En kärleksförklaring till podcasts.

Följande inlägg, som berör en podcast, frångår bloggens primära syfte. Men visst känns det som vi kan vara liberala med bloggens innehåll? Bilder, video, podcast, huvudsaken är väl att det har anknytning till oss och vår mytologi? Bloggen är ett roligt sätt att veta vad som händer i varandras liv.
Och mitt liv har de senaste åren dominerats av podcasts, eller dominerats kanske är att ta i, ska vi kalla det soundtrack istället? Jag gillar podcasts, både som fenomen och idé men i den uppsjö som finns i podcastvärlden är det svårt att hinna med allt en är intresserad av och tyvärr har jag inte mycket tålamod när det kommer till saker som dålig ljudproduktion eller irriterande röster, trots intressant ämne. Exempelvis gav jag igår upp New York libraries avsnitt om Emmet Till efter tio minuter. Inte för att det var ointressant, långt ifrån, men jag stod bara inte ut med moderatorns konstanta snörvlande. Bortsett från det avsnittet brukar New York public library ha god kvalité på sin podcast, både till produktion och ämne, ett tips är avsnittet med Ta-Nehisi Coates. Ett avsnitt som gjorde att jag tog med Coates i februris månadstema, Black history month.

Men jag klamrar mig fast vid den demokratiska tanken i att vem som helst kan starta en podd, om vad som helst, i teorin i alla fall. Sedan det relativt nya fenomenet startade har utvecklingen gått framåt, som sig bör och en podcast behöver inte längre bara vara två vita csnubbar som sitter och snackar. Även om sådana fortfarande finns, ett exempel är den smått fantastiska Decemberpodden av ... och ...

Vem hade trott att det var så roligt att lyssna på två snubbar existentiella ångest och tankar kring impotens, alltid impotens. Idag finns det podcasts om allt och min första tanke inför ett ämne är ofta om det antagligen finns en youtube-video eller en podd om ämnet.

Så, för att ytterligare undvika det jag egentligen borde göra, både gällande livet i stort och boktriangeln i synnerhet tänkte jag, när andan faller på tipsa om några olika poddar. Och gärna bli tipsad tillbaka om ni har någon podd jag absolut inte får missa att lyssna på. vad letar ni efter i en podcast? 

Månadens bibliotekarie; September

Som en Fenix fågel reser den sig ur askan som bildats under glömskans och inaktivitetens tidevarv. Nyväckt och full med livslust reser den sig och skakar på den ståtliga fjäderdräkten. Ur dess strupe frammanas ett rop, ett glädjetjut; Alex har fåttt arslet ur, nu vankas det bibliotekarier! 

Månadens bibliotekarie heter Irene Hussvig och är huvudpersonen i Sara Paborns roman Blybröllop.
Irene arbetar på ett litet bibliotek i en småstad någonstans i Sverige, hon är gift med kabeldragaren Horst och har två vuxna barn.
Ärligt talat verkar Horst vara ett riktigt prakt-arsel. En självgod pösmunk som alltid vet bäst och inte har något problem att köra över sin omgivning som en ångvält. Synnerligen öerkörd blir såklart hans fru som både får se sin läshörna på vinden ersatt av ett musikrum, enbart för Horsts nöje, samt få sin boksamling bortkastad utan förvarning.
Makens handling, i kombination med bibliotekschefens idé att ersätta bibliotekets lyriksamling med en kareokehörna gör att det äntligen rinner över för Irene och hon bestämmer sig för att mörda Horst. Till sin hjälp har hon sin mors gamla blytyngder och en samling gamla naturvetenskapsböcker. Så nog är hon driftig, månadens bibliotekarie.

Blybröllop av Sara Paborn

Månadstema juli: Cilla Naumann

Jag har inte orkat öppna en bok sedan i början av maj och hade helt glömt att jag hade temat för juli månad. Snart åker vi på semester för, förhoppningsvis, lite välförtjänt vila och avkoppling och därför känns det dags att lägga ut boktemat innan dess, för annars kommer det helt enkelt inte att bli av.

Det har varit något av en jobbig vår så jag hoppas på att hinna ladda batterierna lite och få lust till såväl bokläsning som bloggande under semestern. Det återstår dock att se hur det blir med det, men ni lär väl om inte annat märka av min aktivitet på bloggen hur går.

I alla fall så kör jag på ett säkert kort nu i juli månad och väljer två böcker av Cilla Naumann, som jag vet att både jag och Stina tidigare här läst både romaner, noveller och ungdomsböcker av tidigare under bloggens historia. Eftersom det är Almedalsvecka för tillfället och det känns passande med en bok som har ett tema som är högaktuellt i och med SD:s framgångar och diskussionerna kring flyktingpolitiken blir det hennes sjätte roman "Fly" som blir månadens bok.

Den utspelar sig på en icke namngiven flyktinganläggning som skapats för att lösa Europas flyktingproblem. Flyktingarna sorteras efter vilka som ska få tillträde till unionen och vilka som inte ska få det och vi får följa det hela genom ögonen på de tre huvudpersonerna.

Orkar man kan man även ta sig ann hennes "Vad ser du nu", som låter läsaren lära känna en kvinna genom ögonen på hennes väninna, make, mamma och dotter.

// Sofia

På en vacker men avlägsen halvö, en välbevakad enklav i unionen, inleds ett försök att lösa ett av Europas stora problem. Här har man låtit bygga ett litet mönstersamhälle där de nyanlända samlas upp innan de slussas vidare till medlemsländerna efter rigorösa kontroller; de som saknar giltiga papper skickas obönhörligen tillbaka.

Till denna plats anländer romanens tre huvudpersoner – Marianne, Willy och Leila – av olika skäl. Marianne, frånskild jurist som lockats av projektets lovvärda målsättning, har fått arbete som handläggare, ett arbete som hon blir djupt engagerad i. Willy, minister i sitt hemlands regering, har utsetts till högsta chef för anläggningen och insett att han för trovärdighetens skull måste bosätta sig på platsen. Leila, som behärskar tre språk, har anställts som tolk men är i själva verket där av helt andra skäl som bara några få känner till. Mellan Marianne och Leila uppstår en nära vänskap, och Mariannes förhållande till Willy utvecklas till en kärlekshistoria som måste döljas för omgivningen.

Dessa tre människors liv och röster flätas samman till en fängslande berättelse där det är uppenbart att varje ytterligare vittne omkullkastar handlingen och där frågan om hur det kunde hända återstår för omvärlden att söka svaret på.

Fly, som är Cilla Naumanns sjätte roman, kan ses som en kuslig framtidsvision eller en skrämmande beskrivning av det som redan är verklighet: ett spel mellan oss innanför gränserna och dem utanför. Ur denna skildring av rädsla och korrumperad makt växer också dramat om de tre huvudpersonernas vänskap, kärlek och lojalitet.

På en vacker men avlägsen halvö, en välbevakad enklav i unionen, inleds ett försök att lösa ett av Europas stora problem. Här har man låtit bygga ett litet mönstersamhälle där de nyanlända samlas upp innan de slussas vidare till medlemsländerna efter rigorösa kontroller; de som saknar giltiga papper skickas obönhörligen tillbaka.

Till denna plats anländer romanens tre huvudpersoner – Marianne, Willy och Leila – av olika skäl. Marianne, frånskild jurist som lockats av projektets lovvärda målsättning, har fått arbete som handläggare, ett arbete som hon blir djupt engagerad i. Willy, minister i sitt hemlands regering, har utsetts till högsta chef för anläggningen och insett att han för trovärdighetens skull måste bosätta sig på platsen. Leila, som behärskar tre språk, har anställts som tolk men är i själva verket där av helt andra skäl som bara några få känner till. Mellan Marianne och Leila uppstår en nära vänskap, och Mariannes förhållande till Willy utvecklas till en kärlekshistoria som måste döljas för omgivningen.

