Läppar som de älskat kysser ingen

Gabriela Mistrals dikter i tolkning av Hjalmar Gullberg var den andra månadsboken från juni 2014. Här ryms dikter såväl som prosa och förstås ingår också de välkända Mödrarnas sånger i samlingen.

Jag föredrar Mistrals lite mer avskalade verk framför prosastyckena. Barnvisorna från Ternura är enkla och naiva men har en lekfullhet som gör dem svåra att motstå. Decolación som betyder förtvivlan kan tyckas som något av en motpol till dessa. Mistral har själv beskrivit den som en bitter bok, och muntert är det inte, men det är förtvivlan och mörker skildrat med lätt hand, och vissa av dikterna är inte helt olika barnvisorna till formen. Dikten Våra dödas ben och knotor är en ramsa med makabert innehåll: Våra dödas ben och knotor/ kan beredas till ett fint extrakt./ Läppar som de älskat kysser ingen,/ om på dessa läppar det blir lagt. Och älskarens svek skildras i folkvisestil:

Ballad

Han följde hem en annan;
jag såg dem gå förbi.
Som vanligt sjöng på vägen
blott vindens melodi.
Och dessa usla ögon
såg honom gå förbi!

Hans kärlek får en annan
på jordens blomsteräng.
Ett rosenblad har taggar;
en sång har slutrefräng.
Men honom får en annan
på jordens blomsteräng.

Nu kysser han en annan
på stranden till vårt hav;
citrongul är den måne,
som böljan glittrar av.
Mitt blod skall ej mer svalla
av brus från detta hav!

För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring.
De två ser himlen öppen.
(Gud säger ingenting!)
För evigt bär en annan
i lust och nöd hans ring!

Däremot har jag svårare för hennes mest kända verk, Mödrarnas sånger, kanske för att jag inte tycker att det allra största i en kvinnas liv är att bli mor. Jag får inte ut särskilt mycket av dessa prosadikter och jag har svårt för den idealiserade bilden av moderskapet.

Av dikterna på detta tema föredrar jag i så fall den mer nedtonade Vaggsång.

Nu vaggar mitt hav sina vågor
vid dyningens eviga dån.
Jag lyssnar till vågornas kärlek
och vaggar min son.

Desperationen från de tidigare dikterna saknas. Här finns en stillhet och ett lugn, som när man känner till bakgrunden också måste rymma en oerhörd sorg, som jag tycker berör långt mer än de ordrika desperata modersdikterna.

Således en samling som rymmer både det makabra och det finstämda. Tyvärr också det bitvis sövande, men sammantaget ändå en rätt fin ny bekantskap.

Stina

Oh gränslösa ångest, ovissa väg!

Då var äntligen Pablo Neruda och hans tjugo kärleksdikter avbockade från Att läsa-listan. Den var en av månadsböckerna i Sofias Nobelpristagartema från juni 2014, men blev alltså utläst först i år. Med tanke på min uppladdning på en sisådär två och ett halvt år kan jag inte påstå att den levde upp till förväntningarna.

Det finns några stycken här och där som blixtrar till, där orden glöder och man måste stanna upp och läsa om, men de är för få. Oftare finner jag hans formuleringar högtravande och trista. Bitvis tycker jag nästan att det blir lite parodiskt med allt Åh!-ande och O-ande. Det är så dramatisk att man inte vet vart man ska ta vägen.

Åh bröstens bägare! Åh dina frånvarande ögon!
Åh ditt skötes rosor! Åh stilla och sorgsna röst!

Åh, kom igen! (Obs, min kommentar, ej Nerudas).

Och är det bara jag, eller blir ni också lite fnissiga av nästa stycke? Jag tänker främst då på ångesten och den ovissa vägen...

Du min kvinnokropp, jag håller fast vid din skönhet.
Min törst, min gränslösa ångest, min ovissa väg!
Mörka flodbäddar där den eviga törsten flyter,
där tröttheten och den ändlösa smärtan flyter.

