Som ni säkert vet om, om ni inte göt er under en sten i en grott i ett varmare land, så är det höst. Naturen är ett under av färger och utevistelse resulterar allt som oftast av blöta fötter. Sommarens blommor och bär är ett minne blott och i och med den förlusten kan tillvaron kännas tristare, gråare och ogästvänligare. Sommarens leende människor har ersatts av murriga figurer med axlarna så höjda över huvudet att var och en ser ut att bära all världens bördor. Men tänk inte bara på hösten med oro, tänk på alla färger, på lyckan över en vacker höstdag när du minst anade det. Och framför allt, tänk på alla grödor, på potatis och polkabetor, på morötter och squash, men framför allt, tänk på löken! Hylla den av de mest symboliska växter vi känner till, för är inte varje människa, varje situation som en lök? Liksom en smärtsam och tårfylld utgrävning uppdagar vi nya lager av händelser, av personlighetsdrag, av kontext. Skulle jag dra liknelserna längre, skulle jag utforma ett manifest, skulle jag påstå att lök är sanning, lök är själva livet. Men det ska jag verkligen inte göra, sanningen å säga var det inte alls meningen att bli högtravande, jag ville bara berätta om min nya vitlökspress och att månadens dikt handlar om lök. Hoppas ni gillar den, jag tyckte att den var tankeväckande.
Monologue for an Onion | ||
| by Suji Kwock Kim | ||
I don't mean to make you cry.
I mean nothing, but this has not kept you
From peeling away my body, layer by layer,
The tears clouding your eyes as the table fills
With husks, cut flesh, all the debris of pursuit.
Poor deluded human: you seek my heart.
Hunt all you want. Beneath each skin of mine
Lies another skin: I am pure onion--pure union
Of outside and in, surface and secret core.
Look at you, chopping and weeping. Idiot.
Is this the way you go through life, your mind
A stopless knife, driven by your fantasy of truth,
Of lasting union--slashing away skin after skin
From things, ruin and tears your only signs
Of progress? Enough is enough.
You must not grieve that the world is glimpsed
Through veils. How else can it be seen?
How will you rip away the veil of the eye, the veil
That you are, you who want to grasp the heart
Of things, hungry to know where meaning
Lies. Taste what you hold in your hands: onion-juice,
Yellow peels, my stinging shreds. You are the one
In pieces. Whatever you meant to love, in meaning to
You changed yourself: you are not who you are,
Your soul cut moment to moment by a blade
Of fresh desire, the ground sown with abandoned skins.
And at your inmost circle, what? A core that is
Not one. Poor fool, you are divided at the heart,
Lost in its maze of chambers, blood, and love,
A heart that will one day beat you to death.
| ||