Dessa tre människors liv och röster flätas samman till en fängslande berättelse där det är uppenbart att varje ytterligare vittne omkullkastar handlingen och där frågan om hur det kunde hända återstår för omvärlden att söka svaret på.

Fly, som är Cilla Naumanns sjätte roman, kan ses som en kuslig framtidsvision eller en skrämmande beskrivning av det som redan är verklighet: ett spel mellan oss innanför gränserna och dem utanför. Ur denna skildring av rädsla och korrumperad makt växer också dramat om de tre huvudpersonernas vänskap, kärlek och lojalitet.

Läppar som de älskat kysser ingen

Gabriela Mistrals dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg var den andra månadsboken från juni 2014. Här ryms dikter såväl som prosa och förstås ingår också de välkända Mödrarnas sånger i samlingen.

Jag föredrar Mistrals lite mer avskalade verk framför prosastyckena. Barnvisorna från Ternura är enkla och naiva men har en lekfullhet som gör dem svåra att motstå. Decolación som betyder förtvivlan kan tyckas som något av en motpol till dessa. Mistral har själv beskrivit den som en bitter bok, och muntert är det inte, men det är förtvivlan och mörker skildrat med lätt hand, och vissa av dikterna är inte helt olika barnvisorna till formen. Dikten Våra dödas ben och knotor är en ramsa med makabert innehåll: Våra dödas ben och knotor/ kan beredas till ett fint extrakt./ Läppar som de älskat kysser ingen,/ om på dessa läppar det blir lagt. Och älskarens svek skildras i folkvisestil:

Ballad

Han följde hem en annan;
jag såg dem gå förbi.
Som vanligt sjöng på vägen
blott vindens melodi.
Och dessa usla ögon
såg honom gå förbi!

Hans kärlek får en annan
på jordens blomsteräng.
Ett rosenblad har taggar;
en sång har slutrefräng.
Men honom får en annan
på jordens blomsteräng.

Nu kysser han en annan
på stranden till vårt hav;
citrongul är den måne,
som böljan glittrar av.
Mitt blod skall ej mer svalla
av brus från detta hav!

För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring.
De två ser himlen öppen.
(Gud säger ingenting!)
För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring!

Däremot har jag svårare för hennes mest kända verk, Mödrarnas sånger, kanske för att jag inte tycker att det allra största i en kvinnas liv är att bli mor. Jag får inte ut särskilt mycket av dessa prosadikter och jag har svårt för den idealiserade bilden av moderskapet.

Av dikterna på detta tema föredrar jag i så fall den mer nedtonade Vaggsång.

Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid dyningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.

Desperationen från de tidigare dikterna saknas. Här finns en stillhet och ett lugn, som när man känner till bakgrunden också måste rymma en oerhörd sorg, som jag tycker berör långt mer än de ordrika desperata modersdikterna.

Således en samling som rymmer både det makabra och det finstämda. Tyvärr också det bitvis sövande, men sammantaget ändå en rätt fin ny bekantskap.

Stina

Oh gränslösa ångest, ovissa väg!

Då var äntligen Pablo Neruda och hans tjugo kärleksdikter avbockade från Att läsa-listan. Den var en av månadsböckerna i Sofias Nobelpristagartema från juni 2014, men blev alltså utläst först i år. Med tanke på min uppladdning på en sisådär två och ett halvt år kan jag inte påstå att den levde upp till förväntningarna.

Det finns några stycken här och där som blixtrar till, där orden glöder och man måste stanna upp och läsa om, men de är för få. Oftare finner jag hans formuleringar högtravande och trista. Bitvis tycker jag nästan att det blir lite parodiskt med allt Åh!-ande och O-ande. Det är så dramatisk att man inte vet vart man ska ta vägen.

Åh bröstens bägare! Åh dina frånvarande ögon!
Åh ditt skötes rosor! Åh stilla och sorgsna röst!

Åh, kom igen! (Obs, min kommentar, ej Nerudas).

Och är det bara jag, eller blir ni också lite fnissiga av nästa stycke? Jag tänker främst då på ångesten och den ovissa vägen...

Du min kvinnokropp, jag håller fast vid din skönhet.
Min törst, min gränslösa ångest, min ovissa väg!
Mörka flodbäddar där den eviga törsten flyter,
där tröttheten och den ändlösa smärtan flyter.

Det enda jag på allvar gillade i det här verket var den sista förtvivlade sången. Jag gillar rytmen , de många fina formuleringarna och den ödesmättade stämningen. Den är visserligen högtravande, men här gör det ingenting för Neruda får det att lyfta. Bara formuleringen Allt i dig var skeppsbrott! gör den här diktsamlingen värd att äga.

I dig samlades strid och flykt.
Från dig flydde sångfåglarnas vingslag.

Allt slukade du, som avstånd.
Som havet, som tiden. Allt i dig var skeppsbrott!

Det var anfallets och kyssens glada stund.
Häpnadens ögonblick, brinnande som en fyrbåk.

Lotsens oro, den förblindade dykarens raseri,
kärlekens dunkla berusning, allt i dig var skeppsbrott!

Tyvärr krävs mer än en förtvivlad sång, hur superb den än må vara, för att betyget ska bli annat än medelmåttigt.

Stina

Novellfrossa

Här kommer min sedvanligt sena presentationen av månadstema: denna gång ett kombinerat för november/mars. Ber om ursäkt tjejer, men ni är ju luttrade vid det här laget. Eftersom jag är alldeles för sent ute väljer jag bara en bok per månad, så jag hoppas att ni har ork och lust att läsa båda. Om inte annat kanske ni åtminstone hinner läsa en novell per samling, för noveller är vad som bjuds denna gång. Det blir således triss i noveller, då jag sett att även Sofia fastnat för noveller i sitt månadstema för april. Vad ska man säga, great minds think alike.

Vi börjar med novembers månadsbok The Alphabet of Birds som är den sydafrikanske författaren S J Naudés debut. Samlingen består av sju fristående, men samtidigt sammankopplade, noveller som utforskar teman som död, sorg och längtan. 

Johanna Adorjáns Mina 500 bästa vänner utspelar sig i ett nutida Berlin. Vi får träffa ett antal karaktärer som alla strävar efter sina egna fåfänga mål. Det verkar inte vara de mest sympatiska personerna vi får stifta bekantskap med. Jag har en känsla av att med vänner som dessa behövs nog inga fiender. De befolkar borden på de dyraste restaurangerna kväll efter kväll och ibland när allt stämmer ligger det ett speciellt daller i luften – om än kort.

Månadens böcker

November 2016: The Alphabet of Birds av S J Naudé, 2015.

Mars 2017: Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján, 2015.


Stina

Aprils månadstema: Svenska noveller

Det har varit mycket nu de första månaderna 2017 och det har tyvärr inte blivit mycket läst hittills i år. Hoppas på att ta igen det under kommande delen av året. Har ni några riktigt läsvärda tips får ni gärna hojta! Eftersom det varit så mycket nu på sistone har jag varit ute i senaste laget med att välja boktema för april, och eftersom jag känner att jag inte orkar ett riktigt mastodonttema just nu har jag valt tema svenska noveller.

Månadens bok är därför "Grand mal" (2011) av Linda Boström Knausgård. Författaren till boken har tidigare gett ut diktsamlingar och novellsamlingen är hennes första prosabok. Jag har förstått att själva inledningen av samlingen är något alldeles extra och eftersom jag ju är en sucker för riktigt bra inledningar få ju bara detta mig att vilja se om den lever upp till hypen.

