Den magiska leksaksbutiken av Angela Carter

Det här kan vara årets bok tror jag, ”Den magiska leksaksbutiken” av Angela Carter.

Bara inledningen gjorde mig lite förälskad i boken;

”Den sommaren då Melanie fyllde 15 år upptäckte hon att hon var gjord av kött och blod. O, mitt Amerika, mitt nyupptäckta land”.

Och därefter var det en njutning att ta del av hennes och de två yngre syskonens, Victoria och Jonathons, vedermödor. För det är ingen vardagsidyll som skildras, utan det en mörk saga där de goda inte nödvändigtvis vinner.

Jag tror inte att jag sedan jag läste ”Vårt hem är vårt slott” har hittat en bok lika fylld av magi, berättarglädje och originalitet för det är inte bara leksaksbutiken i boken som känns magisk utan hela boken i sig. På ett alldeles självklart sätt lyckas Carter gestalta det där magiska som finns i barndomen, där fantasi och verklighet inte alltid är så lätt att skilja på.

Vår unga hjältinna Melanie längtar efter att bli vuxen, efter att bli gift och att få sin första kyss – men samtidigt är hon fortfarande fast i barndomsvärlden och får på den hårda vägen lära sig att det där med att bli vuxen kanske inte alltid är så särdeles roligt. För när de tre syskonen helt plötsligt finner sig tvungna att söka tillflykt hos sin morbror som de aldrig har träffat får de lära känna en värld där det inte är givet att få tvätta sig ren varje dag, få klä sig hur man vill eller ens ha tillåtelse att prata. Deras morbror är med andra ord ingen lätt man att tas med. Som tur är finns hans stumma fru Margaret och hennes två bröder Francis och Finn, som i alla fall i jämförelse känns betydligt lättare att tas med.

Dessa tre är dock också kuvade under morbrodern och den stumma moster Margaret förlorade talförmågan under bröllopsnatten, vilket morbrodern ser som bra då han gillar tysta kvinnor, Han verkar också gilla att plåga sin omgivning och vid de traditionella söndagsmiddagarna då alla klär upp sig har han gjort ett vackert halsband till henne att ha på sig som sitter så tätt att hon knappt kan äta. Kort sagt har morbrodern inte mycket till över för människorna i sin omgivning. Istället brinner han för leksakstillverkandet och speciellt för sin dockteater. Alla i huset måste hjälpa till med denna hans passion och snart står Melanie i leksaksaffärens disk dagligen. Men det är när morbrodern kräver att hon ska vara skådespelare tillsammans med hans älskade dockor som saker och ting sakta men säkert går helt överstyr.....

Jag vill egentligen inte spoila någonting om handlingen, för jag tror att det här är en berättelse som man ska låta sig överraskas av. Som slutkläm kan jag väl bara konstatera att det är ganska tunga ämnen som förs fram på ett ändå väldigt lätt sätt, mycket tack vara författarens underbara, flytande och magiska språk. Läs den!

//Sofia

The fault in our stars av John Green

Nu var jag lite av en fuskare och började inte i månadsböckerna i oktober enligt den givna ordningen – nej jag började med Greens storsäljare först, alltså ”The fault in our stars”.

Jag har otippat nog sett filmen och med tanke på hur lite tid jag spenderat framför tv:n sedan de små monstren gjorde inträde i mitt liv är det något av en bedrift. Det första jag tänkte på var hur lik filmen var boken, eller ja kanske snarare tvärtom då. Ganska ofta tycker jag att filmerna brukar vara så mycket sämre än boken, men just här så har man sett filmen (eller läst boken) så vet man vad man har att vänta sig. Varken mer eller mindre. Små delar av boken hade självklart strukits, men oväntat mycket fanns kvar och presenterades på samma sätt.

Det är en riktigt bra ungdomsbok och som de flesta säkert vet handlar den om två ungdomar med cancer som möts och blir kära. Men den är så mycket mer än bara en flicka möter pojke-bok, och det skulle jag vilja säga att alla tre av månadens böcker hade gemensamt. Alla handlar de om kärlek, om att växa upp och finna sig själv, men i samtliga finns det en allvarlig underton. I denna är det självklart döden som är närvarande. Döden både i konkret form och som funderingar om vad som händer efter döden, men kanske framför allt vad man ska göra av sitt liv när man vet att man inte har så mycket tid på sig. Hur vill man leva och hur vill man vill man bli ihågkommen efter sin död?

