Ingen ny Coraline

Oceanen vid vägens slut är Neil Gaimans senaste roman. Gaiman är en berättare av rang, och den här romanen är inget undantag. Huvudpersonen återvänder i inledningen till platsen där han växte upp, till oceanen vid vägens slut, och han kommer ihåg våren då han fyllde sju år. Det var den våren han blev vän med Lettie. Hon var fyra år äldre då, men hade varit elva år väldigt länge. Lettie visar honom en värld man bara kan hitta om man vet var den finns och hur man ska leta. Det är en skrämmande värld men tillsammans med Lettie känns inget riktigt farligt. Detta ändras då barnflickan Ursula kommer in i hans liv. I och med hennes ankomst ska ingenting mer bli sig likt, och kanske kan inte ens Lettie hjälpa honom nu.

Det är en mörk saga skriven lite i samma stil som Coraline. Det är rakt berättat viket passar historien, ibland är det enkla det bästa. Bitvis får Gaiman historien att glöda och det finns en del riktigt obehagliga scener. Det mest skrämmande är inte de monster som gömmer sig i skuggorna utan de monster vi möter varje dag.

Det är Gaimans hudlösa sätt att skildra barndom som lyfter historien. Det är nostalgiskt men aldrig smetigt. Det är tid och vänner som på gott och ont aldrig kommer igen, för människor förändras lika mycket som oceaner. Han fångar känslan av utsatthet mot vuxenvärlden, av att vara själv och inte bli sedd eller hörd på riktigt. Jag får Stand by me-vibbar i vissa partier och det är ett gott betyg. Hade den känslan han fångar där visat sig mer än glimtvis hade det blivit en annan berättelse.

Det är främst i de fantastiska delarna av historien jag saknar någonting. Jämför man med Coraline så genomsyrades hela berättelsen av något som jag saknar här. Också den var skriven med ett synbart enkelt språk, men bakom orden fanns något mer. Det låg något vasst där och skavde, som en sticka under huden man inte kan se men känner finns där.

Visst finns det svärta också i den här historien, och det skaver till ibland, men karaktärerna känns märkligt endimensionella trots att Gaiman aldrig låter det bli svart eller vitt. ”Utanpå ser ingen ut som man egentligen är inuti. Folk är mycket mer komplicerade än så. Det gäller alla.” säger Lettie. Inte ens Ursula är rakt igenom ond, hon gör bara det hon skapats för att göra.

Det är välskrivet och vackert men det räcker inte riktigt till, inte när man hoppats på en historia som ska ta struptag.

Stina

In the wild, wild west

Swede av Pauline Wolff är något så ovanligt som en westernroman med svenskanknytning. Den handlar om Swede, men också om de tre systrar som verkar följa honom i hasorna. Det är inte något gott de har i sinnet och man kan minst sagt konstatera att de har ett horn i sidan till vår svenske "hjälte". Varför får man veta allt eftersom historien rullas upp.

Det är alltså prisjägaren Swede, Jan Anderson, som gett namn till boken som är huvudperson – men till största del skymtar han förbi i andra männsikors berättelser och minnen om och av honom. Han är en legend och det sägs att svenskörten drar förbi i hans spår.

Lite spretigt kan jag allt tycka att berättelsen är, men den liknar inget jag läst tidigare och bara idén med att skriva en svensk western tycket jag är värd en eloge. Det är drabbande skrivet och Wolff drar sig inte för att låta blod och obsceniteter färga romanen – ganska passande med tanke på genren.

Det är speciellt berättelsen om de tre systrarna som fängslar och varför de är på blodig jakt efter den mytomspunne Swede. De drar fram som tre hämndens gudinnor och drar sig inte för att mörda och råna eller ens sälja sig själva i sin envisa kamp på hämnd, och det är inte bara Swede som bör passa sig där de drar fram.

Vi har pratat lite i triangeln om att det är tråkigt med böcker där männen framhävs och får komma undan med lite vad som helst – läs denna om ni vill få en antidos av det manligt menlösa!

