OBS! OBS! OBS! Läs absolut inte denna recension förrän ni har läst boken själva. Kanske inte så kul att veta slutet liksom...
Det här är romanen om Neville, den sista människan på jorden. Han är den enda överlevande sedan människorna omkring honom en efter en förvandlats till blodtörstiga vampyrer. På dagarna underhåller han sig själv med att förstärka barrikaderna kring huset, proviantera och döda så många vampyrer han kan innan skymningen kommer och han inget annat kan göra än att barrikadera sig, dricka sig full och vänta på att morgonen ska komma- allt medan vampyrerna samlas kring hans hus, kastar sten på det, ropar på honom att komma ut och där de kvinnliga vampyrerna till och med blottar sig för att fömå honom att gå utanför dörren.
I början av romanen ska jag erkänna att jag mest irriterades över bokens brist på logik och att huvudpersonens största bekymmer kretsade kring sin lust till vampyrkvinnorna. Jag irriterades också över att en sådan hyllad bok var fylld med så meningslösa klichéer; vampyrer som var rädda för kors och vitlök och dödades med en påle i hjärtat. Snart nog visade det sig dock hur skickligt Matheson byggt upp sin roman och mot slutet av den kan jag bara medge att den verkligen är ett mästerverk inom sf-genren. Allt ifrån hur Matheson skildrar en ensam människas hopplösa kamp för överlevnad till hur han med hjälp av psykologi och biologi förklarar vampyrismens uppkomst. För att inte tala om hur han väjer för det banala och lätta när han låter huvudpersonen stöta på en levande varelse efter att ha levt ensam så länge; en hund som efter lång övertalning låter sig infångas för att sedan efter det endast leva ytterligare en vecka.
Och slutet då! Vi har ju talat ganska mycket i boktriangeln om böcker med underbara inledningar- men slut då? Kan ni komma på någon bok med ett riktigt, riktigt underbart slut? Om inte måste ni läsa denna! Boken slutar nämligen med att huvudpersonen infångas, avlivas och dör medan orden som maler i hans huvud i hans sista stund är att det nu är han, och inte vampyrerna, som är legenden- "I am legend"
Mathesons roman är skickligt uppbyggd precis som du säger, kan förstå att den haft en sådan influens på såväl litteratur som i film.
SvaraRaderaJa du, slut är ju inte något man (av förklarliga skäl) vill bjuda allt för mycket på här i bloggen :D Men ett som jag tycker är riktigt bra, och som dessutom passerat revy här i Boktriangeln, är slutet i Hemingways Och solen har sin gång. Tror dessutom jag nämnt de tidigare här. Den sista meningen säger liksom allt. // Stina