Novellfrossa

Här kommer min sedvanligt sena presentationen av månadstema: denna gång ett kombinerat för november/mars. Ber om ursäkt tjejer, men ni är ju luttrade vid det här laget. Eftersom jag är alldeles för sent ute väljer jag bara en bok per månad, så jag hoppas att ni har ork och lust att läsa båda. Om inte annat kanske ni åtminstone hinner läsa en novell per samling, för noveller är vad som bjuds denna gång. Det blir således triss i noveller, då jag sett att även Sofia fastnat för noveller i sitt månadstema för april. Vad ska man säga, great minds think alike.

Vi börjar med novembers månadsbok The Alphabet of Birds som är den sydafrikanske författaren S J Naudés debut. Samlingen består av sju fristående, men samtidigt sammankopplade, noveller som utforskar teman som död, sorg och längtan. 

Johanna Adorjáns Mina 500 bästa vänner utspelar sig i ett nutida Berlin. Vi får träffa ett antal karaktärer som alla strävar efter sina egna fåfänga mål. Det verkar inte vara de mest sympatiska personerna vi får stifta bekantskap med. Jag har en känsla av att med vänner som dessa behövs nog inga fiender. De befolkar borden på de dyraste restaurangerna kväll efter kväll och ibland när allt stämmer ligger det ett speciellt daller i luften – om än kort.

Månadens böcker

November 2016: The Alphabet of Birds av S J Naudé, 2015.

Mars 2017: Mina 500 bästa vänner av Johanna Adorján, 2015.


Stina

Looking for Alaska av John Green

Det här är alltså Greens debutroman och jag är inte förvånad då denna, liksom den förra jag läste och recenserade, behandlar ”lättviktiga” tonårsförälskelser tillsammans med tyngre ämnen som utanförskap, döden och det svåra med att växa upp.

Huvudperson i boken är Miles Halter som efter att ha varit utanför i skolan och knappt haft en enda vän hoppas att livet ska ta en bättre vändning i och med att han börjar på internatskolan Culver Creek, eller som han själv uttrycker det för att söka efter sitt ”Great Perhaps”.

Om han finner det? Jo, då det gör han och det stavas ”Alaska”, som i ”the hottest girl in all of human history”. Tillsammans med Chip (but call me ”The Colonel” ) blir Alaska en av Miles bästa vänner och det är främst dessa tre vänners relation vi får ta del av i boken.

På något sätt tycker jag att det känns att det här är författarens romandebut, både eftersom den på något sätt har mer nerv än då båda andra jag läst av honom och för att det  (tyvärr) är en roman som det  i mer än de andra går att förutspå vad som ska hända. Den känns alltså kanske lite mer ungdomsbok-klyshig än de övriga, fast på samma sätt kompenserar den ju detta genom att som sagt ha mer nerv.

Och det är en bok som berör. Av de tre månadsböckerna var det helt klart den jag blev mest tagen av  och i slutändan är det väl kanske ändå det som är något av det mest viktiga när man läser en bok, för till skillnad från Hazel Grey och Will Grayson(arna) kommer Alaska nog att stanna kvar i minnet ett bra tag framöver precis som en karaktär i en bra bok ska göra.

// Sofia

Gud är här och hon är jävligt förbannad

Gudarna är Elin Cullheds debut och handlar om tonårstjejerna Bita, Lilly och Jane. Bara det att de inte är tjejer förstås utan Gudar. Men att vara Gud i Tierp är varken lätt eller kul. Ingenting är särskilt kul i Tierp.

Det är ingen positiv bild som målas upp i den här romanen om att vara ung tjej i dag. Det är taffsande lärare, övergrepp och vardagsmat att bli kallad hora. På det en vuxenvärld som ständigt sviker. Säkert stämmer en hel del av det här också, för mycket tyvärr, men här blir det nästan för mycket. Det är totalt mörker med bara några få ljusglimtar. Om det inte vore för humorn som genomsyrar romanen även när det är som svartast skulle det ha varit en ganska jobbig läsupplevelse.