Orkar man tänkte jag också att vi skulle ta oss ann Lina Wolffs novellsamling "Många människor dör som du" (2009). Det är hennes debut och ska handla om realistiska historier där plötsligt något skevt inträffar. Låter lovande!

// Sofia

Under all denna vinter. Eller konsten att baka perfekta lavendelskorpor.

Första gången jag stötte på Negar Naseh, författaren till Under all denna vinter  var för något år sedan på Bokcafé Pilgatan. Hon höll författarföreläsning och jag tyckte det kunde vara kul med en bok som utspelar sig i Västerbotten. Det är ju roligt att läsa böcker som utspelar sig i närmiljön. Dessutom verkade Under all denna vinter intressant. Ett slags kammarspel mellan en ung kvinna, hennes sambo och kvinnans mamma. Och ni vet hur förtjust jag är i kammarspel. Jag hade inte jättehöga förväntningar på boken när jag började läsa, annat än den skulle handla om det psykologiska spelet mellan mor och dotter. Tyvärr blev jag besviken, även med de låga förväntningarna. Vissa stycken var riktigt igenkännande och välskrivna, bokens huvudperson är besatt av att allt ska vara perfekt när modern kommer och hälsar på, en besatthet som bland annat tar sig i uttryck i maniskt bakande i jakten på de perfekta lavendelskorpor. Ett tankesätt jag känner igen från mig själv, inte att baka lavendelskorpor men att allt måste stämma när föräldrarna kommer på besök, fast de själva kanske inte uttryckt en önskan om denna falska fasad så innebär det alltid stress och lite ångest när de kommer på besök.
Tyvärr räcker inte stunderna av igenkänning till för att ge berättelsen någon tyngd och som vanligt när jag läser något den senaste tiden blir jag nyfiken på varför författaren valt att inkludera just de tillbakablickarna. Med tanke på att boken gör så stor grej av att handla om det psykologiska spelet och makten mellan de inblandade kunde jag önska att handlingen gick mer på djupet och visade fler bilder från personernas förflutna så vi vet vad som lett fram till bokens så kallade explosiva uppgörelse. Eller i mina ögon rätt fånigt slut. Ett slut som påminner om det lika fåniga slutet i Martina Haags bok Det är något som inte stämmer.
Boken är uppdelad i två delar, berättelsen och en blandning av en arbetsbok och författarens dagbok. Eftersom det är flera månader sedan jag läste boken har jag svår att minnas exakta stycken från arbetsboken, men jag kan dra mig till minnes att jag fann den intressant. 

Månadens dikt.

Eftersom jag igår glömde att uppmärksamma världspoesi-dagen som UNESCO instiftade för några år sedan kan det vara en idé att återigen damma av inslaget Månadens dikt. 
Månadens dikt kommer från en, på bloggen, gammal favorit; den finlandssvenska poeten Edith Södergran, vars bildspråk bara fortsätter att fascinera en ju fler av hennes alster än läser. En poet som dessutom är extra aktuell för den här bloggen då jag igår fick ett stipendium för att studera finlandssvensk litteratur i Helsingfors i tre veckor i sommar. Hur kul verkar inte det :)

Hur som helst, här är månadens dikt;

NORDISK VÅR 

Alla mina luftslott ha smultit som snö, 

alla mina drömmar ha runnit som vatten, 

av allt vad jag älskat har jag endast kvar 

en blå himmel och några bleka stjärnor. 

Vinden rör sig sakta mellan träden. 

Tomheten vilar. Vattnet är tyst. 

Den gamla granen står vaken och tänker 

på det vita molnet, han i drömmen kysst. 

                        

Edith Södergran som ung

Södergran och katten Tom

Flickorna av Emma Cline.

Mitt intresse för Manson-kulten tog sin början för ca två år sedan då jag upptäckte Karina Longworths fantastiska podcast You must remember this. http://www.youmustrememberthispodcast.com
Gissningsvis kommer ett senare inlägg som mer i detalj behandlar podcasten, för tillfället nöjer jag mig med en rekommendation.

Manson-kulten och de mord kulten genomförde är en del i vår moderna kulturkanon och det är svårt att vara intresserad av populärkultur och samtidigt undvika information om kulten.
Själv var jag inte särskilt intresserad, visserligen kände jag till morden och att Manson idag sitter i fängelse, men intresset gick aldrig djupare än så.

Efter att ha lyssnat sönder Longworths serie om kulten och dess kontext bestämde jag mig dock för att ta mig an Flickorna av Emma Cline. Boken har varit en snackis inom kulturvärlden och Cline har hyllats i pressen, inte bara för en stark debutroman utan även sin ungdom. Jag kanske verkar bitter nu, men personligen tycker jag inte att 27 år är ungt nog för epitetet litterärt underbarn. Det är möjligt att vara en intressant, ungt debutant utan att kallas för underbarn.
Romanen var svår att få tag på, dels för att den är hyfsat nyutkommen, dess rykte och dels att jag ville läsa den på engelska.

Dock skall det påpekas att jag kanske inte fick uppleva berättelsens fulla potential då jag inte bara blev nödd att läsa boken på svenska utan även som ljudbok. Ett format jag vanligtvis gillar men kanske berättelsens språk är av den karaktär att det bör upplevas med så få led som möjligt? Inte för att översättningen är undermålig, och ljudbok är huvudmediet för min litteraturkonsumtion nu för tiden, utan för den distans de extra leden skapar mellan författaren, berättelsen och läsaren. Å andra sidan är det en fråga jag ställer varje gång jag läser någonting i översättning, en frågeställning som på senare tid utökats till att innefatta ljudböcker, dess uppläsare och produktion.

För att använda ett av mina favorituttryck; något i berättelsen skaver. För att försöka få klarhet i vad har jag läst ett flertal recensioner, som många påpekar två saker; Cline är framför allt en bildkonstnär som använder sig av textuellt uttryck. Berättelsen finns där och innan boken ens öppnas vet vi var berättelsen kommer att hamna. Kanske inte var huvudpersonen kommer att befinna sig, men då Cline valt att göra fiktion av en känd kult och ett välkänt mord vet vi de stora dragen. Kanske det är därför som Cline väljer att lägga allt krut på persongalleriet, inte på männen som är platta karaktärer, utan på som titeln lyder; Flickorna. Flickornas utseenden beskrivs detaljerat och är av stort intresse, både av författaren och huvudpersonen, Evie, ur vars perspektiv berättelsen utspelas.
Det andra stället, där berättelsen verkligen skaver är ramberättelsen, om Evie, den vuxna kvinnan, genom vars minnen vi får uppleva berättelsen och Susanne, fjortonåringen hon tänker tillbaka på. Även fast det är samma person möter vi en distans mellan dem, en undran över hur Susanne, gått från att vara medlem, om än i utkanten, av en Manson-liknande kult till att vara personen som berättar om det. Även om flickornas porträtt är tydliga är det en distanserad berättare vi möter. Förmodligen är det naturligt, att en person med den bakgrunden försöker distansera sig, och vem är egentligen samma person idag som när en var fjorton? Men författaren gör varken läsaren eller berättelsen några tjänster. Efter läsningen känner jag att berättelsen hade tjänat på om författaren hade beskrivit en fiktiv kult och inte dragit så mycket inspiration från Manson-kulten, inte bara för att berättelsen hade blivit friare utan också för att läsaren i nuläget distraheras till att gissa vilka händelser i verkligheten som inspirerade vissa stycken i boken. Sedan kan en åter fundera på ramberättelsen, varför valde författaren just den miljön och de karaktärerna? Alltså, jag vet inte. jag skulle vilja ge berättelsen ett högre betyg, vissa stycken i boken är väldigt, väldigt intressanta och Cline är kompetent när det kommer till att skildra karaktärernas psykologi och känsloliv. Ändå räcker det inte till och slutbetyget blir ett starkt Meh.