Det enda jag på allvar gillade i det här verket var den sista förtvivlade sången. Jag gillar rytmen , de många fina formuleringarna och den ödesmättade stämningen. Den är visserligen högtravande, men här gör det ingenting för Neruda får det att lyfta. Bara formuleringen Allt i dig var skeppsbrott! gör den här diktsamlingen värd att äga.

I dig samlades strid och flykt.
Från dig flydde sångfåglarnas vingslag.

Allt slukade du, som avstånd.
Som havet, som tiden. Allt i dig var skeppsbrott!

Det var anfallets och kyssens glada stund.
Häpnadens ögonblick, brinnande som en fyrbåk.

Lotsens oro, den förblindade dykarens raseri,
kärlekens dunkla berusning, allt i dig var skeppsbrott!

Tyvärr krävs mer än en förtvivlad sång, hur superb den än må vara, för att betyget ska bli annat än medelmåttigt.

Stina

Twas the night before christmas

Puh, äntligen är jag klar med julstäd, matlagning och allmänt julstök. Vad passar väl bättre att fira detta med än lite Dylan? 

// Sofia

Serious Christmas Talk

Så här den fjärde advent och med julen mindre än en vecka bort hoppas jag att ni liksom, liksom jag, börjar bli klara med alla julbestyr.

Om inte kan ni alltid ta en paus och lyssna på Bob Dylan som reciterar poesi och pratar djupa ämnen - what´s not to like liksom?

Med det ger jag er lucka fyra i vår mini-kalender:

// Sofia

Everybody knows

I framtiden kommer nog 2016 att bli känt som året då många legendarer dog, världen blev hårdare och mörkret tog ett fastare grepp om tillvaron. Det är sorgligt, ett år när så många välkända personer vandrat vidare. I all sorg måste jag ändå ställa frågan; är 2016 förbannat eller har det alltid varit såhär men vi lägger märke till det först nu för att det drabbar vår kontext? Jag går igenom listor, noterar ålder och dödsorsak. Många välkända människor har dött i år, men en stor del av dem var också gamla, inte för att det gör den kollektiva sorgen lättare att bära, men inte ens legendarer är undantagna åldrandets förfall när kroppen närmar sig 80 år. Är det okänsligt av mig att tänka så? Att försöka distansera mig från vår kollektiva sorg?

Av vikt för vår triangel är dock Leonard Cohen vars bortgång skedde för några dagar sedan. 
Gissningsvis kommer jag om ett tag att lägga upp ett författarporträtt med tankar och liknande kring Cohens poesi och inflytande. Men just nu får det räcka med månadens dikt. Everybody Knows, en dikt som blivit allt mer aktuell ju mörkare och kallare världen blivit. Jag har tagit mig friheten att markera textraden som varit mest synlig på sociala media efter USA:s presidentval. 

Everybody knows

Everybody knows that the dice are loaded

Everybody rolls with their fingers crossed

Everybody knows that the war is over

Everybody knows the good guys lost

Everybody knows the fight was fixed

The poor stay poor, the rich get rich

That's how it goes
Everybody knows

Everybody knows that the boat is leaking

Everybody knows that the captain lied

Everybody got this broken feeling

Like their father or their dog just died

Everybody talking to their pockets

Everybody wants a box of chocolates

And a long stem rose

Everybody knows

Everybody knows that you love me baby

Everybody knows that you really do

Everybody knows that you've been faithful

Ah give or take a night or two

Everybody knows you've been discreet

But there were so many people you just had to meet

Without your clothes

And everybody knows

Everybody knows, everybody knows

That's how it goes

Everybody knows

Everybody knows, everybody knows

That's how it goes

Everybody knows

And everybody knows that it's now or never

Everybody knows that it's me or you

And everybody knows that you live forever

Ah when you've done a line or two

Everybody knows the deal is rotten

Old Black Joe's still pickin' cotton

For your ribbons and bows

And everybody knows

And everybody knows that the Plague is coming

Everybody knows that it's moving fast

Everybody knows that the naked man and woman

Are just a shining artifact of the past

Everybody knows the scene is dead

But there's gonna be a meter on your bed

That will discloseWhat everybody knows

And everybody knows that you're in trouble

Everybody knows what you've been through

From the bloody cross on top of Calvary

To the beach of Malibu

Everybody knows it's coming apart

Take one last look at this Sacred HeartBefore it blows

And everybody knows

Everybody knows, everybody knows

That's how it goesEverybody knows

Oh everybody knows, everybody knows

That's how it goesEverybody knows

Everybody knows

(Leonard Cohen 1988).