Jag kan inte påstå att igenkänningen är total. Men så växte jag heller inte upp i Tierp som av beskrivningen att döma måste vara något av ett avgrundshål. Boken inleds på följande sätt:

Googla på Tierp och du får träffarna Tierpark Berlin, Tierpark Hellabrunn, Tierpark Goldau, Tierpark Hagenbeck, Tierpark Arena. Tierpark betyder ”djurpark” på tyska. Tierp är en jävla djurpark.

Och orten får sig sedan känga efter känga.

Jag bor i en förort till rymden. Ett skithål där kråkorna flyger upp och ner för att slippa se sin egen skit.

”Varför bor vi i Tierp?” Frågade jag rakt in i kramen.
”För att vi har föräldrar som vill förstöra våra liv.”

Turistbyrån i sagda ort måste bara älska den här boken hehe.

Det råa språket tilltalar mig inte till en början men jag ändrar mig under läsningens gång. Jag kan inte tänka mig den här ilskna romanen skriven på annat sätt. Det är en ungdomsbok som inte försöker vara till lags och som inte bjuder på några enkla svar eller lätta lösningar. När läste man senast en sådan?

På tonårstjejers vis är de impulsiva, vildsinta och ostoppbara ena stunden och vilsna och små nästa. Får mig att tänka på Joyce Carol Oates Foxfire, och det måste ju vara ett gott betyg. Fast nu var det väldigt länge sedan jag läste den så det är svårt att göra några närmare jämförelser. Kommer jag ihåg rätt så genomsyrades också den av samma ilska och desperata vilja att göra upp med den här ojämlika världen en gång för alla.

Känner också att det här skulle kunna bli en riktigt originell kommande bokmiddag. Jorden runt tjejer, är ni med? Jag tar med Cola och Ahlgrens bilar.

Stina

Månadstema maj – Bland Gudar och jägarinnor

I maj ska vi hänga med Gudar och Jägarinnor. Vi befinner oss i Tierp respektive Kalmar och småstadsångesten är total, för det här är inte platser som rymmer drömmar och längtan särskilt väl. Det är platser där man går under. Där man måste hitta strategier bara för att överleva.

Jag är lite extra pepp på att åter få introducera en svensk ungdomsbok i mitt månadstema då detta har blivit lite av mitt signum här på bloggen. Nu är det dessutom så långt tillbaka som april 2013 då jag senast bjöd på en sådan. Det var tema Grighet och Anna Ehns Det finns så många toppar, men blir aldrig aldrig nöjd var en av månadsböckerna. Men nu så är det dags igen!

Elin Cullheds ilskna ungdomsbok Gudarna uspelar sig i en förort till rymden (dvs Tierp). Den handlar inte om att någons mamma dör, inte om kärleken mellan två ungdomar med cancer och inte om another kille som är kär. Den handlar om Gudar. Om Bita, Lilly och Jane.

Månadens bok är dock Tove Folkessons Kalmars jägarinnor som med fördel läses just i Kalmar (tips!). Den handlar (förstås) om jägarinnor. Om Linden, Jenna, Sudden, Jossan och Eva. De är beredda att göra allt för att inte bli som handbollstjejerna. Även om Kalmar (med omnejd) är den värld de är dömda till, kan ingen hindra dem från att spränga murarna, trampa ner rosorna, lura vakterna. Men de får betala ett högt pris. Nästan lika högt som Ölandsbron.

Månadens bok: Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson, 2013.

Gudarna av Elin Cullhed, 2016.

Stina

Den drunknade av Therese Bohman

Det här var en pocketbok jag fyndade på Åhlens för ynka 20 kronor och jag hade inga förväntningar alls på den utan lånade den helt utifrån baksidestexten. Denna den sista utlästa boken under 2015 skulle dock visa sig bli en av årets, tyvärr ganska få, höjdpunkter. Att det sen är en debutroman gör dessutom det hela ännu mer imponerande.

Handlingen kretsar kring två systrar, Marina och Stella och deras förhållande. Det hela börjar med att Marina, den yngre av systrarna, åker för att spendera några sommarveckor hos sin syster och hennes pojkvän. Hon har alltid känt sig underlägsen systern, alltid känts sig som den misslyckade av de båda i stort såväl som i smått. Systern har ett bra jobb, är målmedveten och vacker och själv är hon en student där pluggandet går sådär med en pojkvän som känns ganska oseriös. Ja, vilken del av livet som än granskas känns den sämre än systern. Kanske är det därför hon inte säger nej när systerns pojkvän visar intresse.