Tvillingarna: Den magiska pennan av Francine Pascal

När jag äntligen fick tag på en ny tvillingbok, förra året blev ju inte en endast utläst, var det ju lite otur att jag fick tag på en så fånig som just denna. Huvudintrigen är att det är sommarlov och de uttråkade tvillingarna efter att ha varit hemma och haft tråkigt får åka på sommarläger.

Elisabeth är förfärligt lillgammal och har planer på att krysta ur sig en deckare under sommarlägrets skrivkurs, synd bara att inspiration tryter. Hon är dock inte lika irriterande som lägerkamraten som inte kan låta bli att strö Shakespeare-citat omkring sig hela tiden – tala om att ta sig själv på för stort allvar....

Fånigast av allt är dock intrigen – Elisabeth hittar en märklig penna i en grotta, en penna som med Elisabeth som hjälp spottar ur sig en deckarhistoria som får Elisabeth att tro att hennes systers liv är i fara....

Med andra ord, gör inte om mitt misstag och läs denna röra till bok, utan läs något annat. Typ vad som helt (utom de Sade, det enda jag kan komma på som faktiskt är värre....)

// Sofia

Bokåret 2016

Förra året var jag föräldraledig större delen av året, men ändå (eller kanske trots detta) hann jag bara med att läsa ut 45 böcker. Ganska många bra skulle jag dessutom vilja säga (dock faktiskt ingen 10-poängare) och kanske aningens mindre skräp än vad jag läst på senare år. Det kan ha att göra med att mitt lager av kioskdeckare, tvillingböcker och annat av tveksam kvalitet ganska stadigt hållit sig på 0 hela 2016, he he. Jag tror faktiskt inte att jag läste ut vare sig någon tvillingbok eller någon kioskdeckare på hela året, vilket väl får sägas vara lite sorgligt. Jag hoppas på att år 2017 kommer att bjuda på mer av det och har faktiskt redan hunnit påbörja årets första tvillingbok – yay!

Men låt oss då till att börja med titta på förra årets allra bästa böcker, nämligen topp-tio-böckerna;

1. Kriget har inget kvinnligt ansikte avSvetlana Aleksijevitj  (Mitt val)
2. By nightfall av Michael Cunningham/American hotel av Sara Stridsberg.
3. En tid för mirakel av Karen Thompson Walker
4. Gudarna av Elin Cullhed (Stinas val)
5. Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij (Stinas val)
6. Kristin Lavransdotter. Brudkronan av Sigrid Undset (Mitt val)
7. Den nya människan av Boel Bermann
8. Den sommaren av Jillian och Mariko Tamaki (Stinas val)
9. Märkliga dagar av Michael Cunningham (Mitt val)
10. Looking for Alaska av John Green (Alex val)

Till att börja med måste jag säga att det var riktigt kul att så många av våra bok-teman placerade sig på min topplista, hela 7 av böckerna på listan är en tema-bok. Det måste ju vara nytt rekord?! Stina och jag lyckades placera in hela 3 böcker var och Alex 1. Tyvärr kan jag bara konstatera att även bottenlistan uppvisar nytt rekord i antal botten-böcker som vi läst som månadsteman. Mer om det senare dock.

Av böckerna på tio-topplistan skulle jag säga att flertalet av dem faktiskt är riktiga höjdarböcker och att det var svårt att välja ut vilka tio som skulle få plats på listan. Böcker som jag också gillade och som helt enkelt inte kom med på grund av konkurrensen var bland annat Vitsvit  av Athena Farrokhzad (Alex val), Just kids av Patti Smith (Alex val) och Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman.

Tack vare mitt nobelpristagar-tema, samt antagligen även i vanlig ordning Alex, blev även hela 9 nobelpristagar-romaner lästa. Sen blev det även ovanlig mycket poesi och biografier lästa i år, 4 respektive 5, och som vanligt när det gäller litteratur jag vanligtvis inte läser gissar jag på att det är Alex förtjänst.

Sen slank ju en hel del dystopier och SF-littertur med i mixen också vilket nog till största delen beror på att jag har en faiblesse för sådant. En ganska bra mix totalt  sett måste jag säga!

Årets författarnyhet måste för övrigt vara  Michael Cunningham som jag läste för första gången i år och som placerade sig på min tio-i-topp-lista med hela två böcker. Go you Michael! Och go you, Stina, som rekommenderade honom.





Så till bottenböckerna då, och det var ovanligt nog svårt att hitta 10 böcker som verkligen platsade på listan (även om plats 1-9 verkligen var värda sin plats...):

Botten-böckerna
1. Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg
2. Låna är silver, Råna är guld av Catharina Ingelman-Sundberg
3. Svält av Knut Hamsun (Mitt val)
4. Stjärnklart av Lars Wilderäng (Mitt val)
5. Den första kretsen av Alexander Solsjenitsyn (Mitt val)
6. Flickan från ingenstans Justin Cronin (Mitt val)
7. Värdshuset Jamaica av Daphne du Maurier
8. Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström (Alex val)
9. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen (Alex val)
10. Aldrig två gånger av Wislawa Szymborgska (Sofias val)

Ja, toppnotering var det även här alltså gällande antalet tema-böcker och med skäms-mössan på får jag medge att jag lyckades placera hela 5 böcker på listan medan 2 av Alex böcker också kom med. Dock kom den sista boken med på listan ganska oförtjänt. Den var inget botten-napp utan ändå ganska ok, men kom med helt enkelt för att jag läst så få dåliga böcker förra året.

Men jag har på känn att det här blir året då jag äntligen får ordning på mina teman och jag förutspår att mina böcker kommer att ligga i topp på topp-10-listan. Ha ha, man kan ju hoppas i alla fall!

// Sofia

Snöstormen av Vladimir Sorokin

Det här var månadsboken i december 2016, och den har legat som ett lite dåligt samvete här hemma ända tills jag för några veckor sedan läste ut den lite stressad av det faktum att jag var inne på sista omlånet och att den var tvungen att lämnas tillbaka om jag inte vill betala böter för den (och så bra var den verkligen inte!).

I alla fall så handlar den om läkaren Platon Iljitj som desperat måste komma fram till en liten by för att vaccinera byborna mot vad som verkar vara ett zombieutbrott. Tyvärr går det hela inte hans väg då vädrets makter inte är på hans sida. Men tillsammans med en brödkusk (ryskt påfund?) kommer han sent omsider ut på vägarna, även om det ena hindret efter det andra kommer i deras väg....

Jag kan säga så mycket som att det här inte liknar något jag läst tidigare. Den känns delvis som en gammal rysk klassiker genom sin ålderdomliga miljö och delvis som en skruvad framtidsvision genom ingredienser som hästar, och människor, små som höns respektive jättelika meterhöga. Men framför allt känns den väldigt, väldigt rysk och jag känner att det nog till och med kan sägas ha blivit en överdos Ryssland för min smak. Härnäst ska jag ge mig i kast med en hederlig gammal amerikansk dystopi där man mer vet vad man har att vänta och definitivt inte behöver läsa om slädar som åker in i näsan på fallna jättar.....
// Sofia

American Hotel av Sara Stridsberg

Årets sista utlästa bok var ingen bok i sig, utan faktiskt en novell av favoriten Sara Stridsberg. Det var en present från min kära syster som hade boken som en lucka i min trevliga Bok-julkalender, en bok om dagen ändra fram till julafton – me like! Så nu har mitt bok-berg ökat på igen med diverse trevlig läsning. För tillfället ”The alphabet of birds” som verkar kunna bli en av årets bästa böcker. Endast en novell är utläst så det återstår att se, men har stora förhoppningar.