Ändå är det en relativt lättsam bok att läsa, men den saknar, i mitt tycke, det där lilla, lilla extra som en riktig klassiker har – det där som gör den till en bok man läser och läser igen eller bara läser en gång men sedan aldrig släpper.

//Sofia

En man som heter Ove av Fredrik Backman

Den här lånade jag efter att jag läst ut alla medhavda böcker under sommarsemestern i Karlskrona. Det är ju Fredrik Backman som är författaren så alla som har läst hans blogg vet nog på ett ungefär vad man har att vänta sig; alltså något ganska lättläst med Backmans speciella humor.

Jag älskar ju bloggen i fråga och gillade även hans ”föräldrabok” så jag hade nog ganska höga förhoppningar, som dock inte helt infriades. För visst var det en trevlig och lagom energikrävande bok att läsa under lata sommardagar, men jag hade nog väntat mig lite mer ifrån Backman. Precis som hans tidigare bok så tycker jag att det är i de partier som är lite mer känslosamma som han är som bäst och jag tycker definitivt att han håller sig på rätt sida av gränsen, utan att det blir för klyschigt och fånigt. Men allt som allt skulle jag säga att det var trevligt att stifta Oves bekantskap och jag blir faktiskt sugen på att se filmatiseringen.

//Sofia

Stalker

Visste ni att det finns en film från 1979 inspirerad av februaris månadsbok Picknick vid vägkanten?

Trailern är väldigt rysk och stämningsfull, och eftersom det inte är en direktfilmatisering av boken kan man se den utan att romanens handling spolieras.

Atmosfären och stämningen verkar filmmakarna onekligen ha lyckats med att återskapa. Det är dystert och skitigt. Dessutom finns en krypande obehaglig underton utan att man riktigt kan sätta fingret på varför.

Det gick inte att lägga upp klippen från You Tube direkt men ni kan hitta två av klippen här och här.

En varning från random person på You Tube bara: If you watch this on Acid you will turn into a fruit.

Stina

Dag-tv

Eftersom Ronja är sjuk, snorig och hostig, och därför är allmänt cranky har vi spenderat mer tid än vanligt vid tv:n hon och jag. Detta har resulterat i synnerligen intressanta iakttagelser, typ. Det händer ju inte så mycket i mitt liv för tillfället så för mig känns det revolutionerande, he he.

Bland annat har vi upptäckt att vi gillar dag-tv, kanske mer än vi borde, ha ha. De senaste dagarna har även bjudit på en hel del bokrelateradt slapp-tv-gläppande.

Bland annat hade vi turen att tajma in Björn Ranelids framträdande i "Malou efter tio". Yay! Han har gett ut en ny roman, "Överbefälhavarens hemlighet". Troligen det bästa han har skrivit? Jag är säker på att Ranelid inte skrädde orden om sin roman, men ska jag vara ärlig lyssnade vi inte jättenoga. Shame on us! Däremot noterade vi att han verkar vara tatuerad på bröstet.... Något vi inte kan minnas att vi sett förut? Vet ni mer?

Dessutom lyckades vi igår, vid 16.00-tiden se några snuttar av en Hitchcock-film, "Värdshuset Jamaica" från 1939. Om ni kommer ihåg så recenserade jag boken för några inlägg sedan, och tyvärr känns det som att filmen är lika tråkig som boken. Nu orkade jag bara se några minuter mitt i, men kan konstatera att det känns som ett slöseri på Hitchcocks talang.

Sen, så här i kunglig bebisyra-tider, kan jag också meddela att vi lyckades sitta bänkade när den nya prinsen saluterades idag. Mycket spännande!

Ni hör ju vilket rikt liv jag har :).

// Sofia

Pojkarna som film

Ni brukar ju ha bättre koll än mig, men ifall ni missat det så tänkte jag tipsa om att "Pojkarna" av Jessica Schieauer, som vi haft som månadsbok här i triangeln under Stinas dödssynds-tema, har blivit filmatiserad. Den 19 februari tror jag att den kommer att ha premiär, alltså imorgon.

Ronja och jag såg en intervju med skådespelarna som spelar Kim i filmen, och tyckte det var kul att de fått tag på så lika skådespelare till rollen. Tror att den fått ganska bra kritik också, så vi kan ju hoppas att den blir bättre än filmatiseringen av "Cirkeln". Kanske något att se ihop på bio, Stina?

// Sofia

Omläsningsbokmiddagen

Bokmiddag med höstmys-stämning!

