Polarsommar

Polarsommar av Anne Swärd är en roman som utspelar sig under en sommar. I fokus står relationen mellan två halvsyskon. Kristian kommer hem för att spendera sommaren i familjens stuga ute på landet. Där finns Kaj, den 22-åriga systern som liksom blivit kvar. Det står snart klart att något är fel med Kaj. Hon kan få fruktansvärda aggressiva utbrott, men är däremellan kusligt kall och liksom tömd på känslor. Jag tror inte att hon skulle ha klarat Blade Runner-testet om ni förstår vad jag menar. Hon drar fjädrar av en skadad fågel och plågar livet ur smådjur, allt med samma uttryckslösa lugn.

Inför brodern visar hon positiva känsloyttringar men relationen dem emellan känns inte helt sund. Trots att Kaj uppenbarligen tycker om Kristian mer än någon annan i världen får också han, eller kanske särskilt han ta del av Kajs tjuvnyp och regelrätta attacker. Kristian har svårt att sätta gränser i relationen till systern, och med någon så gränslös som Kaj är det farligt. De är inte bra för varandra, eller så är det bara Kaj som inte är bra för någon.

Det är finstämt och obehaglig om vart annat, och mycket skickligt berättat. Historien vägrar släppa taget om en långt efter det att romanen är utläst. Trots att det nästan ett år sedan jag läste den är det inte svårt att hitta tillbaka till stämningen även om jag inte har alla detaljer i färskt minne. Det är åskovädersstämning, de tunga kvävande timmarna när man vet att ovädret är på väg och inte kan göra annat än vänta, och det är drömskt på ett nästan mardrömsaktigt vis.

Kort sagt är det intressant och annorlunda, och ska ni bara läsa en bok i sommar är inte denna ett dåligt val. 

Stina

Månadens tema februari - Love´s a bitch

Då var februari här, och med februari alla hjärtans dag. Det är en högtid jag känner mig en aning tveksam till (särskilt nu hehe) men för er skull har jag ändå förberett ett alldeles särskilt firande. Det här temat tillägnar jag kärleken. Den hårda, brutala, tillintetgörande kärleken. Kärlek som förstör och förgör, som bränner och skär, som river, sliter och trasar sönder, som.. ja ni förstår.  Jag bjuder helt enkelt på lite tough love lagom till den 14:e.

Is love a tender thing? It is too rough,

Too rude, too boisterous, and it pricks like thorn.

Vi börjar med Lena Anderssons grymt hajpade Egenmäktigt förfarande. Där är det poeten Ester som får känna på det helvete kärleken är. Enligt baksidestexten är det en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Verkar mycket lovande om ni frågar mig. Låt hoppas att Augustprisjuryn och vi har någorlunda samma smak, i så fall kan det här bli en mycket bra början på vårt bokår.

Nästa person att falla offer för kärleken är Saga i Karolina Ramqvists Alltings början. Den har beskrivits som en generationsskildring för 90-talet. Vi får följa Saga genom Stockholmsnatten trånande efter Stockholms vackraste man. Det resulterar i något slags förhållande där villkoren helt dikteras av Victor Schantz, för det är så han heter. Saga är handlöst förälskad och finner sig därför. Vad annat ska man göra? Love makes fools of us all.

Så till sist till Geryon, en pojke som också är ett rött bevingat monster. Anne Carson skriver hans berättelse i Röd självbiografi. Carson är en kanadensisk poet och antikforskare, och i den här versromanen utforskar hon den grekiska myten om Herakles. Herakles tionde stordåd bestod av att döda det bevingade monstret Geryon för att komma åt hans röda boskapshjord. Carson har flyttat handlingen till nutid och gjort det till en kärlekshistoria mellan de båda. Geryon älskar Herakles med en kärlek som gränsar till besatthet, medan den charmige Herakles har mindre allvarliga intentioner.

För att sammanfatta mitt tema: Love sucks!!!!!!!!!!!!!! Bitch.

Månadens bok: Egenmäktigt förfarande – Lena Andersson, 2013.

Alltings början – Karolina Ramqvist, 2012.

Röd självbiografi – Ann Carson, 1998.

Happy Valentines everyone!

 

Stina

Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 6

Det dröjer ytterligare ett halvår (till oktober 2011) innan vi kan enas igen, men då är det ytterligare ett månadstema som lyckas pricka in hela två böcker. Vad vissa av oss ska vara speciella då, mummel mummel (Avundsjuk? Jag? Inte alls). Det är Alex tema ”Mord, mina damer” där vi dissar Gregorius och hyllar Doktor Glas.

Vad har vi då att säga om den gode doktorn? Han fascinerar så mycket kan jag säga. Särskilt tycks vi uppskatta hans förmåga att inte skräda orden, och Glas har åsikter kring det mesta. Han bjuder bland annat på följande sanningar: att en kvinna i grosses är något förskräckligt och att ett nyfött barn är vedervärdigt.

Sedan uppskattar vi förstås Hjalmar Söderbergs språk och stil, och förvånas över hur hans verk fortfarande kan kännas så aktuellt. Dessutom är den full av oneliners, som Alex påpekar, och sådant måste man ju gilla.  

Sofia går så långt som att påstå att det är en roman som banne mig har allt: triangeldrama med otrogna kvinnor, en präst som inte kan avstå från sex om hans liv så stod på spel, en läkare som inte drar sig för att mörda och tycker att självmord och hjälp till självmord är helt ok, liksom det finns scener med både sex och hångel utom äktenskapet.