Men får att återgå till denna novell så är den, liksom allt jag läst av Stridsberg, välskriven, intressant och annorlunda. I centrum för handlingen står Carter och Vladimir som har något slags vridet förhållande. Redan i de inledande meningarna får vi reda på att han vill dö, men då han inte klarar av att göra det själv ber han Carter om hjälp. Det verkar vara en konversation som pågått i en evighet och liksom alltid undanber hon sig ansvaret. Allt som historien framskrider får vi veta att Vladimirs bror Jack spelar en stor roll i handlingen, och i deras liv, och man vet egentligen redan från början att det här är en historia som kommer att bli jobbig att ta del av – en historia där ingen är  vinnare utan alla är mer eller mindre förlorare.

Språket är som i allt jag har läst av Stridsberg vackert och flytande. Smaka bara på stycken som detta: ”Sylvia hade alltid sagt att döden skulle komma tidigt. Hon hade sett alla krig som skulle komma. Hon sade att det är kärleken som sliter sönder en människa. Hon sade att två torn skulle brinna i fjärran, att människor skulle falla som aska från himlen...”.

Är det något jag ska invända mot är det nog att dess handling känns något konstruerad och gör att den inte riktigt når upp till Stridsberg allra bästa nivå – men bra är det!
//Sofia

Den magiska leksaksbutiken av Angela Carter

Det här kan vara årets bok tror jag, ”Den magiska leksaksbutiken” av Angela Carter.

Bara inledningen gjorde mig lite förälskad i boken;

”Den sommaren då Melanie fyllde 15 år upptäckte hon att hon var gjord av kött och blod. O, mitt Amerika, mitt nyupptäckta land”.

Och därefter var det en njutning att ta del av hennes och de två yngre syskonens, Victoria och Jonathons, vedermödor. För det är ingen vardagsidyll som skildras, utan det en mörk saga där de goda inte nödvändigtvis vinner.

Jag tror inte att jag sedan jag läste ”Vårt hem är vårt slott” har hittat en bok lika fylld av magi, berättarglädje och originalitet för det är inte bara leksaksbutiken i boken som känns magisk utan hela boken i sig. På ett alldeles självklart sätt lyckas Carter gestalta det där magiska som finns i barndomen, där fantasi och verklighet inte alltid är så lätt att skilja på.

Vår unga hjältinna Melanie längtar efter att bli vuxen, efter att bli gift och att få sin första kyss – men samtidigt är hon fortfarande fast i barndomsvärlden och får på den hårda vägen lära sig att det där med att bli vuxen kanske inte alltid är så särdeles roligt. För när de tre syskonen helt plötsligt finner sig tvungna att söka tillflykt hos sin morbror som de aldrig har träffat får de lära känna en värld där det inte är givet att få tvätta sig ren varje dag, få klä sig hur man vill eller ens ha tillåtelse att prata. Deras morbror är med andra ord ingen lätt man att tas med. Som tur är finns hans stumma fru Margaret och hennes två bröder Francis och Finn, som i alla fall i jämförelse känns betydligt lättare att tas med.

Dessa tre är dock också kuvade under morbrodern och den stumma moster Margaret förlorade talförmågan under bröllopsnatten, vilket morbrodern ser som bra då han gillar tysta kvinnor, Han verkar också gilla att plåga sin omgivning och vid de traditionella söndagsmiddagarna då alla klär upp sig har han gjort ett vackert halsband till henne att ha på sig som sitter så tätt att hon knappt kan äta. Kort sagt har morbrodern inte mycket till över för människorna i sin omgivning. Istället brinner han för leksakstillverkandet och speciellt för sin dockteater. Alla i huset måste hjälpa till med denna hans passion och snart står Melanie i leksaksaffärens disk dagligen. Men det är när morbrodern kräver att hon ska vara skådespelare tillsammans med hans älskade dockor som saker och ting sakta men säkert går helt överstyr.....

Jag vill egentligen inte spoila någonting om handlingen, för jag tror att det här är en berättelse som man ska låta sig överraskas av. Som slutkläm kan jag väl bara konstatera att det är ganska tunga ämnen som förs fram på ett ändå väldigt lätt sätt, mycket tack vara författarens underbara, flytande och magiska språk. Läs den!

//Sofia

Blacklands av Belinda Bauer

Eftersom jag i föregående inlägg ägnade viss del att hänvisade till Blacklands kan det vara en idé att även recensera det verket. Och på så sätt skjuta upp månadstemat ytterligare, för herregud vad jag har svårt att formulera det inlägget, jag vill så mycket men saknar ord för allt jag vill skriva om Black History Month.
Hur som helst... Blacklands är del ett i den så kallade Exmoor trilogin av Belinda Bauer. Trots att det är en officiell trilogi skriver jag så kallade eftersom de första två böckerna är så pass fristående att de kan stå på egna ben. Som jag nämnde i det föregående inlägget handlar Blacklans om Steven Lamb, 12 år gammal, vars högsta önskan är att finna skelettet efter sin morbror. För då kanske familjen blir normal och kan älska varandra.

Skildringarna av den trasiga mormodern som står och väntar i köksfönstret varje dag i 18 år och av modern som pendlar mellan att hata sin äldste son till att inte veta vad hon ska göra av honom, det är diskbänksrealism på hög nivå. Alla porträtt tecknas i gråskala, det blåser och regnar och Stevens familj verkar ibland leva under existensminimum.
Farmodern är så djupt nere i son egen sorg och Stevens mamma verkar även i vuxen ålder vara fast som ett offer för moderns kollaps att ingen av dem bryr sig om att äldste sonen spenderar sina dagar grävandes ute på Exmoor-heden. Ska jag vara krass hade jag gissat att en av anledningarna till att socialen inte kopplats in är för att berättelsen utspelar sig i en liten by på engelska landsbygden.

Parallellt med Stevens berättelse får vi följa seriemördaren Arnold Avery, som för 18 år sedan mördare Stevens morbror. Ett sidospår som väcks till liv i och med att Steven i desperation börjar brevväxla med Avery, i hopp om att mördaren tillslut ska avslöja fyndplatsen. En katalyserande händelse som slutar med att Avery, tidigare en mönster fånge, rymmer från fängelset för att träffa sin intet ont anande brevvän.

Som jag nämnt i en tidigare recension hade Blacklands kunna sluta som en dussin-roman, om det inte hade varit för spelet mellan de båda huvudkaraktärerna. Istället gör det unika greppet, att morden redan är avklarade och syndaren straffad, berättelsen minnesvärd. Och tur är väl det, för trilogins senare dela visar att Bauers författarskap i sig inte är mycket att hänga i julgranen.

Suggestioner av Marie Darrieussecq

Jag kommer närmast att tänka på Elfriede Jelinek när jag läser ”Suggestioner” och ni som kommer ihåg mitt Nobelpristagar-tema för några år sedan när vi hade (o)turen att få läsa en av hennes romaner vet att det inte direkt kan sägas vara ett bra betyg. Och nej, jag gillade inte alls den här märkliga romanen. Korsa Jelinek med lite skruvad diskbänksrelation och jag skulle säga att det är en ganska bra beskrivning av romanen. Ytterligare en annan Nobelpristagar-favorit (sooooo not) som kan knytas till romanen är faktiskt den siste vi läste, Knut Hamsun, som med ett citat om slakt inleder romanen.