Som sagt så blev det två bokmiddagar på raken då omläsnings-middagen, vars tema ligger så långt tillbaka som juni 2013, genomfördes dagen efter att vi hade den ganska misslyckade Cirkeln-middagen. Deltagare i denna middag var samma som förra, men tyvärr blev det ingen  bild på lille Freddie denna gång. Bjussar därför på en gammal favorit.

Lille Freddie in action

Nu såg vi till att genomföra bokmiddagen helt rätt.

Pyjamas – check!
Hyra Cirkeln – check!
Te och snacks – check!
Prat om boken – check!

Stinas egengjorsa mördegssnittar. Mums!

Te-mys!

Pyjamas på! Ronja hade också, men kräktes ner pyjamasen ännu en gång.....

Jag i min andra pyjamasoutfit för kvällen... Gissa vad som hände med en första.... (Kräks....)

Som synes på bilden ovan så hade Stina fixat ett riktigt tekalas med hemgjorda mördegssnittar, te och cider. Mycket trevligt!

Vi enades om att det var ett trevligt sommartema och att böckerna var lätta att ta sig igenom, men att vi ändå inte riktigt förstår hypen. Stina påpekade dessutom att författaren kanske snott lite väl mycket idéer från Buffy....

Om våra omläsningsböcker blev inte jättemycket sagt, men som ni kommer ihåg blev ju Stina dumpad efter andra dejten..... Så boken blev aldrig utläst. Själv hade jag lite förträngt vilka böcker, eller snarare författare, som fått en andra chans. Men efter att tänkt efter blev det nog Le Clezio och Jelinek som fick en andra chans. Dock skulle jag inte vilja säga att den andra chansen gav mig mersmak.....

Och filmen då? Nja, vi enades om att den var ganska seg, alldeles för lång och att skådespelarinsatserna från de vuxna skådespelarna generellt sett var pinsamt dålig. Med andra ord var vi ändå ganska nöjda med att vi aldrig kom iväg för att se den på bio.

Nästa bokmiddag kommer förhoppningsvis att genomföras under november månad och denna gång planerar vi att ha en bokmiddag för en bok som lästes i år, närmare bestämt Stinas  Ta mig tillbaka-tema från april i år.

// Sofia

Högläsaren av Bernard Schlink

Högläsaren lånades i samband med min sommarsemester i år, och jag måste säga att sommarläsningen bjöd på både tiopoängare och även en del riktigt tråkiga böcker. Denna hör dock till den förstnämnda kategorin och är en bok jag velat läsa ända sedan den filmatiserats med Kate Winslett, som jag har för mig faktiskt fick en Oscar för rollen. Jag har dock inte sett filmen ännu, utan ville läsa boken först.

Något som överraskade mig i läsningen var att kärlekshistorien var med en så pass ung kille, nog måste han ha gjorts äldre i filmen? I högläsaren är den unge huvudkaraktären nämligen inte mer än 15 år gammal medan kvinnan han inleder en relation med är 36. Titeln kommer sig av att han under deras förhållande tar för vana att läsa högt för henne. Ganska tidigt märker han dock att något i deras förhållande känns fel och helt plötsligt en dag är hon borta och har flyttat utan att berätta vart.

Långt senare ska han komma att komma i kontakt med henne igen och det är då han börjar förstå den hemlighet hon har burit på. Jag måste medge att jag inte helt och håller köpte kärlekshistorien, men karaktärerna är bra uppbyggda. De känns trovärdiga och är inte schablonartat beskrivna utan har både goda och onda sidor. Det är dessutom ett intressant ämne om skuld, om vad som driver människor att göra ondskefulla handlingar och om hur väl vi egentligen känner våra medmänniskor.

// Sofia

The man without a face av Isabelle Holland

Det var ett tag sedan jag orkade ta tag i att lägga upp en recension på vår fina boktriangel, men det har hänt en del sen mitt sista inlägg. Nytillskottet till familjen Möller, Ronja, gjorde entré den 10 september och sedan dess har det varit ganska fullt upp minst sagt. Men nu börjar jag så sakta återhämta mig och vi börjar få lite rutin här hemma. Så mycket rutin det nu går att få mitt i flyttkaoset....

Liten Ronja

Den senast lästa boken var i alla fall just "The man without a face" som är en riktig liten pärla till bok. Det är ett lån från min syster, men enligt Boktipset har jag faktiskt redan läst den så tidigt som 2011. Dock verkar det som att jag missat att recensera den på bloggen. Jag älskar ju filmen, vilket var anledningen till att boken över huvud taget lästes, och även om boken var bra så måste jag säga att man i filmen verkligen tagit med det bästa ur boken och sen lagt till delar som gjorde den ännu bättre.

