Så var den sista Oatesboken utläst och klar att recensieras då! Velade ju mellan denna bok och Det var vi som var Mulvaynes till vår lilla boktriangel, och efter att ha läst ut också denna måste jag säga att Mulvaynes definitivt var det bästa valet.
Men tiden går är mörkare än den förra, och det finns egentligen inga förmildrande omständigheter till det som större delen av boken handlar om. Men liksom i Oates andra böcker sugs man in i handlingen, och boken är svår att lägga ifrån sig. Och redan från början, redan i den tonsättande inledningen med Enid Marias självmordsförsök, så vet man att det aldrig kan sluta väl. Karaktärerna sjunker bara djupare och djupare ned i förtvivlan fram rill det oundvikliga slutet.
Men jag rekommenderar den ändå varmt, inte minst för Oates fina språk. Denna bok handlar dessutom om en av Oates passioner, förutom att skriva, vilken är boxning.
Boxning, det hade jag aldrig gissat var en av hennes passioner. Hon ser inte ut som boxningstypen direkt.
SvaraRadera// Stina