När jag har rätt har jag rätt :)

Hittade, faktiskt av en slump, under mitt senaste besök till bibblan två böcker jag inte läst av två av mina favoritförfattare, nämligen Margareth Atwood och Joyce Carol Oates. Lycka! Tyvärr visade sig ingen av dem vara någon ny favorit, även om det var kul att äntligen få tag på Atwoods genombrottsroman "Upp till ytan" (vilken Boktipset tippade att jag skulle ge en femma.... den fick dock
en trea).

"Upp till ytan" var som sagt den roman som Atwood slog igenom med och exemplaret jag fick tag på är en nyutgivning med Norstedtsklassiker, där varje bok presenteras i ett förord av en annan författare, i detta fall Hanna Nordenhök.

Romanen handlar om en (namnlös) kvinna i 20-årsåldern som tillsammans med sin pojkvän och ett annat par återvänder till sitt barndomshem där fadern är mystiskt försvunnen. Eftersom boken fått så bra kritik förväntade jag mig ännu ett mästerverk av Atwood, men den här nådde inte i mina ögon alls upp till senare böcker av henne som jag läst och älskat. Däremot är det kul att i denna, en av hennes tidigare böcker, se hur teman och händelser återkommer i böcker av senare format, men mera finslipade.

Huvudpersonen i denna roman skulle till exempel kunna vara en ung huvudperson i "Kattöga", då hon är precis lika clueless i hur man umgås med flickor som denna, en kvinna som känner sig mer hemma i naturen med att campa och rensa fisk och som inte lärt sig att kvinnor ska vara rädda för insekter och låta männen få sin vilja igenom. Just detta är ett tema i samtliga av Atwoods böcker; det om kvinnan som inte längre vill anpassa sig till samhällets normer för hur en kvinna ska vara, utan gör uppror för att till sist ändå inse att hon kanske måste anpassa sig. Se bara på Marianne i "Den ätbara kvinnan" eller Iris i "Den blinda mördaren". Dessutom skildrar Atwood dessa utbrott mot normaliteten med både humor och värme, och liksom Marianne som gömmer sig under soffan bara för att hon känner för och vägrar att komma fram gör också hjältinnan i denna roman uppror när hon slutligen får nog och lämnar vännerna och pojkvännerna bakom sig när hon som en vilde gömmer sig i skogen. För om hjältinnan i denna roman står för att göra revolt mot samhället som det ser ut skildras både vännerna och pojkvännen som exempel på människor med den sorgliga människosyn som faktiskt är den rådande, aningen tillspetsat förstås men samtidgt med ett allvar som gör konflikterna dem emellan både underhållande och skrämmande. Det är främst vänninans tysta kapitulering på allt pojkvännen hittar på som lämnar en dålig smak i munnen. Men då är det ändå främst hennes motsats, huvudpersonen, och hennes ovilja mot all slags kapitulering som är utbytet med boken, hennes okuvliga vilja att själv välja vem hon ska vara oavsett kön.

Ni behöver för övrigt inte ta mina ord för Atwoods författarskap och vad boken handlar om, men hör och häpna så delar professor Marion Wynne-Davis mina eminenta åsikter (och det hör inte till vanligheterna i boksammanhang så många klassiker och prisbelönta böcker som jag dissat i mina dagar...)



"En fager mö" av Oates däremot gav mig inte så mycket alls faktiskt. Jag har velat läsa den ett bra tag och haft stora förhoppningar på den, inte minst för att den jämförts med Nabokovs "Lolita". Själv skulle jag dock inte alls hålla med om sistnämnda. Förutom temat med den äldre gentlemannen som intresserar sig för den 16-åriga barnflickan Katya är romanerna helt olika varandra- till Oates nackdel tyvärr. För där Nabokov drar in läsaren i berättelsen, får oss att sympatisera med Humbert och att tro på historien saknar "En fager mö" samtliga dessa komponenter. Jag kan helt enkelt inte tro på karaktärernas handlingar och står helt kallsinnig till det mesta som händer ända till det, faktiskt, krystade slutet. Det sämsta jag läst av Oates, det minst engagerande och det minst trovärdiga.