Jag borde ha förstått redan efter att sett detta att det här inte skulle bli en särskilt trevlig läsupplevelse. I alla fall så handlar denna debutroman om en kvinna som för fram en märklig historia – nämligen historien om hur hon blir förvandlad från människa till gris.

Man kan ju tycka att jag redan efter att ha läst huvuddragen för historien kanske skulle ha kommit fram till att detta möjligtvis var något jag skulle ha svårt för, men ha ha, nej, jag tyckte att det lät ganska lovande faktiskt. Den villfarelsen försvann dock tidigt, typ redan på sida 9, där vår huvudperson under en anställningsintervju blir tafsad på av chefen och i efterföljande delar av boken börjar jobba vid parfymdisken på en stor kedja kombinerat med lite prostitution. Därefter behandlas hon mer eller mindre illa av typ samtliga män hon möter och i takt med detta blir hon allt mindre människa och allt mer gris. Och man kan väl samtidigt konstatera att jag i takt med detta blir allt mindre intresserad av läsningen och allt mer intresserad av att slutet ska komma någon j-a gång. Dock tar jag mig till sist igenom boken, men kan bara konstatera att det här var något av det minst bra jag läste typ någonsin. Det återstår att se om den till och med lyckas kvalificera sig på botten-listan. Jag gissar på ja!

// Sofia

Bokmiddag: Papa Goriot

I början av februari blev det äntligen dags för årets första bokmiddag, ett tema som lästes så långt tillbaka som i maj 2012 – av vissa av oss i all fall..... Anledningen till att bokmiddagen dröjde en sådär 4,5 år var nämligen (i alla fall delvis) att Stinas läsning av boken dröjt något. Ja, jag tror att den blev utläst så sent som i början av 2017?

I alla fall kan man konstatera att romanen inte var någon höjdare hos någon av oss och att vi enades om att det var något av de tristaste vi läst genom boktriangelns historia. Eftersom handlingen i romanen utspelar sig på ett, minst sagt, sunkigt pensionat med undermålig mat och undermåliga levnadsförhållanden bestämde vi oss för att bokmiddagen borde avnjutas på en av Visbys sunkigaste hak. Vi begav oss därför till Gråbos kvarterskorg :). Där beställde vi i fransk anda in varsitt glas rödvin (ja, det blev två var till slut...) som avnjöts tillsammans med husets vegetariska tacotallrik. Lite tidigt för vin kanske när klockan var en 14.30 (?) på eftermiddagen, men vi kände att det på något sätt passade boken ganska väl.

Vin....

....och tacotallrick - vår egen Goriot-tolkning :)

Sammantaget kan man säga att vi hade förväntat oss en större grad av sunkighet och att det hela var oväntat fräscht och trevligt, men synnerligen rena och välordnade toaletter. Ett sunkhak som visade sig vara mindre sunkhak än vad vi hade trott från början och som vi faktiskt skulle kunna tänka oss att besöka igen. När maten var avklarad begav vi oss hem till Stina där Kalle möte upp, för lite kylskåpsrensning a la Goriot. Bubbel som inte var så bubbligt längre eftersom det var öppnat på nyår som späddes ut med lite sodavatten. Mmmmmmm... eller inte. Egentligen skulle vi också haft lite kylskåpsrensning med diverse tråkiga matrester, men då vi var mätta efter tacotallriken blev det mest lite mer drickande :).

En glad trio :)

Författaren till boken känner vi dock mindre lust med att stifta bekantskap med igen än Gråbo kvarterskorg, så något mer än hans ”Papa Goriot” är det osannolikt att någon av oss skulle ge oss i kast med. Omdömet var ett enhälligt tummen ner!

Den bokmiddag som ligger längst bak i ordningen numera är för övrigt ett av mina gamla Nobelpristagar-teman från mars 2014, så man kan ju minst sagt säga att vi gjorde ett jättehopp när vi avklarade Goriot-middagen - från maj 2012 till mars 2014 liksom. Go us!

Temat från mars 2014 är dessutom ett vi pratat om att ha framöver, ett tema som vi alla tre skulle kunna he gemensamt dessutom! Mer om det i ett kommande inlägg :).

// Sofia

Darkside av Belinda Bauer.

Några dagar har gått och ytterligare en kriminalroman har blivit utläst. Den här gången Darkside, exmoor trilogi #2.  Av Belinda Bauer. Till min egen förvåning, efter besvikelserna med de senaste kriminalböcker jag läst, blev jag positivt överraskad av Blacklands, del ett i trilogin om området Exmoor, lokaliserat mellan Somerset och Devon i sydvästra England.
Del ett i trilogin följde 12-årige Steven som tillbringade sina dagar sökandes efter sin morbrors grav. Morbrodern hade fallit offer för och mördats av en pedofil 18 år tidigare.
Del två i trilogin utspelar sig sex år senare och går mycket bra att läsa fristående från den sin föregångare. Inte särskilt många av karaktärerna återkommer utan läsaren får följa nya människor inom samma geografiska ramar.
Darkside är även mer av en kriminalroman än Blacklands, som hamnade i thrillerfacket. Den här gången får vi följa Jonas Holly, en ung landsbygdspolis som är gift med Lucy en skräckfilmsfantast med MS. Allt eftersom börjar någon mörda gamla och sjuka människor i bygden. Allt ifrån en hemmaboende förlamad åldring till personer på ett äldreboende. Människor som kan tyckas vara en onödiga eller en börda för samhället.
Samtidigt som Jonas Holly ska försöka lösa morden, hålla sin fru från att ta livet av sig och tampas med alkoholiserade poliser från storstan uppdagas för läsaren Jonas egen historia, berättad i korta minnesfragment.

Det som drog mig till att läsa fler av Bauers böcker är de psykologiska elementen mer än morden ifråga. Visserligen var de inte top notch i del ett, men den unika premissen gjorde boken intressantare än den egentligen var. Tyvärr saknas de elementen i Darkside och ju längre berättelsen lider märks det att Bauer inte behärskar psykologiska thrillers och komplexa karaktärer så bra som utlovat.
Bauer hemfaller åt schabloner, de onda är inte bara översittare utan även alkoholiserade och patetiska. Den enda goda personen i boken verkar vara Lucy, som hur mycket författaren än försöker inte kan ta sig ur offerrollen.
För några månader sedan hade Cracked Podcast ett avsnitt om romantiska komedier och hur kvinnorna i romantiska komedier, de kvinnor en ska heja på, är tvungna att vara osjälviska, både i sinne och yrkesliv. En intressant diskussion som gjorde sig påmind i porträttet av Lucy. Inte bara ska hon till viss del föreställa den stöttande och intelligenta polishustrun, hon ska även vara offer för en sjukdom och innan dess arbetade hon som förskollärare.Hur mycket författaren än försöker blir läsaren skriven på näsan att Lucy är god, Lucy är någon vi ska heja på. Som jag skrivit tidigare är Darkside mer en traditionell kriminalroman, så kanske det är för mycket begärt att önska ett komplexare persongalleri?
Till och med bokens huvudperson bleknar ju längre boken lider, vilket är lite lustigt i och med att han barndomstrauma kommer mer och mer i dager ju längre berättelsen lider.

Eftersom boken är förhållandevis ny ska jag inte avslöja slutet, men för att citera min goodreads recension;

Började lovande och välskrivet men slutade på ett så skrattretande sätt att min iver för att läsa del tre i trilogin försvann helt. Vilket är synd då del ett i trilogin var klart läsvärd. Förutom att inte leva upp till förväntningarna, var slutet ologiskt och lämnade lösa trådar.

