Låt inte den här staden plåga livet ur dig...

Följande inlägg är speciellt av flera anledningar. Dels för att jag för första gången bokbloggar på surfplattan, så var  beredda på formaterings-fel-, men även för att Låt inte den här staden är en av få böcker som fått mig att grina. Det är förvisso en bra bok, inte allt för bra prosa, men duglig och på många sätt en klassisk arbetarklasskildring kryddad med allt från självuppoffrande kvinnor och själviska as till karlar. Sanningen å säga misstänler jag att tårarn snarare rann på grund av mina omständigheter med flytt från Umeå än av littersturen i sig. Fast med tanke på att jag lånade boken pågrund av dess titel, vem hade väntat sig annat?

Låt inte den här staden plåga livet ur dig, Mona, av Annelie Jordahl är en hyfsat verklighetstrogen bok som utgår från författafens mamma och hennes upplevelser som ung ensamstående mor i Östersund i slutet på 1950-talet.

Året är 1959 och Mona har, 16 år gammal, fått anställning som barnflicka vos en familj i storstaden Östersund. Mona som kommer från en liten by på landet har aldrig varit i en storstad & jämför Östersund med New York & Manhattan.  Hon älskar att dansa och i den stora staden ska hon väl ändå få utlopp för sin passion. Men inget blir som hon tänkt sig! Barnet är ständigt sjukt & den unga familjen blir allt mer krävande och småsinta. Allt vad tiden går visar detras äktenskap på sprickor, våldsamma gräl och frustration som tas  ut på den unga hemhjälpen. Men Mona härdar ut, trots indragen helgledighet och att hon förväntas sova på soffan i familjens vardagsrum.

Parallelt får vi följa Jazzzmusikern Harold, en person som idag skulle kallas för VKM(vit kränkt man). Inget är någonsin hans fel, hela världen är emot honom & ingen har någonsin lidigt som han. Introvert och med våldsamt temperament.  Och självklar är det honom Mona faller för, flyttar ihop med och senare skaffar barn med. De passar illa ihop och han är en elak jävel som aldrig hjälper till hemma eller med barnet, för det är ju så synd om Harold som blev pappa endast 19-år gammal.

Och det är stora delar av historien. Historien igenom från Mons lära sig att det inte går att lita på någon och hon får gott knoga sig fram i livet utan hjälp Eller Sympati.

Igenkänningsfaktorn är hög, en variation på arbetarklass temat, en berättelse om att vara ensam och utsatt, om att få sina drömmar krossade av verkligheten. En berättelse om att aldrig få resa utomlands, en berättele om en kropp som i unga år är för sliten för att någonsin dansa. Berättelsen om en mor och dotter som minns en tid som inte blev som den skulle.

Månadens dikt; Kallskänkan.

För ovanlighetens skull kommer här en månadens dikt på svenska.
Poeten i fråga heter Jenny Wrangborg, en poet jag inte hört talas om innan jag bokade biljett att se henne på Pilgatans Bokcafé om en vecka. Kalla mig gärna outbildad men många av Pilgatans gästföeläsare var nyheter för mig, innan jag såg dem. Dock har jag, oinsatt i deras verk, köpt biljetter till nästan alla samtal. Skönt att ha någonting att göra i Umeå, i alla fall en gång i veckan. Och 40 kronor är ett lågt pris att betala för att en gång i veckan få vistas bland folk, inte bara på stan, utan i ett sammanhang.

Jo, månadens dikt var det!

Wrangborg är dock ingen nykomling inom kulturvärlden, hon har vunnit många fina priser. Bland annat Gustaf Frödings stipendium. Och har beskrivits som en av den moderna arbetarlitteraturens viktigaste röster. Och visst osar dikterna av socialism och raseri men även av glädjen i gemenskap.  
Hennes egen hemsida innehåller inte så mycket personlig information så jag vände mig till den allvetande Google som hänvisade mig till den lika allvetande Wikipedia.
På wikipedia kunde jag läsa att Jenny Wrangborg är född 1984 i Kristianstad och till vardags arbetar som kallskänka. Därav namnet på hennes debutsamling; Kallskänkan.

Ni vet ju att jag är en sucker för arbetarklass litteratur, så Jenny Wrangborgs dikter var en trevlig bekantskap och jag ser fram emot att se henne live sista onsdagen i Oktober.