Historien slutar inte där, utan tar en oväntad vändning. Hur ska jag inte berätta, utan bara konstatera att det här är en historia som är riktigt bra berättad, där stämningen hela tiden byggs upp och blir allt obehagligare. Bohman berättar sin historia så bra att det nästan känns som att man är där de där varma jobbiga sommardagarna. Läs den om du inte redan gjort det!

//Sofia

Att lära av sina misstag. Och inte.

Det är tyvärr inte min starka sida att leverera månadens tema i tid har det visat sig, och den här månaden är inget undantag. Oktober är precis slut och här kommer en mer än lovligt sen presentation av månadens böcker. Jag skulle lova bättring till kommande år, men det klingar falskt även i mina egna öron, so lets not pretend.

Nu är det ju så att även juli efter viss förvirring blev mitt månadstema. Därför blir det två kompletterande böcker i ett kombinerat juli/oktober-tema.

Månadens bok i juli är Lena Dunhams Not that kind of girl. En ung kvinna berättar vad hon ”lärt av livet”. Dunham är som ni säkert redan vet skaparen av tv-serien Girls och har kommit att bli en något omdebatterad feministikon. Vare sig vi lär oss något eller inte så kommer vi garanterat inte att ha tråkigt i Dunhams sällskap.

Det är såklart bra att lära av sina misstag, men vissa tycks helt enkelt dömda att upprepas. Man vet av erfarenhet vad man borde göra men gör helt tvärtom. Det ligger en slags frihet i det tänker jag. Att veta vad man borde göra men ge blanka fan i bättre vetande. En del misstag är värda att upprepa och ingen beskriver det bättre än Lena Andersson.

Låt oss därför skita i sunt förnuft och gå på känsla, ända in i kaklet. För Ester är på nytt månadens huvudperson, och Ester gör ingenting halvdant. Det är allt eller inget. Vinna eller försvinna. Säga vad man vill men man måste ändå beundra hennes ihärdighet. Utan personlig ansvar är månadens bok i oktober.

Månadens bok juli - Not that kind of girl. En ung kvinna berättar vad hon ”lärt av livet”, Lena Dunham 2014.

Månadens bok oktober – Utan personligt ansvar, Lena Andersson 2014.

Stina

Bland skuggor och rävdemoner

Umbra av Elin Fahlstedt är en saga av det lite mörkare slaget, och den tar sin början en blodröd natt. Det är en serieroman och berättelsens antagonist är den föräldralösa Ethel som vuxit upp på ett kloster. Det enda hon har kvar efter sina föräldrar är sitt namn och ett fotografi av en man utan skugga. Hon är fast besluten att hitta mannen på fotografiet som hon tror kan vara hennes far. Det är denna besatthet som slutligen leder henne till Umbra, platsen dit människors skuggor kommer om natten.

Som brukligt vid den här typen av irrfärder dröjer det inte länge innan Ethel får sällskap på sin färd. Ska de tillsammans kunna trotsa faror och fiender och hitta mannen på fotografiet?

Själva historien är det inget fel på. Det är kreativt och fantasifullt, och jag gillar tanken på en plats dit skuggorna söker sig om natten. Varelserna som befolkar denna värld känns ockå uttänka och originella, som draken med nycklar istället för tänder och rävdemonpojken. Det är inga karaktärer man sett tidigare. Däremot tycker jag inte att idén håller hela vägen. Historien planar ut och känns bitvis innehållslös. Sedan slutar det alltför abrupt. Dock gillar jag vissa delar, som den mörka kärlekshistorien. Den är både fint berättad och tecknad.

Vad gäller själva utformningen är vissa bilder trolska och vackra, medan andra känns ofärdiga. Jag tycker inte heller att stilblandningen med bitvis mangainspirerade bilder fungerar riktigt. Lite av magin försvinner i och med detta.

