Så var det dags för den allra sista dedikerade Tranströmerdikten, jag hoppas att ni inte blir allt för upprörda över detta. Sånt är livet vet ni, allt trevligt har ett slut, and this is it. Det blev således inte roligare än såhär. Men deppa inte ihop alldeles, er alldeles egna samling Tranströmerdikter, kan bli er för det facila priset av 47 kr. Kanske redan idag. Vad väntar ni på?
Och just det ja, den sista dikten är självklart tillägnad allas vår Favoritjohan.
IV SÅNG
Den vita skaran växte: måsar trutar
Den vita skaran växte: måsar trutar
i dräkt av segelduk från döda skepp
men fläckad av förbjudna kusters rökar.
Alarm alarm kring avfall från en skuta!
De trängdes tätt och bildade ett flaggspel
som signalerade ”ett byte här”.
Och måsar styrde över vattenvidder
med blåa åkrar skridande i skummet.
Tvärs över gick en fosforväg mot solen.
Men i sin forntid färdas Väinämöinen
på hansvidd gnistrande i forntidsljus.
Han rider. Hästens hovar blir ej våta.
Och bakom honom: grön hans sångers skog.
Med eken i ett tusenårigt språng.
Den stora kvarnen drivs av fågelsång.
Och varje träd är fånge i sitt brus.
Med stora kottar glimmande i månljus
när utmarkstallen tändes som en fyr.
Då reser sig Den Andre med sin galdr
och pilen flyr vidöppet seende
med sång i fjärden som ett fågelsträck.
En död sekund när hästen styvnar tvärt
och remnar över vattenlinjen som
ett blåmoln under åskans känselspröt.
Och Väinämöinen störtar tungt i havet
(ett brandsegel som väderstrecken spänner).
Alarm alarm bland måsarna vid fallet!
På samma sätt med den som utan ängslan
förhäxad står mitt i sin lyckas tavla
med elva sädeskärvar bugande.
Förtröstans alptopp nynnade i etern
tretusen meter högt där molnen seglar
ikapp. Den stinna brugden vältrar sig
i ljudlöst gapskratt under havets yta.
(Död och förnyelse när vågen kommer.)
Och vinden cyklar genom löven fridfullt.
Då trummar åskan dovt mot horisonten
(som buffelhjorden flyktar i sin rök).
En skuggas näve knyter sig i trädet
och störtar honom nu som står förhäxad
mitt i sin lyckas bild där kvällens himmel
syns glöda bak en vildsvinsmask av skyar.
Hans dubbelgångare blev avundsam
och träffar hemligt avtal med hans kvinna.
Och skuggan samlar sig och blir en flodvåg
en flodvåg mörk med måsar ridande.
Och babordshjärtat fräser i en bränning.
Död och förnyelse när vågen kommer.
Den vita skaran växte: måsar trutar
i dräkt av segelduk från döda skepp
men fläckad av förbjudna kusters rökar.
Gråtruten: en harpun med sammetsrygg.
I närbild som ett översnöat skrov
med dolda pulsar blixtrande i takt.
Hans flygarnerver i balans. Han svävar.
Han drömmer fotlöst hängande i vinden
sin jägardröm med näbbens skarpa skott.
Han dalar glupskutslagen ner mot ytan
och kränger sig kring rovet som en strumpa
med några ryck. Och lyfter som en ande.
(Förnyelsen är krafters sammanhang
mer gåtfulla än ålens vandringar.
Osynligt träd i blomning. Och liksom
en gråsäl i sin undervattensström
går upp till vattenytan, drar ett andetag
och dyker – alltjämt sovande – till bottnen
så har nu Slumraren inom mig hemligt
förenat sig med det och återvänt
medan jag stod med blicken fäst på annat.)
Och dieselmotorn dunkande i svärmen
förbi det mörka skäret. fågelskrevan
där hungern blommade med töjda gap.
Ännu vid mörkrets inbrott hördes de:
en ofullgångenhetsmusik som ur
orkesterdiket innan spelet börjat.
Men på forntidshav drev Väinämöinen
ruskad i krabbsjöns vante eller utsträckt
i stiltjens spegelvärld där fåglarna
förstorades. Och ur ett spillfrö, långt
från land vid havets ände växande
ur vågor, ur en dimbank sköt det upp:
ett väldigt träd med fjällig stam och blad
helt genomskinliga och bakom dem
avlägsna solars fyllda vita segel
gled fram i trance. Och redan lyfter örnen.
(Från 17 dikter 1954).
Stina
Nahhhh, lille Freddie är alltid så sööööööt! Jag hoppas för övrigt verkligen att Johan uppskattar, och tar till sig den ehhhhh stämningsfulla dikten. //Sofia
SvaraRadera