I korthet kan man säga att det handlar om den 14-åriga Charles Norstedt som desperat vill komma hemifrån och istället gå på internatskola då han är trött på att leva tillsammans med sin mamma och sina två systrar. Speciellt är det den äldre systern Gloria som förpestar hans tillvaro och tar varje tillfälle i akt att trycka ner honom. För att han ska lyckas komma hemifrån måste han dock klara intagningsproven och som det ser ut kommer han att behöva plugga hela sommarlovet för att komma in och inte ens då känns det som att han kommer att lyckas. Det han skulle behöva är en privatlärare.

Det är här samhällets utböling, mannen utan ansikte eller Justin McLeod som han egentligen heter, kommer in i bilden. Den yngre systern påpekar att han ska ha varit lärare och mot all förmodan går McLeod med på att undervisa honom. Det som börjar med konflikt och motvilja mot att ägna hela sommarlovet åt studier övergår så sakta i vänskap. Men då han är säker på att Gloria skulle sätta käppar i hjulet för honom måste det hela hållas hemligt...

Som sagt är det en underhållande berättelse som är finstämd, bra uppbyggd och utan att bli banal som många ungdomsberättelser annars har tendenser att bli. Däremot tycker jag att man i filmen gjort bra val när vissa delar tagits bort, gjorts om eller bytt ordningsföljd på vissa händelser.

Till exempel vet McLeod i boken inte om att Charles håller deras möten hemliga, vilket känns mer logiskt än att han faktiskt skulle acceptera det och i filmen har man även tagit bort delarna där de badar och simmat tillsammans – då det hela faktiskt känns kanske lite väl familjärt. Filmen slutar även på ett helt annat sätt än boken, och det vinner den verkligen på. Jag ska inte avslöja hur, men läs boken och se filmen! Båda mycket läs- och sevärda!

// Sofia

Denna Dagen ett liv, del ett.

Sofia, du hade rätt. Februari var mitt tema, jag räknade fel. Så här kommer februari månadstema, fem månader försenat. Temat kom till och ska ses som ett systertema till junitemat. Temat kom till under en tid så jag fortfarande kallade Umeå för hem. En för mig ny stad, då jag flyttade dit i slutet av augusti. Som alltid när en vistas längre tid på en ny plats finns det massor att upptäcka, saker och platser som ortsborna oftast upptäckt för länge sedan. Vare sig det handlar om att det värsta vädret inte är när det snöar utan det nästintill konstanta regnandet. Eller de fantastiska butikerna som finns i Saga-gallerian, bland annat en seriebutik och en hel butik tillägnad brädspel.
Hur som helst fick det mig att tänka på hur vi använder oss av staden, av vår omgivning. Hur ser en dag ut, vilka platser vistas vi på och hur använder vi dem? Så som komplement till månadens bok tänkte jag att, om vi orkar kan skriva ett inlägg om just det.

Månadens bok: Under Vulkanen av Malcom Lowery.
Under vulkanen tillhör en av mina favoritböcker, Den utkom 1947 Lowery arbetade på den under tio år, nästan alltid i dimma av galenskap och alkohol,så på sätt och vis speglar dikten verkligheten. Berättelsen i Quauhnahuac en småstad i Mexico under de dödas dag 2/11-1938. Huvudpersonen är den tragiske alkoholisten Geoffrey Firmin och under en dag får vi följa honom på en vandring genom staden, en vandring kantad av alkohol och galenskap, men även av frälsning och undergång.

Under Vulkanen har även blivit film, regisserad av John Houston och filmad 1984. Hittade den på youtube. dålig bildkvalité och allt. Men jag ska inte klaga, hade det inte varit för youtube hade vi kanske inte fått tag på den alls.

Då det inte förekommer särskilt mycket mat i boken, nästan bara alkoholhaltiga drycker, ser jag fram emot att läsa om er tillhörande bokmiddag.

Vackrare omslag får en leta efter.

Scott Pilgrim VS the universe. Vol 5

Tvärt emot vad jag trodde i ett föregående inlägg hann jag läsa ut Vol 5 innan jag flyttade från Umeå. Vilket känns underligt, flytten från en väldigt fin stad alltså, inte att jag läste ut Vol fem. Fast det kändes väl också lite konstigt.

Scott Pilgrim Vs The Universe är nämligen ingen upplyftande läsning. Allt positivt som ledde fram till Vol fyra har nu gått åt skogen och lämnat både Scott, Young Neil och läsaren sorgsna. Så sorgsna att Young Neil blivit rejält deprimerad och verkar spendera all sin tid rökandes på sitt rum med gardinerna fördragna. Utan att någon egentligen kan, vill eller vet hur de kan hjäpa Sex-bob-oms första och största fan.

