Felsteget, Faux pas

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Felsteget
av den franske författaren Michel Rio. Det var alltså denna bok som
slumpen valde åt mig under Vindens skugga-middagen. Det är en underlig
historia. En främling blir anlitad för att utföra ett mord. På
mordplatsen får han syn på ett fotografi av en kvinna och ett barn. Det
är något hos kvinnan som får honom att leta upp henne. Han följer deras
liv på avstånd men det dröjer inte länge innan han kommer närmare inpå
än han tänkt komma. Närmare än ha borde. Det första felsteget.

Rio är en mångfaldigt prisbelönt författare i Frankrike och hans romaner är
översatta till ett tjugotal språk. Att han nått sådana framgångar känns
ganska obegripligt efter att ha läst denna roman från 1991. Historien
är konkret och kyligt berättad. Rio slösar inga onödiga ord eller
utvikningar på att ta sig från punkt A till punkt B. Enda gångerna något
beskrivs mera ingående handlar det om sex (vilket det gör ganska ofta)
eller om en kvinnas kropp. Annars rör sig historien bara på ytan. Vad
som döljs där under röjs inte. Språket är lika avskalat och
ogenomträngligt som masken främligen döljer sig bakom. Han kan känna men väljer att inte göra det. Känslor är en belastning inom hans
yrkesområde. Känslor kan bli din död.

Jag kan inte låta bli att störa mig på hur stereotypa huvudpersonerna
är; kvinnan, mannen och barnet. Det är lite som att läsa ett
actionfilmsmanus med Jaune Claude van Damme i huvudrollen. Mannen är
stark, intelligent och handlingskraftig (dessutom något av en Gud i
sängen). En mördare med ett hjärta och ett samvete. Kvinnan däremot är
den passiva, den som tar emot och som i mitt tycke helt omotiverat söker
upp sin manligt tystlåtne granne för att ha sex kort efter det att
hennes make blivit mördad.

Slutet är när man tänker efter rätt typiskt och väntat, but I didn´t see it coming. Jag tänker
inte direkt avråda er från en läsning av Felsteget, det är trots allt en kort historia på bara 112 sidor. Förvänta er inget mästerverk bara.

Stina