Staden som slutade andas av Kenneth J Harvey

När jag lånade denna hade jag hoppats på en riktig ryslig berättelse då baksidetexten utlovande en spökhistoria i en stad där människorna plötsligt glömmer bort hur man andas. Tyvärr är den varken speciellt läskig eller speciellt bra vilket är synd med tanke på att idén bakom känns ganska intressant. Det kändes lite snoppet när jag efter ett antal sidor insåg att det inte alls var vad jag hade hoppats på, lite som att tro sig låna en rolig komedi och komma hem med en Troma-porris – inte för att jag skulle ha någon egen insikt i detta dock ;-).

Det roligaste i boken (fast det är nog kanske inte direkt tänkta att vara roligt, utan snarare lite småcreepy) är när historiens huvudperson Jospeh Blackwood goes bananas Elfriede Jelinek-style, eller vad säger ni om följande stycke där han socialiserar med sin före detta fru; ”Joseph såg på Kim och funderade på att knäcka nacken på henne, drämma till henne i bakhuvudet med en tvåtumsbräda. Svänga bakåt och ... PANG! Den rekylhandlingen skulle få honom att må bättre. Eller han kunde kanske kväva henne, få ner henne på marken medan hennes armar piskade mot honom, hennes skjorta redan trasig och full av maskar, och slå in skallen på henne med en sten. Det skulle få henne att visa sitt rätta ansikte. Den barnlösa horan”. Osv osv.

Resten av boken känns tyvärr mer som en historia ni vet från en sådan där småputtrig historisk roman, så de Jelinska styckena livar givetvis upp även om de känns aningen missplacerade. Ska ni läsa något läskigt rekommenderar jag varmt något annat, men är ni istället lite sugna på litteratur i stil med (välskriven) mysrysarkvalitet kanske detta är något för er. Me? Jag föredrar däremot mina Mysrysare så sjaskiga och usla som möjligt, ju sämre desto bättre kan man säga J.

// Sofia