M-train av Patti Smith

Det här är en bok om ingenting enligt Patti Smith själv och jag skulle säga att hon har ganska rätt när hon säger det då boken inte följer någon egentlig historia utan gör lite nedsläpp här och där i hennes liv. Fast en slags biografi skulle jag ändå säga att det är som faktiskt kretsar kring olika caféer hon besöker. Liksom Alex verkar hon besitta en stark passion för såväl kaffe som ett riktigt bra fik och det är väl ganska givet att en kommande bokmiddag måste utspela sig på just ett fik och att huvudingrediensen borde vara en riktigt väl tillagad kopp kaffe. Du har inget tips, Alex, på ett fik i Visby som gör riktigt gott kaffe?

I alla fall så tycker jag att just bristen på röd tråd genom boken gör att den tappar lite gentemot den förra jag läste av henne. Det blir bitvis lite virrigt, lite svårt att hänga med i svängarna och jag saknar faktiskt något av en mer genomarbetat ramberättelse. Framförallt saknar jag dock den magi jag tyckte att ”Just kids” innehöll och det gör att jag helt enkelt inte fastnar för denna alls på samma sätt. Den känns mer som lite av en bagatell som jag pliktskyldigast tar mig igenom och det känns tråkigt när jag vet att Patti Smith kan mycket bättre än så. Dessutom känns denna bok så mycket tyngre och så mycket vemodigare än den förra vilket är lite konstigt då de båda berättar om ganska tunga saker. I den förra är det hennes vän som dör i aids och i denna är det saknaden efter hennes avlidna make som är central. Men där den förra trots det tunga ämnet behöll sin charm tycker jag inte alls att denna gör det lika bra och den stora behållningen är, kanske tragiskt nog, att följa hennes besatthet av olika kriminalserier på tv. Lite extra roligt då många av dem är svenska. Dock känns det som att en bättre uppbyggd roman hade fått mig att fastna för kanske något djupare än just detta.

// Sofia

Fantasy

Malte Persson är en ny och synnerligen trevlig bekantskap. Jag kan lova att det inte är sista gången ni får se hans namn här i Boktriangeln. Hans novell Fantasy, släppt på Novellix förlag, är smart, rolig och uppfriskande.

Huvudpersonen är dokumentärfilmare och hennes senaste projekt har havererat. Projektet rör sig kring en filminspelning som aldrig blev av och de skrönor som florerar på nätet om orsaken. Genren kategoriseras lätt föraktfullt som Stureplansfantasy och filmen skulle ha utspelat sig i ett fiktivt och mörkare Stockholm där en maktkamp pågår mellan dem med alvblod och dem med trollblod, men av någon anledning kom filmen aldrig längre än till idéstadiet. De inblandade har i allmänhet väldigt lite att säga om det hela, men vår huvudperson är inte den som ger upp i första taget, och kanske kommer hon sanningen lite väl nära trots att hon bara skrapat på ytan. Curiosity killed the cat som ni vet.

Man kan för övrigt inte låta bli att gilla den cyniska huvudpersonen som dissar alla, inklusive sig själv, och spottar ur sig tänkvärdheter som:

En av mina talanger har alltid varit att få andra att tro att det är de som utnyttjar mig och inte vice versa. Eller om det möjligen är min talang att intala mig själv att det är på det viset.

och

Eller för att vara uppriktig: jag kände som vanligt bara känslan av att jag borde ha känt mig en aning skyldig, men utan att göra det. Metaskuld är det närmaste jag kommer sån ånger.

Historien är skickligt uppbyggd från början till slut, och bit för bit faller saker på plats. Jag har läst den två gånger vilket jag kan rekommendera. Vid andra genomläsningen upptäcker man små detaljer som man lätt missar när man inte har hela historien klar för sig. Det finns egentligen ingenting jag inte gillar med den här novellen och ändå var det med viss tveksamhet jag klickade hem den på årets bokrea. Baksidestexten gör den helt enkelt inte rättvisa, men så är det också svårt att fånga den här novellen i några få meningar.

Det är Perssons språk och stilistiska grepp som lyfter berättelsen. Språket är inte vackert på samma sätt som exempelvis Sara Stridsbergs, men det är så genomtänkt och välformulerat. Det är också helt logisk att det är just språket som får ta plats i den här berättelsen. För språk är vad den här berättelsen egentligen handlar om.

Vi stannar där tror jag, vissa saker ska man inte prata för mycket om.

Stina

Nattsidan

Nattsidan är en gotisk novell skriven av Joyce Carol Oates. Den har nu givits ut på svenska för första gången av Novellix förlag. Vi får följa Jarvis Williams, medlem i Sällskapet för Parapsykologisk forskning, i hans arbete med att uppsöka och avslöja falska medier. Det finns bara två sorters medier enligt vår huvudperson, de medvetna bedragarna och de som tror på sin egen förmåga.

