När jag lånade denna hade jag hoppats
på en riktig ryslig berättelse då baksidetexten utlovande en spökhistoria i en
stad där människorna plötsligt glömmer bort hur man andas. Tyvärr är den varken
speciellt läskig eller speciellt bra vilket är synd med tanke på att idén
bakom känns ganska intressant. Det kändes lite snoppet när jag efter ett antal
sidor insåg att det inte alls var vad jag hade hoppats på, lite som att tro sig
låna en rolig komedi och komma hem med en Troma-porris – inte för att jag
skulle ha någon egen insikt i detta dock ;-).
Det roligaste i boken (fast det är nog
kanske inte direkt tänkta att vara roligt, utan snarare lite småcreepy) är när
historiens huvudperson Jospeh Blackwood goes bananas Elfriede Jelinek-style,
eller vad säger ni om följande stycke där han socialiserar med sin före detta
fru; ”Joseph såg på Kim och funderade på
att knäcka nacken på henne, drämma till henne i bakhuvudet med en tvåtumsbräda. Svänga bakåt och ... PANG! Den rekylhandlingen skulle få honom att må bättre. Eller
han kunde kanske kväva henne, få ner henne på marken medan hennes armar piskade
mot honom, hennes skjorta redan trasig och full av maskar, och slå in skallen
på henne med en sten. Det skulle få henne att visa sitt rätta ansikte. Den
barnlösa horan”. Osv osv.
Resten av boken känns tyvärr mer som en
historia ni vet från en sådan där småputtrig historisk roman, så de Jelinska
styckena livar givetvis upp även om de känns aningen missplacerade. Ska ni läsa
något läskigt rekommenderar jag varmt något annat, men är ni istället lite sugna
på litteratur i stil med (välskriven) mysrysarkvalitet kanske detta är något
för er. Me? Jag föredrar däremot mina Mysrysare så sjaskiga och usla som
möjligt, ju sämre desto bättre kan man säga J.
// Sofia
