torsdag 3 april 2014

Sjuk jävla dynga

Jag har läst ut Markis de Sades Filosofin i sängkammaren. Jag ångrar mig. Jag mår lite illa.

Jag tänker inte skriva en mer ingående recension än så, den skitboken har redan tagit tillräckligt mycket av min tid i anspråk. Bilden som finns på försättsbladet uttrycker ganska precist mina känslor. Det får räcka med det.

Vill man läsa en mer ingående recension kan jag rekommendera Sofias. Något jag däremot för mitt liv INTE kan rekommendera är romanen ifråga. Undvik!

Ursäkta mig, men jag måste gå på toan och spy nu.

Stina

måndag 31 mars 2014

Who deserves a second chance?

En utdragen och synnerligen genomtänkt urvalsprocess är till ända. Den varade i en helg. Eller ska jag vara ärlig så varade den en timme eller två igår eftermiddag. Men under de timmarna skapades magi. Jag talar om Alex månadstema från juni 2013 där vi utmanats att ge en av Boktriangelns böcker en ny chans. Precis som Sofia fuskar jag lite, för som vi alla kunnat enas om är livet för kort för en dålig bok. Read it once shame on me, read it twice really really shame on me (eller hur var det nu igen?). Det har inte varit lätt att utse en vinnare, men vem har sagt att det är lätt på botten? Inte jag.

Så, då har jag förhoppningsvis byggt upp spänningen lite. Kan ni inte bara dö efter att få reda på vem det ska bli? Men då får ni vänta. Jag tänker nämligen börja med att presentera vilka det (av olika anledningar inte ska bli). Nu kan jag ha råkat avslöja vinnaren för en av triangelns medlemmar. Vi kan tala tyst om det i fortsättningen. Try to act surprised, okay?

1. Nummer ett och mitt självklara förstahandsval var Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Hon skrev Naturen, har beskrivits som Martina Lowden light och hamnade på min bottenlista 2012, plats nummer 6. Men jag känner att det finns potential och att en andra chans inte nödvändigtvis skulle ha varit fel.

Det faller på en punkt dock, en viktig sådan. Hon verkar inte ha kommit med något nytt sedan debuten 2009. Hon var visserligen en av redaktörerna till Skunk: de bästa texterna från skunk.nu, där hon tillsammans med Ida Säll valt ut de bästa texterna från communityn Skunk, men nu var det ju Carolines egna texter jag skulle ge en chans. Det verkar vara en rätt kul antologi annars. Ur förordet kan man läsa följande: ”Skunk är ingenting. Skunk har inte gjort ett skit och det är Skunks poäng. Skunk är som den sämsta sortens förälder. Det fanns inga förväntningar. Ingenting har tagits om hand och ingenting har modererats. Skunk har blivit ett övergivet rum.”

 Stina

Hatet

Hatet av Maria Sveland var trots sitt tunga ämne en riktig sträckläsarbok. Jag praktiskt taget slukade den. Bara det är ett gott betyg då jag annars inte är särskilt förtjust i facklitteratur. Jag är inte heller varken insatt i eller särskilt intresserad av politik. Å andra sidan behöver man knappast ha ett brinnande politiskt intresse för att få ut något av läsningen. Sveland krånglar inte till det i onödan utan hållet det på rätt nivå för oinsatta läsare som jag själv.

Det är skrämmande läsning. Och upprörande. Allt detta hat för något så självklart som en önskan om ett jämställt samhälle. Det är så man blir mörkrädd.

Stina

söndag 30 mars 2014

Vårtecken

Första uteläsningen. Nu vet man att våren är här.

 



Stina
 

Vid Grand Central Station där jag satt och grät

Jag fastnar lätt för boktitlar. Det kanske ni förstått under de år som vi trianglat tillsammans. Jag hade till exempel ingen aning om vad Frannie och Zooey handlade om, men den fick följa med hem på impuls liksom Egentligen älskar jag en annan. Det är en urvalsprocess som ibland visar sig lyckosam och ibland inte.

