Månadens bibliotekarie.

När jag ändå, för en gångs skull, är aktiv, och detta blir mitt 100:e inlägg, kan jag lika gärna presentara månadens bibliotekarie. Denna månad går äran till en av mina personliga favorit bibliotekarier:

BUFKIN!

 

Som synes är Bufkin en flygande apa. Från början kommer han från OZ, men när Fable-världen invaderades  för tusentals år sedan flydde han till New York och jobbar nu som assistent och bibliotekarie I stadshuset, där han också har sin bostad. En gång lyckades han till och med döpa om Fabletown till Bufkintown! Visserligen varade namnbytet bara tills alla andra fick reda på det, men Bufkin är smartare än han ser ut, han har bara lite otur med sina planer. De andra invånarna i Fabletown, när de lägger märke till honom, beskriver Bufkin som sällskaplig och hårt arbetande.
Fabletown är skapad av Bill Willingham, som även ligger bakom spinoff serien Jack Of Fables.

Månadens dikt: Tranströmer!

Egentligen hade jag tänkt att följande dikt skulle vara månadens dikt i Februari, men ni vet hur lätt det är att skjuta upp inlägg. Dikten heter En simmande mörk gestalt och är hämtad ur Den halvfärdiga himlen från 1962. Jag hittade den i min pocketupplaga med samlade Tranströmer dikter 1954 - 1996. Om sanningen ska fram har jag, trots Stinas tappra försök, aldrig läst Tranströmmer. Däremot har jag uppmuntrat andra att läsa honom, samt gett bort diktsamlingar i present till folk. Vete tusan varför jag drog på det, men jag är positivt överraskad. Jag som inte brukar gilla poesi på svenska fann mig ändå dragen till bildspråket och enkelheten i dikten. Den är som ett fragment av en historia, och jag vill veta mer.

Om en för­his­to­risk mål­ning

på en klippa i Sahara:

en sim­mande mörk gestalt

i en gam­mal flod som är ung.

Utan vapen och stra­tegi,

var­ken i vila eller språng

och skild från sin egen skugga:

den gli­der på ström­mens botten.

Hen slogs för at göra sig fri

ur en slum­rande grön bild,

för att äntli­gen nå till stran­den

och bli ett med sin egen skugga.

Batman: The Dark Knight Rises.

Precis som det finns böcker som en 'måste' läsa, så kallade klassiker. Så finns det serier som måste plöjas igenom för att andra läsare ska kalla en för seriekännare. Eller i extrema fall ens få göra sin röst hörd i diskussioner. En av de klassiska hjältarna som måste tacklas är Stålmannen, en annan är Batman. Båda utgivna på förlaget D.C comics. Ett förlag som tycker tar sig själv och sin mytvärld på för stort allvar, men det är som sagt var min personliga åsikt. Jag ids inte gräva ner mig djupare i den uråldriga fejden D.C Vs Marvel. De har båda sina goda sidor. Marvel är bra på team-ups, D.C är bra på muskulösa män och patriotism.
Men åter till en av anledningarna till att läsa serier; hjältarna. I det här fallet, Batman. För några månader sedan valde jag att tackla Batman: The Dark Knight Rises Av tre anledningar.
1. Jag avskyr Stålmannen och i princip allt som har med lantisen att göra.
2. Christoper Nolans film med samma namn (dock ej samma handling).
3. Lika mycket som jag avskyr Stålis, med samma intensitet älskar jag Gotham City.

Batman: TDKR är en av grundpelarna i Batman mytoset, och hamnar alltid högt upp på folks 'att-läsa listor'. Och i likhet med lejonparten av klassiker får den alltid höga betyg. Tyvärr måste jag av flera skäl göra hyllningskören besviken. Ett av de skälen är sagans författare: Frank Miller, mest känd för Sin City. Då jag inte varit intresserad av hans utgivning kan jag inte uttala mig om början av hans karriär men ju längre tiden lider är originalitet och nytänkande två saker Frank Miller inte kan anklagas för. Vilket också kan vara befriande, både förläggare och läsare vet vad de får.

En konstant författare, när du läser ett verk av Frank Miller vet du vad du får, en Noir-värld befolkad av bittra män med grovhuggna hakor. En männens värld där kvinnorna degraderas till horor eller bordellmammor.

Tema för Mars: Hat, på riktigt.

Då var det äntligen dags  för månadens tema. Väldigt försenat, men det är ett tema som genomgått många förändringar. Från början hade jag tänkt att det skulle handla om katter och att vi skulle läsa Pelle Svanslös, det är ju ändå Marsmånad.

