Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 4

Man kan krasst konstatera att Dexter inte direkt var en drömdejt till någon av oss. Dexterserien är skriven av Jeff Lindsay, och de tre första böckerna i serien ingick i mitt aningen störda tema i oktober 2010.

Jag älskade de första säsongerna av Dexter och hade därför ganska höga förväntningar på böckerna, men oj om jag blev besviken. The disappointment, the disappointment. Lindsay visade sig inte vara mer än en medelmåttig författare med en originell idé. En idé han som han på något sätt lyckas schabbla bort i sin iver att blanda in klyschor, kultdyrkan och annan smörja. Som Sofia skriver borde han ha hållit sig till sitt huvudkoncept, den med en charmig kille som helt enkelt har en lite annorlunda hobby.

Sofia dumpade honom vid tredje dejten, men jag har en känsla av att hon önskar att hon gett honom på båten lång tidigare. Alex beskriver den som boken som aldrig ville ta slut, så jag gissar att hon önskar detsamma, och själv kan jag berätta att vår litterära relation knappt hann börja innan den avslutades. Jag törs nog påstå att Dexter är ett avslutat kapitel för oss alla.

Stina

The ABC of Serial killers.

Vem är jag att klaga när ödet bestämmer sig för att jag ska bli mördad?
Här är en sång som borde passa er middag och Dexter temat:

Dexter - boken som aldrig ville ta slut.

Få böcker har tagit lika lång tid att läsa ut. Helt oskuldsfull stod den på en ställning på bibblan. Som svaret på en av mina mer patetiska böner; en bok att läsa, som faktiskt varit med i boktriangeln. Visserligen för flera månader sedan men ändå.
Precis som de flesta andra har jag sett TV-serien, som jag i ärlighetens namn inte gav så mycket för. Inte min typ av serie helt enkelt, blev mest frustrerad över hur mycket tid Dexter har. INGEN har så mycket tid! Efter att läst det härke som förlagan utgjorde har jag dock nyfunnen respekt för TV-serien, som inte tjatar öronen av publiken. Först satt jag och småfnissade åt ordlekarna, men någon borde sagt åt Jeff Lindsy att det blir för mycket av det goda. Tyvärr bli recensionen inte bättre än så här, jag har tid att ta igen. Håller med om allting Stina skrivit i sin recension.

Dumpad vid tredje dejten

Ja, det är precis vad Dexter har blivit. Sitt charmiga yttre till trots visade han sig vara en riktig tråkmåns. Inte vet jag om det har kommit fler, eller kanske väntas komma fler Dexter-böcker, men det är heller inget jag kommer att bry mig nämnvärt om. Dexter i bokformat är helt enkelt så mycket tristare än Dexter i tv-rutan. Ja, han är faktiskt så tråkig att jag knappt tycker att han förtjänar att recenseras så det här blir en recension i miniformat och gäller del två och tre i serien- Dearly devoted Dexter och Dexter in the dark.

Del två är, till skillnad från övriga två delar i serien, inte inriktad mot övernaturligt, hokuspokus och sanndrömmar. Tack och lov! Efter Stinas beskrivning av den hade jag förväntat mig något värre. Den kan bäst beskrivas som en halvdan deckare, snabbt läst och snabbt glömd. Ja, faktiskt har jag så här i efterhand svårt att komma ihåg någon egentlig handling, så är du nyfiken på vad Dexter har att erbjuda i del två är det bara att öppna boken och börja läsa (fast jag rekommenderar det inte!).

Del tre till sist, ja det är här det börjar spåra ur på allvar. Jeff Lindsey tar i allt vad han har för att få boken att bli så fånig som möjligt. Likt Kajsa Varg verkar han gå efter konceptet att man tager vad man haver, och i Lindseys skafferi verkar det finnas lite allt möjligt. En dos fånig kultdyrkan, en tesked demoneri, en kopp klyschor, lite Steven Kinginspiration på det och så rör om ordentligt i grytan. Alltså seriöst, vad är det här? Boken hade känts betydligt mer fräsch och spännade om Lindsey hållt sig till konceptet i serien, den med en charmig kille som helt enkelt har en lite annorlunda hobby.