Triffiderna av John Wyndham

Det här är en riktig klassiker till dystopi, skriven 1951, som handlar om en värld där större delen av befolkningen har blivit blind. En dag vaknar nämligen världens befolkning upp, efter att ha iakttagit märkliga fenomen på himlen, och kan inte se. De enda som har klarat sig är de som av olika anledningar missat hela himlafenomenet – liksom vår huvudperson som legat på sjukhus med förbundna ögon efter att ha blivit attackerad av en triffid.

Om ni inte vet vad en triffid är kan jag tala om att de är en köttätande växt (resultatet av rysk militär-forskning?) som dödar med hjälp av sina långa växtrankor som blixtsnabbt snärtar till sitt offer. Som om de inte vore dödliga nog genom detta kan de även gå och verkar på något mystiskt sätt kunna kommunicera med varandra. De kan dock lätt oskadliggöras genom att med jämna mellanrum beskäras och de är vanliga inslag som prydnadsväxter i folks trädgårdar liksom en populär växt att odla (säkert fastkedjade dock) för att framställa olja. Kort sagt – de finns lite överallt och ingenstans i människans vardag.

Så medan samhället kollapsar efter den plötsliga blindheten upptäcker triffiderna snart att de kan utnyttja detta till sin egen fördel och attackerar snabbt de nu ganska hjälplösa människorna.

Denna klassiker, med skulle jag vilja säga, ganska tydliga kioskdeckardrag – jag menar, växter som kan gå (!) - är ganska underhållande för stunden, men det märks att den är skriven 1951 och på många ställen känns den väldigt föråldrad. Speciellt i relationerna mellan människorna där kvinnoskildringarna tack och lov känns väldigt passé. De flesta framställs som ”typiskt” kvinnligt hysteriska och deras främsta syfte är att avla seende barn så att samhället inte ska dö ut (!). Det pratas till och med om att införa månggifte, att en man tar sig flera kvinnor, allt för samhällets bästa. Sen att det är ryssarna som är the big bads som framställt växterna känns också väldigt dåtida, men utifall rysk invasion på Gotland kan jag tänkas ta tillbaka just detta, he he.

För originalitet får den dock pluspoäng då jag gissar på att den var väldigt nyskapande när den kom ut på 1950-talet och i efterordet nämns den ha gett inspiration till  tv-serier som ”Docktor Who” och ”The Walking Dead”.

Dock blir jag inte direkt sugen på att ge mig i kast med något annat av Jon Wyndham utan föredrar någon klassiker som motstått tidens tand lite bättre. Några förslag?

// Sofia

Bokmiddag: Den sommaren - augusti 2016

Den lokala videoaffären var en viktig ingrediens för bokmiddagen :)

Under kulturdagen blev det som sagt två hela bokmiddagar som avklarades och denna den sista var verkligen ett måste och en helt klockren bokmiddag. När vi fick höra att årets kultskräckis var ”Hajen” och att det skulle bli dive-in bio, alltså att man skulle se filmen från bassängen i simhallen, så kände vi att det bara var tvunget att bli ”Den sommaren”-bokmiddag – alltså Stinas seriebok från augusti-temat 2016. Så det blev inte bara rekord i att hela två bokmiddager avnjöts under en och samma dag utan dessutom blev denna bokmiddag av redan månaden efter att temat lästs, och det är ju verkligen rekord för att vara oss!

I alla fall så begav vi oss mot simhallen vid 19-tiden på kvällen. Men innan vi cyklade dit så försökte vi få tag på Twizzlers både i vår lokala Konsum-butik och på ”Hemmakväll”. Just Twizzlers var ju nämligen favoritgodiset i boken, men vi hade otur och fick nöja oss med jordgubbsremmar. Fast det funkade ju ganska bra också!

Sedan var det lite kul att strosa omkring på ”Hemmakväll” också då flickorna i boken ju var stammisar på sin lokala videobutik och det var där de brukade hyra otalet skräckfilmer de såg under sommaren, bland annat just ”Hajen”. I alla fall så passade Stina också på att fynda lite film när vi ändå var där och sen köpte vi lite godis också.

Vid 19.30 mötte Kalle upp oss utanför simhallen och snart blev vi insläppta och försedda med varsin simring, godis och festis – allt dessutom gratis! Efter att ha duschat och byt om plumsade vi i bassängen där vi rätt frusna såg den första halvtimmen av filmen. Efter det klädde vi på oss och såg resten av filmen från läktaren medan vi mumsade godis och fick upp värmen lite.

Och när filmen var slut begav vi oss hemåt igen. Helt klart en av de allra bästa bokmiddagen genom tiderna måste jag säga och boken tyckte vi båda mycket om och föredrog faktiskt framför månadens andra temabok som vi inte riktigt tyckte höll måttet.

Vilken bokmiddag som kommer att bli nästa är inte bestämt ännu, men förra fredagen hade vi i alla fall årets första när eftersläntraren (från 2012!!!) "Papa Goriot" avklarades. Men mer om det i ett annat inlägg!

Fortsätter vi i den här takten kanske vi till och med hinner komma ned till ”bara” 10-15 bokmiddagar kvar att ordna innan 2018. Som det är nu tror jag vi ligger och snittar runt 25-strecket ganska konstant.

// Sofia

Bokmiddag: Ryskt tema, Picknick vid vägkanten

Äkta rysk frukost: blinier, te samt något stärkande......

Under årets kulturdag, den 1 oktober, passade vi på att ha hela två Bokmiddagar under samma dag – ett nytt rekord i Boktriangelns historia. Vi började redan till frukosten med att samlas hela familjen plus Stina för att komma i stämning inför dagen.

Stina och Aaron - den ena mer ryskinspirerad än den andra....

Då temat var ”Picknick vid vägkanten”, Stinas ryska dystopi-tema från februari 2016, blev det självklart en ryskinspirerad sådan. Dagen innan hade jag fixat ryskt hembakat rågbröd och en dubbel sats blinier som serverades med gräddfil, rödlök och kaviar. Till det blev det också kaffe, lite vodka för den som kände sig manad och pålägg i form av ost, skinka och korv, som Stina bidrog med. Mycket gott om jag får säga det själv ;-). Dagen till ära var vi också ryskinspirerat klädda i våra vit- och blå/svartrandiga tröjor vi skaffat oss under en av våra Rysslands-grävningar. Lägg för övrigt märke till den ryska flaggan som prydde vårt köksbord :). Stinas bidrag.

När frukosten var avklarat hade det blivit dags för lite kultur och loppisfyndande. Så resten av picknickmaten, det skulle ju bli picknick vid vägkanten senare, lämnades av hemma hos Kalle och sen begav vi oss ut på Visbys gator. Mest blev det loppisfyndande, och karuseller och lotterier för den yngre delen av sällskapet (Aaron). Framemot eftermiddagen började alla bli hungriga så hela sällskapet drog hem till Kalle, där Johan och Katarina också joinade.

Eftersom alla var ganska trötta och hungriga kändes det lite jobbigt att gå ut och sätta oss vid vägkanten utanför Kalle (och dessutom försökte han hålla sig undan städdagen i sin bostadsrättsförening.....) så vi stannade inne hos Kalle då han ju ändå bor i en lägenhet som i princip ligger vis vägkanten. Kanske lite fusk, he he, men trevligt var det ändå. Picknickmat var precis som till frukosten blinier med tillbehör, mackor av det rysk rågbrödet med ost, skinka och rostbiff samt kaffe, te, vodka och två olika sorters korv. Till efterrätt skulle vi ha njutit av en delikat bäraladåb som Stina gjort, men då den stod kvar i vårt kylskåp fick Sebbe och jag nöjet att avnjuta den helt själva senare under dagen. Den var, ehhhh, god......
 