Välkommen till Engelsfors.

April lider mot sitt slut och det är dags att äntligen presentera månadens tema. Om april vore en bok skulle det vara den här bokserien, trots att serien utspelar sig under flera månader. Men vad är mer april än häxor & eld?
Månadens tema tar oss till det lilla samhället Engelsfors, en fiktiv bruksort lokaliserad i Bergslagen.

Karta över Engelsfors.

Där får vi möta de se tonårstjejerna Minoo, Rebecka, Vanessa, Anna-Karin, Ida och Linnéa. Inte nog med att de måste bo och gå på gymnasiet i Engelsfors, de har också magiska krafter som tvingar dem att, ve och fasa, umgås med varandra. Böckerna, skrivna av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren, har beskrivits som en blandning mellan Supernatural, Buffy & Twinpeaks. Har ni redan läst böckerna vet ni vad jag pratar om, om inte har ni massor av spänning och tonårsproblem att se fram emot. Engelsforstriologin består av böckerna Cirkeln, Eld och Nyckeln, samt den grafiska romanen Berättelser från Engelsfors, tecknad av några av Sveriges bästa tecknare. Bland annat Kim W Andersson och Lina Neiderstam. Har ni inte läst serien tidigare är månadens bok Cirkeln. Då jag läste Cirkeln i somras tänkte jag ta mig an Eld och Berättelser från Engelsfors.

Sex stycken ofrivilliga hjältar. Vem den sjunde personen är får ni läsa er till ;)


Trevlig läsning :)

Torka aldrig tårar utan handskar 2; Sjukdomen.

Jonas Gardells epos Torka aldrig tårar utan handskar 1; Kärleken, var ju som ni minns månadens bok gör en herrans massa månader sedan. I likhet med många andra som läste den älskade jag del ett, äskade och visste hur viktig trilogin är. Jag höll inte med om allt och vissa av bokens karaktärer var för mycket, var irriterande och självupptagna men nog visste jag att det här var min berättelse och mina vänners berättelse.

Men den här recensionen ska inte handla om ettan utan om tvåan. Och om ettan var omtumlande och fantastisk, var tvåan meh. Stilen är likadan, predikande på sina håll och alltid på sina karaktärers sida, hur idiotiskt de än beter sig.  Bokens huvudkaraktärer flyttar ihop och försöker få förhållandet att funka, men det är inte enkelt när de måste hålla förhållandet hemligt och den så kallade bögpesten har smugit sig in i deras värld. På sina håll kan Sjukdomen gott och väl mäta sig med Kärleken, men de glimtarna är få. Kanske det också har att göra med att vi nu känner karaktärerna? Vi har umgåtts med dem i åratal och som läsare känner vi dem bättre än de känner sig själva.
Till och med den till en början sympatiske Paul bli i tvåan ett kraxande störningsmoment. För att inte tala om bokens hjälte och till viss del Gardells Alter-ego, den ack så irriterande och krävande Rasmus. Visserligen är han bokens huvudperson men en mer osympatisk människa får en leta efter. I tvåan bor han äntligen i Stockholm och lever det liv han vill leva, om det inte varit för hans stackars pojkvän som är Jehovas Vittne. För det är väl det som är meningen, att vi ska tycka synd om Rasmus vars pojkvän är Jehovas? Eller tycka synd och de andra bögarna som också måste umgås med Benjamin. Skoningslösa är de i alla fall mot honom, hånar honom så fort de kan. Trycker ner honom för att de själva ska känna sig bättre. Visst, det kan inte vara kul för Rasmus att hans pojkvän inte kommit ut för sina föräldrar och låtsas som Rasmus inte finns, men att knulla andra hjälper väl föga?

Överhuvudtaget är Sjukdomen mer religiös än Kärleken var och religiösare än många andra av Gardells böcker. Men, trots sina brister är det fortfarande en viktig berättelse om en vidrig sjukdom och ett tidsdokument över en värld präglad av rädsla, okunskap och människovidrig syn.

Varghunden, eller så många känslor på samma gång.

Eftersom rapporten-som-åt-min-fritid är inskickad och det är 14 dagar kvar till flytten till hembygden, känns det som jag är i den liminala fasen. Med inget annat att göra ägnade jag hela dagen åt att läsa. Och i den stress vi lever i, visst är det skönt med de ögonblicken då en bara kan ägna sig åt en bok?