Men idag är det åttonde mars, internationella kvinnodagen, och jag och några vänner har precis varit på Systerskapsfestivalen. Vilket fick mig att tänka; vore det inte mer passande om temat återspeglade en aspekt på hur det är att vara kvinna?
Därför blir månadens bok Hatet - en bok om Antifeminism av Maria Sveland.
Boken tar avstamp i ett hotbrev hon fick från Breiviks fanclub och behandlar näthat som drabbar feminister, eller rättare sagt de flesta kvinnor som vågar uttala sig om något alla på nätet. Varför uppstår näthatet nu och vad får det för konskvenser?
Hatet är en rykande färsk bok och kan vara svår att få tag på. Å andra sidan, när har våra temaböcker gått att få tag på direkt?

Så, för att det är en av mina favoritböcker och för att jag tycker att alla, oavsett könsidentitet, bode läsa den om de inte redan gjort det: Flickan och skulden av Katarina Wennerstam.
Flickan och skulden är en repotagebok om det sexuella våldet. Wennerstam blandar pressklipp med utdrag ur polisrapporter och rättegångshandlingar och det är skrämmande läsning. Skrämmande men viktig.

När jag var inne på bokus.se för att ninja bilder på månadsböckerna, snubblade jag på Katrine Kielos bok Våldtäkt & romantik. Enligt beskrivningen liknar den Wennerstams bok, så jag slänger med den också.

Vilket innebär att månadens tema innehåller en bok om näthat riktat mot kvinnor och två böcker om våldtäkt och sexualiserat våld... Nästa tema jag ansvarar för får väl handla om sockervadd och moln för att kompensera det här mörkret, men interessant läsning väntas. Hoppas jag .

                                                                           Hatet:

Flickan och Skulden:

 

Våldtäkt och Romantik:

Enigma av Robert Harris

En teknisk thriller om Storbrittanniens kodknäckare under andra världskriget och deras försök att forcera Enigmakryptot, tredje riktes oknäckbara kodsystem. Romanen bygger delvis på autentiska dokument och verkliga händelser.

En roman som jag spontanfyndade på katthemmet i spetmber förra åre då jag tyckte den lät spännande.
Den visade sig dock bli alldeles för tekniskt för mig och just allt det tekniska och alla kodknäckardetaljer drar ned tempot minst sagt. Jag kan tänka mig att man har mer utbyte av denna roman om man är mer intresserad av andra världskriget än vad jag är. Det känns lite som en typisk pappa-bok om jag säger så.

// Sofia

Årskrönika 2012

Här kommer en lätt försenad årsredogörelse. Man kan nog säga att 2012 var ett ganska ljummet bokår. Där fanns en del ljusglimtar förstås men inte särskilt många. Av de som fanns kan flera (som vanligt) återfinnas i Sofias månadsteman. Kattöga och Huliganerna kommer står ut om man jämför med resten. Lite kul att de tematiskt påminner något om varandra. Jag tänker då på tiden och vad den gör med oss och våra minnen. Det som var liv och död igår är bortglömt idag.

Bläddrade igenom några tidningar som blivit liggande för några dagar sedan och hittade av en slump en krönika av Malin Persson Giolito där hon öser beröm just över Atwoods Kattöga. Krönikan handlar om dåliga böcker och att det inte finns några böcker man som är värda att läsa om man inte får ut något av det. Det är ett råd jag önskar att jag kunde följa. Jag har svårt för att sluta läsa en bok när jag väl börjat i den, sedan må den vara hur trist som helst. Vi har väl alla haft någon sådant exemplar som blivit liggande som ett dåligt samvete på nattuksbodet. Ni känner ju till min kamp med Allt. Den ligger där. Den har legat där i närmare tre år nu. Jag förutspådde den 28 oktober 2010 att en recension kunde dröja till år 2015 eftersom den är så fruktansvärt tråkig och jag hade ju inte helt fel. Kontentan av krönikan är i varje fall att det inte finns en bok i världshistorien som man "måste" läsa. Ja, förutom Kattöga. då "För den måste ni faktiskt läsa." Kan bara hålla med där, den är för bra för att missa.

Det var för övrigt inte bara jag som gillade Egan 2012. Romanen belönades med pulitzerpriset 2011 och var sjukt hypad. Helt välförjänt om ni frågar mig. Jag måste bara få påminna er om att det var här på triangeln ni hörde om Egan först (såvitt jag vet i varje fall). Hennes Slutna rum ingick nämligen i mitt skräcktema under februari 2011, en bok jag för övrigt pinsamt nog inte recenserat själv ännu. Jag tyckte att det verkade vara en lovande författare då men det saknades något. Berättelsen var bra men hon nådde inte ända fram på något sätt. Nu är hon där.