Aaron, Ronja och Sebbe typ vid vägkanten i Kalles lägenhet....

Självklart blev det också sedvanliga diskussioner om månadens bok och vi enades om att det var en riktigt bra och annorlunda dystopi som på något sätt kändes mer verklighetstrogen och ja skitigare än vad många amerikanska dystopier brukar göra.

Det var alltså första bokmiddagen denna dag och till kvällen avverkades ytterligare en. Mer om det i mitt nästa inlägg ;-).

// Sofia

The Crossing places, eller är det så konstigt att väga 79 kg?

I min nyväckta iver efter att ha läst ut Anne Cleeves bibliografi fortsätter min iver att läsa deckare och thrillers som utspelar sig i Storbritannien, eller på någon avlägsen plats, gärna en ö. Helst en Ö i närheten av Storbritannien.
Tyvärr blev nästa författare i ordningen en besvikelse. Ämnet verkade intressant så jag hade höga förhoppningar, som snabbt grusades. Visst, när det kommer till deckare är Ann Cleeves ingen stor författare, men hon gör sig bra på thriller-scenen. Därför hade jag nästan förträngt hur trista, obearbetade och irriterade deckare kan vara. Så Stötte jag på Ruth Galloway - deckarna skrivna av Elly Griffiths.
Huvudpersonen, Ruth Galloway är osteolog, singel och arbetar på ett universitet. Hon är även överviktig och lever i en liten stuga med två katter. Den sista meningen är mycket viktig, enligt författaren, genom bokens alla personer. Och det är där som berättelsen skaver och övergår från en dussindeckare till något att irritera sig över.
Ideligen skall det föras en stor grej över att huvudpersonen, som verkar vara en expert inom sitt fält, är överviktig. Texten tar ideligen upp hur huvudpersonen, bland annat, inte kan ha färgglada kläder för att hon väger för mycket. Omgivningens inre monologer handlar ofta om det är möjligt att hon, som överviktig person, kan vara kompetens inom ett område, eller förvåningen att huvudpersonen som gjorde slut med sin sambo för fem år sedan. För inte kan väl överviktiga personer, i synnerhet kvinnor, göra slut med någon? Nej, de ska väl vara tacksamma över att ha hittat någon som stod ut med övervikten? Visst, sambon hon gjorde slut med för flera år sedan kanske inte var den vettigaste, men åtminstone stod han ut med en flickvän som väger 79 kilo.

Som ni märker blev det här snarare en rant än en recension, men berättelsen skaver verkligen. Tar jag karaktärernas åsikter personligt? Svar; ja, ja så in i helvete. För jag lever ensam, gillar katter och väger mer än 79 kilo. Jag både dejtar och har gjort slut med personer, trots att jag enligt författaren borde klamrat mig fast vid första bästa person som stod ut med min övervikt. Jag lever i verkligheten, jag vet hur en stor del av samhället ser på överviktiga personer, jag blir utsatt för den synen nästan varje dag. Lever med omvärldens oombedda och "välmenande" råd, åsikter, som att en faktiskt borde vara tacksam när en hittar någon som står ut med ens övervikt. Oavsett om personen är en vettig partner eller inte. Mötas av den reella förvåningen från folk att en inte bara har fett i skallen, utan även kompetens inom vissa områden.  För inte kan väl en överviktig person ha åsikter och vara kompetent? Inte kan det väl vara accepterat att en överviktig person ibland blir så trött på all ångest som hör kroppen och kontexten till, utan bara för en stund acceptera sin kropp? Nej, det är väl lika bra att återigen bara klä sig i svart, köpa katter och bosätta mig långt ifrån omvärlden?    

Uppdatering, bloggens utseende.

Fick långtråkigt på jobbet och bestämde mig för att kolla på bloggers olika mallar. Och som ni ser hittade jag en mall passande för en bokblogg. Förutom att bakgrundsbilden är ändrad och all info hamnat i högra spalten istället för vänstra verkar allt vara sig likt. Vad tycker ni? Är det värt att behålla eller ska vi byta tillbaka till det gamla? Eller hitta en helt ny mall? Kanske det går att anpassa färgerna också.

Snabbrecension; Ja jag har mens, hurså?

Nu haglar recensionerna in, snabbrecensionerna i alla fall. Som ni märker försöker jag undvika att lägga upp månadstemat, för jag har än ingen idé ens på månadsbok...

Förra året läste jag ut ca 79 böcker, förmodligen några fler eftersom jag inte la upp alla på goodreads. Återigen rekommenderar jag att ni funderar på att skaffa ett konto där, det är en nästan fantastisk sajt. 

Hur som helst, en av de utlästa böckerna var Ja jag har mens, hurså? av youtube-personligheten Clara Henry. Eftersom jag fann stort nöje i hennes sommarprat 2015 tyckte jag det kunde vara roligt att läsa något hon skrivit. Vilken tur då att denna bok, som jag dessutom tänkte köpa, fanns på Storytel.

Clara Henry har gjort sig känd för att våga prata om ämnen som feminism, mens och andra obekväma ämnen, som inte borde vara obekväma, men tyvärr är det i dagens samhälle. 

Som titeln på boken lyder handlar den om mens, Clara Henry själv ser det som en handbok för alla mensare och blivande mensare därute. 

Jag förstår hennes syfte och gillar det, jag gillar boken, vilka ord hon väljer och att hon valt att skriva den. Dock känner jag mig lite gammal för den men det är också som det ska vara, boken riktar sig nämligen till största delen åt folk i tonåren eller innan tonåren. Jag fick mens när jag var tio år och även om jag hade lite koll på ämnet sedan tidigare önskar jag att den här boken funnits tillhands. Som ett äldre syskon eller en kompis som på ett enkelt och underhållande sätt förklarar allt från skydd till pms, utan att döma eller idiotförklara. Lite pratig emellanåt, men bra ingång till ämnet men på en nivå som jag tror att boken målgrupp uppskattar.

Som sagt, underhållande och viktig läsning, som jag önskar att alla ungdomar fick tilldelade i skolan och som jag kommer att ge som present till all barn jag känner när de kommer upp i åldern. 

 

Snabbrecession; Mind = Blown

För att få ut det mesta av de 169 kronor jag varje månad betalar till Storytel försöker jag ha så öppet sinne som möjligt när det kommer till läsning. Tack vare det tankesättet kunde jag bland annat fördjupa mig i Ann Cleeves författarskap, så yay för att upptäcka nya saker.
Nu senast gav jag mig på deras kategori; Youtubers, alltså böcker skrivna av folk aktiva på youtube. Förvånansvärt många youtubers har publicerat böcker, Storytel har förvånansvärt få av dem. Eftersom jag kände för något harmlöst och lättvindigt valde jag Mind = Blown, av Matt Santoro. Han är mest känd för att göra videor med listor och så är även boken utformad. I början berättat Matt lite om sig själv men sedan är det listor och fakta för hela slanten, både fakta som Matt själv funnit och sånt han fått skickat till sig.
Trevlig och harmlös läsning som dock blev tröttsam ibland då jag läste den som ljudbok vilket innebar att Matt Santoro bara läste upp fakta i ca 3 timmar. Dock måste jag ställa mig frågande till sanningshalten i vissa fakta han presenterar, men han har väl gjort ordentliga efterforskningar få en hoppas....