Skruvstädsblomman av Svetlana Carstean

Det här var egentligen ingen av temaböckerna när ”Vitsvit” lästes, men då de övriga två böckerna i temat inte gick att få tag på (i alla fall inte ännu, man kan ju hoppas att de kommer in på biblioteket snart) lånade jag ”Skruvstädsblomman” istället då den är skriven av samma författarinna som var med i Trado-projektet. Det är dessutom Athena Farrokhzad som har översatt den. Där "Vitsvit" är sparsamt berättad med korta stycken text på varje sida är "Skruvstädsblomman", eller "Arbetarens bok" som den kallas på försättsbladet, mer textrik och varvas med dikter och längre texter om arbetarnas vardag.

Jag som inte läser mycket poesi måste säga att jag gillade denna också, men där jag var mer avvaktande mot ”Vitsvit” i början och den sedan växte på mig är det tvärtom med denna. Under läsningen tyckte jag mycket om den, men nu någon vecka efter utläsningen har den bleknat till skillnad från "Vitsvit" som fortfarande finns kvar i minnet.

Jag gillar både de mer rena dikterna, men också de längre styckena text och jag kommer ihåg att jag även gillade månadens dikt för ett antal månader sedan, den med kallskänkan, så jag kanske är svag för poesi med arbetartema. Men det är inte bara arbetet som skildras i boken utan även vardag. Ett av mina favoritstycken är ”Ett”:

"Under en tid kom sömnen in i mig och henne
genom samma grind,
genom samma grind kom glädjen,
rädslan,
smaken, lukten och körsbärens mjukhet in.
Min tyngd var hennes tyngd,
mina naglar, hennes naglar,
min luft, hennes luft,
vi drömde båda samma dröm,
vi var ett:
en kvinna som rör sig
ensam
på gatorna, med tåg, med buss"

Kort sagt rekommenderar jag er  att ta er tid till denna också när ni läser "Vitsvit", i alla fall om ni har problem med att få tag på månadens övriga böcker.

// Sofia

Månadens tema: Athena Farrokhzad

Som vanligt, efter allt för många halvkassa ideér på surrealistiska och ohållbara teman, kan jag presentera det försenade temat för april.

Athena Farrokhzad föddes 1983 och är en svensk-iransk författare, debattör, lärare, översättare och poet. Och helst fantastisk.
Genombrottet kom med månadens huvudbok, diktsamligen Vitsvit som vann Augustpriset 2013 och har har blivit både teater och radioteater.

De senaste veckorna har hon uppmärksammats för projektet Trado där Athena och den rumänska poeten Svetlana Carstean har tolkat varandras diktverk utan att kunna varandras språk.

Förutom Trado Har Athen Farrokhzad även varit i ropet den snaste tiden för sin översättnign av Marguerite Duras roman Kärleken. Och eftersom jag, för flera år sedan, lovade att ge Duras en chans till, och verkar ha snöat in på språk och översättningar tar vi me den boken också.

Månadens bok:

Vitsvit.

Komplement:

Trado

Kärleken. 

Typiskt också...

Typiskt mig spårade inlägget såklart ur till att handla om något helt annat, och jag glömde dikten ifråga.

                                                                 

Katie Makkai -"Pretty" (2002)

When I was just a little girl, I asked my mother, “What will I be? Will I be pretty? Will I be pretty? Will I be pretty? What comes next? Oh right, will I be rich?” Which is almost pretty depending on where you shop. And the pretty question infects from conception, passing blood and breath into cells. The word hangs from our mothers' hearts in a shrill fluorescent floodlight of worry.