Toppen

1.      Kattöga av Margaret Atwood (Sofias val).

2.      Huliganerna kommer av Jennifer Egan.

3.      Döden i Venedig av Thomas Mann.

4.      Maken av Gun-Britt Sundström.

5.      När natten faller av Michael Cunningham.

6.      Kall feber av Jerker Virdborg (Sofias val).

7.      På stranden av Nevil Shute (Sofias val).

8.      Väggen av Marlen Haushofer (Sofias val).

9.      Salome av Mara Lee (Mitt val).

10.  Kärlekens geografi av Nina Bouraoui (Mitt val).

 

Böcker jag läst sedan tidigare: Dirty weekend.

Mitt val: 2, samt 4 som inte ingått i något månadstema.

Sofias val: 4.

Alex val: 0.

Så till årets sämsta då, till de som inte riktigt höll måttet. Det var faktiskt sjukt svårt att skrapa ihop tio stycken som verkligen sög. Ettan är förstås given, och vad gäller plats nummer två är väl ingen förvånad där heller. Nummer 3 till 5 förtjänar också de sin plats på listan. De som kommer senare på listan suger inte men de är inte det roligaste jag läst heller. Ingen direkt undvik-varning utfärdas men jag kan inte påstå att ni missar något om ni hoppar över.

Botten

1.      Filosofin i sängkammaren av Marquis de Sade (Alex val).

2.      Allt av Martina Lowden.

3.      Bergdorfblondiner av Plum Sykes.

4.      Smittad av Johanna Strömqvist.

5.      Svärmaren av Anna Bovaller.

6.      Naturen av Caroline Ringskog Ferrada-Noli (Mitt val).

7.      Känner vi varann? av Karen Shepard.

8.      Motsatsen till kärlek av Julie Buxbaum.

9.      Mercurium av Ann Rosman.

10.  Den sista myten av Sigge Eklund.

 

Mitt val: 1, samt 8 som inte ingått i något månadstema.

Sofias val: 0.

Alex val: 1.

Stina

You inherit five million dollars the same day aliens land on earth and say they´re gonna blow it up in two months. What do you do?

Har du nånsin fått den klassiska frågan: ”Vad skulle du göra om du visste att gjorden skulle gå under?” Vad har du svarat? Festa, resa jorden runt, bjuda släkt och vänner på en jättefest, anordna en orgie? I På stranden av Nevil Shute får man anledning att omvärdera sitt svar. Kanske skulle man inte göra någon av de sakerna. Kanske skulle man bara fortsätta att leva sitt vanliga liv så långt det var möjligt.

När vi kommer in i berättelsen är det känt sedan länge att jordens befolkning är dömd. Tredje världskriget och kärnvapenkrig har gjort att radioaktivt stoft breder ut sig. Större delen av människorna har redan dukat under, och Melbourne, Australien där vi befinner oss är en av de sista utposterna. Många lever sitt liv som vanligt. De planterar växter, uppfostrar sina barn och planerar för en framtid som aldrig ska komma. Men vad ska man göra? Ska man lägga sig ner och dö eller hoppas på att det trots allt finns en chans. Även om man vet att det är slutet så är det inte över förrän det är över.

Vissa hanterar det annorlunda och partar som att det inte fanns en morgondag. Moira är en av dem. Men det förändras när hon möter Dwight. HON förändras när hon möter Dwight.  Han är amerikan och arbetar ombord på en ubåt. USA har redan drabbats (förmodligen var det de som startade det) och hans fru och barn har redan dukat under. Moira och Dwight är ett omaka par. Hon vet om att det är för sent för henne och att hon aldrig kommer att få chansen att skaffa man och barn. Hon dras till Dwight men vet att han aldrig kommer att bli hennes. Han är trogen sin döda fru och har inte på långa vägar sörjt klart. Deras kärlekshistoria är över innan den börjat. Kanske om det funnits mer tid. Men tid är något de inte har.

Det här är drabbande, sorgligt och skrämmande, och Shute lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida av känsloskalan. Med tanke på temat och de människor och historier som berättas hade det i händerna på fel person lätt kunnat förvandlas till en gråtmild patetisk smörja. Men Shute vet vad han gör. Det är inte de stora gesterna som betyder mest. Det är i det vardagliga, i de små detaljerna som det viktiga ryms. Där finns det som betyder något.

Så, dags för dagens lunchfråga igen: ”You inherit five million dollars the same day aliens land on earth and say they´re gonna blow it up in two months. What do you do?”

Stina

Väggen

Väggen av Marlen Haushofer är en av månadsböckerna från Sofias dystopiska månadstema december 2011. Det blev mitt val baserat på quizen, och jag måste säga att jag knappast hade kunnat hoppas på något bättre. Den blev en av mina topp tio-böcker lästa under förra året. När jag tänker efter så tog sig faktiskt samtliga av decembers månadsböcker sig in på denna lista (Väggen på plats nummer 8, Kall feber på plats nummer 6 och På stranden på plats nummer 7), en eloge till dig Sofia - ett mycket bra tema.

