Boktips?

Har ju läst ut månadens bok nu, och ska iväg över helgen och åka färja i tre timmar så jag undrar om ni kan rekommendera någon riktigt bra bok? Vill läsa en blivande favorit och har inte direkt någon författare som jag vet skrivit något rikigt bra. Alla tips är välkommna!

Recension av månadens bok: Guru!

Läste ut månadens bok för bara några minuter sedan (vilket är bra eftersom den bara fanns i ett ex på biblioteket och Stina har väntat på sin tur ett litet tag nu), så varför inte vara lite flitig och lägga in recensionen redanu nu!

Boken är definitivt inget jag skulle ha lånat själv, men det tycker jag är det som är något av det roligaste med vår Boktriangel, att man som Sandra redan varit lite inne på, får vidga sina vyer lite. Så man kan lätt säga att jag är mer insatt i indisk religion nu än vad jag var innan jag öppnade boken, och jag får nog medge att Indien lätt har kvalat in på min mentala karta över länder jag vill besöka bara jag får råd och tid.

Även om det var mycket fakta att ta in när man läste boken tyckte jag att det var upplagt på ett ganska bra sätt och dessutom fanns ett appendix längst bak med både begrepp, namn och platser. Mycket bra om det är något man efter att ha läst boken vill kolla lite närmare på. I stilen tycker jag att O`Yeahs språk mycket påminde om den slags artikel man kan läsa i resemagasin som tex. Vagaband (fast mer inriktat mot religion) och det gillade jag också. Han målade upp landet och religionen så väldigt levande och väldigt personligt.

Däremot kan jag inte påstå att jag blivit mer intresserad av religion än vad jag varit tidigare, snarare tvärtom skulle jag vilja säga. Liksom författaren till boken får man väl säga att jag är ganska skeptisk till all religion och efter alla falska guruer och all humbug han tog upp känns det svårt att kunna tro på att någon religion eller någon guru skulle vara mer rätt än någon annan. Eller i alla fall att chansen att hitta det "rätta" känns ganska så minimal.

Men i korthet kan man säga att boken får tummen upp, och som ni ser har jag redan börjat öva på mina yogaposer :)

Breakfast at Tiffanys

Har precis läst ut "Breakfast på Tiffanys" som jag fick låna av Stina. Har läst den parallellt med Guru eftersom jag gillar att ha flera böcker på gång samtidigt. Har haft seriösa fördomar om författaren, Truman Capote, egentligen utan någon som helst anledning. Måste i alla fall erkänna att den var bra, kanske inget mästerverk men helt klart ok läsning för stunden. Jag gillar ju filmen också, så det var kul att se hur lika filmen och boken faktiskt var.

Recension av Men tiden går

Så var den sista Oatesboken utläst och klar att recensieras då! Velade ju mellan denna bok och Det var vi som var Mulvaynes till vår lilla boktriangel, och efter att ha läst ut också denna måste jag säga att Mulvaynes definitivt var det bästa valet.

Men tiden går är mörkare än den förra, och det finns egentligen inga förmildrande omständigheter till det som större delen av boken handlar om. Men liksom i Oates andra böcker sugs man in i handlingen, och boken är svår att lägga ifrån sig. Och redan från början, redan i den tonsättande inledningen med Enid Marias självmordsförsök, så vet man att det aldrig kan sluta väl. Karaktärerna sjunker bara djupare och djupare ned i förtvivlan fram rill det oundvikliga slutet.

Men jag rekommenderar den ändå varmt, inte minst för Oates fina språk. Denna bok handlar dessutom om en av Oates passioner, förutom att skriva, vilken är boxning.

Tuesday night book club

Tips!

Visste ni att det gick en dokusåpa om en bokklubb på Tv 3? Så har ni inget för er vid 3-tiden på natten den närmaste tiden så kan ni ju ge denna kvalitetsserie en chans. Av det lilla jag sett verkar de dock inte läsa så mycket i serien, men ändå.

Första avsnittet började inatt, 10 mars. Följ den fram till den 16 mars. Eller inte...

Recension av Det var vi som var Mulvaneys

Det var vi som var Mulvaneys är historien om en familjs sönderfall, och jag vet ingen lämpligare att skildra detta än just Joyce Carol Oates. Hon är en mästare på att skildra dysfuntionella familjer och trasiga personer, och det är teman som återkommer i många av hennes böcker. Jag hade också stora förväntningar på den här boken och Oates gjorde mig inte besviken. Visserligen är hon alltid läsvärd, även när hon inte är på topp, men den här boken slår det mesta jag läst av henne tidigare. Jag kunde inte lägga den ifrån mig och läste ut den under två dagar semester i Gran Canaria. Det krävdes bara några sidor så hade familjen Mulvaney och deras brokiga skara djur på High Point Farm mig i sitt grepp. Det gick inte att komma undan. Karaktärerna kändes så levande. Man kände sig nästan som en inkräktare i den här familjens liv. En inkräktare som olovandes fått ta del av alla hemligheter.