Boken jag ägnade min måndag åt var Varghunden av Jack London. Nu måste jag dock skämmas lite eftersom jag har väntat så länge med att uppleva den, kapitlena började trots allt publiceras 1906, så jag har haft några år på mig. Anledningen till att jag skriver uppleva för det var precis det jag gjorde. Visst, jag var inte i Yukon och var tvungen att kämpa för mitt liv, men historien är så välskriven, så gripande att hela känsloregistret sätts i arbete. Det är utan tveckan en grym historia med karaktärer som vi idag skulle kalla för avskum och djurplågare och med en huvudkaraktär som är allt annat än sympatisk. Men det är just det som är grejen med berättelsen, det är en berättelse på naturens vilkor, den försöker inte försöka verkligheten. Den är skoningslös. Den har ihjäl en om en inte är stark eller anpassningsbar nog, utan en eftertanke för det är livets gång i den hårda skolan. Och ingen får känna av det mer än huvudkaraktären, eller rättare sagt huvudvargen, Vitkäft. Jack London är skoningslös mot sin skapelse som utsätts för allt grovare misshandel ju längre boken går. Från en hyfsat lycklig barndom till ett indianläger där han lär sig att se människan som en gud, till ett ännu värre öde som kamphund under tortyrlika former.

Det är en mörk berättelse men ibland glimtar humorn till, särskilt i bokens första del som tar sin början innan Vitkäfts födelse. Prologen, som är tragisk nog den också handlar Bill och Henry som fått i uppdrag att mitt i vintern föra ett lik till dess slutdestination. Tonen mellan de två männen är kamratlig men hård, det blir inte mycket sagt när kylan ligger på -45. Färden är ett helvete och de jagas av utsvultna vargar och chansen för överlevnad kryper i samma takt som hundarna i spannet faller offer för vargflocken. 

Men jag nämnde ju humor? Jo, männen konstaterar bland annat att olag i magen leder till uselt humör. Men det kanske mest är igenkännings humor? Att dålig mage och uselt humör hör ihop är något min släkt tar på största allvar.  

Som ni nog räknat ut påverkade Varhunden mig otroligt mycket, inte bara handlingen utan även hur den är skriven och på hur många sätt den går att läsas. Inte bara är det en skoningslös naturskildring, det är även en allegori för slaveri, Men den skulle även kunna läsas som en varning över vad sm händer med varelser under extrema former av förtryck och misshandel. När jag läste den kunde jag relatera handlingen till samtida händelser, bland annat situationen i Stockholm.

Varhunden är en klassiker i ordets rätta bemärkelse. Vad tycker ni?  

Bästa Jonas

Nu är det visserligen snart en månad sedan DN publicerade Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Men jag slås fortfarande av hur jäkla bra det är. Vilken otrolig textförfattare Jonas är och hur angeläget han skriver. Hur angeläget ämnet är, för REVA, ett av ämnena han skriver om skrämmer skiten ur mig och jag bor inte ens i Stockholm. Men jag känner igen mig i en del av det han skriver.

Har ni inte läst texten rekomenderar jag er att göra det. Och eftersom jag är osäker på copyright lagen kommer här en ful länk till dn.se:

http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask

Månadens bok; November.

Torka Aldrig tårar utan handskar, Del 1; Kärleken. Av Jonas Gardell.

En bok som även hunnit gå som miniserie på svt. Säga vad man vill om Jonas Gardell och TV-serien, men jag påstår helt fräckt att Torka aldrig tårar, inte bara är årets viktigaste roman, utan även boktriangelns viktigaste bok hittills.Kanske inte den intressantaste eller bäst skrivna boken, men till ämnet viktigaste. Eftersom jag ville vänta med att läsa den tills vi kunde göra det till sammans vet jag inte mycket om Torka aldrig tårar, kärleken, förutom att den är första delen i en triologi där del två heter Sjukdomen och del tre Döden. I sin helhet handlar triologin om Rasmus & Benjamin och när AIDS kom till Sverige och den effekt sjukdomen fick på de drabbade och deras närstående. Om hur livet fick andra spelregler, där det var begravning varje helg och de smittade ansågs vara drabbade av pesten. På sjukhuset fick de drabbade inte vidröras utan handskar och när de dog förvarades deras lik i svarta sopsäckar märksa smittorisk.
Men det får vi nog vänta tills del två för att läsa. Av reccensionerna att döma verkar stämningen i Kärleken att vara hoppfull. En bonus också för att Rasmus kommer från Koppom i Värmland, inte långt ifrån Karlstad.

Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö.

Jag var en av dem som överlevde.
Det här är min och mina vänners historia. 

Jonas Gardell. 

Torka aldrig tårar utan handskar, del ett; Kärleken.

Trevlig läsning! 

Månadens dikt, Oktober.

Då var det återigen dags för det populära inslaget Månadens dikt. Roligt att ni tyckte om påhittet.
Månadens dikt är inte bara en dikt utan också ett testamente, skrivet av Joe Hill, natten innan han arkebuserades 19e November 1915.

My will is easy to decide,

For there is nothing to divide.

My kin don't need to fuss and moan,

"Moss does not cling to a rolling stone."

My body? Oh, if I could choose

I would to ashes it reduce,

And let the merry breezes blow,

My dust to where some flowers grow.

Perhaps some fading flower then

Would come to life and bloom again.

This is my Last and final Will.

Good Luck to All of you,

                                                             

                                                            Joe Hill

På köpet kommer också en dikt om Joe Hill, skriven av Alfred Hayes och tonsatt och sjungen av bland annat Peter Seegers, Joan Boeaz och Paul Robsson.

I dreamed I saw Joe Hill last night 
Alive as you or me 
Says I, But Joe, you're ten years dead 
I never died, says he 
I never died, says he 

In Salt Lake, Joe, says I to him 
Him satnding by my bed 
They framed you on a murder charge 
Says Joe, But I ain't dead 
Says Joe, But I ain't dead 

The copper bosses killed you, Joe 
They shot you, Joe, says I 
Takes more than guns to kill a man 
Says Joe, I didn't die 
Says Joe, I didn't die 

And standing there as big as life 
And smiling with his eyes 
Joe says, What they forgot to kill 
Went on to organize 
Went on to organize 

Joe Hill ain't dead, he says to me 
Joe Hill ain't never died 
Where working men are out on strike 
Joe Hill is at their side 
Joe Hill is at their side 

From San Diego up to Maine 
In every mine and mill 
Where workers strike and organize 
Says he, You'll find Joe Hill 
Says he, You'll find Joe Hill 

I dreamed I saw Joe Hill last night 
Alive as you or me 
Says I, But Joe, you're ten years dead 
I never died, says he 
I never died, says he 

Alfred Hayes

Lite för hög igenkänningsfaktor för att det ska kännas riktigt bra

Maken av Gun-Britt Sandström publicerades första gången 1976. Den handlar om Martina och Gustav och deras virrvarr till kärleksförhållande. 70-talsvibbarna är härliga, men vore det inte för modet, tekniken och vissa mossiga gamla uttryck så skulle den vara svår att tidsbestämma. Människor och deras relationer tycks inte ha förändrat sig nämnvärt under de nästan 40 år som passerat sedan romanen skrevs. Samma frågor är aktuella nu som då.

Det är hög igenkänningsfaktor, faktiskt lite för hög för att det ska kännas riktigt bra. Varken Martina eller Gustav är nämligen särskilt sympatiska karaktärer. De är själviska, förvirrade och obeslutsamma. Efter några turer fram och tillbaka i förhållandet vill man bara be dem skärpa sig och bestämma hur de ska ha det. Jag vill ha honom, visst vill jag, jag vill bara inte att han ska ha mig, förklarar Martina vid ett tillfälle i boken.

Egentligen borde man ha tröttnat på det här paret och deras evinnerliga ältande innan romanen på över 500 sidor är utläst, men Sandström lyckas hålla intresset vid liv. Det är en pratig och dialogdriven berättelse. Martina och Gustav kan grotta ner sig i diskussioner som rör det mesta, inte sällan rätt underhållande sådana. Det är vardag och diskbänksrealism av ett bra slag, och det är en roman om kärlek som inte liknar någon annan kärleksroman jag läst. Personen som myntade uttrycket ”kärleken övervinner allt” borde ta och läsa den här romanen och sedan återkomma igen. För den här kärleken är småsint snarare än episk och storslagen. Den är inte större eller mindre än människorna som hyser den. Inte så konstigt då att den inte är särskilt vacker att betrakta från åskådarplats.