En liten pärla bland klassiker helt enkelt, och törs jag påstå faktiskt en av höjdpunkterna so far i vår triangel.

Så till en betydligt tristare bekantskap, Bengt Ohlssons Gregorius. Kan nog bäst beskrivas som ett sömnpiller för att låna Alex formulering, om än ett välskrivet sådant. Oengagerande, meningslös och onödigt långdragen är andra omdömen. Vi köper helt enkelt inte Ohlssons ursäktande huvudkaraktär.

Stina

Enade vi stå, söndrade vi falla. Del 5

I februari 2011 enades vi kring en av böckerna från mitt Skräcktema, Anders Fagers novellsamling Svenska kulter. Det var en debutant som vi kan tänka oss att stifta bekantskap med igen, kanske i den utökade Samlade svenska kulter.

Vi hade såklart våra favoriter bland novellerna och där skiftade svaren, men sammanfattningsvis tyckte vi att det var en intressant, egen och oväntat lyckad uppdatering av svensk skräcklitteratur. Recensionerna kan ni läsa här, här och här.

Stina

Djävulens advokat

I Gregorius får pastorn själv komma till tals. Som vi alla vet är det denne man som efter mycket grubblande tas av daga i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Glas är i grunden en god man och det här med att ta livet av någon är inget han tar lätt på, men han har kommit fram till att det är det enda rätta. Det måste göras och det är han som måste göra det. Den främsta orsaken är att han fått reda på dennes fula ovana att tvinga sig på sin fru i sängkammaren. Dessutom är han sjukt ful. En värld utan pastor Gregorius är på alla sätt en bättre värld.

Till Glas försvar ska sägas att han innan mordet ger Gregorius fler chanser än han förtjänar att ändra sig. Han uppfinner en sjukdom som gör det hälsovådligt för fru Gregorius att idka umgänge med sin man och rekommenderar skilda sovrum. Det hjälper inte, för Gregorius är inte sen att sätta doktorns ordinationer på prov. Ett barns ska han ha, kosta vad det vill. Glas försöker i ett sista desperat försök att få pastorn att tro att det är hans liv som står på spel om deras umgänge fortsätter men inte ens detta biter på pastorn, den kåtbocken. Mord är den sista utvägen. Och så slutar historien om Helga, Gregorius och doktor Glas. Fram tills nu.

Jag tycker att romanen närmast kan beskrivas som ett Gregorius försvarstal. Jag kan se en skicklig försvarsadvokat framför mig, som lägger till och drar ifrån och förvanskar ursprungshistorien efter bästa förmåga. Allt för att få över juryn på sin sida. Saken är den att jag inte tror på det, inte fullt ut. Mot min vilja ska dock erkännas att jag kommer på mig själv med att känna vissa sympatier för den avskyvärde Gregorius, något han verkligen inte förtjänar, våldtäktsman som han är. Det är särskilt i den biten hans försvar uppvisar tydliga brister. Han råkar bara glida in i henne menar han. Det liksom bara hände, nästan på skoj dessutom. Och säkert ville hon också. Egentligen.

Bortser man från min aversion till huvudpersonen tycker jag att romanen är på tok för pladdrig och mångordig. Det är miljö- och personbeskrivningar in absurdum. Ingen tanke är för liten att sättas på pränt och ingen smutsfläck på trottoaren eller fettfläck på kjolfållen slipper undan författarens granskade öga. Det blir ganska tröttsamt i längden. Som Sofia uttryckte det kan man önska att Ohlsson tagit lite mer fasta på originalromanens stil där inte ett ord för mycket används.

Men nog kan jag hålla med om att man förtjänar Augustipriset för att ha lyckats visa en annan, och ganska trovärdig, bild av pastor Gegorius. Så där får man väl erkänna att han har lyckats ändå, Bengt Ohlsson. Varför han frivilligt åtagit sig arbetet som Djävulens advokat kan jag dock inte svara på, men i min domstol räcker inte hans pläderingar till.

Domslut: Skyldig!

Stina

Mord, Mina Damer!

Det (försenade)temat för Oktober kommer att bli ruskigt.
För att vi återigen ska ge oss i kast med en klassiker, eller för att det ska handla om mord? Kanske båda delarna...

Månadens huvudbok, som det också rekomenderas att vi läser först är; Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.
Som ni nog vet handlar klassikern om den stackars Doktor Glas som blir kär i den undersköna Helga, som i sin tur är gift med pervot pastor Gregorius. Ett triangeldrama tar sin början och Den gode doktorn bestämmer sig för att låta världen slippa den ondsinte pastorn för evigt.
Men är verkligen pastorn så ondsint? Kanske är han bara missförstådd? Det ska vi ta reda på i bok nummer två. Augustprisvinnaren Gregorius skriven av Bengt Ohlsson. Som namnet skvallrar om får vi här Pastorns egen syn på saken. Från hans stränga barndom, hur han träffade den unga Helga och hur han tillslut mördades.
Som avrundning av det ruskiga temat läser vi även Mordets praktik skriven av Kerstin Ekman. Om vi ids, det vill säga. Har hört att den ska vara ett rätt svårt sömnpiller. Men den är inspirerad av Doktor Glas så det får duga. Kerstin Ekmans berättelse handlar om, Pontus Revinge, den läkare som inspirerade Söderberg att skriva Doktor Glas.

Lycka till med läsandet!