hon var fylld av en lycka som hon säkert aldrig mer skulle känna

Kärlek, vänskap, hat är min första bekantskap med novellens mästarinna Alice Munro. Hennes berättelser är vardagliga och nedtonade, och däri ligger både deras styrka och svaghet. Det känns äkta men samtidigt tycker jag bitvis att det händer så lite att det blir ointressant och småtrist.

Oavsett denna invändning så finns det något att hämta i samtliga alster. Det känns som att Munro har något att säga även om berättelsen i sig inte känns helt angelägen. Hon har ett sätt att ringa in vardagligheter, men från en vinkel som känns ny och egen. Jag har två favoritstycken som jag tycker ger exempel på detta:

De väntade lite för länge med att få barn. Och hon misstänkte att båda var lite för bekväma  - de tilltalades inte av tanken på att helt och fullt gå upp i den lätt komiska och förkrympta rollen som mamma och pappa.

                                                                  - - -

På den tiden var det kvinnorna som under dagens timmar kunde dra sig in i ett slags andra tonårstid - även om de aldrig slapp ifrån det förlamande ansvar som hamnat hos dem när det gällde barnen. Men när männen gav sig iväg vaknade deras livsandar. Undet de timmar som männen var borta kunde de ägna sig åt drömska uppror och revolutionära sammankomster, de kunde skratta som när de gick på high school och föra en dagsländelik tillvaro mellan de väggar som männen betalade för.

                                                                 - - -

Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat är ett känt citat. Jag kommer osökt att tänka på det uttrycket när jag läser den här novellsamlingen. Jag tycker det blir så tydligt i de här bilderna som målas upp från olika människors liv, för Munro har öga för de små äventyren, de som annars obemärkt glider förbi.

Den novell jag gillar bäst heter Det man minns och handlar om ett möte mellan en gift kvinna och en främling. De träffas på en begravningsmottagning och han erbjuder henne skjuts då hon ska hälsa på en gammal vän till familjen på ett vårdhem. Just här tycker jag att Munros sätt att berätta verkligen kommer till sin rätt. Det är ett möte som förändrar, men det skildras lågmält och saknar yviga gester, som livet i allmänhet gör.

Trots att det är ett möte som bara varar ett antal timmar och de aldrig mer ska ses igen är det ett av de där tillfällena i livet som på något sätt känns avgörande. Bara detta konstiga att åka ensam i en bil tillsammans med en man som inte är hennes make. Det gör henne osäker, men något med mannen eller själva situationen gör att hon är beredd att ta en risk. Ta mig någon annanstans, säger hon till honom, och det gör han.

För mig är det inte en novell som i första hand handlar om kärlek utan om längtan. En längtan efter något mer än oss själva, efter hur det skulle kunna vara. Det är längtan efter det där svårgripbara ögonblicket av lycka.

Stina