Stina

Lady sings the blues

Förra onsdagen, innan Cafeét, var jag inne och botaniserade på Myrorna. För, som jag resonerar; En behöver alltid fler blomkrukor.
Förutom sagda blomkrukor släpade jag även med mig två böcker; Lady sings the blues, och A clockwork orange.
Lady Sings The Blues, som den här recensionen handlar om, är Billie Hollidays biografi.
Hackigt skriven, ibland svårt att hänga med, både pga dålig översättning och hoppig text. Texten är mer uppbyggd av stycken som inte har så mycket med varandra att göra tidsmässigt. Bitvis är historien intressant, särskilt när den politiska och sociala situationen behandlas. Ett exempel är när Billie, som tioåring blir våldtagen, men själv kastad i fängelse. Eller hur de färgade artister som uppträdde på klubbar och hotell förväntades gå in bakvägen för att inte störa den vita publiken.
Om den inte redan är det skulle Lady sings the blues säkert göra sig bra som film.
Tyvärr förtas näst intill hela läsupplevelsen av den dåliga översättningen. Intressant hade varit att läsa boken i original för att se om det är översättningen som är dålig eller om boken är dåligt skriven.

Kocksgatan revisited eller ett återseende av Tre kronors läskige predikant

Jag hade turen att vinna biljetter till teaterföreställningen Kocksgatan revisited baserad på Ernst Brunners bok. Som uppmärksamma läsare av Boktriangeln vet hör inte Brunner direkt till en av mina favoritförfattare, au de contraire. Men då det var längesedan jag var på teater, och huvudrollen spelades av ingen mindre än Per Ragnar (ni minns väl honom och hans tolkning av den läskige pastorn Sten Frisk i Tre Kronor?) var jag såklart sjukt pepp.

Jag blev inte mindre pepp efter att ha beskådat Sulo och Iddes musikvideor med musik från föreställningen.

Jag gick till och med så långt i min iver att jag påbörjade en läsning av romanen ifråga, en mustig och erotiskt laddad södermalmsroman enligt Boulevardteatern. Diskbänksrealism av värsta sort om du frågar mig. Huvudpersonerna har smeknamn som Flugan, Steken, Aston, Tvekan och Gittan.

Jag skulle kunna ge en mer ingående beskrivning av varför detta inte är något för mig, men jag nöjer mig med att skriva ner baksidestexten, så förstår ni själva.

” De hade älskat med varann. Där låg hon, visade Gittan med armarna. Och just som hon öppnat sig för honom, så rullade han av henne. Stack till Sovjet. - me jag då, vad ska jag göra? undrade Carli Hoffman. Jag ska hoppa in, va? Nej tack! Reserver, det har man i fotboll. Inte i kärlek. Men Carli Hoffman – en kärlekens desperado – kan trots allt inte motstå den liderliga Gittan, och snart får hennes vällustiga vrål hela fastigheten på Kocksgatan 27 att skaka.”

Teaterföreställningen däremot får mer än godkänt. Per Ragnar äger helt enkelt. Det spelar ingen roll att det ord för ord är taget från en skitbok, han levererar ändå. Monologerna varvades med musik där några av Brunners dikter tonsatts, mästerligt framförda av bland andra Idde Schultz. En riktigt trevlig kväll var det.

Stina

Push, By Sapphire.