Volym nummer fem är nämligen volymen där alla har problem.

Kim Pine, Sex-bob-ombs trummis, och en av mina favorit karaktärer har råkat ut för problem i det nya boendet. Hennes pojkvän var otrogen mot Kim med hennes nya roomie och nu hatar hon och roomin varandra.

Stephen Stills känner sig gammal, fast i livet och spenderar all sin och bandets tid åt att spela in en skiva som till sist leder till Sex-bob-ombs uppbrott. Dock spenderar han mer och mer tid med Knives, som börjar behandlas allt bättre. Både av karaktärerna men också av författaren.

Ramona Flowers är som vanligt mystisk, men känns mer och mer avlägsen Scott, trots att de bor ihop. Så avlägsen att hon bokstavligt talat går upp i rök en dag när hon och Scott har en konversation.

Scott Pilgrim har fyllt 24 år och fortfarande ett jobb. Men nu måste han slåss mot inte bara ett utan två av Ramonas ex, samtidigt. I filmen Scott Pilgrim Vs The world bestod fighten av en musikduell där båda sidors musik framkallade energi i form av olika monster. En av filmens häftigare strider om jag får säga det själv.

I boken ser dock slagsmålen helt annorlunda ut eftersom Ken och Kyle Katanyagi inte är musiker utan uppfinnare som låter istället olika robotar slåss mot Scott. Något som Scott avskyr, då robotar inte ger någon kontantbelöning om en besegrar dem. Kom ihåg att de lever i en värld som fungerar ungefär som ett arkadspel och varje besegrad motståndare exploderar i ett regn av mynt.

Scott Pilgrim VS the Universe käns som boken där alla växer upp och fastnar i vardagens rutiner, vilket vår grupp kanadensiska hipsters inte är vana vid. Förutom Wallace då, för som vanligt verkar han ha sitt på det torra och vara lika awesome som alltid. Dock börjar jag fundera på om han inte har alkoholproblem då han spenderat större delen av serien full, på väg att bli full eller blandades en drink. Vi får se om hur det går för honom i volym sex, ve vet, kanske han tar itu med sina dryckesvanor? 

Nu är det bara en volym kvar. Och trots att jag vet, på ett ungefär hur sagan slutar är jag väldigt sugen på att läsa den. Av stämningen och de cliffhangers som volym fem lämnat antar jag att volym sex är fantastisk. Då det inte verkar som att jag kan låna volymen någonstans kanske jag till och med köper den, när adressändringen har krånglat färdigt. 

   

 

Scott Pilgrim & the infinite sadness Vol 3

Det brukar ju sägas att en gång är ingen gån, två gånger är en upprepning och tre gånger är en tradition.
Så här kommer traditionsenligt ett inlägg om Scott Pilgrims äventyr.
När vi senast träffade Scott och gänget var det filmstjärnan Lucas Lee som skulle besegras. I tredje boken måste gänget slåss, inte bara mot Ramonas ex Todd Ingram utan också sitt eget ex Envy Adams.
Det är en lång bok 392 sidor, och det märks. på berättelsens kvalitet. Berättelsen, som trots bokens längd, förutom tillbakablickar, nästan bara utspelar sig under några timmar på en klubb där Sex-bob-omb, Crash & The boys och Clash at Deamonhead har konsert. Vi får, i tillbakablickar, veta hur Envys och Scotts förhållande såg ut i Collage, hur gänget lärde känna varandra och att det säker skulle vara värt att vara vegan, om en belönades med Vegan-powers. Scott hittar en save-point, Wallace fortsätter vara awesome & trummisen i The Clash at Deamonhead visar sig både ha en cybernetisk arm och kunna teleportera.

Angående föregående bok klagade jag på att de odaterade tillbakablickarna gjorde det krångligt att hänga med och en var ofta själv tvungen att lista ut när historien utspelade sig med hjälp av miljön och persongalleriet. Volym 3 använder sig av samma teknik, men tack vare alla tidshopp i tvåan är det inga svårigheter att hänga med i tillbakablickarna.
Då jag läser alla volymer i ett svep är det svårt att minnas i detalj vilken scen som hörde till vilken bok, särskilt eftersom de sista kapitlen i volym två etablerar scenen för volym tre. Samt att större delen av volym tre består av slagsmål i olika konstellationer. Det är en bra volym, den är djup och då ettan och tvåan etablerat karaktärerna kan trean koncentrera sig på att föra handlingen framåt och historien börjar äntligen ta fart. Läsvärd och värd att äga, trots de ibland lite för långa scenerna.