I dagboksform får vi följa honom på hans senaste uppdrag hos en viss Fru A, ett medium med den påstådda förmågan att kunna kanalisera de dödas andar och låta dem tala via henne. Hon är till synes ingen medveten bedragare, och vägrar konsekvent att ta emot ersättning eller gåvor för sina tjänster. Hon låter dessutom välvilligt Jarvis och hans kollega medverka vid och dokumentera hennes seanser. Trots detta är Jarvis professionella åsikt att hon bara är ännu en i raden av bedragare, må så vara att hon inte inser det själv. Snart ska han dock få anledning att ompröva allt han hittills trott på. Kanske finns det mer därute än ögat kan se och vetenskapen förklara.

Att Oates behärskar den gotiska genren vet vi sedan tidigare, inte minst har hon bevisat med den ypperliga romanen Belle Fleur. Det här verket är dock inte på samma nivå i mitt tycke. Det är atmosfäriskt förstås, med flackande ljus och dunkla rum, men jag kommer aldrig riktigt in i berättelsen. Den griper inte tag och är bitvis lite tjajtig. Som bäst skulle jag beskriva den som en trevligt bagatell. Särskilt som man vet hur bra Oates kan vara.

Stina

Pappa Gormig på nerverna

Hurra för mig!!! Jag har läst ut månadsboken från helvetet. Månadsboken som aldrig, aldriiiiiig ville ta slut. Jag talar om Honoré de Balzacs Pappa Goriot, månadens bok så långt tillbaka i tiden som i maj 2012. Jag skäms Alex, men bättre sent än aldrig som dom säger. Man kan inte heller anklaga mig för att inte ha försökt. Jag vet inte hur många gånger jag lånat om den här boken, och jag vill inte tänka på vilka summor den kostat mig i böter. Bibliotekarierna har säkert skrattat hela vägen till banken (för det är väl så det går till i biblioteksvärlden Alex?). Den ligger faktiskt och bygger på min skuld as we speak, men inte länge till!

I början av romanen slår Balzac fast att detta är ett drama, inte för att berättelsen är dramatisk i ordets egentliga mening, utan därför att man vid berättelsens slut kanske har fällt några tårar intra muros et extra. Jag tänker att han minsann har en poäng där, för det har kostat på att läsa den här skiten. Frånsett biblioteksböterna har det kostat både blod, svett och tårar (ja, blod kanske var en överdrift). Nu var det ju ett tag sedan jag förkovrade mig i franska, men visst betyder intra muros et extra ”på grund av extrem tristess”?

Handlingen utspelar sig på ett sunkigt pensionat som drivs av den gnidiga fru Vauquer, och de första typ sexton sidorna går åt till att beskriva sagda pensionat i detalj, ner till minsta smutsfläck på bordsduken. Snark. Det är alltså en synnerligen tröttsam inledning, men också en synnerligen passande. För det här är ett i mitt tycke riktigt tröttsamt verk, som verkligen inte har åldrats med behag. Jag irriterar mig något enormt på hans predikande och överlägsna ton. Enligt författaren själv kommer berättelsen inte att förstås utanför Paris. Bara mellan Montmartres kullar och Montrouges höjder kommer man att förstå och uppskatta detaljerna i detta skådespel. Nu tror jag dock att detta mest är önsketänkande från författarens sida, för jag tror inte att man har så dålig smak där heller (men kanske uppskattas verket i Skövde).

Förutom Pappa Goriot är det en mängd olika karaktärer som figuerar i berättelsen och jag har från början till slut problem med att skilja alla karaktärer åt. Inte minst som Balzac omväxlande kallar dem vid förnamn och efternamn. Detta gjorde förstås inget för att förhöja min läsupplevelse. Inte heller det faktum att jag ogillar samtliga inblandade som är själviska, fåfänga, inbilska och som i princip saknar några som helst försonande drag. Det här ska vara en tragedi, men jag tycker att flertalet inblandade får exakt vad de förtjänar, inte minst pappa Goriot själv.

Har du en bekant eller släkting du ogillar men ändå av konvenansskäl känner dig tvingad att ge en julklapp är Pappa Goriot ett hett tips.

Stina

I want a Dyke for president.

Tänka sig, två dikter på samma månad, är inte bloggens vägar outgrundliga? Med tanke på hur det amerikanska presidentvalet gick tänkte jag att det kunde vara i sin ordning att bloggen uppmärksammar Zoe Leonards verk I want a dyke for president. Ett verk som uppmärksammades allt mer i sociala media ju längre presidentvalskampanjen fortskred. Mestadels i form av artisten Mykki Blancos performance, regisserat av Adinah Dancyger för magasinet Dazed and Confused. Många skulle nog säga att videon är en uppläsning snarare än ett performance, men med tanke på att verket inte bara läses upp utan upplevs hävdar jag ändå att det handlar om performance art. 


Verket skrevs 1992 och uttrycker en ilska som är lika aktuell idag som för 24 år sedan. 

I want a Dyke for president. Performance av; Mykki Blanco;