“Will I be wanted? Worthy? Pretty?” But puberty left me this funhouse mirror dryad: teeth set at science fiction angles, crooked nose, face donkey-long and pox-marked where the hormones went finger-painting. My poor mother. 

“How could this happen? You'll have porcelain skin as soon as we can see a dermatologist. You sucked your thumb. That's why your teeth look like that! You were hit in the face with a Frisbee when you were 6. Otherwise your nose would have been just fine!

“Don't worry. We'll get it fixed!” She would say, grasping my face, twisting it this way and that, as if it were a cabbage she might buy. 

But this is not about her. Not her fault. She, too, was raised to believe the greatest asset she could bestow upon her awkward little girl was a marketable facade. By 16, I was pickled with ointments, medications, peroxides. Teeth corralled into steel prongs. Laying in a hospital bed, face packed with gauze, cushioning the brand new nose the surgeon had carved.

Belly gorged on 2 pints of my blood I had swallowed under anesthesia, and every convulsive twist of my gut like my body screaming at me from the inside out, “What did you let them do to you!”

All the while this never-ending chorus droning on and on, like the IV needle dripping liquid beauty into my blood. “Will I be pretty? Will I be pretty? Like my mother, unwrapping the gift wrap to reveal the bouquet of daughter her $10,000 bought her? Pretty? Pretty.”

And now, I have not seen my own face for 10 years. I have not seen my own face in 10 years, but this is not about me. 

This is about the self-mutilating circus we have painted ourselves clowns in. About women who will prowl 30 stores in 6 malls to find the right cocktail dress, but haven't a clue where to find fulfillment or how wear joy, wandering through life shackled to a shopping bag, beneath those 2 pretty syllables.

About men wallowing on bar stools, drearily practicing attraction and everyone who will drift home tonight, crest-fallen because not enough strangers found you suitably fuckable. 

This, this is about my own some-day daughter. When you approach me, already stung-stayed with insecurity, begging, “Mom, will I be pretty? Will I be pretty?” I will wipe that question from your mouth like cheap lipstick and answer, “No! The word pretty is unworthy of everything you will be, and no child of mine will be contained in five letters.

“You will be pretty intelligent, pretty creative, pretty amazing. But you, will never be merely 'pretty'.”

Pretty svårt att översätta

Vad roligt att ni gillat så många av dikterna, Därför tänkte jag lägga upp en av mina absoluta favoriter. Pretty, av Katie Makkai. En dikt jag delat på Facebook och själv lyssnat på minst en gång i kvartalet sedan jag upptäckte den.

En av många anledningar till att jag föredrar att läsa eller uppleva litteratur på dess originalspråk, i den mån det är möjligt. Även om det idag finns många fantastiska översättare och yrket återigen tas på allvar finns det alltid meningar som förlorar sin betydelse när de översätts, både på grund av språkets gränser men även på grund av dess kulturella betydelse. Vissa människor påstår till och med att översättningen i sig är ett helt nytt verk.och inte en översättning. En idé jag till viss del håller med om, åtminstone när det gäller något så svåröversatt som poesi där direktöversättning sällan är möjlig.
Hur mycket kan vi som läsare begära av översättare som har en deadline att arbeta mot, krav från förlag, läsare med mera. Kan vi förvänta oss att översättaren skall sätta sig in i inte bara ett språk utan även dess kultur? Och går dessa att skilja åt? Många och outvecklade tankar blir det. Förhoppningsvis kommer de att leda fram till ett vettigare inlägg, för hur negativ jag än verkar tycker jag det är bra och viktigt med översättningar. Tänk vad mycket litteratur och annat vi inte hade kunnat ta del av om det inte att för att någon översatt dem. Vill ni läsa mer om ämnet rekommenderar jag:

http://bookriot.com/2016/03/18/english-language-privilege-on-translation-and-culture/

Maya Angelos "Still I rise"

Maya Angelo har gått lite varm här på You tube sedan Alex postade månadens dikt. Och även om dikterna är väl så fina att läsa själv så tycker jag att inget slår hennes egen tolkning av dikterna. Tänkte därför posta om en gammal favorit som Alex tipsade om redan 2013.