Ändå kul med en historia av det här slaget på svenska så jag rekommenderar den trots allt.

Stina

Mon chouchou

Jag biter i apelsiner är Annakarin Thorburns debutroman. Den namnlösa huvudpersonen är tillsammans med Ödlan. När de möttes fanns inget slut, och hon ville inte hem nånsin. Sakta växte hon in i hans utrymme, som blev deras gemensamma. Men så träffar hon Lo. Lo, som inget vet om hennes andra liv med Ödlan. Som kallar henne sin chouchou, som lämnar lappar i hennes fickor och som aldrig ska svika.

Men själv sviker hon fast han inte vet om det. Hon slits mellan dem. Hon vill ha Lo men önskar samtidigt att allt bara ska vara som förut. Var det inte bra som det var?

Man anar såklart att detta inte kommer sluta riktigt väl, det gör sällan det i sådana här situationer, men jag hade inte kunnat förutse vilken riktning historien skulle ta.

Det är ett vackert och eget språk,  men det är något med författarens sätt att berätta som skapar distans till huvudpersonen. Man tillåts aldrig komma riktigt nära och det är synd. Jag uppskattar författare som vågar utelämna och som litar på att läsaren hittar rätt ändå, men här hade jag ändå önskat att man fått lite mer. Kanske nästa gång.

Stina

Oceanvilja

Happy Sally är Sara Stridsberg romandebut, och vilken debut det är.

Romanen bygger delvis på kanalsimmerskan Sally Bauers liv, men den Sally vi möter här är Stridsbergs egen. Det handlar också om den sentida simmerskan Ellen, som försöker göra om bedriften att korsa Engelska kanalen. Det är Ellens dotter som berättar. Hon har många år senare återvänt till Dover för att försöka förstå vad det var som hände, och i korta tillbakablickar får vi ta del av historien.

Det här var årets läsupplevelse förra året. Jag kan inte riktigt förklara hur mycket jag tycker om den, men det är något med Stridsbergs vackra nerviga språk som jag inte kan värja sig mot. Hon väver en historia som stannar kvar länge.

Det är längtan och besatthet. Det är oceanvilja som ändå inte räcker till.

Stina

Polarsommar

Polarsommar av Anne Swärd är en roman som utspelar sig under en sommar. I fokus står relationen mellan två halvsyskon. Kristian kommer hem för att spendera sommaren i familjens stuga ute på landet. Där finns Kaj, den 22-åriga systern som liksom blivit kvar. Det står snart klart att något är fel med Kaj. Hon kan få fruktansvärda aggressiva utbrott, men är däremellan kusligt kall och liksom tömd på känslor. Jag tror inte att hon skulle ha klarat Blade Runner-testet om ni förstår vad jag menar. Hon drar fjädrar av en skadad fågel och plågar livet ur smådjur, allt med samma uttryckslösa lugn.

Inför brodern visar hon positiva känsloyttringar men relationen dem emellan känns inte helt sund. Trots att Kaj uppenbarligen tycker om Kristian mer än någon annan i världen får också han, eller kanske särskilt han ta del av Kajs tjuvnyp och regelrätta attacker. Kristian har svårt att sätta gränser i relationen till systern, och med någon så gränslös som Kaj är det farligt. De är inte bra för varandra, eller så är det bara Kaj som inte är bra för någon.

Det är finstämt och obehaglig om vart annat, och mycket skickligt berättat. Historien vägrar släppa taget om en långt efter det att romanen är utläst. Trots att det nästan ett år sedan jag läste den är det inte svårt att hitta tillbaka till stämningen även om jag inte har alla detaljer i färskt minne. Det är åskovädersstämning, de tunga kvävande timmarna när man vet att ovädret är på väg och inte kan göra annat än vänta, och det är drömskt på ett nästan mardrömsaktigt vis.

Kort sagt är det intressant och annorlunda, och ska ni bara läsa en bok i sommar är inte denna ett dåligt val. 

