Vi som var föräldralösa (och förståndshandikappade?)

Precis som Sofia blev även jag negativt överraskad av Kazuo Ishiguros Vi som var föräldralösa som utspelar sig i mellankrigstidens London och Shanghai. Jag kan inte förstå att det är samma författare som skrev den vackra och gripande Never let me go med sådan fingertoppskänsla som också skrivit den här usla soppan.

Det är en historia som utspelar sig under 1930-talet där ”mästerdetektiven” Christopher Banks fall kommit att bli societens stora samtalsämne. I vuxen ålder beslutar sig för att avsluta det fall som hemsökt honom sedan barndomen, då hans föräldrar försvann i Shanghai när han bara var en liten pojke. Han ger sig av från England till sin barndoms stad för att börja nysta i förmultnade gamla trådar och leta efter sedan länge kallnade spår. I fall som dessa, som han själv säger, är det ibland inte en nackdel att fallet har en del år på nacken, tvärtom. I sådana här speciella fall kan det nästan vara önskvärt.

Innan hans jakt på föräldrarna inleds får vi ta del av hans uppväxt som skildras ganska fint, enda delen av berättelsen jag ger något för. Efter föräldrarnas försvinnande spenderar han långa dagar tillsammans med sin vän där de leker detektiver som spårar upp hans föräldrar. Den här leken fortsätter även sedan han blivit lite äldre och flyttat tillbaka till London, men utan vännen blir leken aldrig densamma och på grund av blickarna från omgivningen måste den ändå lekas i lönndom.

Så småningom faller leken i glömska, men smärtan efter att ha förlorat föräldrarna kommer aldrig att avta. Han får så småningom en framgångsrik karriär som ryktbar detektiv. Han blir känd som den som lyckas där andra misslyckats, en expert på att hitta detaljer som andra skulle missat. Även det kallaste spår kan tala om man vet vilka frågor man ska ställa, och han sure knows what to ask.

Trots framgångarna känner han inte att han uppnåt vad han vill i livet, för det finns ett fall han inte vågat ge sig på ännu, det med föräldrarnas försvinnande. Så känner han att det är dags, han kan inte skjuta på det längre. Det är nu eller aldrig. Han måste tillbaka till Shanghai för att rädda föräldrarna, få fram sanningen en gång för alla och ställa skurkarna inför rätta, precis som i barndomens fantasier.

Redan innan han hunnit anlända till Shanghai börjar en välkomstceremoni för föräldrarna förberedas, för det tas helt enkelt för givet att han kommer att lyckas i sin jakt. Att de antagligen är döda sedan länge, eller i alla fall inte suttit fängslade i ett och samma hus under tjugo års tid tänker mästerdetektiven inte på, vilket känns mycket märkligt. Om det är en drömsekvens eller Banks fantasier vi får ta del av skulle det förklara mycket, men då tappar ju hela historien sin poäng.

Jag kan gå med på att man kan fastna i barndomens tankemönster till viss del, och se världen på ett sätt som kanske inte riktigt överensstämmer med verkligheten. Men så till den milda grad? Karln ska faktiskt föreställa en ryktbar och knivskarp detektiv. Det går inte ihop. Är han sinnessvag frågar man sig, eller vad är det här? Något svar på den frågan får man tyvärr inte, men jag tycker det verkar rätt uppenbart. Jag kan inte se förbi den här logiska luckan. Jag kan inte tro på det. Människor beter sig helt enkelt inte så. Det är som om man hamnat i en dålig såpa. Där är det liksom okej att folk beter sig helt ologiskt, men det här är en kritikerrosad roman som borde gå att ta på allvar. Jag undrar vad författaren tänkte men kanske vet han och alla recensenter något som jag missat. Den här boken har ju blivit hyllad. Det om något är ett mysterium för mig.

Stina