Det är dikten "Still I rise" och ni måste verkligen höra den från skaparen själv:

Själv inledde jag helgen nu på lördagsmorgonen ca 07.00 (tack Ronja.....) med att lyssna på just denna. Glad helg på er förresten och hoppas att ni fick sova längre än vad jag fick!

// Sofia

I'm a woman, phenomely (Månadens dikt, eller varför så rörigt inlägg eller varför kan jag inte formatera texten...)

Månadens dikt är ett försök att rensa upp i våra utkast, där jag har åtminstone fyra inlägg som ligger och skäms. 

Maya Angelou dog i maj 2014 och för att vara helt ärlig har jag inte kommit över det än. Visst, jag kände henne inte och hennes bortgång har inte påverkat mitt liv men ändå kan jag ibland känna att världen har blivit tommare, tystare och gråare. 

Som ni ser i originalinlägget, som är kursiverat, hade jag faktiskt ett månadstema på lut. Undrar vad som hände, om jag någonsin lade upp något. Hur som, här följer Maya Angelous dikt Phenmenal woman, både som text och uppläst av Doktor Angelou själv. Dikten publicerades 1995 i en samling med samma namn där även Still I Rise ingår. 

(Lite tidigare än vanligt, för min del, är det dags för månadens tema. Från början var det tänkt att temat för juli förutsägbart nog skulle vara Amerika, så det allt för stora landet i väst firar nationaldag fjärde juli.

Sedan dog Maya Angelou och världen blev en lite mörkare plats. Trots att jag inte kände doktor Angelou personligen känns det rätt att skriva så. Hennes tankar, dikter och författarskap har betytt oerhört mycket för mig och så kommer det förhoppningsvis alltid att vara. Doktor Angelou blev 86 år gammal och dog 28:e Maj i år. Aktivt skapande intill döden. Och det är väl en del i det hemska, inte bara har världen förlorat en av tidens största röster, världen förlorade en röst som fortfarande var med och påverkade.)

Phenomenal Woman By Maya Angelou (1995)

Pretty women wonder where my secret lies.
I'm not cute or built to suit a fashion model's size
But when I start to tell them,
They think I'm telling lies.
I say,
It's in the reach of my arms
The span of my hips,
The stride of my step,
The curl of my lips.
I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.

I walk into a room
Just as cool as you please,
And to a man,
The fellows stand or
Fall down on their knees.
Then they swarm around me,
A hive of honey bees.
I say,
It's the fire in my eyes,
And the flash of my teeth,
The swing in my waist,
And the joy in my feet.
I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.

Men themselves have wondered
What they see in me.
They try so much
But they can't touch
My inner mystery.
When I try to show them
They say they still can't see.
I say,
It's in the arch of my back,
The sun of my smile,
The ride of my breasts,
The grace of my style.
I'm a woman

Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.

Now you understand
Just why my head's not bowed.
I don't shout or jump about
Or have to talk real loud.
When you see me passing
It ought to make you proud.
I say,
It's in the click of my heels,
The bend of my hair,
the palm of my hand,
The need of my care,
'Cause I'm a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That's me.

Månadens dikt; Kallskänkan.

För ovanlighetens skull kommer här en månadens dikt på svenska.
Poeten i fråga heter Jenny Wrangborg, en poet jag inte hört talas om innan jag bokade biljett att se henne på Pilgatans Bokcafé om en vecka. Kalla mig gärna outbildad men många av Pilgatans gästföeläsare var nyheter för mig, innan jag såg dem. Dock har jag, oinsatt i deras verk, köpt biljetter till nästan alla samtal. Skönt att ha någonting att göra i Umeå, i alla fall en gång i veckan. Och 40 kronor är ett lågt pris att betala för att en gång i veckan få vistas bland folk, inte bara på stan, utan i ett sammanhang.

Jo, månadens dikt var det!