Stina

Mina fräknar

Mina fräknar av Sofia Hallberg var månadens bok december 2012. Huvudpersonen Karin har tagit en paus från sin eget liv. Hon existerar snarare än lever, det är enklare så. Man kan behöva det ibland, ett andningshål, men Karins har varat i åratal. Det är inget undantagstillstånd utan vardag. Från köksfönstret betraktar hon andra människors liv. Vid kl 20 börjar det bli intressant, det är då det börjar bli oförutsägbart. Tiden mellan kl 20 och 23 kallar hon prime time, då finns det ingen bättre plats att befinna sig än på hennes svarta stol i bostadsrättsföreningen Hallonet en trappa upp ovanför porten i Vasastan. Det skulle vara komiskt om det inte vore så deprimerande.

Hon lever tillsammans med sambon Mats om hon träffade som nyanländ student på Uppsala Universitet. Mats väljer ut henne bland alla tjejer i klassen. Tillsammans med honom blir hon viktigare och mer intressant. Därför bestämmer hon sig för att inte fundera så mycket över vad hon själv tycker om honom. Vill han ha henne är det allt som betyder något.

På samma sätt fortsätter hennes liv lite utan hennes egen medverkan. Hon flyter med som om hon inte hade något val, och det stör mig. Är din sambo en skitstövel? Dumpa honom! Är du inte nöjd med ditt liv? Gör något åt det! Jag kan inte riktigt känna sympati för en människa som så totalt avsagt sig ansvar för sin egen tillvaro, vilka anledningar hon än har att handla som hon gör.

Jag har alltså svårt för huvudpersonen. Frånsett det tycker jag berättelsen fortgår utan att något egentligen händer. En dag när hon betraktar fräknarna på sin hud upptäcker hon en sak som kommer att förändra allt lovar baksidestexten. Det som händer är att hon märker att fräknarna på hennes kropp har börjar forma ord. Hon studerar sin kropp allt mer intensivt för att få reda på vad allt detta betyder. Vad vill universum säga henne? Inte mycket verkar det som. Jag saknar ett antiklimax. En så originell och lovande idé och så slutar det med en implosion och inte den supernova jag förväntat mig.

Stina

Oengagerande debut

Fåfänga var månadens tema, och sällan har väl en månadsbok rimmat så illa med månadens tema. För det är svårt att hitta något fåfängligt eller ens vackert i Caroline Ringskog Ferrada-Nolis debutroman Naturen. För huvudpersonen är vardagen en kamp och allt omkring henne är fult. Hon själv inkluderad. Hon blev vald till snyggast i klassen, under hela lågstadiet och mellanstadiet och högstadiet. Ungefär 1997 upphörde det.

Det är kroppsligt och äckligt med påträngande närgångna beskrivningar. Det är lukten av kiss och kön. Människor med åderbråck och feta korviga lemmar. Ruttnande ruccola i slasken. ”Rötmånad”, säger huvudpersonen, ”jag visste inte att den även kunde drabba människor.”

Det är svårt att beskriva romanens handling utan att avslöja för mycket. Något har hänt i varje fall som bokens huvudperson har svårt att hantera. Hon försöker att hitta tillbaka eller i varje fall att inte gå vilse mer än hon redan gjort. Man får en känsla av uppgivenhet och av någon som slutat försöka. Som slutat med allt utom att känna men som helst skulle sluta med det också. Denna matta uppgivenhet präglar romanen från början till slut.

Det är ingen dålig ambition men tyvärr känns det för sökt och poserande för min smak. Det finns inga riktiga människor i den här romanen. Det är bara yta. Det är för kallt och sterilt. Det är människor med precisa nyslipade känslor. Perfekta i all sin fulhet. Det finns ingen värme och inget som gör att man skulle bry sig ett dyft om vad som händer någon i den här romanen.

En rolig detalj är att jag osökt kommer att tänka på Sweet Valley High´s Margo när jag läser om huvudpersonen och hur hon låter allt förfalla omkring sig. Margo var alltså den ”falska tvillingen” som försökte mörda Elisabeth och ta hennes plats. Inte nog med att hon var ond och psykopatisk hon var dessutom dålig på att städa också. Hennes snuskiga lägenhet var bara en avspegling av hennes sjuka inre (typ). Amatörpsykologi när det är som bäst. Där kan man tala om mänsklig rötmånad hehe.

Stina