Nu senast fastnade jag för en roman med titeln Vid Grand Central Station där jag satt och grät. Den handlar om en ung kvinna som beskriver sin kärlek till en gift man. Det är en kärlek som riskerar att lämna hennes liv i ruiner, det är hon medveten om men hon har inget val. Utan den älskade skulle livet förlora doft och smak.

På förhand tror jag att det här är något jag verkligen kommer att gilla. Ja inte bara jag förresten, Boktipset tippar att jag kommer att ge den högsta betyg (men det blev bara 2 av 5 stjärnor). Titeln lovar så mycket, så kanske var det oundvikligt att den skulle göra mig besviken. Det är synd, för det är inte bara titeln jag tycker om utan bakgrunden. Elizabeth Smart var en kanadensisk poet, och i den här romanen skildrar hon kärleksrelationen med den engelske poeten George Barker. Det var ett förhållande som kom att bli livsavgörande.


Det är inte lätt att kort sammanfatta deras romans, men jag gör ett försök då jag tycker att verkligheten i det här fallet är bättre än dikten (no pun intended). Elizabeth var intelligent, vacker och viljestark och saknade inte uppvaktning. Men hon visste vad hon ville ha, ingen annan än en stor poet skulle få hennes hjärta. Så visar någon henne en bok med dikter av George. Han är engelsman men befinner sig i Japan samtidigt som ett världskrig står för dörren. Elisabeth bestämmer sig för George innan de ens har träffats, den här mannen talar hennes språk. Hon engagerar sig i en räddningskampanj och skriver brev till över hundra personer för att samla in respengar. Sent omsider berättar George att han är gift och att respengar behövs även till hustrun.

Första mötet blir en besvikelse, inte enbart på grund av hustrun utan för att han utseendemässigt inte lever upp till Elizabeths förväntningar (haha). Men inget av detta avskräcker Elizabeth som tycker att hon hela sitt unga liv väntat på denne provocerande poet. Hon har redan beseglat sitt öde. I romanen beskriver hon det som att hon är besatt av kärleken och saknar valmöjligheter. För henne finns ingen annan.


Stunden på Grand Central Station är tagen ur verkligheten då George inte kom och mötte sin gravida flickvän. Någon mer passion inträffade inte i Elizabeths liv. Bara Barker kom som ett korsdrag då och då mellan hustrun och hans andra muser.


Alla ingredienser finns för att det ska bli riktigt tilltalande: en titel att döda för, starka känslor, förbjuden kärlek, tragedi, verklighetsbakgrund. Men. Jag tycker helt enkelt inte om Elizabeths Smarts språk. Det faller på det. Jag vill tycka om det. Jag anstränger mig för att göra det, men kan inte. Det är för mycket ord, för utbroderat. Jag går vilse i hennes högstämda snårskog av metaforer. Det är en tunn bok men jag känner mig lätt utmattad efter att ha läst bara några sidor.

Det är inte uselt men det är inte för mig. Det finns ett fåtal guldkorn, några stycken där jag viker hundöron för att hitta tillbaka till. Det här stycket är ett sådant: ”Jag har lärt mig att röka därför att jag behöver någonting att hålla mig fast i. Jag vågar inte vara utan en cigarett i handen. Om jag skulle titta åt andra hållet när domedagen är inne, hur ska jag kunna undvika att bli förvandlad till sten om jag inte kan erinra mig något att göra som för mig tillbaka till det dagliga livets enkelhet och trygghet?

Annars låter en typisk mening såhär: ”Men den där väldiga skuggan är mer än min enda måne, mer än min undergång till och med: den är den oskyldigt smygande ankomsten av nästa generation, som rinner upp en fröjdefull natt och efterlämnar en hel äng full av gråtande mjölkerskor när dess syfte har burit frukt.”


Det blev således inget lyckokast den här gången, men titeln alltså. Love it! Är lite sugen på att låta den stå kvar i bokhyllan bara av den anledningen.
Stina