Scott Pilgrim & the infinite sadness Vol 3

Det brukar ju sägas att en gång är ingen gån, två gånger är en upprepning och tre gånger är en tradition.
Så här kommer traditionsenligt ett inlägg om Scott Pilgrims äventyr.
När vi senast träffade Scott och gänget var det filmstjärnan Lucas Lee som skulle besegras. I tredje boken måste gänget slåss, inte bara mot Ramonas ex Todd Ingram utan också sitt eget ex Envy Adams.
Det är en lång bok 392 sidor, och det märks. på berättelsens kvalitet. Berättelsen, som trots bokens längd, förutom tillbakablickar, nästan bara utspelar sig under några timmar på en klubb där Sex-bob-omb, Crash & The boys och Clash at Deamonhead har konsert. Vi får, i tillbakablickar, veta hur Envys och Scotts förhållande såg ut i Collage, hur gänget lärde känna varandra och att det säker skulle vara värt att vara vegan, om en belönades med Vegan-powers. Scott hittar en save-point, Wallace fortsätter vara awesome & trummisen i The Clash at Deamonhead visar sig både ha en cybernetisk arm och kunna teleportera.

Angående föregående bok klagade jag på att de odaterade tillbakablickarna gjorde det krångligt att hänga med och en var ofta själv tvungen att lista ut när historien utspelade sig med hjälp av miljön och persongalleriet. Volym 3 använder sig av samma teknik, men tack vare alla tidshopp i tvåan är det inga svårigheter att hänga med i tillbakablickarna.
Då jag läser alla volymer i ett svep är det svårt att minnas i detalj vilken scen som hörde till vilken bok, särskilt eftersom de sista kapitlen i volym två etablerar scenen för volym tre. Samt att större delen av volym tre består av slagsmål i olika konstellationer. Det är en bra volym, den är djup och då ettan och tvåan etablerat karaktärerna kan trean koncentrera sig på att föra handlingen framåt och historien börjar äntligen ta fart. Läsvärd och värd att äga, trots de ibland lite för långa scenerna.

Jag ska försöka läsa ut Vol 4 inatt eller imorgon och blogga om den så fort som möjligt. Efter det måste jag ta en paus från Bryan Lee O'Malleys finurliga värld.
Av flera anledningar, varav den bidragande orsaken är utbrändhet, kommer jag i dagarna att flytta tillbaka till Sandviken. Det har varit ett tufft men nödvändigt beslut, hur mycket jag än tycker om att bo i björkarnas stad kan jag inte rättfärdiga att bo kvar när kroppen ibland slutar fungera pga fysisk/psykisk utmattning. Sammanlagt har jag gått i skolan i nästan 20 år och även fast jag helt klart har behövt det har jag aldrig stannat upp, utvärderat min situation och tagit en paus. Istället har jag kört på, per automatik sökt nya program, kurser och städer, för om sanningen ska fram har jag inte vågat stanna upp. Om jag inte kan identifiera mig som student, vad är jag då? Vem är jag utan det epitetet jag burit under större delen av mitt liv? Min relation till Sandviken är inte enkel, men av någon anledning gör det mig inget att flytta tillbaka, det känns till och okej. Åtminstone tills jag äntligen kommit på vd som är målet på min allt annat än raka väg i livet.
Det blev en väldigt lång utläggning där meningen egentligen var att Sandvikens bibliotek bara har Scott Pilgrim vol 5, så recension på vol 6 är inte att vänta.