Jag ska försöka läsa ut Vol 4 inatt eller imorgon och blogga om den så fort som möjligt. Efter det måste jag ta en paus från Bryan Lee O'Malleys finurliga värld.
Av flera anledningar, varav den bidragande orsaken är utbrändhet, kommer jag i dagarna att flytta tillbaka till Sandviken. Det har varit ett tufft men nödvändigt beslut, hur mycket jag än tycker om att bo i björkarnas stad kan jag inte rättfärdiga att bo kvar när kroppen ibland slutar fungera pga fysisk/psykisk utmattning. Sammanlagt har jag gått i skolan i nästan 20 år och även fast jag helt klart har behövt det har jag aldrig stannat upp, utvärderat min situation och tagit en paus. Istället har jag kört på, per automatik sökt nya program, kurser och städer, för om sanningen ska fram har jag inte vågat stanna upp. Om jag inte kan identifiera mig som student, vad är jag då? Vem är jag utan det epitetet jag burit under större delen av mitt liv? Min relation till Sandviken är inte enkel, men av någon anledning gör det mig inget att flytta tillbaka, det känns till och okej. Åtminstone tills jag äntligen kommit på vd som är målet på min allt annat än raka väg i livet.
Det blev en väldigt lång utläggning där meningen egentligen var att Sandvikens bibliotek bara har Scott Pilgrim vol 5, så recension på vol 6 är inte att vänta.

Scott Pilgrim Vs the world. Vol 2 (samma titel som filmen!)

Del två av sex i Bryan O' Malley serie om Scott Pilgrim är med sina 200 sidor en av de längre delarna i serien. Om jag räknat rätt, 32 sidor längre än ettan och det kanske är det som gör den både så bra och så dålig på samma gång.

Låt oss börja med det dåliga: Egentligen är det inte mycket som är dåligt, men den är långsammare än ettan och tar tid på sig utan att egentligen komma någonstans och fightscenen mellan Scott och Lucas Lee kunde ha varit intensivare. Till skillnad från filmen där Scott även var tvungen att slåss mot Lucas Lees stuntcrew pågår fighten i serien i några rutor för att sedan övergå till en pratstund. Egentligen inget dåligt, bara oväntat och kanske en av anledningarna till att en ska vänta med att se en film innan en läst materialet den bygger på.
Nej, inget egentligt fel med varken boken eller fighten, förutom bokens början, en 33 sidor lång tillbakablick på Scotts tid på högstadiet. som sagt, jag antar att en måste läsa om boken för att uppskatta den delen.

Så, till de bra sakerna: Det är en värld full av karaktärer som alla får ett sammanhang. Vi får bland annat lära oss att Kim arbetar i en videobutik och delar boende med några tjejer som hon hatar. Stills kan laga vegansk shepards pie och Wallace är fantastisk som vanligt. Seriöst, jag skulle vilja ha en serie med honom som huvudkaraktär, han är awesome.
Vi blir även introducerade för Scotts före detta flickvän, Envy Adams, som inte alls är så otrevlig som i filmen, och Knives och Ramona slåss i biblioteket. Scott besegrar Lucas Lee och får ett item med +4 i speed, +3 i kick & +1 i will, om han bara kunde använda det.

Jag vet att en film, hur mycket jag än gillar den, inte kan dyka ner i allt serien tar upp utan måste förenkla och bearbeta, inte bara för att passa tittarna utan även investerare och kritiker. Därför, ju mer jag lär känna Scott och hans vänner önskar jag TV eller varför inte internet-serie. Kanske en miniserie? Åtminstone ett längre format som låter karaktärerna utvecklas till med än de personlighetsdrag filmen lämnar oss med. Efter att ha läst två av de sex böckerna kan jag även konstatera att karaktärerna i serien känns friare och gladare än de gör i filmen, jag börjar förstå varför de här människorna vill umgås med varandra, jag börjar till och med förstå Scotts dragning till Ramona.