Wrangborg är dock ingen nykomling inom kulturvärlden, hon har vunnit många fina priser. Bland annat Gustaf Frödings stipendium. Och har beskrivits som en av den moderna arbetarlitteraturens viktigaste röster. Och visst osar dikterna av socialism och raseri men även av glädjen i gemenskap.  
Hennes egen hemsida innehåller inte så mycket personlig information så jag vände mig till den allvetande Google som hänvisade mig till den lika allvetande Wikipedia.
På wikipedia kunde jag läsa att Jenny Wrangborg är född 1984 i Kristianstad och till vardags arbetar som kallskänka. Därav namnet på hennes debutsamling; Kallskänkan.

Ni vet ju att jag är en sucker för arbetarklass litteratur, så Jenny Wrangborgs dikter var en trevlig bekantskap och jag ser fram emot att se henne live sista onsdagen i Oktober.

Bokduell nr 6 - Gabriela Mistal vs Pablo Neruda

Nu har det äntligen blivit dags för att se vem som gick segrande ur juni månads duell – då poeterna Gabriela Mistral och Pablo Neruda möttes i en spännande fajt! Det blir bokduell 6 i ordningen, men endast den andra för i år. Har ni glömt ställningen så ligger den till som följande: 

Sedan förra året är ställningen 3-1 till de kvinnliga författarna.

1. Morrison vs Hemingway, 1-1
2. Elfriede Jelinek v Jean-Marie Gustave le Clézio, oavgjort 0-0       

3. Alice Munro vs Saul Bellow, 1-0                                                   

4. Doris Lessing vs Rudyard Kipling, 1-0                    

I år är det hittills manlig ledning med 1-0 (Nadine Gordimer vs J M Coetze). Låt oss se om våra poeter kan ändra på detta!

Bild från: http://www.memoriachilena.cl/602/articles-69637_thumbnail.jpg

Vi börjar med Pablo Nerudas diktsamling, ”20 kärleksdikter och en förtvivlad sång”, vilken är en härlig tunn liten sak. Och säga vad man vill om hans kärlekssånger, men jag tycker inte de skiljer sig nämnvärt från hans förtvivlade sång då de allihopa är ganska genomsyrade av just förtvivlan. I dikterna är det en kärlek, men en sorgfylld och ensam kärlek som skildras. En kärlek som aldrig riktigt känns som att den kommer att bestå.

Lite vanvördigt kan jag säga att jag kommer att tänka på antologin ”Mäns dikter om kärlek" som jag fick av min käre styvfar i present medan jag läser Neruda. Så många fnittriga stunder vi tillbringade vid den medan vi läste rader som ”ditt kön är mörkrött och fuktigt som fruktkött” och diverse andra roliga rader är jag osäker på om detta verkligen ska ses som ett negativt betyg. Men ja, kanske ändå....

På sina ställen påminner den även om höga visan (konformationens enda höjdpunkt i bibelläsningsväg) i sina beskrivningar av kvinnokroppen som liknas vid kullat och blommor och växtlighet. Som exempel första stycket ur första dikten:

 

”Kvinnokropp, vita kullar, vita lår,

I din hängivenhet liknar du världen.

Min grova bondkropp plöjer dig

Och får en son att växa ur den djupa jorden”.

Tyvärr är ganska många av dikterna snarlika och de känns ganska föga engagerande. De känns även aningen klyschiga och det är ju aldrig bra om man vill vara originell…..Eller också är det bara jag som är för okulturell. Men diktsamlingen får i alla fall en klar tummen upp för sin korthet och koncishet.

Om det är någon av dikterna jag tyckte bättre om än de andra måste det vara nummer 10. Den känns mer drömlik än de andra.

10.

Även denna skymning har vi förlorat.

Ingen såg oss i kvällningen hand i hand

Medan den blå natten föll över världen.

Från mitt fönster har jag sett

Västersolens spel bland avlägsna kullar.

Ibland, som ett mynt,

Tänds ett stycke sol i mina händer.

Jag mindes dig med hjärtat sammansnört

Av denna sorgsenhet, som du känner så väl.