Precis som det finns feel-good filmer, finns det feel-bad filmer. Filmer så hemska eller verklighetstrogna att de stannar kvar i minnet lång tid efter visningen. "Vinters bone" är en av dem, Precious är en annan. Den senare, som dessutom blev Oscars belönad, handlar om en ung kvinna i 1980-talets Harlem USA. Jag såg filmen först, men visste att den var baserad på en bok. Det ryktades om att filmen var en nedtonad verision av Precious liv, vilket jag hade svårt att tro. Hennes liv i filmen var för jävligt. Sedan läste jag boken och mycket riktigt, den litterära Precious får utstå så mycket skit och förnedrning att det är underlgt att hon inte tar livet av sig. Många andra skulle troligen gjort det i hennes situation. Dock säger hon själv att hon inte vet hur man gör för att begå självmord. Att sluta kämpa finns inte i hennes tankevärld. Hennes pappa har våltdagit henne sedan hon var liten, hon födde hans barn när hon var tolv och nu är hon gravid igen. Det vet vi från filmen. Vad filmen inte tog upp är att Precious även blir våldtagen av sin mamma som även misshandlar henne fysiskt och psykiskt. Räddningen kommer när Precious blir placerad i ett program " Each one each one". där hon för första gången får vänner. Och en lärare som har möjlighet att bry sig om sina elever. Push är som sagt var en jobbig men viktig historia. Och Precious Jones är inget vanligt offer. Faktum är att hon helt saknar offerattityd och är mycket svår att gilla. I alla fall i början. Inte för att det ändras särskilt mycket under historiens gång, men läsaren får mer och mer förståelse för hennes attityd och handlingar. Hon är en typisk spegling av sin sociala kontext. Genom Precious får läsaren inte bara en inblick i hur det kan vara att tillhöra den lägsta kasten i landet som mer än grma dikterar hur andra länder bör fungera. Vi får även en inblick i skolsystemet, vad lärarna och eleverna har att kämpa mot, men ocks hur viktig en utbildning är för en persons självförtroende. Det är ingen enkel historia som speals upp, och många gånger undrar man varför ingen tidigare lagt sig i. Varför omplacerade sovialen henne inte när hon var tolv år gammal och födde barn på köksgolvet? Men det är inte bara bokens handling som är svår. Då narritativet hela tiden följer Precious, vare sig i dikter eller dagboksanteckningar är kan boken tyckas svårläst. Tills hon hamnar på Each One Teach one, är Precious i princip analfabet och både när hon skriver och tänker gör hon det på slang.

En Svensk Tiger onanerar i grupp.

Först hade jag tänkt att skriva ett långt inlägg, en replik om det svenska folkhemmet och de författare som tiden fostrade. Sedan började jag skriva inlägget, och det blev jättelångt. Och spretigare än en kaktus.
Istället säger jag; Läs Tiger, av Mian Lodalen. Den är fantastisk, en av få böcker i dag som är värd att köpa. Den tar upp ämnen som alkoholmissbruk, utanförskap, destruktivitet och frånvarande ansvarsfulla vuxna. Men den tar också upp härliga ämnen så som kamratskap och förläskelse. Problemet är bara att personen bokens huvudperson blir förälskad i heter Anna, och att platsen är Jönköping, under en tid då homosexualitet fortfarande var en sjukdom. En viktig bok, inte bara ur HBT perspektiv, utan en reell skildring om en grupp tjejer som inte ens vet om killen de låg med våldtog dem eller inte. Trots nattsvarta teman är det en ärlig berättelse, som även tar upp vikten av att onanera i grupp.
Bättre recenssion blir det tyvärr inte, för det finns för mycket att skriva.

Dödssynden, eller Huckelberry Finn del 2

Då kan bloggens minst aktiva medlemm äntligen bidra till något igen. Av någon underlig anledning är jag inne i en period då det antagligen är svårt att läsa ut böcker eller så finns de inte att få tag på. Vilket också gör dem svåra att läsa ut.
En bok har jag dock lyckats knapra mig igenom. To Kill A Mockingbird. Eller Dödssynden som den heter på svenska. En bok jag velat läsa i några år, det som gjorde att jag tack och lov fick arlset ur var den fina framsidan. Måste säga att Albert Bonnier klassiker verkligen lyckats med nyutgåvornas framsidor. Kanske läste jag och Sofia samma utgåva. Visst var det framsidan som lockade dig också?

