Ja, det är precis vad Dexter har blivit. Sitt charmiga yttre till trots visade han sig vara en riktig tråkmåns. Inte vet jag om det har kommit fler, eller kanske väntas komma fler Dexter-böcker, men det är heller inget jag kommer att bry mig nämnvärt om. Dexter i bokformat är helt enkelt så mycket tristare än Dexter i tv-rutan. Ja, han är faktiskt så tråkig att jag knappt tycker att han förtjänar att recenseras så det här blir en recension i miniformat och gäller del två och tre i serien- Dearly devoted Dexter och Dexter in the dark.
Del två är, till skillnad från övriga två delar i serien, inte inriktad mot övernaturligt, hokuspokus och sanndrömmar. Tack och lov! Efter Stinas beskrivning av den hade jag förväntat mig något värre. Den kan bäst beskrivas som en halvdan deckare, snabbt läst och snabbt glömd. Ja, faktiskt har jag så här i efterhand svårt att komma ihåg någon egentlig handling, så är du nyfiken på vad Dexter har att erbjuda i del två är det bara att öppna boken och börja läsa (fast jag rekommenderar det inte!).
Del tre till sist, ja det är här det börjar spåra ur på allvar. Jeff Lindsey tar i allt vad han har för att få boken att bli så fånig som möjligt. Likt Kajsa Varg verkar han gå efter konceptet att man tager vad man haver, och i Lindseys skafferi verkar det finnas lite allt möjligt. En dos fånig kultdyrkan, en tesked demoneri, en kopp klyschor, lite Steven Kinginspiration på det och så rör om ordentligt i grytan. Alltså seriöst, vad är det här? Boken hade känts betydligt mer fräsch och spännade om Lindsey hållt sig till konceptet i serien, den med en charmig kille som helt enkelt har en lite annorlunda hobby.
Kan bara hålla med dig i din kritik, böckerna var en riktig besvikelse. Kan meddela att det har kommit ytterligare två böcker i Dexter-serien, konstigt nog... Jag menar, vem läser dem? Inte du och inte jag i alla fall.
SvaraRadera