frankie, hon som satt dem i den här helvetes knipan kommer att klara sig helskinnad bara för att hon haft turen att födas som kvinna (något som Jonas i och för sig kan finna en aning ironiskt). Vid denna tanke börjar Jonas lilla hjärna att snurra, om han också var kvinna skulle den elaka vakten minsann inte banka skiten ur honom! Nu är ju inte Jonas en kvinna, men han är ju en aning feminin och det kanske kan räcka? Just som Jonas tänker ge röst åt denna idiotiska och Jonas-logiska plan ser han hur bartendern kommer springande. Äntligen en gentleman! För visst har han kommit för att befria Jonas ur denna hemska knipa? Visserligen betvivlar Jonas att han skulle vara någon match för dörrvakten, för om Jonas ser ut att bli andfådd av att borsta tänderna (Vilket är sååå inte sant! Jonas är minst lika vältränad som den mordiske man som kommer att ge Jonas storstryk. Det är bara det att Jonas inte kan rå för att hans muskler inte verkar vilja växa särskilt mycket. Bara för att han är smart nog att vägra steroider, vilket Jonas misstänker dörrvakten verkligen inte är. Han äter säkert steroider till frukost varje dag!) så ser den klent byggda bartendern ut att bli andfådd av att bara tänka på ovan nämnda aktivitet.

Så skulle Jonas ha fått välja en räddare i nöden kan han lätt säga att han skulle ha valt i princip vem som helst utom denna amöba till människa. Jonas skulle ha valt någon snygg kille, någon som efter räddningen kunde ha burit bort honom i solnedgången, någon han kunnat leva lycklig med i alla sina dagar. Men som situationen ser ut just nu är Jonas inte direkt i läge att tacka nej till en sådan gest, och den unga mannen har säkert blivit kär i honom efter bara en blick på Jonas vackra ansikte (inte för att Jonas kan klandra honom) och allt han hoppas på att få i belöning för sitt osjälviska dåd är Jonas eviga tacksamhet. Och oh well, Jonas är inte den som är den, om nu bartendern som av något mirakel skulle överleva kan han väl i alla fall skicka Frankie att föra fram Jonas tacksamhet.

Jonas följer den nervöse bartendern med blicken och väntar på att han ska göra något, men med en blick på den stora arga mannen vid Jonas sida verkar han fega ur. Han bara cirklar kring de båda och vrider sina händer och ser bara mer och mer nervös ut. Men gör något människa vill Jonas skrika, men vågar inte då han är säker på att minsta rörelse från honom skulle få mannen med påken att hugga likt en uppretad kobra. Någon annan som stört sig på tönten till bartender verkar vara ovan nämnda dörrvakt, för plötsligt vänder han sig om mot bartendern, spänner ögonen i denna och ryter fram: - Om du vill något så skulle jag göra bäst i att klämma fram med det så fort som möjligt och sen låta mig fortsätta med det här utan att ha dig surrande omkring mig som en irriterande liten fluga.
Bartendern sväljer nervöst, harklar sig och börjar stammande förklara sig: - Men, men… kom igen Frank, var lite schysst nu. Damen här, han nickar mot Frankie som står bredvid, är ju en av våra stamgäster och nu har hon kommit hit med sin kille, han gör en gest mot Jonas, för att fira. De beställde precis in en flaska Dom Perignon… ehhh.

Vid detta påstående börjar bartendern se en aning nervös ut och Jonas kan hålla med om att det kanske inte var det smartaste han kunde ha sagt till den uppretade dörrvakten då den ovan nämnda flaskan nästan träffat honom i hans fula plyte.
– Ehh, hur som helst fortsätter bartendern, så verkar de uppenbarligen fira och med tanke på Dom p, den dyra champagnen de beställde så verkar det ju vara något speciellt. En förlovning kanske, han sneglar mot Frankie. Eller de kanske till och med ska gifta sig.
Det sista yttrandet verkar ha effekt på både Frankie och på dörrvakten (för att inte tala om vilken effekt det haft på stackars Jonas). Frankie har rodnat en smula och ser glad ut. Glad, hur kan hon vara glad i ett tillfälle som detta! Vakten däremot, ser kanske inte glad ut, men i alla fall en aning mindre mordisk. Han vänder sig mot Frankie: - Är det sant tjejen, ska du verkligen gifta dig med den där?