Dödssynden, är som ni säkert vet ett stycke barndomsskildring berättade av Jean Louise Finch, aka Scout. Hon och hennes bror växer upp i Maycomb, urtypen för sömniga Amerikanska hålor. Hennes pappa, Atticus Finch är advokat och har ett för tiden väldigt liberalt sätt att uppfostra sina barn. Scout och hennes storebror är väl som de flesta barn. De hittar på hyss, går i skolan och om sommaren umgås de med Dill, ett sommarbarn från Norra USA. Det enda jag visste innan jag började läsa Dödssynden var att den handlade om en orädd vit advokat som försvarar en svart man. Sanningen å säga är jag lite besviken då förstadiet till sagda rättegång knappt nämns. Bokens röda tråd blir istället familjen Radley och deras hus. Jag var hela tiden tvungen att påminna mig om att det var ett barns berättelse, när boken utspelar sig är Scout 7-9 år, så det är naturligt att den är berättelsen upplevs som hoppig och pratig. Scout gör även klart vid flera tillfällen att Atticus normalt sett knappt pratar om sina fall. För Scout är det mer naturligt att fokusera på äventyren kring familjen Radleys hus. De utgör till en början en större del av hennes värld än rättegången. Under läsningen tog jag fasta på invånarnas tankar och beteende. Och på sina håll hur annorlunda Dill som kom från storstan agerade. Hur främmande deras språkbruk var om man jämför med idag. Hur de tyckte att det var naturligt att behandla människor olika beroende på deras hudfärg. Att även Atticus som ohämmat beskrivs som bokens hjälte gör likadant. Fast hans tankar och agerande antar jag kan kallas för positiv särbehandling. Jag var hela tiden tvungen att påminna mig själv att berättelsen inte utspelade sig på 1800-talet, trots att allt från barnens lekar till Maycomb befolkningens tankar känns som hämtade ur Huckelberry Finn. Därför blev det en shock för mig när bokens sista del börjar diskutera Hitler. Jag håller med om att berättelsen var seg, men tankeställaren jag fick när jag läste den var värd det. Trots att jag vetat det sedan länge var den insikten ändå en shock för mig. Jag tror inte att människorna i Maycombvar mer rasistiska än de övriga städerna i södra Amerika under den tiden. Det var depression och alla såg ner på de Svarta, även de svarta själva. Samtidigt som stridsvagnarna rullade i Europa och folk skickades till läger. Skeenden i en inte allt för avlägsen tid. Socut och hennes familj lämnar jag därhän, mina tankar efter Dödssynden kretsar kring minne och tid.

To kill a mockingbird- eller snarare hur man fullständigt dödar läslusten

Gav mig i kast med Harper Lees "To kill a mockingbird" efter att ha fastnat för den fina framsidan vid ett random biblioteksbesök. Tyvärr visade sig framsidan vara det enda bra med den trista romanen. Vad kan man säga? Diskbänksrealism när det är som värst kanske. Nu var boken så trist att jag gjort mitt bästa för att förtränga den, vilket faktiskt gått väldigt bra då det var en föga minnesvärd bok. Någonstans i bakhuvudet har jag för mig att den handlade om rasism i 50-talets(?)USA. Jag kommer också ihåg att det var alldeles för mycket goodie-two-shoes över romanens unga berättarinna. Så mycket att jag faktiskt mådde lite illa större delen av läsningen, fast det kan å andra sidan också ha att göra med romanen som helhet.

Ja, tror detta får räcka som recension- jag orkar inte ens engagera mig nog för en riktig recension av en sådan trist bok, för ärligt, en så här usel bok förtjänar inte det!

Ett lååååååångt (och trist och föga engagerande) farväl

Spontanlånade denna roman av Claes Hylinger då den stod framme i biblioteket när jag var där sist då jag fångades av det vackra stycket på baksidan- som tyvärr visade sig vara det enda bra i en annars stentrist diskbänksrealistisk skitroman. Inte min stil!

Ramberättlsen kretsar kring en författare som reser till Finland för att skriva en biografi om den finske författaren Tavaststjerna och så träffar han en gift kvinna där och blir kär i henne. Tyvärr är kärlekshistorien så trist, tråkig, grå, smutsig, deprimerande och diskbänksrealistisk att jag fan blir deprimerad av att läsa den. Min redan låga uppfattning om Finland som land har dessutom blivit ännu lägre. Tack för det Hylinger!

För att ni ska slippa göra er besvärt med denna trista roman, som den underbara vän jag är, lägger jag därför ut texten som stod på baksidan så kan ni läsa den och bespara er besväret med att läsa resten av tråkromanen:

"När hon vände ansiktet mot solne, blundade och strök tillbaka håret bakom örat, kunde jag ostört beundra henne. De höga kindknotorna, den smala näsan, de mjuka, energiska dragen...jag kunde inte beskriva henne. Hon påminde mig om de gamla stumfilmsstjärnorna som jag var så förtjust i, Buster Keatons och Chaplins motspelerskor, den sköna Mabel Normand, den söta Edna Purviance eller den oförglömliga Paulette Goddard.... Hon hade samma ansiktsform, observerade jag, som kvinnorna och änglarna på Fra Angelicos fresker - men hon var en svarthårig ängel. i mina tankar gav jag henne namnet Angelica. Hon föll uti mitt tycke. Det rådde jag inte för".