Var var du då?

Bland vilka människor?

Vad sade du till dem?

Varför måste all min kärlek komma över mig

Just när jag är sorgsen och du fjärran?

Till golvet föll den bok man alltid läser i skymningen

Och som en sårad hund kröp min rock till mina fötter.

Alltid, alltid om kvällarna drad du dig undan

I den framrusande skymningens riktining, där tingens gestalt suddas ut.

Bild från: http://southernpacificreview.com/wp-content/uploads/2012/03/mistral.jpg

Så har det blivit dags med en kik på Gabriela Mistrals bidrag, ”Dikter i tolkningar av Hjalmar Gullberg”. Diktsamlingen av Mistral, med dikter från hennes olika verk är sympatiskt nog illustrerad med träsnitt av Bo Beskow, vilket blev en glad överraskning. Dels är bilderna väldigt vackra och dels är det lite roligt då han är pappa till min styvmamma. Samlingen inleds med en inledning om Gabriela Mistral och hur hon kom att börja skriva sina dikter, mycket trevligt måste jag säga då kunskapen om henne var minst sagt begränsad.

Kort sagt kan man säga att hon, om man får tro inledningen, började sin bana på grund av en olycklig kärlek. 20 år gammal möte hon Romelio Ureta. Enligt inledningen vet man mycket lite om deras förhålladne, förutom det att han svek henne. 1909 tog han dessutom sitt liv, vilket gjorde Mistral förtvivlad. Hon har publicerat Los sonetos de la Muerte, Dödens sonetter, som en hyllning till honom.

Hennes dikter speglar mannens svek, hennes förtvivlan och sorgen över att aldrig få bära fram sin älskandes son. Det är dikter fyllda av smärta, förtvivlan och senare även med hopp. Det är dikter, som till skillnad från månadens manliga motsvarighet, berör och har tyngd och som man kan känna igen sig i. Det är alltså ingen tvekan om att det blir Mistral som står segrande i månadens duell, och jag blir sugen på att läsa flera av hennes samlingar. Synd då att detta var den enda som fanns på Almedalsbiblioteket…..

I Ballad (Balada),, får vi ta del av sveket:

Han följde hem en annan;

Jag såg dem gå förbi.

Som vanligt sjöng på vägen

Blott vindens melodi.

Och dessa usla ögon

Såg honom gå förbi!

Hans kärlek får en annan

På jordens blomsteräng.

Ett rosentröd har taggar;

En sång har slutrefräng.

Men honom får en annan

På jordens blomsteräng.

Ny kysser han en annan

På stranden till vårt hav;

Citrongul är den måne,

Som böljan glittrar av.

Mitt blod skall ej mer svalla

Av brus från detta hav!

För evigt bär en annan

I lust och nöd hans ring.

De två ser himlen öppen

(Gud säger ingenting!).

För evigt bär en annan

I lust och nöd hans ring!

I Våra dödas ben och knotor (Los Huertos de los Muerto), diktar hon om hur våra älskade kan dö utan att för den skull släppa taget om oss och om hur benen kan beredas till ett extrakt som, om det stryks på ens läppar, gör att man aldrig kan kyssa någon annan.  Lätt morbidt, men jag gillar det!

En av mina favoriter är dock hennes dikt om den son hon aldrig fick, i Poema del hijo, Sången om en son. Först handlar den om längtan efter sonen och sen om uppgivenheten hon känner när hon inser att drömmen aldrig kommer att bli sann:

O bittra fröjd! Du sover i din kista:

Våt son blir ofödd. Utan samvetsagg

Får också i den sömn som blir min sista,

Jag ligga under ros och törnetagg.

Ja, det var det om våra poeter, och i september är det åter dags för nobelpristagar-duell. Har redan börjat fila på temat och lovar även att lägga in det innan månaden är så gott som slut den här gången….

Ställning: Gabriela Mistral vs Pablo Neruda, 1-0                                                     

Ställning år 2014: Kvinnor 2, Män 1

Ställning totalt: Kvinnor 4, Män 2

//Sofia