Det som överraskade mig mest var att den inte var fullt så svart som jag hade föreställt mig. Tvärtom är slutet oväntat hoppfullt när familjen möts igen för första gången på flera år och trevande försöker knyta an till varandra igen. Framtiden väntar och för de återstående medlemmarna av familjen Mulvaney ser den ganska ljus ut. Trots allt.

// Stina

Stinas bokprat

Gillar: Mina favoritförfattare är Joyce Carol Oates (även om jag långt ifrån läst allt hon skrivit), Guy Burt och Jerker Virdborg. Burt och Virdborg tror jag att jag gillar så mycket för att de påminner lite om varandra i sitt skrivande. De har ett sätt att framställa helt vanliga vardagshändelser på ett mycket oroväckande sätt. Allt de skriver har en lite mörkare underton , och jag gillar den gnagande känslan man får när jag läser deras böcker. Framförallt Burts böcker stannar kvar länge länge.

Till skillnad från min syster vet jag även att uppskatta en Chic lit vid väl valda tillfällen. Poolhäng paraplydrinkar en varm sommardag kräver helt enkelt en Chic lit. Jag är ledsen Oates, men för sådana tillfällen räcker du helt enkelt inte till (men jag antar att hon skulle ta det som en komplimang).

Gillar inte: August Strindberg, Candide, de flesta klassiker och prettoförfattare.

Läser oftast: kurslitteratur tyvärr. Har haft lite tid att läsa för nöjes skull de senaste åren. När det någon gång blivit av har det oftast blivit litteratur av den lite mer lättsmälta sorten: som deckare, tvillingböcker och chic lit´s. Därför ser jag fram emot att få lite att bita i när vi nu startat den här Boktriangeln. Give it to me babies!

Favoritböcker: Sommarens ljus (Zibby O´Neal), Min syster Sophie och Fällan (Guy Burt), Landhöjning 2 cm per natt och Svart Krabba (Jerker Virdborg) samt Bellefleur, Normal kärlek och (numer) Det var vi som var Mulvaneys (Joyce Carol Oates).


// Stina

Månadens tema April: Guy Burt

Så kommer då temat för April Månad.

Månadens bok: Min syster Sophie (Sophie) 1994.

Fällan (After the Hole) 1993 som filmatiserades under titeln The Hole 2001, baserat på Guy Burts eget manus (tyvärr).
The Dandelion Clock 1999.

Guy Burt är en brittisk författare född 1972. Han vann W. H. Smith´s Young Writers Award när han var tolv år gammal. Han studerade vid Oxord University och arbetade under tre år som lärare på Eton. Burt har även skrivit manus för TV, bland annat avsnitt av Kingdom, Diamond Geezer, Afterlife och Murder in Mind.

Mest känd är han för sin debutroman After the Hole (1993) som han skrev tidigt, när han fortfarande gick i skolan. Det är en psykologisk skräckroman om en grupp privatskolestudenter som stängs in i en underjordisk bunker, som det verkar av en sociopatisk klasskamrat. Boken filmatiserades 2001 som The Hole, med bland andra Thora Birch. Har du inte sett filmen så skippa det – förstör inte en fin läsupplevelse! Han har därefter givit ut ytterligare två romaner, Sophie och The Dandelion Clock.

Sophie är en obehaglig, kryptisk och spännande bok. I återblickar får man följa två syskons vardag på den engelska landsbygden under en period på sex år. Med två frånvarande föräldrar flätas syskonen samman och lever lite i sin egna värld: lillebror Matthew och hans brådmogna syster Sophia. Berättelsen utspelas dels som glimtar från barndomen och dels 20 år framåt i tiden där Matthew håller sin syster bunden i ett kalt rum. Han försöker ställa henne till svars för synder som begåtts i det förgångna. Men vad har egentligen hänt?.

The Dandelion Clock är Guy Burts tredje och senaste bok. Det är hans längsta bok hittills, men den innehåller fortfarande alla de teman som gjorde hans tidigare två böcker så obehagliga och oförglömliga: förlorad oskuldsfullhet, den första kärleken, minnen... Men i dessa ganska vanliga teman lurar något mörkare. Lite som i Jerker Virdborgs böcker får vardagen och till synes vardagliga händelser en illavarslande underton. Den är inte hans bästa prestation, i alla fall inte enligt mig, men den är ändå klart läsvärd.

Den börjar med att den medelålders konstnären Alex anländer till ett regntungt Italien för att förbereda inför sin kommande konstuställning, men när han återvänder till platsen där han spenderat en så stor del av sin barndom händer någonting. Alla minnen han förknippar med platsen kommer tillbaka och han kommer ihåg alla de soliga och varma dagar han spenderat tillsammans med sina vänner Jamie och Anna. Något som jag uppskattar med Burt, och som långifrån alla klarar av, är hans förmåga att skildra barn och hur de tänker och kommunicerar med varanda. Hans dialog känns aldrig sökt eller framtvingad.