Insurgent av Veronica Roth

Insurgent är andra delen i Veronica Roths triologi om Tris, som är en så kallad Divergent i ett samhälle där man bara får tillhöra en falang och inte flera. I denna del har hon och kärleksintresset Four precis flytt de oräddas stadsdel och är nu så gott som falanglösa. Större delen av handlingen kretsar kring Tris skuldkänsla över att dödat vännen Will, när han i första delen av serien var simulerad att döda medlemmarna i hennes gamla falang. Det blir i ärlighetens namn ganska tråkigt och det hjälper inte att de övriga delarna av historen handlar om henns ganska trista kärlekshistoria med Four och en oengagerad uppbyggnad inför vad som säkerligen kommer att bli den stora striden i den tredje och avslutande delen.

Då var första boken som helt kretsade kring Tris falangbyte och initiering i de orädda så mycket behagligare att slapp-läsa, och jag hoppas verkligen att den avslutande delen blir mer tight, mindre tjatig och med mindre tonårskärleks-tjafs. Då det sistnämnda förmodligen inte går att undkomma känner jag ändå att jag kan godta detta, i alla fall om jag slipper de två förstnämnda detaljerna.

// Sofia

Månadens bibliotekarie, februari.

Ny månad och ny bibliotekarie, som det borde vara och är ibland.
Månadens bibliotekarie har jag haft på lut ett tag, i nöd-högen, för tillfällen jag inte hittat på någon annan.
För att återkoppla till nördigheten som bjuds i Scott Pilgrim kommer här:

                                                            OPTIMUS PRIME! 

Om en ska vara ärlig så vet jag inte mycket om Optimus Prime. Trots att jag är åttiotalist är jag inte uppvuxen med Transformers. Kanske för att vi bara hade svt när jag växte upp, kanske för att jag var livrädd för maskiner?

Hur som helst...
Optimus Prime är en sadistisk tyrann som vill utplåna allt i universum. Men innan dess var han en bibliotekarie vid namn Optronix, sen blev han galen. Men det kanske händer när en arbetar i Great Cybertronian Archives, jag vet inte, jag har aldrig arbetat där.

Kvinnan i Sanden.

Under min produktiva månad, produktiv i bokläsande och tyvärr inte mycket annat, läste jag även ut Kvinnan i Sanden av Kobo Abe. Ytterligare en bok jag kommer tt köpa när ekonomin ser bättre ut.

En bok jag förmodligen inte läst om det inte varit för att jag tyckte att omslaget var häftigt när jag såg det på biblioteket. Vad som dock lockade mig att låna hem boken, efter jag dragits till omslaget var baksidestexten,beskrivningen av en man som är dömd att för evigt, utan att veta varför, skyffla sand. Utan att veta varför han straffas eller om han någonsin kommer att komma därifrån. Fast med en person som funnit sig i sitt öde och inte heller kan ge några svar eller hjälpa mannen komma därifrån.
Hur mannen sakta bryts ner, från att varit rebellisk, ifrågasättande och se ner på kvinnan som funnit sig i sitt straff, till att själv, frivilligt hoppa ner i gropen han kämpat så för att undkomma. Det är intressant att läsa hur en människas psyke bryts ner av det monotona arbetet som måste utföras dag ut och dag in.
Det är en svettig, klaustrofobisk och instängd berättelse, ett kammarspel, och kammarspel är ju mysiga.

Vet inte om det är för att jag läste boken mitt i natten, men jag tyckte att den instängda känslan smittade av sig. Dock tycker jag att den psykologiska thriller känslan mattas av i bokens tredje del i samma takt som mannens eget psyke och vilja att fly bryts ner utan att han själv tänker på det.

Kobo Abe har jämförts med Kafka och hopplösheten en möter i Kvinnan i Sanden påminner om Kafkas Processen. Eller för att ta ett modernt exempel, hur det kan kännas att vara inne i Arbetsförnedringens maskineri, i ett fas tre program där allt bestäms över huvudet på en och chanserna till flykt är obefintliga.

Boken, som gavs ut 1962, har även filmatiserats och filmen finns på youtube: https://www.youtube.com/watch?v=XdTEs5MHqoU

Troligen kommer Kvinnan i Sanden att bli månadens tema, då det är en av de böcker jag kommer att försöka pracka på alla jag känner.

Scott Pilgrim's precious little life vol. 1

En kan lugnt säga att Scott Pilgrim vs The world är en av mina favoritfilmer. Eller åtminstone den film jag sett flest gånger, då jag ser den i princip varje gång jag åker tåg. En tradition så djupt rotad att det nu för tiden känns konstigt att åka tåg utan att se den. Samt att inte sitta på ett tåg nästan varje fredag.

Hur som helst...

En av anledningarna till att jag gillar den egentligen mediokra filmen är alla referenser till tv-spel och nördkultur. Filmen skulle förmodligen inte vara lika bra om det inte vore för alla specialeffekter och annan grafik, så som diagrammet som visar ägarförhållandet i Scott och Wallace lägenhet.