Väggen är en lågmäld dystopi där en namnlös medelålders kvinna av okänd anledning finner sig avskuren från resten av världen av en osynlig vägg. Hon befinner sig på semester i en stuga i de österrikiska alperna och vännerna har åkt ner till den närbelägna byn. När de inte återvänder ger hon sig iväg till fots för att leta reda på dem och det är så hon upptäcker den, Väggen. På hennes sida är världen som den alltid har varit, men på den andra sidan har något hänt. Människor och djur är frysta och orörliga. På den sidan finns bara död.

Chocken och förvirringen förbyts så småningom av insikten att hon är ensam kvar, helt och hållet hänvisad åt sig själv. Sakta bygger hon upp ett nytt liv med nya vardagliga rutiner. Djuren som blivit kvarlämnade har hamnat på hennes ansvar, och orkar hon inte fortsätta för sin egen skull så måste hon fortsätta för deras. De blir hennes räddning lika mycket som hon blir deras. Jag uppskattar verkligen hennes sätt att skildra samtliga djur i den här berättelsen. Finaste beskrivningen av relationen mellan människa och djur sedan Marianne och hennes Muffin i Oates Det var vi som var Mulvaneys.
Det händer egentligen inte särskilt mycket mer än vad som redogjorts för ovan. Persongalleriet är av naturliga skäl begränsat liksom dialogmöjligheterna. Vi får följa det dagliga livet på gården, men det viktigaste är inte det yttre utan det inre skeendet. Huvudpersonen reflekterar över sitt tidigare liv och det nuvarande och kommer på sätt och vis att bli tillfreds med det som skett. Så gott det nu går för det finns sådant som det inte går att vänja sig vid.

Boken berättas i tillbakablickar av huvudpersonen som skriver ner sin historia på de pappsbitar hon lyckats hitta i stugan. Hon skriver av ett slags tvång, i ett försök att behålla förnuftet. Cirka två år har gått sedan dagen då hon första gången upptäckte väggen. Djuren har blivit hennes nya familj. Där finns hunden Lo som blivit mer vän än hund, kossan Bella, Bellas tjurkalv och några katter. Redan i början får vi veta att något har hänt Lo och sorgen och saknaden genomsyrar bitvis berättelsen. Hon som redan har förlorat allt en gång har förlorat igen.

Men ändå. Världen kanske har gått under, men det är inte slutet. Allt går vidare. Någonting nytt är redan på väg. För att vara en dystopi får man väl se det som ett ovanligt hoppingivande slut.

Väggen blev film så sent som förra året. Hittade två trailers, tyvärr bara på tyska, men har man läst boken förstår man ju sammanhanget ändå.

 

Stina

Kall feber

Kall feber är Jerker Virdborgs första renodlade dystopi där inspirationen hämtats från Karin Boyes Kallocain. Vad gäller dystopier kan jag inte tänka mig en svensk författare bättre lämpad at ta sig an denna genre än Virdborg. Hans tidigare berättelser präglas alla av en underliggande oro. Det finns en inbyggd undergångskänsla även om det som skildras vid första anblicken inte uppvisar några anomalier. Ibland är en ros bara en ros, men i Virdborgs värld ska man inte vara för säker. Han hittar ständigt nya sätt att sätta vardagens lagar ur spel.

Jag har inte läst Boyes verk ännu men den har legat på min att läsa-lista under en mindre evighet.  Fyndade den inbunden på loppis igår för det facila priset av fem kronor, så i år kanske det äntligen blir av. Det skulle vara kul att läsa den medan Kall feber ännu finns i färskt minne.

I Kall feber får vi följa Karin, en framstående blodforskare som i hård konkurrens lyckats få tjänst i den stora forskarstaden. Det är en ära och ett privilegie att ha nått så långt i karriären, men väl på plats finner Karin att det lämnar mer att önska. Hennes lägenhet är till exempel mindre än de andra forskarnas och hon får mindre anslag än forskare inom samma fält. Detta är såklart oacceptabelt, och går det inte att lösa på ett resonabelt sätt så är ju alltid sabotage en lösning. Men snart ska Karin få bekymmer av ett helt annat och mer brådskande slag. Allt står nämligen inte rätt till i forskarstaden.  Det pågår experiment bakom stängda dörrar till och snart sprider sig en sjukdom som få känner till och ännu färre vill kännas vid.

Med tanke på att det är en dystopi, dessutom baserad på Boye, så är ju ramarna givna redan från början. Vi vet att det kommer att gå åt helvete. Som vanligt byggs stämningen upp mästerligt, där gör Virdborg ingen besviken. Det svåra här består väl närmast i att få det att hålla ända till slutet. Det tycker jag att han lyckas med. När det brakar åt helvete gör det det med besked. Det är surrealistiskt och oroande. Som att befinna sig i en febrig mardröm.

Stina