Mon chouchou

Jag biter i apelsiner är Annakarin Thorburns debutroman. Den namnlösa huvudpersonen är tillsammans med Ödlan. När de möttes fanns inget slut, och hon ville inte hem nånsin. Sakta växte hon in i hans utrymme, som blev deras gemensamma. Men så träffar hon Lo. Lo, som inget vet om hennes andra liv med Ödlan. Som kallar henne sin chouchou, som lämnar lappar i hennes fickor och som aldrig ska svika.

Men själv sviker hon fast han inte vet om det. Hon slits mellan dem. Hon vill ha Lo men önskar samtidigt att allt bara ska vara som förut. Var det inte bra som det var?

Man anar såklart att detta inte kommer sluta riktigt väl, det gör sällan det i sådana här situationer, men jag hade inte kunnat förutse vilken riktning historien skulle ta.

Det är ett vackert och eget språk,  men det är något med författarens sätt att berätta som skapar distans till huvudpersonen. Man tillåts aldrig komma riktigt nära och det är synd. Jag uppskattar författare som vågar utelämna och som litar på att läsaren hittar rätt ändå, men här hade jag ändå önskat att man fått lite mer. Kanske nästa gång.

Stina

Trio i vemod och separation

Så var det dags att lägga mina röster i Babels melodifestival. Spänningen är olidlig!

Jag kan börja med att säga att mina röster kommer att röra om i grytan en aning, för jag var inte alls inne på samma spår som Sofia och Sebbe. Flera av deras favoriter hittar ni tvärtom på min bottenlista. Lite oväntat, men kul tycker jag.

Ettan var given för mig. Jag tyckte helt enkelt att Horace Engdals Nyårsballongen var i en klass för sig. Den var finstämd, vemodig och vacker. Ta bara följande textrader: För när hjärtat har brustit blir det lätt på en gång, och det stiger så lustigt som en varmluftsballong. Det är svårslaget.

Tvåa kom lite otippat Mikael Niemis Babel. Också den ett vemodigt alster. Tredjeplatsen knep Camilla Läckberg med sin Kom och dansa. Som både Helen Sjöholm och Sofia redan konstaterat var det en låt som växte.

Haha, jag har inte ens reflekterat innan den här sammanställningen att alla mina tre favoriter har samma tema. Det är en trio i vemod och separation.

Jag gillade även Jan Guillous Mellan rött och svart och Helena von Zweigbergks Småtimmesvalsen. Men kanske fanns för lite vemod och separation för att de skulle gå hela vägen, vad vet jag.

Så till bottenplaceringarna. Där är vi i varje fall ganska överens om jumboplaceringen. Ingen av oss har något till övers för Beate Grimsrud och hennes Det finns gränser för vad jag inte förstår. Jag kan ärligt säga att det inte fanns något jag gillade med den låten. Det skulle väl vara melodin i sådana fall.

Jag förstår inte heller Sofias faiblesse för Göran Greiders Ingen av oss är en ö, för den kom tvåa på min bottenlista. Radikala kampfraser är inget för mig. Och inte gemenskap heller.

På tredje plats kom Caitlin Moran med My vintage boyfriend. Den var för ytlig och substanslös för min smak. Visst, den innehåller en separation, men vemodet kvinna, var finns det?

Slutligen en sammanställning av resultatet hittills.

I toppen ligger Caitlin Moran med 6 poäng, följd av Mikael Niemi med 4 poäng och Horace Engdal på 3 poäng.

I botten ligger Beate Grimsrud med 8 poäng, följd av Susanna Alakoski på 4 poäng och Helena von Zweigbergk på 3 poäng.

Bästa
1. Caitlin Moran - 6 poäng.
2. Mikael Niemi - 4 poäng.
3. Horace Engdal - 3 poäng.
4. Göran Greider - 2 poäng.
4. John Ajvide Lindqvist - 2 poäng.
5. Camilla Läckberg - 1 poäng.

Sämsta
1. Beate Grimsrud - 8 poäng.
2. Susanna Alakoski - 4 poäng.
3. Helena von Zweigbergk - 3 poäng.
4. Göran Greider 2 poäng.
5. Caitlin Moran - 1 poäng.
5. Jan Guillou - 1 poäng.