En rätt trist dejt med Dexter

Japp, jag är besviken! Trots att jag, till skillnad från Stina, inte är något större fan av tv-serien hade jag väntat mig mer av "Darkly dreaming Dexter". Jag har ju sett något avsnitt här och där, och för mig känns det som att skaparna bakom tv-serien tagit det som är bra med boken, skippat det fåniga och faktiskt också lagt till en ytterligare dimension till Dexter som böckerna saknar. De fåniga element som tv-serien tack och lov skippat är de övernaturliga inslag där Dexter i sina drömmar har den här psykologiska förbindelsen med seriemördaren. Nu har jag ju inte följt tv-serien och vet inte om de skippat detta helt, men om inte så har de i alla fall tonat ner det och gjort det lättare för tv-tittaren att acceptera det, istället för att som i boken få läsaren (i alla fall mig) att bara tycka det hela är fånigt. Jag vet inte riktigt vad författaren vill med detta, för hade han bara tonat ner det hela en aning hade boken blivit så mycket bättre.

Det positiva i böckerna är den stundtals ironiska jargon som känns igen från tv-serien som trots allt gör att boken sticker ut lite från den vanliga deckarromanen. men skulle det inte vara för detta så skulle den ha kunnat vara vilken dussinroman som helt.

Oh the dissapointment! Och efter vad Stina berättat så går det bara utför i de två senare romanerna. Ja ja, får väl se fram emot ännu en halvtaskig dejt med Dexter då!

Date with Deadly Dashing Dexter

Som ni vet är jag ett stort fan av tv-serien så det var med en viss förväntan jag tog mig an de tre första böckerna i Dexter-serien. Jag hoppades förstås att min favoritseriemördare skulle visa sig vara lika charmig i bokform som han är i tv-rutan.

Jag fick bara delvis rätt. Kan man kan ha överseende med en del dåliga val från författarens sida så är Dexter en mycket trevlig bekantskap till en början. Man gillar honom trots allt. Hans rovdjursaktiga charm och snabba replikskiften höjer en annars rätt så medioker historia några välbehövliga snäpp. Det som förvånade mig var att det inte fanns särskilt mycket substans i böckerna utöver det man redan fått ta del av i tv-serien, tvärtom faktiskt. Den Dexter och de karaktärer vi får möta i boken känns konstigt endimensionella. Jag hade hoppats på att få lära känna Dexter lite mer på djupet men där misstog jag mig rejält.

Mina förväntningar på fler trevliga dejtkvällar tilsammans med deadly dashing Dexter och ett glas vin eller två återstod dock efter det att den första boken var utläst, även om den visade sig vara ganska medelmåttigt skriven. Dessa förväntningar gick tyvärr snabbt i kras. Efter att ha läst de följande två delarna måste jag meddela att vår litterära relation nu är avslutad. Hädanefter håller jag mig till tv-dejter.

Mina invändningar mot del två och tre är helt enkelt att de spårar ur, och det rejält. Exakt vad kan jag inte gå in på här eftersom det skulle spoila för mycket om ni mot förmodan skulle ha lust att läsa dem. Men vissa saker blir för mycket bara, man köper det inte. Har ni följt serien så vet ni att också den är aningen urspårad ibland, och då menar jag bortsett från det faktum att huvudkaraktären är en seriemördare som dödar andra seriemördare.. Det är med andra ord rätt urspårat redan från början. Vissa delar kanske inte känns helt trovärdiga men man kan ändå ha överseende med dom. Detta är INTE fallet med böckerna.

Den första boken var helt okej. Tv-seriens första säsong följer boken ganska väl, även om man dragit ut på historien för att få den att räcka under en hel säsong. Jag måste säga att de tillägg och ändringar som gjorts i serien helt klart skulle ha lyft boken, som känns något avhuggen och oavslutad. Den andra boken är något sämre medan den tredje boken i sin tur är helt urspårad. Det känns inte längre som att man befinner sig i Dexteruniversum utan i ett dåligt skrivet avsnitt av Förhäxad, en serie med en riktigt låg lägsta nivå. Jag riktar trots allt ändå en tacksamhetens tanke mot Dexters skapare Jeff Lindsey, utan honom skulle mina måndagskvällar ha varit betydligt tristare den senaste tiden.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att den första boken, Darkly dreaming Dexter, är värd en genomläsning men att man inte missar något om man skippar de andra två.

Stina