Grafiken är även en av fördelarna när det kommer till serien som filmen bygger på. Resultatet hade inte gått att få fram med enbart text. 

Serien började ges ut 2004, så jag skäms lite över att inte ha tagit mig an den förrän nu, då jag både sett filmen och köpt tv-spelet som hör till. Eftersom jag hittills varit för ekonomisk för att köpa alla sex volymer ärt det bra att biblioteket har en serieavdelning och att de hade alla böcker inne. 

Dock ska jag köpa alla delar när jag får råd, de är definitivt värda att ha hemma. 

En av de många saker jag gillar med Scott Pilgrim, oavsett mediet, är världen som byggs upp och som karaktärerna verkar i. En värld där det är möjligt att slå någon så hårt att den slår i månen och det finns expressvägar som går genom människors undermedvetna. En värld full av modern magisk realism. Något som framgår tydligt i både böckerna och filmen, dock inte lika bra i spelet. 

En skillnad värd att notera mellan böckerna och filmen, är som vanligt, att böckerna är djupare än filmen, har plats för fler detaljer och större persongalleri. Samt att Ramona Flowers är trevligare i böckerna, när jag sett filmen har jag alltid ifrågasatt varför Scott så desperat vill dejta henne då hon verkar tråkig och snobbig. 

Så..yay för böcker. 

Hade det inte varit häftigt att leva i Scotts värld? Av fiktiva världar är det nog den jag hade valt, den och möjligen Gotham City. Vilken fiktiv värld hade ni valt att leva i? 

Casino Royale av Ian Fleming

Jaaaa, vad ska man säga? Jag vet att Bondfilmerna kanske ibland har fått kritik för att vara lite ehh, mansgrisiga – men det är då inget mot vad denna roman är. Herreugud säger jag, HERRE GUD! Är det såhär Bond är på riktigt känns han mer som superskurk än superhjälte.

Men för att börja från början.... För den som inte vet det så handlar ”Casino Royale” om hur allas vår Bond ska vinna i kortspel för att få skurken ”Le Chiffre” bankrupt för att sedan kunna störtas. I filmen har jag för mig att det är poker man spelar (?), men ska jag vara helt ärlig kommer jag mest ihåg de nakna toryrscenerna med Craig som Bond, he he. I boken är det i alla fall inte poker, utan baccarat.

Hur som helst ska Bond samarbeta med en kvinnlig radioexpert och när han får höra att det är en kvinna han ska samarbeta med blir han inte alls glad;

-          ”Vad i helvete menar de med att skicka mig ett fruntimmer på halsen? Utbrast han bittert. Inbillar de sig att det här är nåt slags jävla söndagsutflykt?”........Han suckade. Fruntimmer ägde sitt existensberättigande som förströelse på lediga stunder. Men i tjänsten var de bara i vägen och trasslade till begreppen med sex och sårade känslor och allt det övriga emotionella bagaget de hade i släptåg. Man måste ständigt vara på sin vakt mot dem och samtidigt ta sig an dem, tänka och handla för dem".

Charmigt, eller hur? Dessto roligare är det senare i romanen när Bond helt utan förvarning eller sunt förnuft får för sig att han ska fria till flickan som han känt i typ en kvart. Vem är det nu som beter sig som ett fån?

Det här blir sannolikt den första och sista Bond-roman jag läser, och läser jag en ytterligare skulle det mest vara för att se om övriga delar i serien har samma bedrövliga kvinnosyn. Jag hoppas inte det! Men jag skulle inte bli förvånad om så var fallet.

// Sofia

Under the skin goes Hollywood

Har lite smått börjat fila lite på årskrönikan för 2014 och Michel Fabers "Under skinnet" ser ut att knipa topp-placeringen. Upptäckte av en slump att boken faktiskt filmatiserades 2013 med Scarlett Johansen i huvudrollen, vilket känns lovande.

Men innan ni ser filmen måste ni läsa boken - och ett tips är att inte läsa baksidestexten då det är bättre ju mindre man vet. Ni kan dock lugnt se trailern då den inte avslöjar särskilt mycket. Den känns ehhh, minst sagt ganska konstnärlig så att se den kanske kan få mig att känna det lite som när Sebbe och jag började se Melancholia och Sebbe förväntade sig en actionfilm a la Armageddon (ja, han blev besviken och ja, vi har fortfarande halva filmen kvar att se....)

// Sofia