Om ni tycker att poängställningen ser märklig ut efter tre personers röster beror det på att Sebbe fuskade och gav två artister tredjeplacering i botten (Guillou och von Zweigbergk). Shame on him!

Men som ni ser finns det fortfarande alla möjligheter att påverka slutresultatet. Har du lust och tid Alex, så kanske det vore något att roa dig med framöver :)

Stina

hon var fylld av en lycka som hon säkert aldrig mer skulle känna

Kärlek, vänskap, hat är min första bekantskap med novellens mästarinna Alice Munro. Hennes berättelser är vardagliga och nedtonade, och däri ligger både deras styrka och svaghet. Det känns äkta men samtidigt tycker jag bitvis att det händer så lite att det blir ointressant och småtrist.

Oavsett denna invändning så finns det något att hämta i samtliga alster. Det känns som att Munro har något att säga även om berättelsen i sig inte känns helt angelägen. Hon har ett sätt att ringa in vardagligheter, men från en vinkel som känns ny och egen. Jag har två favoritstycken som jag tycker ger exempel på detta:

De väntade lite för länge med att få barn. Och hon misstänkte att båda var lite för bekväma  - de tilltalades inte av tanken på att helt och fullt gå upp i den lätt komiska och förkrympta rollen som mamma och pappa.

                                                                  - - -

På den tiden var det kvinnorna som under dagens timmar kunde dra sig in i ett slags andra tonårstid - även om de aldrig slapp ifrån det förlamande ansvar som hamnat hos dem när det gällde barnen. Men när männen gav sig iväg vaknade deras livsandar. Undet de timmar som männen var borta kunde de ägna sig åt drömska uppror och revolutionära sammankomster, de kunde skratta som när de gick på high school och föra en dagsländelik tillvaro mellan de väggar som männen betalade för.

                                                                 - - -

Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat är ett känt citat. Jag kommer osökt att tänka på det uttrycket när jag läser den här novellsamlingen. Jag tycker det blir så tydligt i de här bilderna som målas upp från olika människors liv, för Munro har öga för de små äventyren, de som annars obemärkt glider förbi.

Den novell jag gillar bäst heter Det man minns och handlar om ett möte mellan en gift kvinna och en främling. De träffas på en begravningsmottagning och han erbjuder henne skjuts då hon ska hälsa på en gammal vän till familjen på ett vårdhem. Just här tycker jag att Munros sätt att berätta verkligen kommer till sin rätt. Det är ett möte som förändrar, men det skildras lågmält och saknar yviga gester, som livet i allmänhet gör.

Trots att det är ett möte som bara varar ett antal timmar och de aldrig mer ska ses igen är det ett av de där tillfällena i livet som på något sätt känns avgörande. Bara detta konstiga att åka ensam i en bil tillsammans med en man som inte är hennes make. Det gör henne osäker, men något med mannen eller själva situationen gör att hon är beredd att ta en risk. Ta mig någon annanstans, säger hon till honom, och det gör han.

För mig är det inte en novell som i första hand handlar om kärlek utan om längtan. En längtan efter något mer än oss själva, efter hur det skulle kunna vara. Det är längtan efter det där svårgripbara ögonblicket av lycka.

Stina

Månadens dikt; Kallskänkan.

För ovanlighetens skull kommer här en månadens dikt på svenska.
Poeten i fråga heter Jenny Wrangborg, en poet jag inte hört talas om innan jag bokade biljett att se henne på Pilgatans Bokcafé om en vecka. Kalla mig gärna outbildad men många av Pilgatans gästföeläsare var nyheter för mig, innan jag såg dem. Dock har jag, oinsatt i deras verk, köpt biljetter till nästan alla samtal. Skönt att ha någonting att göra i Umeå, i alla fall en gång i veckan. Och 40 kronor är ett lågt pris att betala för att en gång i veckan få vistas bland folk, inte bara på stan, utan i ett sammanhang.

Jo, månadens dikt var det!

Wrangborg är dock ingen nykomling inom kulturvärlden, hon har vunnit många fina priser. Bland annat Gustaf Frödings stipendium. Och har beskrivits som en av den moderna arbetarlitteraturens viktigaste röster. Och visst osar dikterna av socialism och raseri men även av glädjen i gemenskap.  
Hennes egen hemsida innehåller inte så mycket personlig information så jag vände mig till den allvetande Google som hänvisade mig till den lika allvetande Wikipedia.
På wikipedia kunde jag läsa att Jenny Wrangborg är född 1984 i Kristianstad och till vardags arbetar som kallskänka. Därav namnet på hennes debutsamling; Kallskänkan.