// Sofia

Postmannen som inte fanns

Postmannen ringer alltid två gånger av James M Cain är ju en klassiker, där de flesta kanske snarare har hört talas om filmen med Jack Nicholson och Jessica Lange i huvudrollerna, och inte romanen från 1934. Jag måste ju erkänna att jag inte vetat mycket mer än att boken filmatiserats och att den är en ganska så klassisk roman av typen kiockdeckare. Sen måste jag även erkänna att jag faktiskt trodde att den på något sätt skulle handla om, just det, en brevbärare. He he, ack så fel jag hade. Om ni är mer litterärt bevandrade och vet att det inte är så, good for you!

Hur som helst är det en ganska engagerande och komprimerad historia på strax över 100 sidor som handlar om dagdrivaren Frank Chambers som blir kär i den gifta Cora. De dras till varandra av någon outgrundlig anledning och  visst, de hade kunnat rymma sin väg – men livet är ju inte värt att leva utan pengar, tycker Cora. Hon vill inte leva det dagdrivande liv Frank hittills gjort. Den rike greken, Nick Papadakis, hon är gift med skulle kanske kunna lösa problemet…..

Storyn i sig är ganska underhållande, men vad som får de två att dras till varandra känns ganska obegripligt – liksom att de inleder sitt förhållande med att han vill platta till henne, genom att som han uttrycker det: ”Jag hade givit henne ett slag under bältet, ett hårt ett, som gjorde ont” – och detta genom att fråga varför hon egentligen gifte sig med greken. Genom att fråga detta skulle hon reagera så här: ”Jag var säker på att det skulle bli något mellan henne och mig. Hon skulle kanske inte säga ja, men hon skulle inte konstra. Hon visste vad jag ville och jag hade klart för mig vad hon var för en sort”. Romantiskt är det inte?! Inte konstigt att deras första hångel inleds med att hon ber honom bita henne – vilket han gör: ”Jag borrade tänderna så djupt in i hennes läppar att jag kände blodet spruta i munnen på mig. Det rann nerför halsen på henne, när jag bar henne uppför trappan”.

Ja, vad säger ni, ”Sextio nyanser av grått” kan väl gå och slänga sig i väggen, för så här ska ett förhållande inledas!

//Sofia

Oceanen vid världens slut av Neil Gaiman

Om Umbra var något av en besvikelse måste denna nästan sägas vara tvärtom. Helt klart en av Gaimans bättre, även om jag tycker att Coraline var strået vassare. Det känns kul med en riktigt bra Gaimansk roman då det jag läst av honom på senare tid varit något av en besvikelse. Nu när han verkar vara tillbaka i högform är det bara att hoppas på att han fortsätter i samma stil.

Jag vet inte riktigt varför men jag kommer att tänka på Stephen Kings ”Flickan som älskade Tom Gordon” medan jag läser Gaimans roman, men det gör jag ganska snart. Historierna är helt olika varandra, där Kings handlar om en liten flicka som går vilse i skogen och denna om en pojke som finner sig stå öga mot öga med ondskan på hemmaplan. Men just tematiskt tycker jag ändå att de påminner varandra, där King låter huvudpersonen i sin bok snabbt konstatera att världen har tänder som kan bitas precis när den vill. Lite så känns det också för huvudpersonen i denna när han på grund av en inackorderads självmord dras in i en värld han inte visste fanns. Och just berättarsättet påminner även det om King när han är som bäst och skildrar vänskap och inte skräck. Gaiman har precis som King fångat det där svåra med att växa upp, vikten av vännerna och den på liv och död känsla som saker hade då.

För även om det här är berättelsen om en pojke som möter fasor som inte är av denna världen så är det på sätt och vis ännu läskigare att möta barndomens tillvaro, där man inte har något att säga till om och det är de vuxnas lagar som gäller. Huvudpersonen vet att han inte kan berätta vad som händer för någon vuxen då de inte skulle tro honom och när ondskan nästlar sig in i familjen har han inget att sätta emot. Den kanske läskigaste scenen utspelar sig just inom familjen, i en oförglömlig scen mellan honom och pappan…. Men det finns nu inte bara ondska i närheten, utan även hans allra första vän i form av Lettie Hempstock. Lettie som påstår att hon har oceanen på sin bakgård, när vem som helst kan se att det bara är en liten damm....

På tal om just Stephen King, och att hans berättelse låg i bakhuvudet genom läsningen av Gaimans roman, var det lite kul att se att Gaiman tackar honom i efterordet.

// Sofia