Ni vet ju att jag är en sucker för arbetarklass litteratur, så Jenny Wrangborgs dikter var en trevlig bekantskap och jag ser fram emot att se henne live sista onsdagen i Oktober.

Snabbrecension: Tvillingarna 74 . Halvsystern

"Halvsystern" är en ganska småfånig historia om Amy som visar sig ha en okänd något år äldre halvsyster, som av någon outgrundlig anledning ska komma och hälsa på i två veckor tre sekunder efter det att hennes föräldrar berättat denna ganska tveksamma nyhet för Amy. 

Som om detta inte vore  ett trauma i sig tas naturligtvis ingen hänsyn till Amys känslor under besöket utan fadern pratar bara om vilken underbar andra dotter han har och beter sig allmänt Sweet Valley-hjärntvättat-aktigt. Till och med för att vara Sweet Valley är det här bara dumt, fånigt och svårt att tro på. Ska du läsa en tvillingbok välj då någon annan!

// Sofia

Den mörka ängeln av Marie Ljungstedt

Nej, alltså det här är verkligen inget bra! På framsidan finns utdrag ur en recension av Borås tidning – ”..trovärdigt och fängslande..”, men jag känner mig inte direkt benägen att skriva under på något av detta. Historien inleds under invigningen av Visbys konserthall, där festfixaren själv hittas mördad dagen efter.

Det är sjätte av Jungstedts deckare som utspelar sig på Gotland, men trots att författaren flitigt låter gotlandsmiljöer, byggnader och affärer skymta förbi i handlingen känns det aldrig särskilt gotländskt. Jag tycker helt enkelt inte att Ljungstedt förmår att fånga den gotländska miljön på ett särskilt raffinerat sätt, och det är ju lite trist.

Själva mordhistorien känns inte heller så angelägen, utan mest konstruerad och med en märklig avsaknad av möjliga mördare – det kan väl aldrig vara meningen att mördarens identitet ska stå klart så fort?

// Sofia

Minnesvärda recensioner: Plats 6-4

Nu har det blivit dags att presentera nummer 6-4 av mina favoritrecensioner genom tiderna. Det har varit riktigt svårt att välja ut bara 10 stycken!

Vi börjar som vanligt med lägst placering; alltså nummer 6. Detta är ännu en klassisk recension av Stina, vilken platsar då den är en riktigt rolig recension av en mindre rolig dystopi, nämligen den deprimerande ”På stranden”. Stina inleder recensionen med den klassiska frågan: ”Vad skulle du göra om du visste att gjorden skulle gå under?  Och avslutar den så här: Så, dags för dagens lunchfråga igen: ”You inherit five million dollars the same day aliens land on earth and say they´re gonna blow it up in two months. What do you do?”. Mer klassiskt än så blir det inte barn!

Nummer 5 på listan tilläras Stinas recension av ”Mannen som föll i glömska”.  Stina gillade verkligen inte  boken, vilket gjorde det kul för de som läst hennes hysteriskt roliga och något hatiska recension som avslutas med följande P.s:
P.S. Om jag varit din flickvän hade jag också glömt bort dig, ditt äcklige lille pervo.

Ha ha, hysteriskt roligt. Läs!

Slutligen nummer 4 på listan, som tillfaller Alex och hennes superseriösa recension av "Dead until Dark", vilket hon läste när hon pluggade kursen "Vampyrens utveckling i film och litteratur". Ni anar kanske vem som är den kreddiga läsaren i gänget...... Mycket läsvärd, intressant och faktiskt rolig. Ett smakprov:

”Stilen i Dead Until Dark påminner som sagt var om Harlequin men även om kiosk-deckarna. Ni vet, de dåligt skrivna men billiga böcker som gick att köpa förr? I klassen diskuterade vi om stilen var ett medvetet val eller om Charlene Harris verkligen är en så dålig författarinna. Meningarna var delade, men min förhoppning är att Charlene Harris medvetet valde den kitchiga stilen, som motreaktion till all högtravande vampyr kanon som tidigare publicerats.”

I nästa del blir det finalplatserna 1-3 som presenteras. Mycket spännande!

// Sofia